Monthly Archives: September 2014

Karma – a useful tool in order to understand body, brains and other

Posted on by

Within ‘traditional’ Buddhism [1], the concept of karma is linked to both supernatural (or super rational) beliefs and immanent perceptions of the world as many modern people understand it from a scientific point of view. Gautama Boddha, while meditating, was reminiscent of his earlier lives and thus identified a causal chain of previous, current and future existences.

This point of view, also absorbed by many within the frames of what is labeled ‘Hinduism’ with an umbrella term, has led to a religious belief which is linked to the five major life forms within mainstream Buddhist thinking. Thus a human being can, in theory, become a cat in the next life if he or she does less well throughout this life (a cat has a lesser value than any human being, since animals as a category of life form always has a lesser value). Hence, karma is sometimes defined as the ‘sum of good and bad deeds’. If the good ones exceed the bad, then one should expect a positive outcome – if not in this life, then in a future existence. Some do also link this to the idea that what comes around goes around.

But karma has also always had, and still has, a very simple, objective, logic and non-superstitious dimension. That is, cause and effect, stripped of all feelings and sentiments. Like our laws of nature, which are perhaps the most important aspect in this context. If you jump from a tree, then you will eventually touch the ground.

Many contemporaries, however, appear rather ‘religious’, particularly in the sense of ‘superstitious’, although within a secular framework. For instance, many are fooling themselves into thinking that everything from foodstuffs to politics does not apply to the karmic law. But it does. It always does. I will not dwell more on the significance of calories but it is perhaps the nutritional example par excellence. With regard to intellectual and academic achievement, these laws are not as easy distinguishable as the input/output rule of diet, but nevertheless they always say something about how things work, both from an individual perspective and in relation to other people. Instead of pure karmic law, it is largely related to plausibility. If one constantly reads, writes, analyzes and revises, then it is more likely that one will develop intellectually – and achieve something, like the completion of a bachelor’s thesis or a journal article – than if one uses most of the available time to stir at more or less pointless social media data on one’s smart phone.

“Like gravity, karma is so basic we often don’t even notice it.”
― Sakyong Mipham

Like most other people I myself do procrastinate to some extent, especially under certain circumstances and particularly if my level of inner motivation for some reason decreases, but generally I do have a rather strong work ethic. This is not same as the to stress that it will automatically lead to good outcomes, but it is more likely that some goals will be achieved since work ethic underlies many achievements – it is often one of several, partly interacting main factors. One can be upset at a certain professor, who does not give you the support that you think that you deserve. That sort of complaints might sometimes be reasonable, and as individuals we cannot affect everything, but one should also try to introspectively analyze one’s own strengths and shortcomings.

When one objectively – in the sense of not letting feelings and sentiments obstruct – analyzes a particular academic achievement or the physical results from continuous gym or running exercise, then it is partly or largely related to one’s own constructive actions as well as shortcomings. Sometimes it is not really one’s own fault – for instance, if one has sleeping problems and/or has to make a newborn child the top priority in life, then one should probably not blame oneself for lack of motivation and character – but in many regards it actually is. I often end up realizing that I have done, if not major than at least minor mistakes, and/or not taken the opportunity which was given to me at an earlier stage. Both in the gym, academically, and in other contexts. This can in turn make me a bit sad and to not say seriously frustrated, but that is nevertheless how things are, whether one likes it or not.

To summarize, people should strive to understand how the current world works, constantly related to the karmic laws of cause and effect. Sometimes this is quite simplistic, for instance when it comes to counting calories or the law of gravity, but in other respects it demands a little bit more thinking. Many phenomena in life are rather related to probability than easy distinguishable cause and effects, and if several factors are involved, it is likely only partly your own efforts that matter. Do not blame yourself like a religious (or secular) sinner, but realize that what you do always have consequences.

4336_90240146075_5386022_n
Ginkaku-ji or Rokuon-ji in Kyoto – one of the world’s most famous Zen temples, which Yukio Mishima wrote a novel about in 1959, The Temple of the Golden Pavilion. I took this not very original picture when I was in Japan in 2009.

