Nyligen var jag och hade ännu ett trevligt samkväm med några av mina kompisgäng här i stan. Vi är tre akademiker, som alla har någon form av läraranknytning och samtidigt högre utbildningsnivå än genomsnittet, som frispråkigt brukar diskutera allt mellan himmel och jord med några månaders mellanrum.

En av dem, som är några år yngre än oss andra, studerar just nu ett masterprogram vid ett av landets bästa lärosäten och kommer troligtvis att doktorera snart. På sistone har han blivit mer av en skeptiker och relativist, som nästan verkar lite vilsen på grund av sin vacklande “tro”: han går igenom en fas där tidigare slutsatser om fenomen i världen börjar ifrågasättas. Mycket av det han har trott på kallar han till och med “complete bullshit”. Även om vi alla kan vara överens om en del väldigt grundläggande saker om vetenskap inom fysik, matematik, kemi och biologi, finns det kanske en viss skillnad gällande hur vi ser på samhällsvetenskap och humaniora. Vännen i fråga framstår snarast som en skeptiker eller relativist.

En inte helt ovanlig uppfattning bland relativister/skeptiker är att världen är alldeles för komplex för att studier inom alla områden som inte är strikt naturvetenskapliga – och även där är det ofta tvivelaktigt – ska kunna visa någonting över huvud taget. Studier – särskilt kvantitativa sådana – är ofta missvisande eller åtminstone bristfälliga då de inte tar hänsyn till en massa variabler när man konstruerar, avgränsar, och genomför dem.

Jag, å andra sidan, menar dock på att även generella mätinstrument som IQ (psykologi) och BNP (ekonomi) ändå säger någonting väsentligt om faktiska förhållanden i världen. Dessa må vara socialt konstruerade och har brister som mätinstrument, men kan ändå förutsäga till exempel en individs möjlighet att tillägna sig utbildning, respektive ett lands materiella standard.

Vår vän tog även upp frågan om att utbildning mest handlar om indoktrinering och kontroll, att systemet vill skapa homogena människor som tycker och tänker i stort sett lika, samt att utbildning ofta missgynnar kreativitet. Det finns mycket substans i denna kritik och är inget nytt, men för att man över huvud taget ska kunna sitta och resonera kring frågor som vad som är kunskap, sanning, rätt och fel, måste det finnas saker som fungerar och får samhällen och människor att i gemen må i alla fall hyfsat bra.

Jag läste precis en artikel om en skola i förfall i det krisdrabbade Malmö. Den visar på att utbildning inte bara handlar om att stöpa alla i samma form, eller att vad som helst kan anses vara ett giltigt synsätt, utan att det finns beteenden och miljöer som tveklöst är bättre eller sämre än andra. Människor som beter sig hotfullt, miljöer som skräpas ner, och beteenden som stör ens still sinne är inte positivt. Det kan aldrig vara positivt. Möjligtvis kan man bli mer van vid vissa saker, och samhället förändras alltid i någon riktning, men det betyder egentligen bara att utvecklingen kan vara antingen neutral, negativ eller positiv, inte att det inte går att avgöra vad som är rimligt respektive rätt eller fel. Ingen vill ha en illa fungerande skola eller bostadsort.

Det finns onekligen en himla massa saker som vi aldrig kommer att ha fullständig kunskap om, inte ens i närheten. Samhället konstruerar normer som speglar en viss idé, förklaringsmodell eller tidsanda, men ofta kan man ändå ha ett hum om saker som verkar rimliga, och idéer som överskrider tid och rum. Ofta har sådana saker samband med människans biologiska och neurologiska förmågor. Ingen människa mår bra av att äta alltför mycket dålig mat eller vara kraftigt överviktig, att miljön man befinner sig i är destruktiv, eller att människor stör eller skadar andra. Hygien och renlighet är ytterligare sådana grundläggande saker. Det är som att det finns en inbyggd biologisk motvilja mot till exempel starka svettlukter och fula, skräpiga och äckliga miljöer. Kanske har det att göra med evolutionära processer.

Det är så otroligt grundläggande och självklart, och det är först när samhället fungerar som man kan börja ifrågasätta om det ena eller andra är en “social konstruktion”, samhällsforskning inte kan bevisa det ena eller andra, och så vidare. Det är ironiskt.

För att sammanfatta bör man självklart vara medveten om att mycket så kallad kunskap inom humaniora och samhällsvetenskap inte går att slå fast eftersom samhället ständigt förändras och är komplext, samt att det är svårt att förutse och iaktta människors tankar och beteenden på individnivå. I bästa fall får man nöja sig med generella mönster.

Men vi får dock aldrig låta oss hamna i en total relativism som inte förmår att skilja mellan rätt och fel, rimligt och orimligt. Den bästa medicinen är att kombinera solid grundläggande naturvetenskap med sunt förnuft och ett ödmjukt sökande efter kunskap som inte utgör någon fullständig “sanning” om världen, men åtminstone säger något om hur saker och ting faktiskt är eller tycks vara.