Inom samhällsforskning är cost/benefit en av de viktigaste modellerna för att beräkna vinster och förluster och kan genomföras med många olika komplexitetsgrader. Några goda exempel är dels The Myth of Achievement Tests (2014) som noggrant belyser effekterna av att investera i barns tidiga karaktärsutveckling för utbildning och arbetsliv, dels Prioritizing Development (2018) som grundligt analyserar effekterna av att prioritera FN:s globala mål.

Det handlar inte enbart om ekonomiska sådana utan hälsoeffekter och dödsfall är i allra högsta grad relevanta aspekter att ta i beaktande. Exempelvis är energiförsörjning i utvecklingsländer inte endast en fråga om effektivitet och kostnadskalkyler utan om att minska död och lidande som uppstår när människor bränner ved inomhus eller i tätbefolkade byar. En elspis är så mycket mer än ett mer praktiskt sätt att bereda mat.

Det hela blir till ett delikat och svåravvägt företag i samband med coronavirusets spridning i både relativt fattiga och rika länder. Det är uppenbart att det kostar samhället mycket pengar och många människoliv att utgå från en ”business as usual”-modell eftersom spridningstakten då sannolikt ökar i sådan grad att den belastar sjukvården och leder till eskalerande dödsfall i liknande skala som Italien. Konsensus tycks råda om att fullständig eller partiell isolering och andra preventiva åtgärder därför är nödvändiga för att bromsa spridningen och skydda de sköraste i samhället, i synnerhet äldre och kroniskt sjuka, under en tid. Låt vara att de mer exakta effekterna är svårmätta.

Detta sammanfaller i sin tur med att näringslivet, den offentliga sektorn och löntagare belastas i och med kraftigt minskad konsumtion, börsfall, stängda verksamheter, samt varsel och uppsägningar. Staten lägger nu minst 30 miljarder av sina finanser i syfte att motverka en del av de negativa ekonomiska- och samhällseffekterna. Redan efter en månads isolering i kölvattnet av corona-viruset blir kostnaderna höga för både statliga och privata aktörer. Konkurser av små- och medelstora företag samt varsel innebär ekonomiska förluster och privata problem för individer och familjer. Forskning visar på allvarliga psykosociala effekter när arbetslöshet och osäkerhet uppstår, särskilt om den är av långvarig karaktär. På ännu längre sikt hotas en stor del av den samhälleliga standarden och infrastrukturen. Välfärdssystem och högre materiell standard är en konsekvens av ekonomisk utveckling och aktivitet.

Därför förefaller det rimligt att det svenska samhället – och motsvarande i andra länder – tar i beaktande i vilken utsträckning som samhället blir lidande i sådan grad, efter över en månads isolering, att en återgång till ”business as usual” (om än med vissa revideringar, som exempelvis fortsatt fysisk isolering av gamla och sjuka, preventiva beteendemönster bland människor i allmänhet, samt ändamålsenliga reserestriktioner) vore mer önskvärt.

En sådan modell beaktar även kumulativa effekter av ökad spridning av coronaviruset som kan innebära tiotusentals smittade runtom i landet; av exempelvis 50 000 kan 10% få tydliga symtom och 1-2% dö. Det vore i så fall inte cynism som enbart utgår från ekonomiska intressen utan även tar hänsyn till humanitära konsekvenser. Detta eftersom ekonomiska och humanitära dimensioner är så intimt sammankopplade i vissa skeden. Resonemanget får ytterligare tyngd när man belyser effekterna av utebliven turism i emerging markets som till exempel Indonesien, Thailand och Sri Lanka, liksom turismdominerande länder i Europa (Italien, Spanien, Kroatien, Grekland, Malta, Cypern m.fl.).

En förutsättning för ett humant samhälle är god ekonomisk utveckling som inte blir alltför undergrävd i kristider. Det tycks som att när kalkyler görs är det bästa att snabbt få hjulen att snurra än en gång, fast på ett lite annat sätt och takt.