[1] The only early school of Buddhism that was left unscathed after Hindu kings (cakravartin) crushed all other throughout India was Theravāda, which was located in Sri Lanka before it eventually emerged to China and then to Japan via Korea as well as other locations in East Asia, Southeast Asia and South Asia. Theravāda is sometimes called Hīnayāna (‘the lesser vehicle’), which is a pejorative term that the adherents of the other main branch, with an umbrella designation is known as Mahāyāna, the greater vehicle, sometimes use. However, Mahāyāna is a multifaceted branch and Zen Buddhism is perhaps the sub-branch which is to the largest extent related to objective and non-sentimental outlooks on reality.

Inom “traditionell buddhism” [1] är karmakonceptet sammanlänkat med både övernaturliga (eller superrationella) föreställningar och immanenta uppfattningar om världen som de flesta moderna människor uppfattar som vetenskapliga. Gothama Buddha – medan han mediterade – mindes sina tidigare liv och identifierade därmed en kedja av orsak och verkan mellan tidigare, nuvarande och framtida existenser.

Detta synsätt, som också absorberats inom det som kallas hinduism med en paraplybeteckning, har lett till många religiösa föreställningar som är knutna till de fem huvudsakliga livsformerna inom mainstreambuddhistiskt tänkande. Alltså kan en mänsklig varelse, i teorin, bli en katt i nästa om han eller hon har gjort mindre bra ifrån sig i detta liv (alla djur är alltid lägre stående än människor). Därför definieras karma ibland som “summan av bra och dåliga handlingar”. Om de bra överstiger de dåliga kan man förvänta sig bra resultat – om inte i detta liv så i en framtida existens.

Men karma har också och har alltid haft en enkel, objektiv, logisk och icke-vidskeplig dimension. Det vill säga, orsak och verkan, helt utan känslor och sentiment. Likt våra naturlagar, som är kanske den mest centrala aspekten i detta hänseende. Om du hoppar från ett träd kommer du följaktligen att nudda marken.

Många nutida människor framstår dock som “religiösa”, särskilt i bemärkelsen “vidskepliga”, även om det är inom ett sekulärt ramverk. Beträffande alltifrån politik till kosthållning lurar sig till att tro att många av de karmiska lagarna inte gäller. Men det gör dem. Alltid. Jag ska inte älta mer om vikten av att räkna kalorier men det är förmodligen näringsexemplet par excellence. När det gäller akademiska framgångar är inte dessa lika enkelt urskiljbara som input/output gällande kalorier, utan snarare kopplat till graden av sannolikhet. Om man konstant läser, skriver, reviderar och analyserar är det mer sannolikt att man lyckas uppnå ett visst mål – som att bli färdig med en kandidatuppsats eller forskningsartikel – än om man använder merparten av den tillgängliga tiden åt att till exempel ta del av information som sprids på sociala medier.

“Like gravity, karma is so basic we often don’t even notice it.”
― Sakyong Mipham

För mig personligen, liksom för många andra personer, tenderar jag att prokrastinera i en viss utsträckning, inte minst under omständigheter då min inre motivation av någon anledning är lägre än vanligt. Generellt har jag dock en bra arbetsmoral, vilket är en viktig faktor för att lyckas uppnå ett särskilt mål. Som individer kan vi visserligen inte påverka allt, långtifrån, men man bör alltid introspektivt analysera sina egna brister och förtjänster.

Ibland är det verkligen inte ens eget fel – till exempel när man har sömnproblem eller ens nyfödda barn tar den mesta av uppmärksamheten – men i många fall är det faktiskt det. Det slutar ofta med att jag tvingas inse att jag har gjort stora, eller åtminstone smärre misstag, och/eller inte tagit vara på en möjlighet som jag givits i ett tidigare skede. Både träningsmässigt, akademiskt och i andra sammanhang. Detta kan i sin tur göra mig en aning ledsen, för att inte säga väldigt frustrerad, men det är hur som helst så som det är, oavsett om man gillar det eller inte.

När man objektivt – i avseendet att inte låta känslor och sentiment skymma sikten – analyserar en särskild akademisk framgång eller de fysiska resultaten av kontinuerlig gym- eller löpträning, så är det delvis eller rentav till stor del relaterat till ens egna prestationer, så väl som tillkortakommanden.

