Det har under flera år varit känt att det finns samband mellan människors moderna livsstil och klimatförändringar (främst men inte enbart kopplat till global uppvärmning). 97% eller fler av alla klimatförändringsstudier påvisar eller påtalar detta. En del skeptiska konservativa, inklusive den allmänt skarpe debattören Ben Shapiro och Trump-administrationen, har inte kunnat vederlägga sådana studier, utan bara i bästa fall hitta några få luckor i slutsatserna eller understryka att ekonomin också är väldigt viktig.

WHO presenterar en del riktigt dystra data om åren 2030-2050 som får en att börja tänka och kanske agera. I kölvattnet av det extrema vädret i Sverige har även en sorts alarmism börjat sprida sig. Budskapet är enkelt: agera nu innan det är för sent.

Men samtidigt måste man ha en mer komplex och nyanserad förståelse för detta och inte enbart fokusera på de enkla förklaringarna och åtgärderna. Nedan är några insikter apropå klimatförändringsdebatten.

1. Klimatvetenskap är långtifrån exakt
I det intressanta verket Complexity (2009) genomlyser Melanie Mitchell en mängd exempel på så kallade komplexa adaptiva system. Några sådana är genetiska algoritmer, cellulär automat, fraktala dimensioner, nätverksteori, immunsystem hos människor, och självreproducerande dataprogram. Dessa kan människor förstå till viss del, men bara partiellt.

Trots alla avancerade modeller inom naturvetenskap och samhällsvetenskap kan sådana sällan förutsäga framtiden. De kan möjligen visa en korrekt beskrivning av historien och estimera, extrapolera och visa olika scenarier när det gäller till exempel klimatet och hur det påverkar människor i framtiden, till exempel matförsörjning i Europa och Australien, men sådana är långtifrån vattentäta.

Ingen gör självklart anspråk på att förstå detta helt, men läser man studier och artiklar mer kritiskt inser man hur pass stora felmarginaler det finns, både gällande effekter av klimatförändringar, hur stor människors påverkan är, klimatscenarier, och när de största förändringarna sker.

https://www.youtube.com/watch?v=ZvI2NH9-0aM

2. Parallella processer pågår: vissa saker kan bli bättre och andra sämre
Ända sedan de bibliska profeternas tid och Uppenbarelseboken har det funnits en idé om att undergången är nära förestående. Under 1800-talet, i kölvattnet av Malthus teorier, oroade sig många för att maten inte skulle räcka till om befolkningen i världen ökade, något som bland andra den italienske sociologen Vilfredo Pareto raljerar över i verket Eliters uppgång och fall. Därför förespråkade många redan under 1800-talet att det bästa vore att bli barnlösa vegetarianer, och trenden syns alltjämt i dag. Fast nu ska man även sluta flyga, vilket troligen kommer att bli den nya trendiga sekulära livsstilsdogmen.

Trots enorma befolkningsökningar och andra faror har världen blivit bättre i väldigt många väsentliga avseenden. Steven Pinker och Hans Rosling är några av dem som har visat att så är fallet. Det gäller inte minst minskad fattigdom, ökad livskvalitet och livslängd, minskat dödligt våld, och kraftigt förbättrade mänskliga fri- och rättigheter.

Därför vore det missvisande om man sa att världen enbart går åt fel håll. Det är nämligen flera parallella processer som pågår: å ena sidan leder de nuvarande samhällssystemen och idéerna till att världen blir bättre, men samtidigt påverkas miljön och klimatet negativt. Det finns all anledning att fundera på att skaffa 1-3 barn i stället för 5-6, vilket faktiskt är fallet även i många fattiga länder med höga fertilitetsnivåer (även om trenderna kan vara svåra att se och det tar lång tid för att få effekt visar Roslings prognoser det). Det kan även gälla livsstilsval som köttätande, konsumtion, transportval etcetera.

Men människor och samhällen har visat sig kunna möta många av de utmaningar som världen står inför. De anpassar sig. Om klimatet påverkar samhällen kommer man att behöva bygga på ett annat sätt, skaffa föda på ett annat sätt, och även anpassa arbetsmarknaden. Ju rikare ett land är (på grund av den moderna ekonomin, som alltså påverkar klimatet negativt), desto mer sannolikt är det att det kan hantera nya utmaningar och anpassa teknologi efter sådana scenarier. Särskilt om det tar 50-100 år innan de dystra klimatförändringsprognoserna realiseras.

