Att vara i Sydkorea är som att befinna sig i ett andra klassens Japan. Länderna är väldigt lika på många sätt och har snarlik standard på mycket, men Japan är lite bättre på i stort sett allt. Lite artigare, renare, har bättre universitet, högre BNP, bättre infrastruktur. När det gäller turism går det inte ens att jämföra – det finns mycket mer att göra och se i Japan, hela vägen från Hokkaido till Okinawa. Mat och uteliv är jämna företeelser, dock. Det betyder inte att Sydkorea är dåligt, bara att Japan är avsevärt vassare.
Men det finns två saker som Sydkorea är betydligt bättre på: musik och kvalitetsfilm. Vid det här laget kan det inte ha undgått någon att Sydkoreas k-pop, som jag har haft koll på sedan 2009, har tagit över världen från och med 2018 med grupper som BTS och Blackpink. Men vad är det då som gör att Sydkorea är Japan så vida överlägset när det gäller film och popmusik, som båda är populärkulturella fenomen men väldigt olika?
Film
Inom koreansk kulturhistoria finns det ett begrepp, han, som enkelt översatt betyder ungefär att hysa agg efter en längre tids övergrepp. En del har även tolkat det som rädsla, rädslan att halka efter i samhället, och har delvis kopplingar till kolonialtiden och hatet mot Japan efter dess övergrepp.
Utan att gå in för mycket på detaljer och olika akademiska tolkningar så kan man slå fast att denna typ av känsla av att hysa agg och känna sorg och vrede präglar mycket av koreansk film. Det är ett disciplinerat men samtidigt känslostyrt folk, och i kvalitetsfilmer som Oldboy (2003), I Saw the Devil (2010), The Handmaiden (2016), The Wailing (2016), och Burning (2018) kan man se detta agg, han, riktas mot andra människor, ofta någon form av antagonist.
Kombinerat med det faktum att Sydkorea är exportorienterat, medan Japan har en insulär marknad, och har många influenser från väst och har sett till att göra genuina filmer har det lett till både konkurrens och kvalitet. Det är en välavvägd blandning mellan Korea och väst och håller ofta hög klass när det gäller manus, ljud, bild och regi. Något motsvarande finns knappast i Japan, åtminstone inom skräck, thriller och drama. Chan-wook Park, Chang-dong Lee, Hong jin-na, Sang ho-yeon, och Jee-won Kim är några av de mest framstående regissörerna/manusförfattarna. En av de allra bästa filmerna under hela 2000-talet, Burning, utkom 2018. Musiken, handlingen, symboliken, tematiken och atmosfären är på en helt annan nivå än merparten av japansk, brittisk och amerikansk film.
K-pop
Inom populärmusik är det dock en annan formel som gäller. Det finns endast några få exempel på han inom k-pop utan mycket är snyggt producerad, visuellt tilltalande, och lättillgänglig. En likhet är dock att musikindustrin är exportdriven – företag, som inspirerats av USA och Japan, har kalkylerat hur deras artister och grupper kan slå igenom runtom i Asien och i bästa fall bortom världsdelen (Europa, Nordamerika, Sydamerika etc.). Uppenbarligen har affärsmodellen och konceptet lyckats efter nästan 20 års slit.
Det som skiljer Japan och deras jämförelsevis mediokra musikgrupper är att den sydkoreanska popmusiken har högre produktionsvärde. Allt är mer välgjort, på alla plan. I Japan finns också en del skönhetsideal som innebär att tjejer ska se ut som Girl Next Door i stället för att maximera utseendet och generellt välja de snyggaste enligt en elitistisk, meritokratisk och kapitalistisk logik. Det är ungefär som Ukraina plus skalpellingrepp. Plastikkirurgi, bra gener, och långa ben premieras i Sydkorea enligt en sunt förnuft-föreställning om att det är det som säljer. Det har en universal appeal, en look som går hem lika mycket i Brasilien och Thailand, som Japan, USA, Frankrike, Israel, Dubai eller Mexiko. Samtidigt känns det åtminstone lite annorlunda än den anglosaxiska formeln. Mycket handlar förstå även om tajming och låtars hitpotential.
Sydkorea vill inget hellre än komma ikapp Japan. Sett till helheten har så dock inte blivit fallet. Japan dominerar alltjämt ekonomiskt och kulturellt. Men när det gäller film och populärmusik har Sydkorea lyckats bättre av ovannämnda skäl.