För att sammanfatta: människor bör sträva efter att förstå hur vår värld verkligen fungerar, alltid knutet till den karmiska lagen om orsak och verkan. Ibland är detta väldigt simplistiskt, som till exempel när det gäller att räkna kalorier eller tyngdlagen, men i andra fall kräver det lite mer eftertanke. Många fenomen i livet är snarare kopplade till sannolikhet än enkelt urskiljbara orsakssamband, och om många faktorer är inblandade är det mer sannolikt att det enbart är delvis som ens egna ansträngningar spelar roll. Klandra inte dig själv likt en religiös (eller sekulär) syndare, men inse att allt som du gör alltid får konsekvenser.

[1] Den enda tidiga skola inom buddhism som blev lämnad orörd efter att hinduiska härskare hade krossat alla andra buddhistiska skolor var theravada på Sri Lanka, som senare spreds vidare till Kina och därefter vidare till Japan via Korea, samt många övriga delar av Östasien, Sydostasien och Sydasien. Theravada kallas ibland hinayana, som är en nedsättande beteckning från den andra stora inriktningens sida, mahayana. Mahayana är i sin tur en väldigt mångfacetterad inriktning, och i denna ingår bland annat zenbuddhism som är den förgrening som i högst grad betonar det objektiva och osentimentala synsättet på vår omvärld.

Why breakfast is the most unneccessary meal of the day

Posted on by

This may differ from one country and national culture to another – and among communities, families and individuals as well – but at least when it comes to Sweden, during the last decades one has often heard the expression from various ‘experts’, namely that breakfast is the most important meal of the day. Unfortunately, this silly and repetitious contention is in fact quite misguided. Yet people still think it is factual.

In this post, largely influenced by the arguments suggested by Martin Berkhan, I explain why that is so and how one can relate to it in real-life contexts. In order to problematize this particular phenomenon, however, I will also explain why it may be wrong to eat breakfast in the sense of unnecessary rather than a fatal dietary mistake. One misguided idea should not be replaced by another.

Many tips that common people hear are related to feelings and repetition rather than logic and scientific evidence. The first thing to do if one looks at the assertion ‘breakfast is the most important meal of the day’ is hence to examine evidence and its underlying logic. But in order to think in this way, one must also understand the basis of human existence and development. So what do we actually know about these things?

To begin with, we know that people in pre-modern times did neither eat breakfast nor followed a specific diet. We also do know that the eating patterns of humans in many traditional societies – including Europe before the 18th century – were inconsistent and related to the actual supply of food. Therefore people used to be seriously hungry from time to time and consequently adapted to these various and shifting circumstances, both within the frames of individual existence and between generations (evolutionary adaption). This is not the same as to say that modern humans should follow a strict paleo diet and/or to eat inconsistently, but rather that people did not eat breakfast – i.e. ate early in the morning – and that there is thus no particular use for it. This is very simple evolutionary logic.

The modern breakfast phenomenon can be described with two closely intertwined C words: convenience and capitalism. Since we do not really need breakfast, many tend to eat it because it tastes good and our award systems like it. And many eat it because it is possible – our modern developed economies offer a whole plethora of supplies in this regard: just cereals make up a large sub-industry and category of foodstuffs itself.

Then are people who eat breakfast stupid? No more stupid than, for instance, people who eat at McDonald’s twice a week, and the difference is that people generelly know that fast food is crap while they are misinformed regarding breakfast. Furthermore, for some it might actually be relevant to eat quite early in the morning, before the regular job day. There are always individual exceptions to general rules. The main point is simply that we do not really need it, and yet experts make such a misguided contention.

In fact, for many people it is probably very helpful to eat only two or three times per day with lunch as the first meal. Instead of wasting about twenty valuable minutes and to eat about 800 pointless, and often but not necessarily rather unhealthy calories, it is better to grab a black coffee and then look forward to a healthy lunch or dinner some five hours later.

Additionally it seems, at least with regard to a vast amount of anecdotal evidence, that breakfast actually makes people hungry – even if they eat more healthy foodstuffs. This is a very important point to emphasize. Berkhan writes:

Trying to define post-breakfast hunger is an exercise in futility. It’s something you’ll instantly be able to relate to, because you have the same experience, or something that makes you wonder what the hell I’m talking about, because you simply don’t have that problem. I’m guessing most of my readers fall into the former category, so I won’t be spending much time on academic discourse in attempting to define the phenomenon beyond what I’ve already done. Simply put, some people get hungry, very hungry, and/or experience cravings of various magnitude shortly after eating breakfast in the morning.

