Historiens 5 viktigaste feministiska tänkare

Historiens 5 viktigaste feministiska tänkare

  • Posted on: December 23, 2017
  • By:

I en framtida bok, som kanske kommer att bli mitt akademiska livsverk, ämnar jag skapa en syntes mellan traditionalism och modernitet, mellan konservatism, liberalism och socialism, mellan feminism och biologism etc. Här är de fem enligt mig mest intressanta och viktiga feministiska tänkarna under historiens lopp.

1. Christine de Pizan
Christine de Pizan (ca. 1364-1430) växte upp i en minst sagt patriarkal senmedeltida fransk miljö där hon författade det briljanta verket Kvinnostaden. Mycket av det kretsar kring att försvara sig mot det i historien ofta förekommande kvinnoföraktet, till exempel föreställningar om att kvinnor i allmänhet skulle vara irrationella och sakna förmåga till logiskt tänkande.

Hon använder sig av typiskt aristoteliska och katolska dygder som förstånd och rättvisa och visar hur kvinnor kan ge prov på det. Slående är också att hon leder i bevis att kvinnor har högre empati och är mer omhändertagande än män, i genomsnitt, vilket är några av deras viktigaste egenskaper.

Detta är ett av många utmärkta citat av de Pizan:

De som klandrat kvinnorna av avund är de ovärdiga män som lärt känna eller mött många kvinnor med större intelligens eller mer nobelt uppträdande än deras eget, och som känt bitterhet och agg. Detta är anledningen till att deras avund förleder dem till att klandra alla kvinnor, ty de tror sig på detta sätt undertrycka och minska deras rykte och anseende…

de Pizan kan ses som den första riktigt stora kvinnliga författaren och en förfeministisk tänkare.

2. Marie Stopes
Marie Stopes (1880-1958) var en mångsidig figur, bland annat paleobotaniker och kvinnorättskämpe. I hennes för tiden kontroversiella verk Married Love (1918) argumenterade hon för jämlika äktenskap, och att kvinnan skulle ha en aktiv roll i familjeplaneringen. På så vis kan också par planera hur många barn de ska ha, och kvinnor kan välja att fortplanta sig med vettigare män.

Överlag företrädde hon en intressant blandning mellan sunt förnuft, biologi, och sociala processer som fortfarande delvis är aktuellt.

3. Simone de Beauvoir
Simeone de Beauvoir (1908-1886) är en av modern tids mest framstående författare och existentiella filosofer, gift med Jean-Paul Sartre. Hon har skrivit mängder av noveller och romaner, varav några inte har särskilt mycket med social teori och feminism att göra, men Det andra könet är obligatorisk läsning.

Förutom den höga stilistiska nivån är det ett verk som innehåller mycket generell kunskap om historia och hur kvinnor nästan alltid har behövt ses som ett lägre kön, i stället för ett kompletterande eller jämlikt sådant.

4. Chantal Mouffe
Den belgiska akademikern och politiska teoretikern Chantal Mouffe (1943-) är mer känd som postmarxistisk tänkare än feministisk sådan, men nästan alla hennes verk handlar delvis om sambanden mellan kapitalism, sexism, och rasism, både globalt och inom länder.

Allra kändast är verket Hegemony and Socialist Strategy (1985), skrivet ihop med Ernesto Laclau, som har citerats mer än 15 000 gånger i granskade akademiska arbeten enligt Google Scholar. Språket är akademiskt och svårt för en novis, men ändå ganska stringent och ger flera nya begrepp för att förstå diskurser, språk och makt. Detta oavsett ens ideologiska preferenser. Det hjälper en även att förstå hur den mer intellektuella samtida vänstern resonerar, vilka deras styrkor och svagheter är. Även senare verk som On the Political och Agonistics är intressanta.

5. Camille Paglia
Professorn Camille Paglia (1947-) är feminismens mest mångsidiga och givande tänkare. Hennes Sexual Personae är mycket intressant och kan ses om ett av senmoderns tids viktigaste verk inom områden som kulturell förståelse och könsdynamik, såväl historiskt som i nutid.

Medan många feminister är tämligen okunniga är Paglia spränglärd, och tecknar också en mycket mer nyanserad och komplex bild av de samhällen hon studerar. En av hennes centrala teser är att kvinnor generellt bör betrakta män med en blandning av tacksamhet och rationell rädsla. Det faktum att det finns en extremt liten andel sexuella psykopater i moderna samhällen är något som feministisk socialisering inte kan råda bot på. Dessutom har kulturen blivit alltmer androgyn – Hermes och Afrodite har förenats så att säga – på gott och ont.