Monthly Archives: March 2019

3 positiva tecken i tiden

Posted on by

Samtiden rymmer både negativa och positiva fenomen. Bland de negativa kan stor ekonomisk ojämlikhet nämnas, både inom länder och globalt, och ökad självmordsfrekvens. Ekonomisk ojämlikhet speglar dock själva den inneboende dynamiken inom världsekonomin och kapitalismen, men systemet behöver tveklöst reformeras politiskt och ekonomiskt. Självmordstalen inom Sverige är stabila mellan 2006-2017 – den så kallade ökade psykiska ohälsan har faktiskt ej ökat i det svenska samhället, även om överdiagnostiken kan ge sken av att alltfler är deprimerade.

Även miljöförstöring är onekligen negativ, men studerar man det fenomenet mer ingående inser man att bilden är långtifrån entydig. Ju rikare ett land blir desto fler nationalparker och naturreservat etableras; dessutom har rika länder lättare att hantera naturkatastrofer, oavsett om de har koppling till global uppvärmning eller inte. Man kan även nämna infantiliseringen och försämringen av kulturen, vilket bland annat speglas i populärmusik och konst, som någonting negativt.

Nu ska jag emellertid inte relativisera de negativa företeelserna utan fokusera på tre positiva fenomen, som allesammans har engagerat mig en hel del under 10-15 års tid. Det rör sig om företeelser som har en stor global inverkan, varför dessa inte kan avfärdas som blott tillfälliga, triviala tecken i tiden.

1. Fitness
Fitnesskulturen har vuxit enormt, vilket även diskuterats i Forbes (2018) och verket Fitnessrevolutionen (2015) – inte minst själva intresset för att träna regelbundet, äta nyttigt och ändamålsenligt, snarare än bodybuilding och fitnesstävlingar. När jag började träna regelbundet på gym i februari 2004 var det redan väldigt utbrett så klart, men jag har sett intresset för fitness, wellness och crossfit öka under 15 års tid.

Helheten av all evidens tyder på att det är objektivt hälsosamt och positivt att träna regelbundet och äta ändamålsenligt: skelettmuskelstyrkan ökar, stressen minskar, förhållandet mellan muskelmassa och kroppsfett blir mer optimalt. Sannolikt bidrar det även med minskad alkoholkonsumtion och en överlag hälsosammare livsstil. Givetvis finns det även negativa fenomen som överträning och kroppsfixering men den allmänna debatten är så pass balanserad och vetenskaplig vid det här laget att det är undantag snarare än regel.

2. Kunskapsfokus
Det finns inte sällan ett glapp mellan det kvalitativa och kvantitativa. Det som har genuin kvalitet, vilket för övrigt inte alltid är enkelt att objektivt fastslå, leder inte nödvändigtvis till stor kvantitet i form av fans, intäkter, likes och följare. Ofta är förhållandena snarast omvända. Exempelvis läses forskningsartiklar och vetenskapliga böcker – delvis på grund av högre svårighetsgrad, delvis på grund av större svårtillgänglighet – av betydligt färre människor än intellektuellt slappa tidningskrönikor och slätstrukna Youtube-kanaler.

Dock visar sådana som fjolårets största intellektuella succé, Jordan Peterson, att kunskap och intellektuell debatt kan nå en stor publik och till och med läsekrets. Även svenske Tino Sanandaji är väldigt populär, trots att han är ekonomisk forskare i grunden. Det finns fler exempel, både i Sverige och andra länder. I allmänhet går det att skönja en trend i form av ökat kunskapsintresse. Givetvis kommer bara en försvinnande liten andel att bli kända och framgångsrika, men alla som skriver och forskar i skymundan kan likväl känna att deras arbeten åtminstone potentiellt skulle kunna uppmärksammas av fler. Framför allt gäller det att fokusera på ämnen som intresserar en större mängd människor, både ren naturvetenskap och intressanta samhällsfrågor.

3. K-pop
Det tredje positiva globala fenomenet som jag väljer att lyfta fram är k-pop. Ända sedan mitten av 1990-talet har jag följt och engagerat mig i en mängd musikgenrer som hiphop, metal och emorock, både rent personligen och som skribent och akademiker.

När jag sedan åkte till Japan och Sydkorea 2009 kunde en perfekt balans mellan min fäbless för östasiatiska skönhetsideal (som inte på något sätt innebär att man är “Asian lover” och begränsar sig till en viss kultur), resor och musik kombineras – det var då jag hörde j-pop/rock och k-pop för första gången och kunde ana varför det var så speciellt och det senare rentav kunde nå utanför Östasien.