In the scientific literature, researchers who specialize in research on appetite, hunger and addiction, make a distinction between the aforementioned terms (i.e. hunger, craving, etc), but since post-breakfast hunger has been described in subjective experiences from clients, forum posts, etc, and without any truly detailed inquiry from my side, I’m guessing most people refer to the same phenomena when they talk about post-breakfast hunger in terms of getting cravings, feeling hungry, feeling ravenous, and so forth. For me personally, the sensation can be described as hunger, in the sense most of you probably think of hunger.

Post-breakfast hunger sets in somewhere between morning and noon, usually 30 mins to 2 hours after breakfast, and doesn’t usually manifest in any symptoms beyond noticeable hunger. However, some people have mentioned that irritability and impaired ability to focus on tasks that require sustained amounts of concentration, co-occurs with post-breakfast hunger.

Even though his analysis – see the hyperlink above in order to read the rest – may or may not be largely correct, it is still another dimension that makes it questionable and which also explains why it is far from physically and mentally demanding – rather the opposite – to skip it. If you have an addiction to breakfast, then a day of cravings while you adapt to new circumstances may definitely be worthwhile.

And since fatness is the problem par excellence for many in Western societies, a decrease of about 800 calories through skipping breakfast might be just it. To ignore ignorant authorities may be the best choice a person can do, whether one is into fitness or not.

Detta kan variera från en nationell kultur till en annan – och mellan enskilda individer och familjer – men åtminstone när det gäller Sverige har det under flera decennier ofta talats om att “frukost är dagens viktigaste” mål av diverse “experter”. Dessvärre är denna löjliga tillika repetitiva utsaga minst sagt missvisande. Men trots det tror folk att det är ett faktum.

I detta inlägg, som till stor del har influerats av Martin Berkhans utläggningar, förklarar jag varför det är så och hur man kan relatera det till riktiga sammanhang. För att kunna problematisera fenomenet beskriver jag det som onödigt att äta frukost snarare än ett fatalt misstag. Ett missvisande påstående bör inte ersättas med ett annat.

Många tips som vanliga människor får och anammar bygger på känslor och upprepningar snarare än logik och vetenskapliga bevis. Bland det första man bör göra när man belyser utsagan att “frukost är dagens viktigaste mål” är därför att undersöka dess underliggande bevis och logik, särskilt kopplat till människans evolutionära anpassning och utveckling. Så vad vet vi om dessa företeelser?

För det första vet vi att förmoderna människor – liksom traditionella samhällen före åtminstone 1700-talet – inte åt “frukost” eller hade konsekvent tillgång till föda. Därför var deras mönster gällande näringsintaget oregelbundna och man var dessutom ofta riktigt hungrig som en följd av detta. Följaktligen anpassade man sig efter dessa omständigheter, både enskilda individer inom ramarna för sin egen existens, och mellan generationerna (evolutionär anpassning). Detta implicerar inte att man måste följa en så kallad paleodiet eller att man bör äta oregelbundet, men det betyder att vi inte alls måste äta frukost. Det är helt enkelt evolutionär logik.

Det moderna frukostfenomenet kan förenklat sett beskrivas med begreppen kapitalism och bekvämlighet. Vi äter det för att det är gott och känns bra – inte minst våra belöningssystem tenderar att gilla det – och för att det är möjligt, i och med att de moderna marknads- och konsumtionssamhällena förser människor med en hel uppsjö av olika slags frukostprodukter – bara frukostflingor som subkategori utgör en omfattande delmarknad.

Är då människor som äter frukost dumma i huvudet? Inte mer än de som till exempel äter på McDonald’s två dagar i veckan, och skillnaden är att de allra flesta vet att det sistnämnda och liknande motsvarigheter är dåligt medan fenomenet att frukost är oerhört viktigt blir en del av ett återkommande flöde av felinformation. Dessutom kan det för en del människor faktiskt finnas rimliga skäl till att äta tidigt på dagen, innan arbetspasset eller skolan börjar. Det finns alltid individuella undantag från generella principer. Huvudpoängen är att återigen att vi inte behöver det, men ändå lyfter så kallade experter fram denna missriktade idé.

