Det ekonomiska världssystemet, globalisering och klimatalarmismen – vägar framåt för vänstern och högern

Det ekonomiska världssystemet, globalisering och klimatalarmismen – vägar framåt för vänstern och högern

  • Posted on: January 3, 2019
  • By:

Hur kommer det sig att både globala storföretag och den miljöinriktade neomarxistiska vänstern stöder en världsregering och uppenbart propagandistiskt forskningsfusk för att leda i bevis att människor i större utsträckning än solaktivitet påverkar klimatet genom koldioxidutsläpp? För att besvara detta måste man dels beskriva det ekonomiska världssystemet, betydelsen av mångmiljardärer och organisationer som FN och EU, historien bakom miljörörelsen (både inom vänster och höger), samt de alternativ som finns. Som jag tidigare nämnt är den största skiljelinjen inte mellan vänster och höger (de flesta partier rör sig mot mitten i den ekonomiska politiken, så kallad Third Way) utan mellan globalism och nationellt självbestämmande.

Som källor har jag utgått från balanserade och etablerade tänkare, främst till vänster om mitten men även några i mitten eller lite till höger om mitten (se nedan), och kompletterat med material från inte minst klimatforskare, varav en del har ofrivilligt kommit att bli dissidenter för sina alternativa synsätt på klimatfrågor och de politiska och ekonomiska intressen som ligger bakom. Viktiga insikter har kommit från bland andra Lars Bern, Judith Curry, Jordan Peterson, och dokumentären The Great Global Warming Swindle (se nedan).

Det ekonomiska världssystemet
Den amerikanske statsvetaren Immanuel Wallerstein har sedan 1970-talet utarbetat en omfattande modell för det han benämner det världsekonomiska systemet, framför allt världsekonomin i förhållande till dess olika stater. Denna modell har sedan blivit reviderad flertalet gånger fram tills början av 2000-talet.

Det Wallerstein visar är att det inom världen finns ett centrum av stater (core countries, främst G7-länderna, men till stor del Västeuropa, Nordamerika, Oceanien samt Japan), en semiperiferi av länder som befinner sig mellan centrum och periferi, till exempel Kina, Sydkorea, Brasilien, Indien, Indonesien, Sydafrika och Mexiko. I periferin finns i sin tur ett flertal länder i Syd- och Centralamerika, Sydasien, Centralasien, och stora delar av Afrika. Det är de man något tidigare klassificerade som utvecklingsländer. De har svaga valutor, låg utbildningsnivå, och befinner sig i en underordnad position i den globala handeln, vilket bland annat kan leda till utnyttjande av billig arbetskraft av centrumets stater. Ett exempel är i dag klädtillverkningen i Bangladesh som gynnar bland annat H&M, och utvinningen av diamant, kobolt, tenn och guld i det konfliktdrabbade Demokratiska republiken Kongo.

Det är lätt att kritisera stora teorier som denna, även efter att de har uppdaterats. Exempelvis beaktar Wallersteins teori inte betydelsen av kultur och militär styrka, och dessutom brukar ekonomer främst tala om “emerging markets” i dag, snarare än i- och u-länder. Sydkorea tillhör sedan 1996 OECD. Visserligen är företag som Samsung beroende av Apples patent, och K-pop-företag måste gå via Google/YouTube för att lansera sin musik globalt, vilket indikerar att de alltjämt befinner sig i semiperiferin, men ändå borde Sydkorea kunna anses tillhöra centrum numer. Ryssland (Sovjetunionen) tillhör definitivt inte periferin längre, och Kina utgör ett eget centralt block som närmar sig USA, både geopolitiskt, militärt och ekonomiskt. Saudiarabien tillhör en annan civilisation än västvärlden men är en regional maktfaktor och har stort inflytande inom den globala oljeindustrin.

USA, särskilt i kombination med EU och Kanada, har utan tvekan en dominerande ställning i världen, men bilden är betydligt mer spretig än så. Världen är snarast multipolär, såväl kulturellt som ekonomiskt. Det är alltfler länder som har gått från center till semiperiferi, och från periferi till semiperiferi. Delvis beror det på den ökade globala integreringen i världsekonomin, men också på att länder stegvis har utvecklats. Nästan alla länder har genomgått perioder av låg standard och en arbetskraft som, i brist på bättre alternativ, arbetar för låga löner. Denna kumulativa utveckling nämns sällan när kapitalism, västvärlden och nyliberalism kritiseras. I stort sett alla människor har fått det bättre sedan 1900-talets början – stor global ojämlikhet motbevisar inte det det minsta.

Hyperglobalisering eller begränsad globalisering
Som inte minst Dani Rodrik har belyst, är globalisering inte antingen/eller. Global teknologi, informationsutbyten, forskning, frihandelsavtal, diplomati, resor, internationella samarbeten mot miljöförstöring och mycket annat är del av en konstruktiv och balanserad globalisering. En sådan förutsätter en balans mellan nationellt självbestämmande och globalisering, annars leder det antingen till protektionism eller hyperglobalisering – de två negativa ytterligheterna.

Hyperglobalisering, som Rodrik benämner det, leder till att nationalstatens självbestämmande undergrävs, medan protektionism inte är realistiskt och underminerar såväl den nationella som den globala ekonomin. I fråga om hyperglobalisering blir EU och FN organ som används för att kontrollera ekonomi, miljöfrågor, migration och mycket annat.

