Mattias “Indy” Pettersson har sedan många år varit en intressant individ inom diverse (populär)kulturella sammanhang. Bland annat har han givit ut det nietzscheanskt färgade fanzinet Ny moral, skrivit för hårdrockstidningarna Close-up Magazine och sedan Sweden Rock Magazine, och spelat trummor i flera konstellationer som Massgrav och Kungens män. Vidare är han utbildad journalist och verksam som bibliotekarie, har studerat filmvetenskap, och en överlag mycket beläst autodidakt som tillhör den skara som fortfarande trasslar sig igenom tegelstensromaner och tyngre tänkare. Han har även ett intresse för Japan och rest dit flera gånger. Ideologiskt finns det en humanistisk och socialistisk grund, men med framträdande nietzscheanska drag, och inslag av spirituella influenser. Exempelvis har “Indy” läst Yukio Mishima och Julius Evola.

Den senaste riktigt intressanta texten som vederbörande har författat är essän “A meditation on the state of civilization and nature”. I denna belyser han västerlandet och över huvud taget konsumtionssamhällets brister, både ur ett etiskt och ekologiskt perspektiv, och hänvisar till Oswald Spenglers cykliska civilisationsteori, Edward Abbeys ekologiska idéer, och Charles Eisensteins kritiska förhållningssätt till det moderna konsumtionssamhället, inom vilket ekonomin blir ett slags Ersatz-religion.

Mycket av det som tas upp i texten är välkänt, som att moraliska och spirituella värden nästan helt har gått förlorade i och med konsumtionssamhällets närmast globala dominans, och att detta har en mycket negativ inverkan på jordens väl och ve. Människan gör planeten stor skada, och därför är det rimligt med ett misantropiskt förhållningssätt. Kanske vore det bättre om den försvann.

I den mån det finns någonting negativt att säga om innehållet, är det att det finns en tendens till att förbise alla de positiva aspekterna som följer av civilisationen. Som psykologiprofessorn Steven Pinker utförligt påvisar i sitt verk The Better Angels of our Nature (2011) är livet i civilisationer, till exempel nationalstater, mycket säkrare och bättre än livet i naturtillståndet. Dessutom har människan potential till både skapande och förstörelse. Nog för att det finns all anledning att vara pessimistisk när det gäller miljöförstöring, men det är definitivt inte omöjligt att förnyelsebara energikällor ersätter fossila bränslen, även om det lär ta flera decennier innan oljeländernas hegemoni undergrävs till den grad att mer storskaliga substitut gör sig gällande. Detta bör ske parallellt med att globaliseringen minskar i omfattning, åtminstone när det gäller transport och handel. Problemet är att ekonomin är den förhärskande faktorn, men just därför behöver det skapas ekonomiska incitament till att förändra utvecklingen. Människans egoism tyglas paradoxalt nog genom egenvinning och ömsesidighet.

Inte heller är det rimligt att mena på att människan skulle ha varit mer moralisk och empatisk förr. Visserligen har den klassiska antika dygdetiken och olika andliga traditioners etik vuxit fram för länge sedan och befinner sig utan tvekan på reträtt (se på till exempel hur lekmän beter sig i det theravadabuddhistiska Thailand), men har man en mer nyanserad historiesyn inser man att våldet och egoismen var mer utbredda fenomen tidigare i historien. Som redan nämnde Pinker visar har också andelen mord och väpnade konflikter minskat i omfattning under 1900- och 2000-talen, även om framtiden är oviss därvidlag. Harvardhistorikern Niall Ferguson erbjuder i Civilization (2011) en mycket mer trovärdig och komplex beskrivning av civilisationers uppgång och fall än Spengler, och rör sig då bortom de kvasimetafysiska och metaforiska formuleringarna om regelbundna årstider. Historien är arytmisk och följer inga särskilda mönster. Det är en imaginär föreställning.

För första gången någonsin finns i alla fall frön till ett mindre tribalistiskt och mer nyanserat tänkande, även om det knappast lär försvinna och att nya idéer ständigt står i motsättning i ett slags dialektiskt förhållande till det alltjämt dominerande västerländska och globala maskineriet. Mer hybridisering mellan kulturer och nationer utesluter på intet sätt motsättningar, vilket till exempel Islamiska statens framfart manifesterar. I stället föds nya idéer om universella sanningar, den ständiga viljan till makt som Nietzsche och senare Michel Foucault skulle ha kallat det. Jag säger absolut inte att liberalismen har svaren och lösningarna i framtiden, men genom att kombinera rationella och pragmatiska idéer kan åtminstone en del låta sig göras.

Dessutom saknas till stor del ett humanbiologiskt perspektiv. De värden som skapas eller omskapas måste i alla fall delvis vara baserade på det som är länkat till det biologiska. Trots dessa mindre invändningar är det en sett till helheten riktigt intressant och läsvärd text.