Den här obalansen ligger bakom förfallet i västvärlden och så löser man det

Den här obalansen ligger bakom förfallet i västvärlden och så löser man det

  • Posted on: September 11, 2019
  • By:

Finns det ett objektivt förfall i världen i allmänhet och västvärlden i synnerhet? Trots att många saker är väldigt bra och det spretar åt olika håll – USA och England har exempelvis de bästa universiteten och de mest framgångsrika företagen, men samtidigt det största förfallet bland sina eliter och vanligt folk – vill jag mena på att så är fallet. Det finns en stor acceptans för allsköns hyperdekadenta livsstilar och fetischer, en stor andel är kraftigt överviktiga, och det går att skönja en ökning av dödliga överdoser och ökat alkoholmissbruk. Delvis mindre mätbart, men icke desto mindre uppenbart, är att många västerländska städer har förfallit i och med ökade antal och andel uteliggare och drogmissbrukare och förfulade stadskärnor (Los Angeles, San Francisco, Paris), samt terrorism (London, Manchester, Paris, Nice etcetera).

En del av detta beror naturligtvis på nyliberalismens benägenhet att öka tillväxten och ojämlikheterna samtidigt, migration, bostadsbrist och fluktuationer i världsekonomin, men en del av det utgör ett slags kulturellt förfall som kan härledas till begreppsduon det apolloniska och dionysiska. Även om Nietzsche delvis hade fel om dessa gudars egenskaper är det likväl en viktig begreppsapparat, och relevanta tolkningar har gjorts av bland andra Camille Paglia.

Det apolliniska står för det ordnade, disciplinerade och “högkulturella” tillståndet och motsvarande livsstilar, till exempel nyklassicistiska byggnadsverk, avhållsamhet och sunda, strukturerade livsmönster, medan det dionysiska står för det vilda, extatiska och oordnade, till exempel alkohol, droger, sex och musik. I antikens Grekland förstod en del lärda denna motsättning och hur samhället bäst skulle balansera dessa två tendenser, men det fanns definitivt ett dekadent element i och med backanaler och orgier.

En del historiker och andra akademiker, med en cyklisk historiesyn (som det inte finns några vetenskapliga bevis för), menar på att alltför långtgående dekadens är ett tecken på samhälleligt förfall. Även om man inte har en cyklisk historiesyn så kan man i hög grad instämma i det. Förfallet kan komma både uppifrån och nedifrån – ofta både och – men generellt är det när politiker, rika människor och andra med inflytande börjar favorisera det dionysiska på bekostnad av det apolliniska som förfallet accelererar.

På grund av en mängd samverkande faktorer, till exempel sekularisering, konsumtionskulturens utbredning, kritiken av “repressiv” sexualitet med mera (Frankfurtskolan, Foucault med flera), har det dionysiska tagit överhanden i ganska hög grad. Kombinerat med en sorts livsstilsrelativism, som främst mer konservativa tänkare som Roger Scruton, Theodor Dalrymple, och Charles Murray har kritiserat, innebär det att för många finns ingen skillnad mellan att lägga alla sina pengar på alkohol och tillbringa helgen med Premier League-fotboll och pizza eller att syssla med kreativa och krävande saker som konst, litteratur och fysisk träning. Det handlar enbart om individens “val”. Självklart är det en förenkling och många anar att det egentligen finns skillnader mellan livsstilsval och beteendemönster, men sådana tendenser finns onekligen. I stället för att lyfta upp de som allra mest behöver disciplin och tydliga ideal – de med lägre socioekonomisk status – slänger man på ännu mer snabbmat, sport, Netflix och mobilspel så att de blir ännu mer cementerade på botten. Allra värst är engelsmännens supande, både på hemmaplan och utomlands, och amerikanernas fetma och sportknarkande. Storföretag och Silicon Valley parasiterar på deras benägenhet till mat- och digitalt missbruk.