Efter en resa till Taiwan 2013, där k-pop spelades flitigt, började jag intressera mig mer för det som kulturellt och ekonomiskt fenomen mer än själva musiken. Det visuella uttrycket, blandningen mellan västerländsk musik och det koreanska språket, självdisciplinen, samt den stora ekonomiska potentialen fångade mitt intresse och jag funderade på om jag kunde bidra med något själv. En del artiklar 2014 och 2015 publicerades och diskuterades i svensk media. Jag argumenterade för att det koreanska språket och den insulära amerikanska musikmarknaden utgjorde hinder för k-pop att slå igenom globalt på bred front.

Men 2018 blev det uppenbart att k-pop, trots dessa hinder, nådde stora globala framgångar, i och med de två grupperna BTS och BLACKPINK. Min näst senaste artikel, som kommer att publiceras i en internationell granskad forskningstidskrift inom snar framtid, förklarar de differentierande faktorer som ligger bakom att BTS i dag är världens största killgrupp och BLACKPINK världens största tjejgrupp (om än inte riktigt på samma skyhöga nivå som exempelvis Ariana Grande, Taylor Swift eller Dua Lipa). Enbart BTS har genererat 3,6 miljarder amerikanska dollar.

K-pop kan uppfattas som något rent subjektivt, antingen positivt eller negativt, men jag vill hävda att det finns en objektiv grund, inte minst gällande den visuella aspekten och innehållet. Det går förstås att kritisera branschen av en mängd skäl, exempelvis tidigare kontraktsdispyter, dålig behandling av medlemmar (särskilt från Kina), och de artificiella inslagen i form av singback, plastikkirurgi och andra visuella förbättringar – i hög grad samma företeelser som man kan kritisera västerländsk pop för.

Men fördelen med Sydkorea och dess musikindustri är att landet erbjuder en “tredje väg” mellan den extremt sexualiserade och dekadenta västerländska populärkulturen och den islamiska civilisationens rigida reglering av kvinnor och mäns sexualitet, utseenden och beteenden. Forskning visar att alltifrån japaner och kineser till israeler, palestinier, mexikaner, peruaner, fransmän och svarta och vita amerikaner älskar k-pop, kanske just på grund av att materialet har en närmast universell prägel. Oavsett etnisk och nationell bakgrund kan man tycka att exempelvis Apink är söta och duktiga. Lyriken behandlar teman som människor kan relatera till, oavsett om de är 15 eller 50: romantik. Dessutom finns en del utrymme för nya hybridgenrer som upplevs som lite “coolare”, till exempel BTS raplåtar eller NCT:s danskoreografi.

Ytterligare en positiv sak är att kroppsvariationen inom har k-pop har vidgats på sistone (utan att för den sakens skulle slå över i fat acceptance och liknande), vilket bland annat gruppen CLC manifesterar. Två medlemmar är relativt kurviga eller åtminstone normalbyggda.

För att sammanfatta existerar det alltså tre stycken globala fenomen – och som därtill har vuxit i omfattning de senaste åren – som är positiva och främst har en konstruktiv inverkan på människor som intresserar sig för dem. Personligen hade jag intresserat mig för dessa saker oavsett om de vuxit eller inte eftersom det handlar om preferenser, intressen och livsstil, men det är ändå givande att engagera sig i något som faktiskt har stor inverkan och potential till ännu större sådan.

En balanserad syn på klimatfrågan (och unga människors engagemang)

Posted on by

Att vara engagerad i olika samhällsfrågor, och till och med vetenskapliga frågor, är positivt. Det är svårt att vara emot någon eller någras engagemang i sig. Inom ramarna för demokratiskt engagemang och diskussion finns också utrymme för att ha fel, mer eller mindre. Särskilt när det gäller mer komplexa frågor där det inte finns enkla svar och bilden ter sig mångfacetterad. Att ha som utgångspunkt att engagemang är negativt i sig och att människor, unga eller gamla, ska veta sin plats vore därför en märklig utgångspunkt. Det finns också en logik i att unga är mer oroliga för miljö och klimat än medelålders och äldre, eftersom konsekvenserna av global uppvärmning drabbar de som i dag är 15 snarare än de som är 65 eller till och med 35 (om än inte i Sverige).

Med det sagt gäller det att tänka ett par steg längre. För detta är i hög grad både en vetenskaplig och ekonomisk fråga, snarare än en moralisk och till och med psykologisk fråga. Delvis är det naturligtvis också en politisk fråga. När man betraktar det i sitt rätta ljus kan människor, såväl unga som gamla, ha ett mer balanserat och rationellt synsätt som kan vägleda dem i deras individuella och kollektiva beslutsfattning. Då kan man också dels förstå hur världen fungerar, vad som är ändamålsenligt, och vad som är ineffektivt, onödigt och så vidare när det gäller klimat och miljö. Här bidrar jag med, via data och forskare, några nycklar till att angripa frågan på ett sådant sätt. Innan detta görs är det svårt att ta människor på allvar, oavsett ålder, oavsett hur många som rent kvantitativt följer med strömmen. Det är som Platon ungefär lär ha sagt, “A good decision is based on knowledge and not on numbers.”