Faktum är, att för många vore det troligtvis mycket mer rimligt att strunta i frukost och bara äta två-tre gånger per dag. I stället för att slösa bort cirka 20 värdefulla minuter på morgonen – man kan till exempel sova denna stund – och dessutom få i sig cirka 800 meningslösa kalorier, som ofta men inte nödvändigtvis är av ohälsosamt slag, är det bättre att ta en kopp svart kaffe och sedan se fram emot en riktigt bra lunch cirka fem timmar senare.

Dessutom tycks det vara så, åtminstone om man utgår från ganska omfattande anekdotisk bevisföring, att frukost paradoxalt nog gör människor mer hungriga inte långt efter att den inmundigats – även om den utgörs av i huvudsak nyttiga livsmedel. Det är en viktig poäng att understryka. Även om man inte köper de förklaringar som lyfts fram till varför det är så bör man vara varse om att det är en viktig anledning till att vänja sig av med det. För många kan detta rentav vara ett av de bästa besluten man kan göra, och kan allena leda till att man hamnar på kaloriunderskott och följaktligen går ner i vikt.

About to have and to achieve goals in life – some suggestions

Posted on by

If you are a person who demands something of yourself, then one of the most important things in life is to have concrete goals and to, almost constantly, strive to attain them. In this post I will reflect upon this topic and make suggestions related to what might be a proper approach in this sense, at least for some people, but also more generally.

Firstly, it may be appropriate to avoid the extremes. That is, one should not regard trivial tasks in daily life as goals – it is not worthy of even noticing that people do their jobs relatively well and buy groceries at the supermarket. When a person is young, then some goals, such as to acquire a driver’s license, is rather trivial and one can expect that many accomplishments at later stages in life are both more demanding and cumulative, i.e. you have to do a certain thing before you can move on to the next thing (for instance acquire a bachelor’s degree before a master’s degree). But the bar should not be set too low.

The opposite extreme is to have totally unrealistic goals, such as to marry a famous actor, which I guess that quite many girls dream about at certain phases of their lives. Some narcissistic personalities might even mix reality with dream so to speak, and seriously consider going through with it although it is plain fantasy. The likely result is that the person in question will have reality’s hard hand slapped in the face at some point, and be left with a large dose of disappointment and cognitive dissonance. Of course, one should aim high in many respects – that can be an important motivational factor in itself and make a person active – but things which are just silly pipedreams must be avoided whatsoever.

Another aspect of chief significance is to distinguish between goals which are mostly about money-related priorities from those you cannot buy yourself or in some way accomplish on your own. For example, one of my more modest goals in life is to visit some country in South America – most likely Ecuador – and as much as it is important to achieve it, it is primarily a matter of money and opportunity. If I am able to pay for the tickets and other expenses, then I will go there sooner or later.

The same goes for fitness competitions and closely related phenomena – some are open for everyone who is willing to pay while other require qualifications or even a pro card. To even participate in a competition and do relatively well might be a goal in itself, but one should not fool oneself into thinking that it is as good as to win and to be sponsored.

Overall, it is a whole different story to get a particular job which many compete for and to succeed within a particular domain. To become relatively famous is likewise generally a hard task to accomplish, at least if one makes it with some kind of dignity left. A main difference is generally that people pay and look for you instead of the other way around.

As I see it, it can be good to have goals which are related to both of these categories. (And sometimes the difference might be blurry – if you spend time, money and hard work in order to accomplish a certain thing, as long as it is not entirely unrealistic, then it is more likely to you will accomplish something which seemed beyond reach at an earlier time. Investment, whether time- or money-related, is often required.) The good thing with an approach of this sort is that one is more likely to reach some of them, which in turn increases one’s self confidence, but on the other hand it makes a person single-minded and earnest since there are always new things to strive for. Check. Next.

For me personally, a lot of goals that I hope to achieve – both regarding fitness and academic development, and other – are largely interrelated and cumulative. Some key events and what other people decide might even be crucial. And I think that a lot of other people experience similar thoughts about their respective future.

