Följande är ett utdrag från del tre i min e-bok Kropp och hjärna – ett universellt ideal. Tanken är att det ska bidra med en övergripande förståelse för världens ekonomi, politik och kulturer, samt den dynamik som finns mellan dessa sfärer.

Del III: Kulturell medvetenhet i en global och digital
värld

Nutidens flytande civilisationer och västerlandets nyckelroll
För att förstå vår samtid och de möjligheter till personlig utveckling och livsstil som de erbjuder måste man beakta både materiella, kulturella, sociala, ekonomiska och demografiska dimensioner av tillvaron. Samhället vilar på en mängd samverkande strukturer som måste vara på plats för att envar ska kunna fokusera på mer individuella projekt. Exempelvis bör man ha en uppfattning om vilka kulturer och civilisationer som dominerar i världen och hur balansen mellan dem på ett ungefär är fördelad. Man måste även känna till det ekonomiska världssystemet och hur det är strukturerat. Sådana analyser är alltid mer eller mindre ofullständiga och förenklade, men en ofullständig men träffsäker förståelse är ändå bättre än en ofullständig och missriktad uppfattning.

När det gäller den ekonomiska utvecklingen och det nuvarande världssystemet har dessa beskrivits utförligt av bland andra statsvetaren Immanuel Wallerstein och ekonomigeografen Michael Chisholm i verket Modern World Development (1982). Olika tänkare har olika uppfattningar i ett flertal centrala frågor, men några saker går att enas om. Exempelvis har västerländska ekonomier som G7-länderna (där dock även Japan och numer även EU som helhet ingår) en framträdande position när det gäller valutavärde, internationell handel och inflytande över gemensamma handelsavtal. OECD, som täcker in fler länder än G7 (35 i nuläget), är även det en indikator på graden av inflytande och välstånd i relation till den nuvarande världens ramar och måttstockar. Denna utveckling har givetvis historiska orsaker, och oavsett om man fokuserar mer på västerländsk dominans som något som har förtjänats eller mest är ett resultat av maktutövande och särskilda omständigheter, hänger det samman med vad som sker i nuet. Vetenskap, äganderätt, konkurrens, medicin, konsumtion och arbetsmoral är de sex ”killer apps” som har gjort västerlandet dominerande, enligt den skotske historikern Niall Ferguson.

Det ekonomiska världssystemet, så som det beskrivs av professorn i internationell politisk ekonomi, Susan Strange, i kapitlen “The Structure Of Finance In The World System” och “Who Governs? Networks Of Power In World Society” (1994), är en blandning mellan nationalstaters inflytande och nationslösa globala och transnationella strukturer: å ena sidan är de globala finansiella strukturerna och företagen delvis beroende av de beslut som fattas inom länder; å andra sidan är nationalstaterna inte kapabla att kontrollera de globala finansstrukturerna och flödena. Ingen har därmed fullständig makt och komplett ansvar, vare sig stater, företag, organisationer, banker eller finansinstitut, och än mindre enskilda individer (även de riktigt rika, fastän de onekligen har mer avsevärt större inflytande än gemene man). Det moderna världssystemet är på många sätt transnationellt ordnat. Frågan är dock hur maktbalansen är beskaffad i nuläget och vilka mönster som utkristalliserar sig i den nära framtiden.

Den amerikanske statsvetaren Samuel Huntington (1927–2008) är en av dem som grundligt har genomlyst världens civilisationer och hur de förhåller sig till varandra. I verket The Clash Of Civilizations (1996) argumenterar denne för att det finns nio stycken civilisationer i världen: den afrikanska, den buddhistiska, den hinduiska, den islamiska, den japanska, den latinamerikanska, den ortodoxa, den sino-kinesiska, och den västerländska. Alla civilisationer överlappar varandra i betydande utsträckning och det finns även en del länder, som till exempel Ukraina och Turkiet, som slits mellan två civilisationer. Detta har även åskådliggjorts senare än när verket utgavs med tanke på inbördeskriget i Ukraina (EU respektive Ryssland) och Turkiets ambivalenta inställning till västerlandet (EU och den islamiska civilisationen).