Proportioner och projektioner
För att förstå vad som händer i världen, oavsett om det handlar om BNP eller växthusgasutsläpp och vilka länder och vilka sektorer som står för dem, gäller det att förstå proportioner. Exempelvis släpptes det ut ungefär 37 miljarder ton (alternativt 37 000 miljoner ton) i världen 2018, varav Kina stod för cirka 10 miljarder av dessa, det vill säga 28%. USA står för 15%, Indien 6%, Ryssland 5%, Japan 4%. Sverige 0,15%. Den svenska skogen absorberar en mycket stor del av koldioxidutsläppen, varför Sveriges nettoutsläpp är ännu lägre än 0,15%. Industrisektorn och den totala transportsektorn inom de stora industrinationerna står för den största mängden utsläpp medan flygtrafiken enbart står för 3,5-5% av de totala utsläppen.

På så vis är växthusgasutsläppsfrågan både ett globalt och nationellt problem. Det mest effektiva är att se över utsläppen i stora utsläppsnationer som Kina, USA, Indien, Ryssland och Japan snarare än Sverige, Norge, Schweiz och utvecklingsländer i Afrika och Latinamerika. En stötesten är de projektioner som tydligt visar att Kina har mest inflytande över frågan eftersom det dels är den överlägset största utsläppsnationen, dels planerar att bygga en stor mängd kolkraftverk.

I Sverige, och bland dåligt pålästa vuxna, ungdomar och journalister, har det dock främst handlat om olika livsstilsåtgärder som är helt verkningslösa, till exempel att flyga mindre. Och att tänka per capita är relevant när det gäller att titta på välstånd mätt genom BNP eller genomsnittslöner mätta i dollar eller euro, men inte väsentligt när det gäller miljö- och klimatpåverkan.

Nästan ännu mer absurt, rentav farlig, är det ekofascistiska eller ekototalitära perspektiv – som både finns inom extrem vänster och höger – som implicerar att man inte ska skaffa barn för att det tär på miljön. Det var en del av det som drev den vidriga terroristen på Nya Zeeland. Han såg människomassor i utvecklingsländer som tärande varelser. Naturligtvis måste befolkningstillväxt kunna diskuteras på ett balanserat sätt och ur olika perspektiv, oavsett om det handlar om Sverige eller globalt, men att ha som fokus att nya människor på jorden är en börda ter sig närmast misantropiskt och är om något ett sätt att skapa ångest för barn och familjer. Dessutom stämmer det dåligt överens med de demografiska projektioner som visar att jordens befolkning, på grund av bland annat urbanisering, kommer att minska efter 2100 (mönstren går att skönja redan innan sekelskiftet). Vägen dit kommer sannolikt att kantas av en hel del problem men det gäller att lyfta blicken och se de större sambanden. Som sagt, detta är en vetenskaplig fråga som inte bör bli ideologiserad.

Energipolitik
Som rationella människor förstår är koldioxid- och klimatfrågan till stor del en energipolitisk fråga. Det finns ett stort energibehov i världen, oavsett om det rör sig om Kina, västvärlden eller utvecklingsländer med små eller stora befolkningar. Det överlappar också frågor som luftkvalitet och livskvalitet, rentav kvinnors möjligheter till utbildning, som är ett av FN:s globala mål. Människor i fattiga länder behöver grundläggande hushållsel så att de slipper bränna grenar och kvistar och riskera att förstöra sina lungor och byar där de bor på kuppen. Industrinationer behöver kärnkraft och/eller andra effektiva energikällor. Solenergi kan vara en lösning på södra halvklotet men i stora delar av världen, främst på norra halvklotet, är det kärnkraft som är effektivt; i andra hand gas, vattenkraft och vindkraft, beroende på land och omständigheter.

Utvecklingsparadoxen: ju rikare ett land är desto miljövänligare blir det
Det finns något som kan kallas utvecklingsparadoxen. Intuitivt kan man tänka sig att kapitalism, som har utgångspunkt i västvärlden, är negativ för miljö och klimat. Dels på grund av industrier, dels på grund av transportsektorn, dels på grund av konsumtion. Men västvärlden har faktiskt minskat sina utsläpp per capita och dessutom förbättrat luftkvaliteten. Liknande mönster återfinns i Japan, Sydkorea och Taiwan. Detta har bland annat att göra med tekniska innovationer inom västvärlden, och att när människor når en högre ekonomisk och materiell standard har de råd att engagera sig i miljöfrågor. Därför måste man använda sig av politiska organ för att minska utsläppen eftersom företagen inte kommer att göra tillräckligt om det inte sätts press på dem.