Om du är en person som kräver något av dig själv, så är konkreta mål, målsättningar och följaktligen måluppfyllelse några av de viktigaste sakerna i livet att sträva efter. I det här inlägget kommer jag att reflektera lite kring detta ämne och föreslå ett förhållningssätt som kan vara relevant för vissa, men också mer allmängiltigt.

För det första är det viktigt att undvika ytterligheter. Man ska inte se det som ett mål att mäkta med vardagsbestyr som att göra en relativt bra insats på jobbet eller köpa mat i den lokala butiken. När en person är yngre kan visserligen en del mål vara ganska triviala, som att skaffa körkort, och mycket är också kumulativt, det vill säga att man först måste uppnå ett visst (del)mål för att sedan kunna uppnå ett annat, högre mål (till exempel måste man första ha kandidatexamen för att sedan kunna ta en masterexamen). Men ribban får inte ligga för lågt.

En annan ytterlighet är totalt orealistiska mål, som att till exempel gifta sig med en känd skådespelare, vilket jag antar att en inte obetydlig andel tjejer drömmer om under någon fas av livet. Vissa narcissistiska personlighetstyper kanske rentav blandar samman dröm och verklighet och överväger seriöst att försöka uppnå ett sådant mål trots att det är ren fantasi. Troligen kommer dock förr eller senare verklighetens hårda hand att slå en i ansiktet, och följden blir både förtvivlan och en rejäl dos kognitiv dissonans. Självklart ska man sikta högt – det kan i sin tur vara en oerhört viktig motivationsfaktor som kan få en att bli handlingskraftig – men sådant som är rena önskedrömmar bör till varje pris undvikas.

En annan mycket viktig aspekt är att skilja mellan mål som mest handlar om att ha råd och prioritera från sådana som inte enbart handlar om egna finanser och/eller ansträngningar. Exempelvis är ett av mina mindre högtflygande mål att besöka något land i Sydamerika – troligen Ecuador – och även om det är viktigt i sig handlar det mest om att ha tillräckligt mycket pengar och möjlighet att resa iväg. Om jag har tiden som krävs och kan betala för biljetterna och andra omkostnader är det bara att åka förr eller senare.

Detsamma gäller fitnesstävlingar och liknande fenomen – vissa är tillgängliga för alla som är villiga att betala för att delta medan andra kräver kval eller till och med proffskort. Att över huvud taget delta i en tävling och göra ganska bra ifrån sig kan ses som ett mål i sig, men man bör inte lura sig själv till att tro att det är samma sak som att vinna och/eller bli sponsrad.

Överlag är det en helt annan sak att få ett särskilt konkurrensutsatt jobb och att bli framgångsrik inom ett specifikt område. Att bli relativt känd kan generellt vara svårt att uppnå, åtminstone om man gör det med bibehållen värdighet. En huvudskillnad är i allmänhet att människor är villiga att betala dig i stället för tvärtom.

Som jag ser det kan det vara lämpligt att ha mål som är knutna till båda dessa kategorier. (Och ibland är skillnaden oskarp – om man spenderar tid, pengar och hårt arbete på att uppnå en särskild sak, så länge det inte är helt orealistiskt, är det mer troligt att man kan åstadkomma något som verkade bortom räckhåll i ett tidigare skede – investeringar är ibland ett måste). Fördelen med ett sådant förhållningssätt är att det är mer rimligt att man uppnår vissa av dem, vilket i sin tur ökar ens självförtroende, samtidigt som det gör en konstant målmedveten och framåtsträvande eftersom det alltid finns nya saker att sikta mot. Check, nästa, ungefär.

För mig personligen är många av målen som jag strävar efter att uppnå – både fitness- och akademiskt relaterade, och andra – i hög grad sammanhängande och kumulativa. Vissa nyckelhändelser och vad andra personer beslutar kan rentav vara helt avgörande. Och jag tänker mig att många som läser det här bär på liknande tankar om sin egen respektive framtid.

Toxic foodstuffs – what may be a proper approach?

