På nationaldagen är det värt att påminnas om att Sverige inte har varit i krig på över 200 år, och att det västerländska samhället är närmast lamslaget när det händer hemska saker. Det är som att det är helt ofattbart att Islamiska staten kan vara så hänsynslösa att de massakrerar unga människor. Men freden och det överlag bekväma, högteknologiska samhället ger också möjlighet till bildning och reflektion. Det kan också hjälpa en att få perspektiv på en del av det som händer nu.
Ett exempel på ett sådant historiskt perspektiv är att betrakta Japan, så som det tedde sig mellan framför allt 1870-1945. Jag har en masterexamen i religionshistoria, är religionslärare, har vistats i Japan en längre tid, läste kursen East Asian Religions 2015 och fick A, samt har läst på en hel del om japansk kultur och religion på egen hand. Några av de böcker och artiklar som har format min uppfattning om ämnet är bland andra Religions of Japan in Practice (1999), John Lies kapitel i antologin Making Sense of the Secular (2012), och nu senast dokumentären Know Your Enemy som jag såg på Netflix i går. Den sistnämnda är ganska vinklad, ur ett amerikanskt perspektiv, men tecknar ändå i stora drag en korrekt bild av landets historia. Utifrån denna kan man rentav göra en jämförelse mellan det kejserliga Japan, i begynnelsen av en moderniseringsprocess, och IS.
De flesta som har varit i Japan, eller i alla fall läst lite om landet, har noterat att buddhism och shintoism är de två dominerande religionerna. De flesta betraktar dessa som två separata, men en del akademiker har argumenterat för att shintoismen är en förgrening av mahayanabuddhism. Det senare är inte ologiskt. Mycket av Japans religion och nationalkultur grundar sig på nationaleposet Kojiki, men detta sammanställdes under tidigt 700-tal, det vill säga cirka 150 år efter att buddhismen hade introducerats. Dessutom är mycket av den japanska kulturen grundad på kinesisk kultur, som kommit till landet via Korea. Därför är det rimligt att tänka sig att shintoismen är mer eller mindre synkretistisk, och blandar därmed kinesiska och japanska idéer, inklusive mahayanabuddhism.
Men det finns en del särskiljande drag. Shintoismens skapelseberättelse är mer fokuserad på gudar och gudinnor, till exempel solgudinnan Amaterasu, och det finns en föreställning om förfädersandar som vakar över människorna. Även detta kan ses som en kinesisk influens (animism och konfucianism), men skiljer sig från buddhismen. Kejsaren av Japan har tills efter andra världskriget setts som en gudomlig inkarnation av solen.
Tidigare i historien var Japan splittrat i regionala klaner och inre stridigheter var ofta förekommande. Isolationen, Sakoku, under stora delar av Edoperioden (1603-1868) innebar att nationen stärkte sin identitet men också att den inte utvecklades i samma utsträckning som västvärlden. Paradoxalt nog vände man sig därför till den fiende som man tidigare hade jagat bort och anammade västerländsk klädstil, industri och teknologi.
Kulturen var dock intakt och Japan kan närmast beskrivas som en militär diktatur, styrd av en militärregim och med kejsare Hirohito som landets överhuvud. Shintoismen fick en mer extremnationalistisk och militant prägel omkring 1870.
Materiellt och pragmatiskt var man dock influerad av britter, fransmän och tyskar. Den nation som var starkast hämtades inspiration från. Ironiskt nog såldes en hel “tyskt” öl i Tyskland, “amerikanska” flaggor i USA, och annat som hade tillverkats i Japan. Befolkningen arbetade för en spottstyver för att finansiera det militära maskineriet och levnadsstandarden för fabriksarbetare och bönder var mycket låg. Endast att tjäna kejsaren var centralt för japanerna. Målet var världsherravälde, att underkuva alla andra folk under de överlägsna japanerna.
Även om det fanns en viss realism gällande vapen och modern teknologi var hela idén orealistisk, men genom att bli indoktrinerade i tanken att tjäna kejsaren och att det var ärofyllt att dö i strid – målet var för de flesta soldater att komma till Yasukuni-helgedomen i Tokyo – kunde naturlagarna bortses från. Det faktum att Japan attackerade Pearl Harbor 1941 var en irrationell handling; Japan var chanslöst mot USA:s flygvapen och marina kapacitet. I efterkrigstid har Japan blivit en framstående utbildningsnation, men under denna period var fokus mest på simpel indoktrinering. Paradoxalt nog har Nordkorea hämtat en del inspiration från Japan, som ockuperade Koreahalvön 1910-1945, men Japan var faktiskt ännu mer extremt.
Likheter med IS
De likheter man kan finna mellan det kejserliga Japan mellan 1870-1945 och IS är fanatismen. IS har inga som helst hämningar när det gäller att döda dem som de betraktar som otrogna. På ett liknande sätt agerade japanerna mot andra folkslag, till exempel kineser och filippinier. Båda hämtar också inspiration från en gudomlig föreställning: att bli martyr och att komma till Yasukuni respektive paradiset.
Det finns mycket problematiskt med det moderna Japan (liksom det finns i alla länder som drar moderniteten till sin spets genom dekadens), men det är i alla fall ett välordnat samhälle som har upplevt en märkbar ekonomisk utveckling. Sverige och andra länder har rätt att försvara sig mot fanatiska fiender och skydda sina egna nationella intressen, men den japanska extremismen är ett exempel på hur militant religion och nationalism är destruktiva företeelser. I den mån man vill återuppväcka en del traditionella inslag är det inte den här typen.