Som Niall Ferguson betonar i Civilization (2011) har Huntington dock haft fel när det gäller att försöka förutspå framtida krig och konflikter. De flesta konflikter som har ägt rum under de senaste decennierna har inte varit mellan civilisationer utan inom dem, särskilt delar av Afrika och den muslimska världen. Exempel på det är spänningar mellan Iran och Saudiarabien och det utdragna kriget i Syrien. I det sistnämnda fallet har visserligen ryska och västerländska krafter haft en betydande roll, men det är ändå konflikt inom en respektive specifik civilisation.

Generellt kan man slå fast att världen är multipolär och består av ett flertal civilisationer som i sin tur domineras av ett antal mer eller mindre starka stater (core states). I västerlandet dominerar USA och i andra hand EU; i den muslimska världen är det framför allt Iran och Saudiarabien; i den ortodoxa världen Ryssland; i den sino-kinesiska sfären Kina; och i den hinduiska civilisationen Indien. I Latinamerika är framför allt Brasilien och Mexiko två omfattande tillväxtmarknader med stora befolkningar. Det är även viktigt att betona de ömsesidiga politisk-ekonomiska relationerna mellan Kina och USA – Chimerica som Niall Ferguson kallar dem. När det gäller handelsavtal, investeringar och import/export är dessa två länder så pass sammanflätade att de inte har råd att attackera varandra. Det är inte klart när Kina lär passera USA i fråga om total BNP men det kommer troligen ske om drygt tio år.

Intresserar man sig för kultur och livsstil, som att utveckla kropp och hjärna, är det intressant att fråga sig hur den västerländska civilisationen står sig i dag jämte sina konkurrenter, eller i vissa fall rentav fiender. Å ena sidan finns, som Huntington och Ferguson betonar, en tendens till att det västerländska inflytandet och dess maktutövande har minskat, åtminstone sett till befolkningsmängd och hur många som talar engelska som förstaspråk i världen. Flest människor föds i den afrikanska civilisationen, följt av Indien och andra delar av Syd- och Sydostasien. Detta sker parallellt med att ett flertal tillväxtmarknader, tidigare kallade u-länder, utvecklar sitt materiella och ekonomiska välstånd.

Å andra sidan pågår en parallell globaliserings- och universaliseringsprocess som innebär att västerländsk ekonomi, teknik, kultur och livsstilsmönster sprids i världen. Google, Apple, Facebook, H&M, IKEA och den globala fitnesskulturen är bara några exempel på det. Västerländsk demokrati har också blivit ett slags måttstock för modern utveckling men det har inte skett särskilt omfattande förändringar i det avseendet under de senaste åren. Många stater räknas som bristfälliga demokratier eller en hybrid mellan demokrati och auktoritärt styre. Globalt sett spretar tendenserna alltså åt flera håll och det finns ingen helt linjär utveckling att ta fasta på. Ett flertal framstående tänkare som Ibn Khaldun (1332–1406), Giambattista Vico (1668–1744), Oswald Spengler (1880–1936), Arnold J. Toynbee (1889–1975) och på än senare tid biologen Jared Diamond (1937–), har beskrivit civilisationers uppgång och fall som cykliska processer. På liknande sätt som ett år kan delas upp i årstider som ingår i en årscykel, genomgår civilisationer tider av blomstring för att sedan gradvis vissna och dö ut.

Ett sådant synsätt är dock missvisande, enligt Niall Ferguson. Såväl romerska riket, aztekernas Mayarike som Kina under Mingdynastin genomgick på grund av olika faktorer snarare accelerationsprocesser som gjorde att de förhållandevis snabbt gick under. Civilisationers fortskridanden är inte rytmiska utan arytmiska – tiden och skedena är inte linjärt förutsägbara utan snarare elastiska som våra drömmar. Civilisationer är mycket komplexa strukturer och kan liknas vid bland annat våra nervsystem, vilka består av miljontals synapser; den asymmetriska, oändligt variationsrika men alltjämt sexsidiga och fraktala geometriken som karakteriserar snöflingor, eller en namibisk termitstack. Civilisationer kan befinna sig i ett slags jämvikt under en period, men på grund av en mängd interagerande, asymmetriska processer och ständig förändring finns alltid ett mått av oförutsägbarhet. Civilisationer är som ett godståg – ibland räcker det med en ovarsam förare för att denna till synes stabila konstruktion bokstavligt talat ska gå snett och kollapsa.