Vad som också har varit en stötesten är att många, däribland Nietzsche och senare Foucault och många andra, har insett den dubbelmoral som ofta finns i samhället och det apolliniska. Människor har fina ideal utåt sett, men i den privata sfären eller utomlands kan det förekomma droger, alkohol, fetischer eller värre. Problemet med olika företeelser, som buddhism och katolicism dragna till sin spets, är att de är eller har varit alltför apolliniska och därigenom skapat sin egen dubbelmoral. Paradoxalt nog leder överdriven apollinisk livsföring, kanske ofta, till det omvända. När engelsmannen William Adams anlände till Japan år 1600 och bevistade ett buddhistiskt tempel förfasades han över att munkarna utförde analsex på de stackars unga tempelgossarna mellan bönestunderna, tvärtemot munkarnas regler i Vinaya pittaka. På senare år har en stor mängd katolska präster avslöjats för att vara pedofilvåldtäktsmän.

Det tycks som att det alltså finns någonting negativt med den repressiva, kyska celibattillvaron. Grekernas etiska filosofi övertogs till stor del av den katolska kyrkan, via Thomas av Aquino, men det vore främmande för gemene atenare att förorda kyskhet och alkoholförbud som i buddhismen, kristendomen, och islam. När dessutom protestantismen är extremt oestetisk och tråkig, till skillnad från ortodoxa kyrkor och kyrkorum, är det inte konstigt att en stor andel har börjat relativisera kristendomen. Ännu mer patetiskt tycks det bli när dess samtida företrädare hela tiden anpassar sig efter konsumtionsliberalismen och allehanda jämlikhetskrav. I stället för att vara en bastion (kyrka betyder klippa) för tidlösa värden är den som ett korthus som ramlar ihop så fort någon säger “inkludering” på Twitter.

Fyra principer för framtiden
Nu har några historiska och samtida tendenser redogjorts för gällande det apolloniska och dionyniska. Därefter är det dags att klargöra fyra principer som gäller för dessa två kompletterande koncept.

1. Hierarkisering
För det första är det viktigt att hierarkisera dessa två principer. Även om båda behövs bör det apollinska ta överhanden. Vårt samhälles harmoni och framsteg baseras på ordning, disciplin, flit och relativt objektiva principer inom politik, ekonomi, utbildning, vetenskap, språk, arkitektur, moral och livsstilar (mat, träning, sömn m.m.). Det dionysiska inslaget är med nödvändighet underordnat det apolliniska och förekommer som ett komplement, särskilt i ungdomen, som Aristoteles snuddade vid i Etiken. Det är då man har många flyktiga bekantskaper och uppskattar förströelser. Senare i livet blir människor mindre äventyrliga och desto mer ordningsamma och samvetsgranna.

2. Balans
Vid sidan om hierarkisering krävs balans, att det växelvis finns apolliniska grundprinciper att falla tillbaka på efter inslag av dionysiska företeelser. Det kan mycket väl vara ett misstag att enbart leva ett apolliniskt liv, särskilt om det präglas av en ensidig livsstil utan några som helst toppar och dalar. Principen 80/20 eller 90/10 kan ge en fingervisning, även om det är en förenkling.

3. Uppdatering till nya sammanhang
En tredje princip är att uppdatera dessa två principer till nya sammanhang – annars vore de blott kulturhistorisk kuriosa. Det apolliniska är inte samma sak 2019 som 1519, även om en del saker, som nyklassicistisk arkitektur och de grekiska filosoferna, är relativt tidlösa fenomen som många återkommer till. I dag är fitness en form av apollinisk princip, något som grekerna mest kunde fantisera om för cirka 2500 år sedan när de karvade ut estetiska statyer. Dagens backanaler och annat dionysiskt utgörs av nattklubbar, festivaler och fartfyllda upplevelser som Street Kart, bergsklättring och fallskärmshoppning.

4. Integration
En fjärde princip är att dessa två principer kan blandas och integreras i en del sammanhang. Ibland är de åtskilda och avlöser varandra så att säga, till exempel att festa en gång i månaden efter en disciplinerad period, men ibland sker ett slags fusion så att båda elementen finns med. Ett exempel är en del modern musik, både alternativ och mainstream.

För att sammanfatta kan en del av förfallet i västvärlden spåras till en sorts kulturell dekadens präglad av livsstilsrelativism, inte minst en relativisering av det apolliniska. Det är möjligt att tekniken är så kraftfull att människor blir beroende och befinner sig bortom apolliniskt/dionysiskt, men desto större anledning att värdesätta disciplin och nedvärdera zombie-beteenden.