Frihetsparadoxen – hur mer frihet leder till mindre frihet och vice versa

Frihetsparadoxen – hur mer frihet leder till mindre frihet och vice versa

  • Posted on: December 15, 2019
  • By:

“Slutmålet måste väl ändå vara en värld helt utan gränser, där alla kan röra sig precis som de vill? Det är åtminstone det jag önskar.”

Detta är inte ett citat av John Lennon från dennes “Imagine” utan sagt av en person i min närhet som yppade denna utsaga, likt så många andra vänsterliberaler med mer eller mindre inflytande i samhällsdebatten innan diskursen vände i slutet av 2015 och national- och liberalkonservatismen tog över taktpinnen även i Sverige.

Flera år tidigare skrev jag om hur begränsad frihet, “bounded freedom”, leder till mer verklig frihet, medan “unbounded freedom” paradoxalt nog leder till ökad “bounded freedom”. Det är dags att återvända till resonemanget och förklara hur det hänger ihop. Denna paradox är enkel att förstå.

Oavsett om man har en mer pessimistisk eller krasst realistisk syn på människan i stil med Niccolò Machiavelli eller Thomas Hobbes, positiv i stil med Jean-Jacques Rousseau, eller blandad som Steven Pinker är det en realitet att det finns en stor andel människor, särskilt killar och män, som gör hemska saker. De stjäl, säljer droger, misshandlar, dräper, mördar, våldtar och gör det mesta för pengar, makt och/eller sex. Det är därför som deras frihet måste begränsas genom fängelser, övervakningskameror, väktare, portkoder och andra åtgärder. Samhället som sådant är uppbyggt kring en mängd företeelser som påvisar en form av “bounded freedom” hos de skötsamma och hos de potentiella eller reella frihetsberövande individerna, de som skapar otryggheten. Denna växelverkan mellan det fria och och det ofria borde vara uppenbar.

Dock kan man givetvis ha andra visioner om framtiden. Ett steg i den riktningen kan därför vara att luckra upp ofriheten genom att till exempel ha mindre kontroll över gränserna, gällande både in- och utförsel av materiella ting och personer i Sverige. Schengen-avtalet är ett sådant steg i en mer postnationell riktning. Resultatet har dock inte blivit mer frihet i realiteten utan för att parera den ökade rörligheten har det införts inre gränskontroller, bland annat för att stävja villainbrott och identifiera brottslingar som rör sig över gränserna mellan Köpenhamn och Malmö.

Det tycks alltså som att redan vid ett mindre försök att utöka friheten genom att luckra upp gränser, begränsas den kort senare genom färre friheter och fler kontroller. Kanske vilar hela idén om en “gränslös värld” på en felaktig förståelse för hur den mänskliga naturen och sakernas tillstånd är beskaffade, samt hur begränsad frihet skapas och upprätthålls?

En annan utblick kan göras i fråga om turism. Dagens globaliserade värld erbjuder mer frihet. Inom 24 timmar – bortsett från Nya Zeeland och några andra platser som ligger väldigt långt från övriga kontinenter – kan man befinna sig i ett helt annat land, vilket signalerar en ökad grad av frihet. Samtidigt är de processer och mekanismer som möjliggör denna frihet tveklöst mycket kontrollerade; alltifrån flygplatser, pass, gränskontroller, flygningarna och landningarna, samt vistelsen inom de besökta länderna är begränsade och kontrollerade.

Utan mer kontroll, utan mer begränsningar av friheten hade friheten inte kunnat utökas och globaliseras. Det rör sig om en sorts paradox – frihetsparadoxen. Det är möjligt att den kommer att te sig annorlunda i framtiden på grund av teknologiska landvinningar och ekonomiska och sociala förändringar vilka är svåra att sia om, men de underliggande principerna för frihet, ofrihet och kontroll torde alltjämt vara giltiga.

De som drömmer om en gränslös värld förstår inte att en sådan tvivelsutan och oavkortat leder till ännu mer gränser och begränsningar av den reella friheten. Dags att sluta bygga luftslott till förmån för en konkret verklighet av nationer där mycket kan bli relativt fritt och bra om det steg för steg genomförs och upprätthålls på rätt sätt.