Posted on by

A very broad and general nutrition-related insight is that we – including researchers – do often not know what kind of effects this or that substance has and if it is unhealthy or not. Part of the reason might sometimes be that negative long-term effects are covered up by zero or even positive short-term effects.

Overall, our bodies need for example an appropriate amount of ferous foodstuffs, as well as zinc. Deficiencies may have deleterious effects for our health. On the other hand, iron as well as manganese (Mn), aresenic (As), copper (Cu), zink (Zn), cadmium (Cd) and lead (Pb), can have neurotoxic effects on our brains, and cause both minor damages and for instance polyneuropathy. It can also impair IQ, at least for children. [1]

Some of these elements are perceived as healthy and some as unhealthy by lay people. People generally know that arsenic, copper and lead is not and should not be parts of our foodstuffs and that we should avoid any kind of consumption of it. Thankfully, polluted drinking water is a rare case in core countries such as for example Sweden, Denmark, Norway, England, Germany and Canada. On the other hand, a well-developed country such as Taiwan has in recent years experienced serious food scandals.

However, fish consumption is somewhat tricky and many have probably heard about not just the positive effects but also the detrimental consequences of certain substances which are sometimes contained in various sorts of fish. It is a dilemma, because fish – whether fat or not – generally do contain a lot of healthy substances and are great sources for protein. Vegetarians and vegans may not have to worry about the actual or potential negative effects from fish consumption, but neither can they absorb the positive substances which are real consequences of it.

Perhaps the best we can do at this point – while simultaneously keep ourselves update with regard to unimpeachable scientific findings, and look out for drinks and foodstuffs which may contain deleterious elements or substances – is to follow a basic, varied and balanced diet. Something like the advice that Aristotle would give if he was a nutritionist.

 

[1] Wright, Robert and Baccarelli, Andrea. (2007), The Journal of Nutrition, ‘Metals and Neurotoxicology’.

En väldigt bred och generell kostrelaterad insikt är att vi – inklusive forskare – sällan vet vilka effekter som den ena eller andra substansen har och om de är hälsosamma eller inte. Delvis beror det på att långvariga effekter skyms av obefintliga eller rentav positiva kortvariga effekter.

Överlag behöver våra kroppar till exempel en lämplig mängd järnrika livsmedel, liksom zink. Brist på detta kan ha negativa effekter för vår hälsa. Å andra sidan, järn liksom bland andra arsenik, koppar, zink, kadmium och bly kan ha neurotoxologiska effekter på våra kroppar och hjärnor, och både orsaka mindre skador och exempelvis polyneuropati. Det kan också påverka IQ negativt, åtminstone hos barn. [1]

Vissa av dessa grundämnen upplevs som hälsosamma medan andra som skadliga av lekmän. Människor vet generellt sett att arsenik, koppar och bly inte är och ska inte vara en del av våra livsmedel och att vi ska undvika all slags konsumtion av det. Tack och lov är förgiftat dricksvatten väldigt ovanligt i kärnländer som Sverige, Danmark, England, Tyskland, Kanada etcetera. Å andra sidan har välutvecklade länder som Taiwan på senare år upplevt allvarliga livsmedelsskandaler.

Dock kan fiskkonsumtion vara en aning besvärligt att förhålla sig till och många har troligen hört om inte bara bra ämnen utan att fisk även kan innehålla hälsovådliga substanser, till exempel tungmetaller. Det är ett dilemma för fisk – oavsett om det gäller feta arter eller inte – innehåller samtidigt väldigt många nyttiga ämnen och är dessutom utmärkta proteinkällor. Vegetarianer och veganer behöver visserligen inte oroa sig för eventuella eller reella negativa effekter av fiskkonsumtion, men inte heller kan de absorbera de positiva substanserna vars förekomst är ett verkligt faktum.

Det bästa som man kan göra i detta läge – medan man samtidigt håller sig själv uppdaterad gällande otvetydiga vetenskapliga upptäckter, och därmed hålla reda på livsmedel som kan innehålla skadliga ämnen – är kanske att ha en enkel, varierad och balanserad diet. Ungefär det råd som Aristoteles skulle ha givit om han hade varit nutritionist.

[1] Wright, Robert and Baccarelli, Andrea. (2007), The Journal of Nutrition, ‘Metals and Neurotoxicology’.