Joker – recension

Joker – recension

  • Posted on: February 9, 2020
  • By:

En inte helt ovanlig uppfattning är att film och musik generellt blivit sämre, vilket har blivit märkbart sedan ungefär 2005 om inte tidigare. Det tidiga 00-talet bjöd på filmer som Mulholland Drive, Lost in Translation, Memento och Donnie Darko medan de senaste femton åren mest har bjudit på taffliga blockbusters och politiskt korrekta franchise-kalkoner som det aldrig sinande Star Wars-svamlet, samt mediokra skräckfilmer. Undantagen utgörs av en drös sydkoreanska filmer och en och annan tv-serie, om man tillåts att vidga kategorierna en aning.

Därför är det en fröjd för ögat (och örat) att en kommersiellt gångbar film, fjolårets Joker, är riktigt bra från början till slut. Det har skrivits spaltmeter om Joaquin Phoenix’ huvudrollsinsats och det är bara att instämma i att han axlar den mer än utmärkt, långt över de slätstrukna insatser som biopubliken är vana vid (men sällan protesterar mot).

Ett annat tema är de sena 70-talsliknande miljöer som minner om New Yorks kriminalitet vid den tidpunkten, men som ironiskt nog sjönk efter att hårdare tag införts av dåvarande borgmästaren Rudy Giuliani. Sociopolitiskt är denna film på ungefär samma förenklande för att inte säga felaktiga nivå som V For Vendetta men utan oförblommerat antifascistisk symbolik.

Någonstans i den sociokulturella och psykopatologiska skildringen av huvudkaraktärens utveckling från sorglig men någorlunda funktionell psykiskt sjuk samhällsmedborgare, till hämningslös sociopat brister det också ganska rejält. Tematiken och förklaringsmodellen vilar på ett neo-rousseauianskt paradigm som vederlades redan på 1980-talet om inte tidigare, det vill säga att människan är i princip ett oskrivet blad och endast miljö betingar vad som händer med en.

Tanken är alltså att Arthur Fleck (namnbytet från Jack Napier kan vara en ordlek och passning till Ben Affleck som har gestaltat Batman) ska ha blivit som en våldsammare version av sin adoptivmamma (som, vi får veta, lider av psykotiska vanföreställningar och narcissistisk personlighetsstörning, precis som Arthur Fleck som drömmer om att bli komiker och fantiserar om hur han dejtar grannen), som han inte delar gener med, på grund av imitation, uppväxtmiljö och det som triggar honom i vuxenlivet.

Hur mycket jag än sympatiserar med jokern håller det inte. Vad som sker i en människas liv är alltid ett samspel mellan arv och miljö men gener dominerar och det är hur som helst helt osannolikt att någon skulle ha blivit knäpp på grund av miljöpåverkan. En viss nyansering hade varit på sin plats, eller åtminstone en brasklapp om att Flecks föräldrar led av psykopatologiska tillstånd, vilket på ett mer övertygande sätt skulle förklara varför han beter sig som han gör.

Det gör trots allt inte så mycket att Joker har dessa brister eftersom den sett till helheten är så bra och helt saknar den klyschiga musik och inramning som karakteriserar merparten av samtidens filmdravel. Miljö, skådespel och musik är i absolut toppklass och detta är tveklöst en av de allra bästa filmerna sedan det började gå utför för ungefär 15 år sedan.