Med det, och den minimala inverkan som flygtrafiken har i åtanke, är det därför mer rimligt att satsa mer på turism och flygresor än mindre. Länder som Ecuador, Peru, Thailand, Filippinerna, Egypten, Costa Rica, Tanzania, Kenya och många andra är till betydande del beroende av turism. Ju högre tillväxt, desto mer miljöfokus. Sådana beräkningar skulle kunna se olika ut men det är värt att ha i åtanke. Dessutom är det naturligtvis så att även flygbolagen engagerar sig i bränsleeffektivisering, om inte annat för att de måste på grund av nationella och internationella direktiv, för att konsumenterna gillar det, och för att spara pengar på bränsle.

Cost/benefit
Danske Bjorn Lomborg och de forskare som han samarbetar med har gjort ett lovande initiativ när de diskuterat cost/benefit. Fokus är på att göra kostnadseffektiva lösningar. Att investera biljoner dollar i grön energi som inte är effektiv är helt enkelt inte rationellt och enbart slöseri med resurser. Tänker och handlar man däremot utifrån cost/benefit kan man nå fram till effektiva lösningar.

En annan viktig sak som Lomborg och nobelpristagaren William Nordhaus har lyft fram är – och här är vi delvis tillbaka på proportionsfrågan – att temperaturökningar med några grader fram tills 2100 kostar ungefär 2-4% av den globala BNP. Det är alltså dyrt men inte världens undergång – även om beräkningarna vore något felaktiga och det rörde sig om 5-7% i stället. Om havsnivåerna ökar med 30-100 centimeter på grund av att inlandsisar smälter, och att temperaturerna ökar, måste städer följaktligen anpassa sin respektive infrastruktur. Även en del fattiga länder kan få fler problem med torka och vattenbrist (förutsatt att de är kvar på ungefär samma utvecklingsnivå som de är i dag, vilket är osäkert). Det kommer att vara kostsamt, men hanterbart. Därför är det bättre att försöka ta itu med en del problem redan nu, på ett rationellt och ändamålsenligt sätt. Titta gärna på videoklippen nedan.

Med utvecklingsparadoxen i åtanke är det därför inte ändamålsenligt att minska den ekonomiska tillväxten i världen, eftersom länder som ökar sin ekonomiska och materiella nivå har enklare att hantera naturkatastrofer, med eller utan koppling till klimat. Det är därför som så många människor dör i Indonesien och Filippinerna, jämfört med Japan och USA när det sker jordbävningar, orkaner och översvämningar. Givetvis ska den ekonomiska tillväxten helst vara baserad på miljövänlig tillverkning, handel och konsumtion, men det är orealistiskt att enbart ha det som utgångspunkt. Det gäller att tänka större och smartare.

Lösningar
Lösningarna har lyfts fram av inte minst Lomborg och hans forskarteam, och nobelpristagaren William Nordhaus. Den senare föreslår en moderat koldioxidskatt som samordnas globalt (coordinated moderate global carbon tax) – carbon pricing. Den skulle innebära en temperatursänkning med 0.6 grader fram tills 2100. Problemet är att det är svårt att samordna en sådan och sannolikt skulle den vara alltför dyr för de fattiga länderna. Hans förslag blir därför teoretiskt snarare än praktiskt, även om det inte ska förbises helt och även om bara de stora utsläppsländerna samordnas vore det konstruktivt.

Men Lomborg och Isabel Galianas betoning av research and development (R&D), i kombination med adaption (anpassning till nya omständigheter), och viss carbon pricing (i den mån det är möjligt), är mer realistisk. Fokus är därvidlag på att göra lågkoldioxidenergikällor billigare och mer effektiva så att de kan spridas globalt. Bland det viktigaste är därför att den unga generationen lär sig matematik, naturvetenskap och ekonomi så att effektiva innovationer sprids och förstås. Om unga strejkar från skolan en dag gör varken från eller till, men ändamålsenlig utbildning är grunden för att utveckla, förbättra och effektivisera det som sker i världen.

En dag kanske en ung kvinna, likt Isabel Galiana, står och föreläser om cost/benefit, men det gör definitivt inte de som gräver ned sig i proportionslös alarmism och inte erbjuder lösningar, utan de som äger framtiden på riktigt är de som ändamålsenligt riktar resurser – tid och pengar – åt det som verkligen gör skillnad.