(G)-idle – när k-pop blir autentisk och når högre visuella nivåer

(G)-idle – när k-pop blir autentisk och når högre visuella nivåer

  • Posted on: December 9, 2018
  • By:

Frågan om autenticitet har tagit stor plats under 1900-talet och i mindre grad det tidiga 2000-talet. Dels gällande de existentialistiska filosoferna och författarna som Jean-Paul Sartre, dels gällande den mer “vänsterkonservativa” 68-revoltens kulturkritik (främst några av Theodor Adornos skrifter). Inom den reaktionära högern kan Julius Evola kulturkritik nämnas. Roger Scruton har en mer balanserad syn men är konservativt inriktad (Beethoven hellre än Bieber). Även Paul Joseph Watson och andra yngre högertyckare har kritiserat modern musik och populärkultur, särskilt de allra mest korkade och sexualiserade uttrycken (Nicki Minaj) samt den moderna musikens repetitiva karaktär (EDM, hiphop etc).

Om man betraktar populärkultur delvis som en affärsmodell och ett uttryck för konkurrens och komparativa fördelar kan man se att det finns en logik i att de snyggaste artisterna, de bästa låtskrivarna och koreograferna etcetera anlitas och blir mer eller mindre kommersiellt framgångsrika. Det kan leda till bättre produkter, särskilt om man ser det som ett helhetskoncept där det visuella är minst lika viktigt som det auditiva, det vill säga själva musiken. Här kan nämnas exempelvis Ariana Grande och många artister och grupper inom k-pop.

Men särskilt autentiskt och äkta blir det sällan om det är skivbolag som planerar allt och artisterna inte är involverade i låt- och textskrivande annat än i undantagsfall. Inom k-pop har det dock börjat komma fler och fler artister som är involverade i både musik och lyrik. Dessutom har rock, jazz och singer/songwriter börjat leta sig in bland genrerna. Här kan man nämna exempelvis f(x)-medlemmen Lunas melankoliska rocksamarbete, två Seventeen-medlemmars konstnärliga dansvideo med yin/yang-tematik, samt relativt nybildade men framgångsrika tjejgruppen (G)-idle.

Det som är bra med (G)-idle är att gruppens huvudrappare Soyeon skriver alla texter och är med och producerar låtarna. Visserligen är gruppens medlemmar hopplockade för att de är talangfulla och snygga, men det finns ändå en autentisk grund.

Dessutom är det visuella uttrycket i “Hann” – både musikvideon och det senaste framträdandet på Melon Awards – intressant och påminner en del om både “orientalisk” estetik och en del av den isländska artisten Björks maffiga konserter under tidigt 00-tal, fast med den stora skillnaden att dessa medlemmar är snygga och kan dansa. Låten “Hann” kan vid första anblick uppfattas som en typisk kärlekslåt (“Hann” kan helt enkelt syfta på att vara en eller ensam), men själva termen har faktiskt en djupare kulturell innebörd och har sitt ursprung i äldre koreanska folkgenrer som pansori och shamanism. Det ger uttryck för känslor av förbittring, sorg och ilska. Även i Lunas låt (se ovan) kan uttryck för Han skönjas.

Den är en positiv utveckling att den sydkoreanska musikindustrin närmar sig det autentiska, utan att för den sakens skull ge avkall på det visuella uttrycket. Tvärtom, i och med (G)-idle är det ännu mer av den varan.