7 myter om Östasiens utbildningssytem och kultur

Mitt huvudsakliga forskningsprojekt inom educational research berör Östasiens (avgränsat som Kina, Japan, Taiwan, Sydkorea, Singapore och Vietnam) utbildningssystem och prestationer i undersökningar som PISA. Jag forskar även om musikindustrin och cultural studies i Östasien, främst Sydkorea. Även om mycket baseras på databaser och OECD-rapporter måste man ha ett interdisciplinärt förhållningssätt för att förstå varje skolsystem och övergripande makrokultur och hur individer verkar inom dem.

En intressant sak som jag har hittat genom en omfattande forskningsgenomgång och jämförande analyser där även andra länder i världen ingår, är att många stereotyper är felaktiga, rentav myter. Här förklarar jag några av dem.

1. Östasiater pluggar mycket mer (inräknat skoldagar, privatundervisning, läxläsning)
Det finns en del data som visar att östasiater ägnar mer tid åt skolarbete totalt sett och har fler skoldagar per år. Vi noterar dock att skillnaderna i många fall är minimala, särskilt om man räknar in antalet undervisningstimmar i skolan.

Dessutom visar en aktuell OECD-rapport och forskning om Japan att många stereotyper om omfattande studietid inom och utanför skolan inte gäller längre. Exempelvis har antalet obligatoriska undervisningstimmar bantats ner rejält, liksom antalet timmar som tillbringas i privatundervisning sedan åtminstone 1980-talet.

2. Östasiaster (särskilt japaner och koreaner) är de mest självmordsbenägna (kanske på grund av skolan)
Det finns visst stöd i forskning för att östasiater, inte minst koreaner, pluggar jättemycket och blir smått självmordsbenägna på grund av academic stress, men dessa data är från 2009 och sedan dess har en ny läroplan lanserats i Sydkorea som fokuserar mer på well-being och har mindre mastigt innehåll i matematikundervisningen.

Framför allt visar undersökningar att de mest självmordsbenägna ungdomarna finns i Nya Zeeland, Estland och Litauen. Sverige, Japan och Sydkorea har ungefär samma nivåer, medan Finland ligger något högre.

3. Östasiater har högst IQ i världen
En annan halvmyt är att östasiater har högst IQ i världen. På en del tester stämmer det verkligen för Taiwan och urbana regioner i Kina som Beijing, Jiangsu, Shanghai och Zhejiang men enbart på Raven’s-tester (icke-verbala). I WISC och WAIS som består av både verbala och icke-verbala deltester försvinner skillnaderna helt eller gäller någon enstaka poäng. I WISC-III-standardiseringen inom 15 länder (publicerade 2003) hade Japan “bara” 98 poäng medan Sverige, Holland, och Tyskland hade 101.

4. Östasiens kulturer är starkt präglade av konfucianism
Att konfucianism finns i Östasien och delvis förenar flera av länderna i regionen är sant, men mindre klart är hur pass viktiga dessa element är i samtiden. Singapore har i hög grad ett hypermodernt skolsystem som har ganska lite gemensamt med konfucianism. Det finns heller ingen koppling mellan matematik och konfucianism. Samtidens koreaner har mer koll på bibelverser än Konfucius. I stället är det förmodligen mer träffsäkert att kalla Östasiens kulturer, särskilt Japan, Sydkorea, Singapore och Taiwan, för ett slags hybridkulturer som blandar buddhism, konfucianism, taoism, och modern västerländsk kapitalism och demokrati. Inom ramarna för utbildning är det framför allt det senare som är påtagligt.

5. Östasien (särskilt Japan och Sydkorea) har de bästa lärarna
Hur man ska mäta lärarkvalitet är inte enkelt, men ett av de mer standardiserade sätten är att utgå från så kallade PIACC scores, teacher cognitive skills. En studie av ledande skolekonomen Eric Hanushek och kolleger visar att västländer som Finland har högst poäng medan Sverige, Holland, Belgien och Tyskland inte är långt efter. Endast Japan och Singapore har något högre poäng än Sverige medan Sydkorea – trots höga löner för erfarna lärare – har något men inte signifikant lägre. Det finns också stora skillnader inom Kina.

