De flesta som styrketränar har ett intresse för många olika typer av grenar och inriktningar: alltifrån crossfit, athletic fitness, strongman, Men’s Physique, bodybuilding, styrkelyft, och tynglyftning, till halvplojiga men krävande tävlingar som Tough Viking och Ninja Warrior.

Det ena behöver heller inte nödvändigtvis utesluta det andra. Kroppsbyggning handlar mest om fysiken men träningen kan vara nog så tuff. Men’s Physqiue är en sorts metrosexuell fitnessmodelltävling i badshorts, men till och med benträningen kan vara riktigt jobbig för en del.

Sedan handlar det ändå om smak, till viss del. En del tycker att fitness och bodybuilding är alltför “mesigt”, och att bodybuilding mest är en steroidsport. Andra stör sig på att styrkelyft handlar om att “fuska” med korta lyft, framför allt i bänkpress, och att både styrkelyftare och strongman-utövare snarast är tjockisar med plufsiga magar och kinder.

För egen del är jag förstås ödmjuk, ärlig och så objektiv som det går. Jag har gjort några hyfsade eller halvdana insatser i diverse tävlingar, och siktar på att förbättra mig varje gång – det är Men’s Physique på amatörnivå och Tough Viking som gäller. Resten är inget för mig.

Något som man kan dock kan vara en aning stolt över är att jag – och många andra – faktiskt är starkare än, eller i alla fall jämbördiga med, världens starkaste män, relativt sett. Trots att vi inte tar steroider, knappt ens kreatin eller aminosyror. Ja så är det faktiskt.

I absolut styrka är förstås sådana som Hafþór Júlíus Björnsson, mer känd som “The Mountain” i omättligt populära tv-serien Game of Thrones, helt överlägsna. Björnsson lyfter 472 kg i marklyft medan den 186 kilo tunge Eddie Hall lyfter hela 500 kg.

Men slår man ut vikten och mäter den i relation till deras kroppsvikt är det dock inte lika imponerande. Björnsson väger cirka 195 kg och lyfter då “bara” 2,42 gånger sin kroppsvikt. Hall lyfter nästan 2,7 gånger kroppsvikten. Dock misstänker jag att han vägde mer vid själva lyftet.

Inom fitness brukar 2,5 gånger kroppsvikt ses som att man är i bra form och relativt stark i just marklyft. 1,5 gånger kroppsvikten gäller för chins, dips och bänkpress – minst ett helt, strikt lyft. 2 gånger kroppsvikt gäller som riktlinje i knäböj (squats).

Att se saker i relation till kroppsvikt är också det enda som är rimligt i ett större sammanhang. Det är därför som man tävlar i olika viktklasser inom tyngdlyftning, styrkelyft, bodybuilding, och även strongman på åtminstone amatörnivå.

Här är några av mina stats som jag har klarat nyligen eller ganska nyligen:

Bänkpress: 115 kg. Kroppsvikt: 72 kg = 1,6 gånger kroppsvikten. Björnsson lyfter 232,5 (517 Pounds), två gånger. Detta motsvarar cirka 1,2 gånger kroppsvikten.

Marklyft: 170 kg. Kroppsvikt 72 kg = 2,4 gånger kroppsvikten. Jämbördigt med Björnsson.

Jag släpar dock efter i knäböj och har “bara” gjort några mindre strikta reps på 150 kg, vägande 75. Förmodligen kan jag i nuläget klara av 120 kg utan problem, vägande omkring 73. Det är inte jättedåligt men inte särskilt imponerande heller.

Sammantaget handlar det om att försöka ge en mer nyanserad bild av hur saker är. Världens starkaste män är sjukt imponerande, även om de flesta har överflödsfett och trycker sprutor. “The Mountain” är underhållande att se på, och är ändå förhållandevis atletisk för sin storlek.

Men även exempelvis vi styvt 170 centimeter långa, metrosexuella amatörfitnessmänniskor som bara käkar kvarg, kycklingfilé, styrketränar året runt och intervalltränar på våren och sommaren, vandrar lite i berg etcetera, är inte helt värdelösa. I relativ styrka är vi jämbördiga eller till och med bättre än vissa av jättarna.