Nyligen rapporterade Sportbladet om att Zlatan Ibrahimovic menar att han utsatts för “rasism” av svenska medier. Hade han hetat Larsson eller Svensson hade han inte blivit så hårt ansatt, menar den kände fotbollsspelaren. Är då detta rimligt och riktigt? Är det “rasism” eller snarare någonting annat som är typiskt för det svenska kynnet som han syftar på?

Sverige, såväl folket i stort som media och offentligheten, har sedan länge präglats av en motsägelsefullhet och ambivalens. Å ena sidan är Sveriges resurser och infrastruktur så mäktiga att landet kan ta emot “nästan hur många som helst”, för att citera den kände kulturarbetaren Carl Rudbecks uttalande från 2000. Precis som förre statsministern Fredrik Reinfeldt syftade han delvis på att Sverige är ett ganska stort land geografiskt, men till övervägande del torde det handla om rikedom och resurser. Annars hade Mongoliet bara kunnat låta människor slå ned sina bopålar lite varstans i Gobiöknen.

Under 1900-talet kunde svenskar med hjälp av lika delar fred, hårt arbete, och gynnsamma politisk-ekonomiska modeller (socialdemokrati och marknadskapitalism) utvecklas till ett av de mest framgångsrika med moderna mått mätt. Trots att det inte sägs utåt särskilt ofta är svenskar väl medvetna om det. En del av helheten är också det egalitära idealet och ett anslag av jantelag. Högfärdiga människor uppskattas inte i allmänhet.

Å andra sidan finns en tanke om att Sverige är ett tråkigt land och måste ha externa influenser från andra länder och kulturer som livar upp. Det ursvenska är bara barbariet sa Reinfeldt, medan Mona Sahlin klagade på att Sverige bara har midsommar och andra lite töntiga högtider att komma med (Hört talas om svenska uppfinnare, författare, och landets natur?). Den engelske filosofen Roger Scruton kallar tendensen oikofobi, ett nedvärderande av det som finns på hemmaplan. Ofta står det i motsättning till den globala konsumtionskulturen och en mer kosmopolitisk identitet.

Allt detta kan också beskrivas som en konflikt mellan assimilation och mångkultur. Ska alla, oavsett bakgrund, “bli svenskar” eller ska “mångfald” hyllas?

Mitt i allt detta passar Zlatan Ibrahimovic in (eller inte in), känd för sina enorma prestationer och narcissistiska image. Å ena sidan välkomnas han som en hjälte och ett välbehövligt nytillskott i den svenska lagomkulturen. Även väldigt många med helsvensk bakgrund älskar honom, och har överseende med eventuella megalomanidrag, som ofta troligen manifesteras med ett mått av humor och distans.

Å andra sidan stör sig många genuint på den överdrivna, arroganta och självförhärligande attityden hos den Malmöättade giganten. Det är inget typiskt svenskt beteende, utifrån ett egalitärt perspektiv där alla förväntas demonstrera ödmjukhet och jämlikhet.

För egen del förespråkar jag ett balanserat förhållningssätt till narcissism kontra jämlikhet och ödmjukhet. Ett betydande mått av narcissism är positivt för den individuella utvecklingen och gynnar till och med samhället via konkurrens, men det får gärna balanseras med mer mjuka och sympatiska egenskaper och beteendemönster.

För att sammanfatta rör det sig snarare om ett ambivalent förhållningssätt till normavvikande individer som Zlatan Ibrahimovic, än rasism i striktare mening. Media och svenskar vet inte alltid om de ska hylla eller kritisera hans personlighet. Rasism är ett kraftigt inflationsangripet begrepp som har sagts så många att det nästan helt tappat sin relevans och sitt värde. Hade Ibrahimovic varit lite mer som den jordnära Henrik Larsson, som har blandad bakgrund, hade han troligtvis inte blivit ansatt av media. Det handlar mer om beteende än efternamn och ursprung.

Sedan kan man ha olika uppfattningar om Ibrahimovic image och sätt att vara i offentligheten, men att nästan låta som en social justice warrior (SJW) framstår som lite patetiskt för en i huvudsak hyllad idrottsstjärna tillika mångmiljardär.