Som Rodrik insiktsfullt poängterar gäller det att bibehålla den westfaliska modellen, med intakta nationalstater, men undvika protektionism och ha en viss grad av integrering i den globala ekonomin.

Hur det kommer sig att den anti-globala vänstern och nyliberaler stöder tesen om mänsklig påverkan på klimatförändring
Efter dessa beskrivningar gäller det att förklara hur det kommer sig att såväl den tidigare anti-globala och anti-kapitalistiska vänstern som delar av det nyliberala lägret har kommit att omfamna idéer om vikten av att ha alltmer styrning hos globala organ som EU och FN, och stödjer den propagandistiska forskningen om klimathot. Särskilt i Sverige har klimatalarmismen, med personer som Johan Rockström, Miljöpartiet, Vänsterpartiet, Andreas Malm och många andra som förgrundsgestalter, fått starkt fotfäste. Delvis beror det på att svenska forskare förde fram alarmistiska teser om klimatet under 1970-talet, särskilt Bert Bolin. Även Margaret Thatcher hade intressen av att främja kärnkraft på bekostnad av utsläpp av fossila bränslen. Alltså har det funnits politisk-ekonomiska intressen i förhållande till klimatforskningen. Både på nationell och internationell nivå. Det är mycket lättare att få forskningsanslag om man fokuserar på global uppvärmning och mänsklig påverkan.

Historiskt sett har det funnits ett starkt miljöintresse inom vänstern, även om det delvis har varit en rörelse som befinner sig bortom vänster och höger. Det har även funnits miljöalarmism inom den radikala högern, till exempel Julius Evola, Guillaume Faye och Pentti Linkola. Tanken är att jorden är överbefolkad, att människan förstör planeten i allmänhet och genom ekonomisk aktivitet i synnerhet. Naturligtvis finns det en hel del substans i detta. Det är alltid bra att vara lite orolig för vad som händer om jordens befolkning växer, och det är uppenbart att det finns samband mellan ekonomisk aktivitet och miljöförstöring i flertalet sammanhang. Dessutom kan man kritisera konsumtionssamhället av flera skäl, såväl miljömässigt, som privatekonomiskt och psykologiskt (shopaholic).

Men läser man till exempel Steven Pinkers senaste verk Enlightenment Now inser man att bilden är mer komplex än så. Exempelvis blir samhällena mer miljövänliga ju rikare de blir. Det är först då som människor kan börja fokusera på luft- och vattenkvalitet, djurs välmående och mycket annat. Det moraliska och vetenskapligt rimliga är alltså att låta alla länder komma upp på en högre nivå av ekonomisk och materiell standard, inte att låta “emerging markets” vara kvar på samma låga nivå som de befinner sig på nu. Sedan får de gärna hoppa över en del negativa steg, om det är möjligt. Inte heller finns det någon relevans i att fokusera på västvärldens koldioxidutsläpp, allra minst Sveriges, i förhållande till klimatets förändring (som närmast till fullo har att göra med fluktuationer i solaktivitet). Just koldioxidfrågan är en av de mest missförstådda.

Vänstern är generellt mot tillväxt och västvärldens positiva roll i fråga om ekonomisk och materiell utveckling, varför de har blivit hovnarrar åt de storföretag, mångmiljardärer och globala organisationer som vill ha en världsregering som kontrollerar de politisk-ekonomiska institutionerna, att mindre konkurrenter till oligopol och storföretag undermineras genom massiva miljöskatter etcetera. Därför har vänstern närmast paradoxalt nog lierat sig med hyperglobalismens förespråkare. Naturligtvis har media spelat en central roll i denna alarmism.

Detta är naturligtvis en dålig väg, såväl ekonomiskt som demokratiskt. Men det finns andra vägar.

Alternativa vägar för vänstern/högern
Oavsett om man är något mer vänster eller höger i ekonomiska frågor och sociokulturellt är dessa tre principer alltjämt vägledande.

1. Nationellt självbestämmande och demokrati
Ge inte upp nationellt självbestämmande och demokrati till EU och FN. Dessa regionala och globala organ kan ha en viss positiv effekt för att diskutera globala och internationella frågor, men det får inte leda till överstatlighet.

2. Begränsad globalisering – den tredje vägen mellan hyperglobalism och protektionism
Det gäller att undvika negativa ytterligheter som proktektionism och hyperglobalisering och hitta en balans.

3. Fokus på miljöförstöring snarare än klimatpåverkan
Klimatforskningen är dränerad av forskningsfusk, alarmism, och rena påhitt, men det betyder förstås inte att miljöförstöring bör ignoreras. Tvärtom bör det vara såväl en nationell som internationell angelägenhet. Det gäller till exempel nedskräpning, dålig luft och mycket annat. Som Steven Pinker visar har dock en del sådana frågor hanterats väl av politiker, eftersom inga välbärgade människor vill leva i städer och länder med alltför dålig luft. Det är alltså först när ett land når en viss grad av ekonomisk utveckling som invånare (och politiker) börjar bry sig om miljöfrågor.

Referenser

William Easterly – The Tyranny of Experts (2014)

Niall Ferguson – Civilization (2011)

Ingyu Oh – The Globalization of K-pop (2013)

Steven Pinker – Enlightenment now (2018)

Dani Rodrik – The Globalization Paradox (2011)

Susan Strange – Authority and Markets (2002)

Håkan Thörn – Globaliseringens dimensioner (2012)

Immanuel Wallerstein – World-Systems Analysis (2004)