3. Flyg och fattigdom
Flygtrafiken påverkar miljö och klimatet negativt. Estimeringar visar att flygtrafiken är “ansvarig” för cirka 2-7% av de totala globala utsläppen av koldioxid, delvis beroende på hur man avgränsar och mäter effekterna av utsläppen på hög höjd. Samtidigt har teknologi implementerats för att minska utsläppen, vilket det också finns ekonomiska incitament för flygbolagen att göra eftersom de vill spara pengar på flygbränsle. Detta kan utvecklas ännu mer i framtiden, även om vägen dit kommer att kantas av fortsatta utsläpp som påverkar klimatet (troligtvis negativt). Luftföroreningar överlag har minskat i den rikare delen av världen.

Men, för att återknyta till den föregående punkten, finns det också en annan aspekt att ta hänsyn till, nämligen ekonomisk standard och utveckling. Turism är en av de viktigaste näringarna i många länder och ju bättre ekonomi och teknologisk standard ett land har, desto lättare har de att implementera drivmedel och energiförsörjning som är mer miljövänliga och kanske helt fossilfria. De är också mer kapabla att hantera effekterna av negativa klimatförändringar. Därför är det tveksamt om det är särskilt konstruktivt att strypa turismen, som är beroende av inte minst flygtrafiken, i länder som är relativt fattiga och riskerar att påverkas av klimatförändringar.

4. Det spelar roll vad som händer i världen i andra avseenden
Det finns ett argumentationsfel som kallas tu quoque och handlar om att något anses vara fel på grund av att den som yttrar påståendet inte agerar i enlighet med sina slutsatser. Det kan även kallas hyckleri. Men bara för att miljöpartister och kändisar hycklar och flyger inrikes eller rentav har jetplan eller korsar haven med lyxyachter betyder det inte att flygtrafiken inte påverkar världen negativt och att människor i allmänhet inte ska se över sin egen del i transportkonsumtionen.

Dock finns många skäl till att fokusera på vad som händer i Östasien, Indien och på annat håll. Om kineser och koreaner fortsätter att flyga kors och tvärs över världen, och Kina (som ibland drar nytta av det kan klassificeras som “utvecklingsland” och därmed inte behöver dokumentera sina utsläpp i samma omfattning) inte ser över sina egna utsläppsnivåer, spelar det mikroskopisk roll om svenskar slutar flyga och äta rött kött. Förändringarna måste till inte bara gällande konsumtionsmönster och livsstilsval utan teknologiskt, politiskt och ekonomiskt. Det handlar inte minst om vad de stora spelarna – USA, Kina, EU, Japan, Indien, Brasilien, Ryssland och Saudiarabien – tar sig för.

Och då syftar jag inte bara på miljö- och klimatförändringsfrågor som koldioxidutsläpp utan sådana som ekonomisk krigföring och geopolitik. En del tycker att Trump-administrationen är “korkad” för att de dragit sig ur Parisavtalet och ser ut att få bättre förbindelser med Putinregimen, men det finns en djupare orsak till det. Om de större konsekvenserna av klimatförändringarna potentiellt kommer att ske först om 50-100 år, är det kanske mer logiskt för USA att fokusera på den största motståndaren de närmaste decennierna (huruvida USA kan betrakta Kina som en vän, konkurrent, eller motståndare kan diskuteras, och beror på sammanhang och när det sägs, men det är i nuläget ingen fiende i den strikta mening som Carl Schmitt och senare Giorgio Agamben har påvisat).

Kina är ingen “ond” nation men USA har sina intressen och det är nativt att tro att Kinas intressen överlappar västerlänningars annat än om Beijing möjligen kan tjäna på det själva. Kanske gäller det än mer deras relationer med fattiga länder, som de investerar i och gör skuldsatta. Medan svenskar pratar om marginellt inverkande företeelser som köttätande och utlandssemestrar tar Kina över en allt större del av världen. Trots att de är medvetna om klimatforskning har kineserna och amerikanerna större fokus på global dominans än framtidsscenarier. Detta eftersom det är mer prioriterat på något kortare sikt än klimatförändringarna.

Sammanfattningsvis är det bra att människor, både på makro- och mikronivå, engagerar sig i klimatförändringar och livsstilsval. Men det gäller att tänka kritiskt och se större samband. Annars finns det risk för att den där uteblivna köttbiten, resan, eller rentav avkomman, blir till löjeväckande pseudoåtgärder som inte gör någon nytta, allra minst för en själv i detta liv som bara ges möjlighet att få uppleva en enda gång.