Nyligen uppmärksammades en stor studie, diskuterad av professor Stefan Einhorn, som även tidigare påtalat att det inte finns vetenskapligt stöd för att curlingföräldrar är dåliga för barns förmåga att utvecklas till välfungerande vuxna medborgare. Utifrån denna studie och andra studier ämnar jag diskutera detta och lyfta fram en del viktiga nyanser.
Resultaten i en stor dansk studie är att barn till curlingföräldrar klarar sig bättre än genomsnittet, i synnerhet de barn som inte får någon hjälp eller endast liten sådan av sina föräldrar. Endast den grupp av barn som både får hjälp och lär sig att hjälpa till hemma och ta ansvar lyckas bättre.
Allt detta är inte att förvånas det minsta över. Studier inom både sociologi, ekonomi och beteendegenetik visar att föräldrar både direkt och indirekt har en viktig roll att spela i sina barns utveckling. Det är just därför som barn som inte får särskilt mycket hjälp hemifrån behöver kompensatoriska åtgärder, vilket bland annat världens mest citerade ekonom James Heckman och andra har skrivit om. Dels i form av kärlek och omtanke (om det är något så när vettiga föräldrar), dels i form av att de hjälper sina barn med mat, läxor, passa tider, skjuts till fritidsaktiviteter etcetera. Förhoppningsvis får de även lära sig en del om vikten av gott uppförande, vad som är moraliskt rimligt beteende, att ta visst ansvar (ju mer desto äldre de blir). Den danska studien visar just vikten av att både få hjälp och att hjälpa till: rättigheter och skyldigheter, inte enbart det ena eller det andra.
En intressant beteendegenetisk aspekt är det som kallas passive genotype–environment correlation, vilket bland andra Robert Plomin har undersökt. Till exempel om ens föräldrar är framgångsrika basketspelare kan barnen sannolikt ärva gener som är fördelaktiga i samband med professionell basket, som lång kroppslängd, bra speluppfattning och bollkänsla. Barnet söker då så att säga inte aktivt upp basket utan får det på köpet, såväl genetiskt som miljömässigt eftersom föräldrarna sannolikt (men inte nödvändigtvis) kommer att försöka få sin dotter eller son att bli basketstjärna. Barnet får både fördelaktiga gener och dito miljöpåverkan i form av tidig basketträning, optimal kost med mera. Så fungerar det även med högutbildade föräldrar, eller med dysfunktionella familjer.
Jag har tidigare skrivit om det så kallade jättebebissamhället, men de resonemangen går till ganska stor del utöver curlingförälderfenomenet och handlar snarare om de som enbart kräver rättigheter, blir “kränkta” för vad som helst och så vidare. Dock finns en parallell gällande materiell komfort, mjuk uppfostran och små barnkullar. De flesta kan enas om att till exempel utbildningssystemet i Sydkorea är alltför tävlingsinriktat och inte ens särskilt effektivt och gynnsamt för samhället i dess helhet, men det betyder inte att det inte finns något bra med det (om vi bortser från de höga resultaten på PISA-undersökningar). Så här säger exempelvis Viktor Sundgren, som är lektor i svenska vid Hankuk (sluta skratta) University of Foreign Studies i Seoul:
“Det jag uppskattar mest är att eleverna här är så artiga och väluppfostrade. Till en början ville de använda titel och efternamn när de tilltalade mig. Men jag var tydlig med att vi inte gör så på svenska numera, så nu tilltalar de mig med förnamn.”
Så var det även i Sverige förr i tiden. Nu är det i allmänhet mer slappt och väluppfostrat beteende ses inte längre som självklart eller nödvändigt. Faktum är att även i Sydkorea har helicopter parenting börjat leta sig in i samhällsbilden. En betydande andel föräldrar trakasserar lärare som inte ger högsta betyg och hjälper sina barn med allt för att de ska lyckas.
Det svenska curlingförälderfenomenet skiljer sig från det koreanska – i Sydkorea är som sagt mer fokus på att barn ska bli socioekonomiskt framgångsrika – men det finns likheter i och med att barnen ofta får allt de pekar på och behandlas med silkesvantar. En delförklaring är att koreanska par generellt endast får ett barn, som de lägger all investering i. Om vi hade levt 1850 hade sju barn inte varit ovanligt och man fick nästan räkna med några frånfällen i tidig ålder, samt att det i princip fanns noll möjligheter i livet (det är därför som antiliberalismen, vare sig den är traditionalistisk eller socialistisk, är så enfaldig). Så också i Korea, naturligtvis.
Det är bättre i dag i båda dessa länder men denna övergripande situation med hög levnadsstandard, stor valfrihet och möjlighet till socioekonomisk mobilitet, samt få barn (1-2 generellt) tvingar dock fram ett alltmer curlingsbetonat system och tillhörande kultur. Det finns mycket anekdotisk bevisföring, sunt förnuft och observationer som tyder på att även koreanska barn och ungdomar beter sig allt sämre, även om de förmodligen beter sig betydligt bättre och artigare än genomsnittliga svenska barn. Självklart handlar inte allt i livet om att niga och bocka men nästan alla uppskattar väluppfostrat beteende – det är som en universell preferens hos människor.
Dessutom finns en del andra studier – den danska studien är inte the only game in town, så att säga – som visar på att det finns potentiella risker med over-parenting. En studie visar bland annat risk för ökad social fobi. Låt säga att ett barn är lite blygt och bekvämt och får lära sig av sina föräldrar, när de ska kontakta en praktikplats (i grundskolan eller gymnasieskolan), att de inte måste – risken är då att de inte går utanför sina comfort zones och inte utvecklar tillräcklig social kompetens. De tänkbara exemplen i verkliga livet är många och det går att hitta paralleller till det så kallade snowflakefenomenet. Som Joanna Williams har betonat är det på grund av att unga är en produkt av sin miljö och uppväxt: det är vuxnas fel att det går att få gehör för lättkränkthet och annat bomullsinlindat beteende. Även Tino Sanandaji, med hänvisning till Tim Kautz och James Heckman, är inne på samma spår.
Lösningen är förmodligen, som sagt, ett slags balans mellan att visa omtanke och att ställa krav och förmå barn (och människor i allmänhet) att stegvis utmana sig själva och förbättra sig i olika avseenden.
Sammanfattningsvis visar empirisk forskning, som den omfattande danska studien och andra studier, att det är bättre att curla sina barn än att inte bry sig om dem. Dock är det mest optimala att kombinera hjälp och stöttning med eget ansvar och att hjälpa till – både och i stället för antingen eller. Som Jordan Peterson förtjänstfullt påpekar i 12 Rules for Life: “Do not let your children do anything that makes you dislike them.” Det ligger en hel del i det.
