En fråga som man måste ställa sig är hur bra livskvaliteten i Sverige är ur ett privatekonomiskt perspektiv. I mätningar av BNP per capita, medelinkomst och demokratiindex ligger Sverige högt och har så gjort under en längre tid. Det är också uppenbart att den materiella utvecklingen har gått framåt under de senaste decennierna och åren samt att Sverige och dess befolkning har det betydligt bättre ställt, både materiellt och humanitärt, än merparten av världens andra länder. Det finns dock några saker att tänka på när man reflekterar över livskvalitet för varje enskild individ. Min förhoppning är att helt krasst konstatera hur den objektiva verkligheten tenderar att se ut för gemene person.
Det är ingen självklarhet att ha ett jobb, och inte heller en bostad. Faktum är att det kan vara riktigt knepigt att skaffa det ena eller båda – även efter att man genomfört en utbildning som sannolikt kan leda till arbete. Har man väl lyckats att skaffa sig bäggedera hamnar man i sin tur ofta i en sits som innebär att man tjänar ungefär 20 000 efter skatt. Medelinkomsten för personer som är 30 år (båda könen inräknade) i Stockholms län är 288 000 brutto. Det leder till en nettoinkomst strax under 20 000. Självfallet varierar det oerhört mycket på individ- och branschnivå – och för en del äter boendekostnader upp merparten av lönen – men 20 000 är en bra riktlinje, för det är ungefär där många hamnar.
En annan bra schablonsumma att ha i åtanke är 10 000. Det är nämligen ungefär där många hamnar efter att hyra, mat och andra fasta kostnader är betalda (mat är ingen fast kostnad men det är ganska svårt att komma under 3000 kronor per månad, även om man bara äter naturell kvarg, ris, grönsaker och tonfisk). 10 000 blir alltså över av de 20 000 man har i utgångspunkten. Det innebär att man kan välja att antingen konsumera, spara eller göra lite av varje med de pengar som finns kvar.
Rimligen vill man dock konsumera för åtminstone ytterligare 3000 i månaden, och kanske unna sig ett par klädesplagg, några luncher och middagar ute, samt en mer påkostad utflykt eller aktivitet. Det varierar från månad till månad men det är fullt rimligt att 3000 går åt till det. Sverige, särskilt Stockholm, är ett dyrt land – en bättre lunch går på 100-200 kronor. 3000 äts upp snabbt. Alltså återstår bara cirka 7000 kronor till mer extravaganta nöjen, som exempelvis planerade resor, bilar, båtar, lantställe, elektronik, flådiga utekvällar, möbler och renoveringar av hemmet.
Detta konstaterade jag också i min första vlogg-episod. Man måste troligtvis välja: det är för dyrt att både vara bil- och/eller båtägare, köpa dyrare kläder i stor omfattning, resa mycket, ha en dyr bostad, med mera. Förmodligen har man bara råd med en dyrare sak i tillvaron. Vill man vara global resenär som medelinkomsttagare får man förbise mycket annat roligt.
Sammanfattningsvis kan man spara ungefär 7000 kronor i månaden till något mer extravagant nöje som resor, dyra aktiviteter, bil eller båt (och då är både amorterings-, försäkrings- och bensinkostnader inräknade). Längre fram i karriären får man kanske en högre inkomst i relation till levnadskostnader och prisnivåer i samhället, men utifrån den sits som många befinner sig i är prioritering verkligen a och o. Det finns lite att skylla på i det avseendet och ingen borde bli direkt förvånad över att man inte kan göra allt i livet. Sedan kan man dividera om att Sverige har ett skattetryck på 42.8 och en inte alltför munter reallöneutveckling under de senaste decennierna, men det är den verkligheten som de flesta måste förhålla sig till.