6. Östasiater är alltid de mest disciplinerade i klassrummen
Japan, Singapore, Vietnam och Taiwan ligger bra till när det gäller “respekt för lärare” men inte Kinas storstadsregioner eller Sydkorea. Flertalet västländer har snarlik poäng som Hong Kong och andra östasiastiska länder och storstadsregioner. Även case studies visar på relativt odisciplinerade skolor i Seoul, Sydkorea.

7. Östasiater är inte kreativa
Redan 1979 ifrågasatte forskare stereotypen om den okreativa japanen. I själva verket finns kreativitet inbäddat i japansk kultur och landet har blivit framstående inom flera fält, liksom modern teknik. Det är visserligen sant att alltifrån militär till moderna skolsystem har inhämtats från USA, Tyskland, Frankrike och Storbritannien – i Sydkoreas fall är influenserna från Japan och USA – men det finns så pass många egna element att det är svårt att kalla ens k-pop och Samsung för imitationer av västerländsk kultur och teknik. Dessutom har det alltid funnits en prägel från taoism, buddhism och konfucianism, som inte har någonting med västvärlden att göra.

Sammanfattningsvis är bilden av dessa fenomen något brokig men det rör sig i hög grad om myter, förenklingar och felaktiga stereotyper. Ska man förstå östasiatiska skolsystem bör man titta på flera variabler eller faktorer, inklusive de ovan, men även när och hur till exempel matematik praktiseras i relation till läroplanen, lärares spetskompetens och undervisningsmetoder, föräldrars förväntningar och vilken kvalitet och kvantitet som läxläsningen har.

Parasit – recension

Som sagt är Sydkorea synnerligen bra på att producera film och popmusik, varav det förstnämnda ofta har ett större konstnärligt värde. Ända sedan Chan-Wook Parks Oldboy (2003) har mängder av kvalitetsfilmer producerats och lanserats, ofta inom drama, thriller och skräck.

Vassast är Burning (2018) men fjolårets Parasit, som är en underhållande dramakomedi, är inte mycket sämre och rönte stora framgångar vid gårdagens oscarsgala – bästa film, bästa regi, bästa utländska film, bästa originalmanus, bästa scenografi, bästa klippning. Vad är det då som gör denna film så bra enligt publik och kritiker?

Parasit handlar om en relativt fattig familj i Seoul, Sydkorea, som inte verkar lyckas med särskilt mycket alls, till dess att sonen lyckas få ett jobb som extralärare hos en rik familj. Stegvis förmår även de andra familjemedlemmarna bli anställda genom att nästla sig in, vid varje tillfälle genom något slags fult knep kombinerat med nepotism. I vissa filmer beskrivs rika som omoraliska men i det här fallet är det snarare tvärtom, vilket är befriande (om inte annat för variationens skull).

Filmen innehåller dock nyanser och mer subtila detaljer som gör den mer gripande och trovärdig. Exempelvis är den fattiga familjen inte helt depraverad och oempatisk och det går att ana visst klassförakt hos den rika familjens patriark, vilket får digra konsekvenser. Trots det tillspetsade scenariot och en del absurda scener är filmen tämligen realistisk. Det går bland annat att dra paralleller till den japanska dramakomedin Shoplifters (2018), men i Parasit är familjen det centrala medan det i den japanska filmen finns en icke-biologisk prägel på sammanhållning.

Tematiskt är fokus på hur de socioekonomiskt utsatta familjemedlemmarna börjar bygga luftslott och föreställa sig en mer situerad framtid, men senare kompliceras det hela när det visar sig att den tidigare hushållerskan – som de har lyckats göra sig av med – har låtit sin man bo i ett undangömt källarförråd. Filmen blir då något mer våldsam snarare än absurt rolig.

Som helhet är Parasit riktigt skarp, om än något överhajpad. Ingen av skådespelarna kan heller mäta sig med Joaquin Phoenix i Joker, som rättvist också tog hem oscartiteln för bästa manliga huvudroll. Dock gör de jämna och goda insatser och gestaltar karaktärerna väl.

Parasit visar också på att Sydkorea är ett land att räkna med, inte minst när det gäller film och musik. De produkter som industrin producerar och lanserar är både kreativa och kommersiellt gångbara.