Kan då den västerländska civilisationen gå under så snabbt? Troligtvis inte, men med tanke på miljöförändringar och jihadistiska terrorhot kan drastiska förändringar ske förhållandevis snabbt och dramatiskt. The clash of civilization kan bli the crash of civilization, som Ferguson betonar. Den västerländska civilisationen är inte osårbar, och om inte annat finns risk för att åtminstone betydande delar av den kollapsar eller förändras till närmast oigenkännlighet.

Varför ska man då bry sig om den västerländska civilisationen? Västerländsk kultur är en förutsättning för det relativt fria och självständiga liv som man kan leva, inklusive att träna på gym, äta som man vill, resa, träffa den man känner för, och uttrycka sina åsikter i tal och skrift. Därför är den, trots alla brister, värd att bevara och försvara.

Soft power
Den amerikanske statsvetaren Joseph Nye (1937–) utarbetade under slutet av 1980-talet begreppet soft power, en term som är användbar för att beskriva och förklara maktförhållanden i världen. Hård makt handlar om att medelst militära hot och/eller ekonomiska sanktioner få andra att göra som man vill, medan mjuk makt i stället handlar om att övertyga genom olika former av attraktion.

I efterkrigstid har USA varit framträdande och framgångsrikt gällande att utöva både hård och mjuk makt, men beträffande det senare handlar det framför allt om att försöka sprida den amerikanska livsstilen, till exempel konsumtion, sport och populärkultur. Andra exempel är Kinas talrika Konfuciusinstitut runtom i världen, Rysslands mediekanal Russia Today, Saudiarabiens omfattande finansiering av moskébyggen och andra islamrelaterade verksamheter på global nivå, och Sydkoreas spridning av populärkultur. Med andra ord är soft power kopplat till länders ekonomiska förutsättningar och delvis även deras storlek. Ryssland är inget rikt land men staten har ganska stora muskler och en vilja att göra det till en än mer inflytelserik nation. Det är därför ingen slump att en betydande andel länder runtom i världen inte har särskilt mycket makt och inflytande att tala om – förutsättningarna saknas, såväl demografiskt som ekonomiskt.

Begreppet soft power har även en glidning mot termen national branding, det vill säga att staten strävar efter att förbättra ett lands image på den globala spelplanen. En bättre image kan leda till bland annat ökade turismintäkter. Ibland används begreppen synonymt, alternativt är det national branding som avses men soft power som används. Samtliga länder strävar generellt sett efter att förbättra sin image globalt, men samtidigt sprida sin egen kultur eller åtminstone en bra bild av denna. En förutsättning för detta är dock goda ekonomiska förutsättningar. Som den amerikanske statsvetaren Immanuel Wallerstein betonar är ekonomi, kultur och andra dimensioner så intimt sammanflätade att det är närmast irrelevant att dela på dem.

När det gäller den globala fitnesskulturen och bildningsidealet har dessa en viss attraktionskraft och nära koppling till den västerländska kulturen. Dock är dessa företeelser av transnationell art och hänger inte samman med en viss nations strävanden. Soft power är dock mycket användbart för att förstå globala processer och samband och se mönster när det gäller ekonomisk, teknologisk och kulturell utveckling. Man kan notera vilka länder som har störst potential till att påverka utvecklingen i världen.

De abrahamitiska religionerna och fokuset på islam
Islam har varit en relativt stor och framträdande världsreligion i över 1000 år men dess utbredning och betydelse har intensifierats i det globala tidevarvet. En central orsak till detta är att cirka 1,6 miljarder människor är muslimer i åtminstone nominell mening. Islam är därtill en universalistisk religion vars inflytelserika anhängare strävar efter att få alltfler medlemmar av jordens befolkning. Samtidigt är den dock historiskt sett inte en västerländsk religion, varför en viss konfliktyta mellan det kristna och numer i hög grad sekulära och ateistiska västerlandet är förståelig. Ytterligare en orsak är utbredningen av militant islamism, främst al-Qaida och IS, och stort fokus på terrorhot under de senaste 15 åren.

Detta är ett mycket komplext ämne som det är svårt att få en överblick av eller ha en helt bestämd uppfattning om i sin helhet. Vad som dock är uppenbart är att den ideologi som torgförs av islamistiska rörelser, Saudiarabiens wahhabism, och givetvis IS och al-Qaida, är helt oförenlig med västerländsk kultur. Blandningen av intolerans mot oliktänkande – västerlänningar i allmänhet och homosexuella i synnerhet, ja till och med sunnimuslimer som inte omfamnar en salafitisk eller wahhabitisk tolkning av islam – och rent våld är tydliga bevis på att det inte finns några konstruktiva kontaktytor eller kompromissmöjligheter.

