3 skäl till varför mångkulturen kommer att lyckas i Sverige

3 skäl till varför mångkulturen kommer att lyckas i Sverige

  • Posted on: December 5, 2018
  • By:

Idén om mångkulturalism, som har varit gällande i Sverige sedan 1975, är mycket problematisk. Verkligheten är heterogen som den är, och nationell homogenitet har visat sig vara positiv för samhällsfunktionalitet, såväl i Sverige som närmast globalt. Idealiseringen av det mångkulturella samhället vilar därmed på en omvänd logik: kanske är det mer homogenitet som behövs, inte mindre. Kanske är assimilering därför rätt väg att gå, kombinerat med restriktiv invandring.

I själva verket är förstås verkligheten mer komplex och nyanserad än så, vilket även gäller globalisering. Det handlar om balans mellan homogenitet och heterogenitet, och vilken typ av homogenitet respektive heterogenitet det rör sig om. Individer som intresserar sig för andra kulturer hellre än svensk midsommar är kanske inte ett hot mot den nationella sammanhållningen, för att ta ett banalt exempel.

Men låt mig komma med en tankeställare som visar att den så kallade mångkulturen, integrationen och balansen mellan homogenitet och heterogenitet faktiskt fungerar.

1. Den andre byts ut
I alla länder med något slags majoritetsgrupp har det alltid funnits “den andra”, de individer och grupper som avviker från majoritetssamhället och den etnokulturella normen. På 70-talet var det finländare, greker, turkar och jugoslaver som var den andre. Sedan chilenare, iranier, syrianer, serber och bosnier. Sedan blev alla dessa mer eller mindre välintegrerade (iranier och bosnier presterar i genomsnitt något bättre än etniska svenskar och även serber och chilenare har överlag rotat sig väl efter vissa initiala problem). Därefter blev kurder, irakier och somalier de andra. Sedan syrier, sedan afghaner. Och så vidare. Det är förstås en grov förenkling och det finns fler grupper men de stora dragen stämmer.

Överlag ses det som problematiskt att peka ut “den andra” (eller de andra), särskilt om det rör sig om något slags kulturalism, och kan i värsta fall leda till främlingsfientlighet. Men till stor del har så ej varit fallet, utan att man pekar ut “den andre” och ständigt byter ut problematiska grupper visar på att integrationen fungerar.

Nyligen samtalade jag med några vänner som är marockaner, kurder och så vidare och de skojade om att deras afghanska kompisar (som även jag känner), som satt bredvid, våldtar (man kan skämta om allt, om det är rätt sammanhang) eftersom det är, ungefär, så alla afghaner gör (det är självklart en negativ stereotyp och endast en liten andel begår sexuella våldsbrott i realiteten). Poängen var att kritisera benägenheten till att våldta på ett skämtsamt sätt – den typ av grova humor som endast tonårskillar från orten kan ha (och komma undan med). Det visar att till exempel kurder och marockaner inte vill klumpas ihop med våldtäktsbenägna afghaner. Afghanerna vill i sin tur distansera sig från detta och de som har möjlighet att integreras till svensk/västerländsk kultur kommer att göra det.

2. Västerländsk kultur har en närmast universell attraktion
Inom politisk teori talar man ibland om så kallad soft power, vilket jag har nämnt tidigare och då hänvisar till termens upphovsman Joseph Nye. I förhållande till svensk och västerländsk kultur handlar det om att dessa har en attraktion och det är därmed nödvändigt att lära sig svenska, skaffa en bra utbildning, vara laglydig och så vidare. Självklart kan andra kulturer också vara attraktiva och en del blandar ursprungskultur med västerländsk/svensk sådan, men det är ganska uppenbart att det är mer attraktivt med de möjligheter som det moderna, samtida samhället har att erbjuda (ibland på gott och ont eftersom många blir beroende av mobiler och dataspel). Väldigt få från exempelvis Iran, Irak eller Bosnien är intresserade av religion utan det handlar om att utbilda sig, tjäna pengar, resa och andra saker som de flesta tycker är intressanta företeelser.

3. Svenskar och invandrare sluter upp mot social justice och skapar en syntes mellan traditionella och moderna värderingar
Det finns mer eller mindre “infödda” svenskar som helhjärtat omfamnar social justice (radikalfeminism, identitetspolitik, white privilege-diskurs, transfobi, fat acceptance, vägrar behandla alla människor som individer etcetera), liksom det finns människor med utländsk bakgrund som gör detsamma.

Men den absoluta merparten har mer vetenskapligt belagda, rationella och balanserade idéer om dessa saker. Det som händer bland många invandrargrupper är att de tycker att en del av dessa “postmoderna” fenomen är vettiga till en viss gräns men vill inte att det ska gå för långt. Bland unga killar – oavsett bakgrund – går det att skönja ett positivt och utbrett intresse för fitness, kläder och att tjäna pengar på ett lagligt sätt. De är en aning “macho”, fast inte för macho, utan blandar mjuka och tuffa sidor. Något motsvarande kan sägas om tjejer. Däremot är absolut ingen intresserad av social justice, förutom möjligen något av en riktig social rättvisa som handlar om reella frågor som bostadsmarknaden, ta itu med fattigdom och miljöförstöring etcetera.

Det här inlägget, om man läser noggrant, ska inte förstås som att jag försvarar omfattande och kostsam migration till Sverige eller att man bör uppmuntra eller ens tillåta alla tänkbara former av så kallad mångkultur. Mycket indikerar att det kommer att behövas en restriktiv migrationspolitik under många decennier, tvärtemot det senaste FN-dokumentet som undertecknades av Stefan Löfven utan att ha föregåtts av debatt eller folkomröstning. Däremot handlar det om att visa på att integration faktiskt fungerar. Ibland på något oväntade sätt.