Är metrosexuell popmusik en fara för maskulinitet?

Är metrosexuell popmusik en fara för maskulinitet?

  • Posted on: April 27, 2019
  • By:

Något ganska trivialt men ändå inte helt oviktigt är frågan vad som är maskulinitet och inte. Delvis beror det på att det inte finns en enda maskulinitet, vilket jag tar upp i kapitel 3 i Black Pink, delvis på att maskulinitet består av flera egenskaper, delvis på att många av dessa positiva egenskaper (självförtroende, framgång, vårdat yttre) även är sådant som är positivt för dagens kvinnor.

Både i Västvärlden, Japan och Kina oroar sig en del för k-pop och liknande kritik har riktats mot metrosexuella pop- och idrottsstjärnor som David Beckham, Christiano Ronaldo och Justin Bieber.

Men vilka är då egentligen de mest “maskulina” och vad är ett relativt objektivt sätt att utvärdera om något är maskulint eller inte, samt möjligen normativt klargöra vad som är önskvärda eller optimala former av maskulinitet?

Flera av dessa saker lyfter jag fram i ovannämnda bok, med hänvisning till bland annat evolutionspsykologi, personlighetspsykologi, och diskussioner kring olika maskulinitetsbegrepp som metrosexualitet och spornosexualitet.

Det evolutionspsykologer som David Buss, David Schmitt och Geoffrey Miller, samt sexologer som Cindy Meston är överens om är att ambition, självförtroende, förmågan att allokera resurser (tjäna pengar), samt en atletisk kropp är egenskaper som allesammans ses som maskulina i ett interkulturellt perspektiv. Att kunna sjunga och dansa eller spela fotboll inför tusentals fans anses vara sexigt och utstrålar just ambition, kompetens och självförtroende, som förknippas med lyckad sexuell reproduktion och bättre gener. Det sistnämnda beror bland annat på att en atletisk kropp med lägre kroppsfett leder till högre testosteron, medan till exempel större mängd underhudsfett, stort öldrickande och snabbmatsätande leder till lägre testosteronnivåer och högre östrogenhalter.

Dessa egenskaper värderas alltså i stort sett i alla kulturer. Med det i åtanke är det löjligt enkelt att fastslå att de som är mest maskulina är de som anklagas för att vara feminina, till exempel k-popstjärnor. Sedan kan man ha en del subjektiva åsikter om alltför stylade pojkar/män, särskilt om de dessutom är en aning för smala, vilket är fallet med en del popstjärnor i Väst och Asien, men även dessa torde ha högre testosteronnivåer än merparten av alla män.

Det ligger kanske något i kritiken mot långtgående metrosexualitet, men rent objektivt är dessa framgångsrika killar/män inom västerländsk pop, k-pop och sport betydligt mer maskulina – för att inte tala om framgångsrika – än de INCELs som klagar. För vanliga människor är det mycket mer fördelaktigt att vara mer som musik- och sportstjärnor – vem som helst fattar att man inte behöver anamma de mest androgyna attributen.


EXO är mer maskulina än gemene metalband