Muslimer som däremot anammar betydande delar av västerländsk kultur är dock inte problematiska. I alltifrån Malaysia till Marocko och Iran, och inom många av de muslimska diasporor runtom i världen, inte minst EU, finns det dock människor med muslimsk bakgrund som i själva verket är mer lika västerlänningar i sitt och tänka och handla, alternativt blandar islamisk tro och praxis med en mer västerländsk och kosmopolitisk attityd. I den utsträckning som de alltjämt förhåller sig till islam sker det på ett sympatiskt och ganska flexibelt sätt. Exempelvis är det inte problematiskt för någon inblandad att fasta under ramadan, vilket en betydande andel moderata muslimer gör.

Dock bör man vara varse om att det finns trender, även inom dessa länder och regioner, som pekar i en motsatt och mer extrem riktning. Den i Bulgarien födde men i USA verksamme eurasienexperten Alex Alexiev (2011) har till exempel estimerat att Saudiarabien under de senaste cirka 40 åren har spenderat 80 miljarder US-dollar på att sprida den wahhabitiska ideologin globalt. Detta är ett uppenbart hot mot den västerländska kulturen och det finns intima samband mellan ideologi och terrorattentaten i till exempel London, Madrid, Paris, Bryssel, Orlando och Istanbul.

Inom fitnessvärlden finns ett flertal kända namn som har anammat en hybrid mellan muslimsk identitet och västerländsk kultur, till exempel Physique-stjärnan Sadik Hadzovic. Sådana individer bör lyftas fram som positiva exempel på hur en konstruktiv hybrididentitet kan formeras.

Östasien: Japan, Kina, Sydkorea och Taiwan
Östasien är en av världens mest inflytelserika regioner, ekonomiskt, kulturellt och militärt. Kina är världens näst största ekonomi efter USA och Japan den fjärde största efter EU. Mycket av den moderna utvecklingen i området är en direkt konsekvens av västerländska impulser, men det finns också en del kulturella och andra särdrag. Som den singaporianske sociologen Chua Beng Huat noterat (2012) existerar en östasiatisk kultur och populärkultur som är delvis oberoende av amerikansk och västerländskt inflytande, och denna vilar i sin tur mer på tradition, (post)konfucianism och familjevärderingar. Men skillnader förekommer också bland de olika länderna. Exempelvis är Kina ett i hög grad ickereligiöst samhälle som alltjämt styrs av Kinas kommunistiska parti, om än numer utifrån statskapitalistiska principer, medan Japan och Taiwan är demokratiska länder med intima samarbeten med USA. Sydkorea utmärker sig för att vara kristet och buddhistiskt, medan Japan är buddhistiskt och shintobaserat, och Taiwan i första hand konfucianskt och taoistiskt (det är där som den traditionella kinesiska kulturen delvis lever vidare). Noterbart är att, som Niall Ferguson har belyst, kristendomen har brett ut sig alltmer i Kina under de senaste decennierna. Sammantaget är Östasien en mycket fascinerande region kulturellt, såväl gällande det traditionella som det moderna.

En annan och mindre upplyftande aspekt som är viktig att ha en uppfattning om är de latenta konflikter som finns i området. 1900-talets första hälft var mycket turbulent för Kina, Japan, och Korea, och för Kinas del är det först under de senaste tre decennierna som stabilitet och materiell utveckling har kunnat ske relativt friktionsfritt. Än i dag finns dock tydliga tecken på oro. Dels beträffande det alltjämt pågående kriget mellan Nord- och Sydkorea (även om vapenstillestånd råder), dels konflikten mellan Kina och Taiwan, dels gällande flera av ödispyterna i Öst- och Sydkinesiska havet. Det gäller inte minst Senkaku-öarna som både Japan, Kina och Taiwan gör anspråk på, samt Tsushima-ön som Japan och Sydkorea har tvistat om men som överlag har skapat mindre turbulens. Härvidlag tycks dock USA ha en viss stabiliserande effekt på grund av sina nära relationer med samtliga länder förutom Nordkorea. Dessutom har de berörda parterna alldeles för mycket att förlora på en mindre väsentlig territoriell fråga. Dock är inte minst Kina-Taiwan-konflikten central för relationer på både regional och global nivå.