Den missriktade kritiken mot Zlatan Ibrahimovic

Den missriktade kritiken mot Zlatan Ibrahimovic

  • Posted on: September 24, 2020
  • By:

Zlatan Ibrahimovic är en person och idrottsman som jag har diskuterat i ett flertal inlägg, dels positivt (här), dels mer negativt (här), dels på ett mer nyanserat, ambivalent sätt (här). Sammanfattningsvis rör det sig om en fenomenal idrottsman med en otrolig vinnarmentalitet, men hans utspel om “rasism” tycks missriktade. Inte för att eventuella erfarenheter av främlingsfientlighet skulle vara falska utan för att Sverige, inklusive fotbollslandslaget, är den närmaste diametrala motsatsen till rasism, framför allt sett till de senaste 20 åren.

Mer troligt är att det som Ibrahimovic felaktigt identifierar som rasism är den svenska jantelagssjukan. José Ortega y Gasset skrev 1930 om hur det är att tillhöra minoriteten av dem som tänker eller beter sig annorlunda på ett sätt som borde anses positivt men också kan uppfattas som negativt eftersom det är ostentativt, utmanande, drygt och så vidare:

As they say in the United States: “to be different is to be indecent.” The mass crushes beneath it everything that is different, everything that is excellent, individual, qualified and select. Anybody who is not like everybody, who does not think like everybody, runs the risk of being eliminated.

Ibrahimovic, som är en superkändis, har fått massor av positiv respons för alla sina insatser. Människor älskar hans idrottsliga prestationer, men i enlighet med svensk jantelagsmentalitet, särskilt bland lite äldre, kritiseras hans attityd och beteenden. Det gäller specifikt hur han på sistone har kritiserat Sveriges förbundskapten och även tidigare exempel på mycket tvivelaktigt beteende i landslaget. Detta har presenterats i en färsk bok av Olof Lundh, som sannolikt bygger på ett särskilt narrativ (“den stygge Zlatan”) som förmodligen är onyanserat och kanske inte ens särdeles sanningsenligt alla gånger. Beröringspunkter finns med den så kallade “tystnadskulturen” inom idrotts- och företagsvärlden.

Vad som dock är fakta är att Ibrahimovic har ett enormt CV med mängder av mål, inklusive många spektakulära, i samtliga klubblag och landslaget. Även vid nästan 39 års ålder har han starkt bidragit till att lyfta Milan från ett mediokert lag till ett topplag i Serie A. Det betyder givetvis inte att allt är hans förtjänst men hans särskilda vinnarmentalitet och mentala tuffhet, som jag har nämnt tidigare, sprider sig i omklädningsrummet och följaktligen på fotbollsplanen. Under vissa år var Sveriges landslag ganska mediokert och få spelare, förutom Ibrahimovic, lyckades i sina klubblag utanför Sverige. Det var förmodligen frustrerande för Ibrahimovic, som är van att omge sig med toppspelare, att ha underpresterande och undermåliga landslagskollegor. Kanske gick han också något för långt vid ett par tillfällen och beteendet blev kontraproduktivt. Men då måste man också förstå 1) att hans mentalitet generellt har positiv effekt på medspelare, vilket det finns starka bevis för som sagt, och 2) det är vuxna människor vi talar om, som dessutom är idrottare på professionell nivå där kravbilden är skyhög.

Även i lägre fotbollsdivisioner och andra sporter har en del yngre eller sämre spelare fått sig en rejäl utskällning av äldre och bättre spelare och oftast är det något man bara får tåla. Givetvis beror det på situation och ibland får man säga ifrån, men så länge det rör sig om legitima klagomål är det inte så farligt. Det finns någonting patetiskt med att lyfta fram Rasmus Elm och Oscar Lewicki, som båda är vuxna. Sverige och dess befolkning framstår ibland som ett fredsskadat folk som ständigt måste hitta hemska saker när och där de inte ens existerar. Det finns också ekonomiska ändamål för att skriva en bok som har ett visst narrativ; utan ett sådant får den svårt att sälja. Oavsett vilket är de exempel som har lyfts fram i media tämligen skrattretande och sådant snart sagt varje person som har gått i skolan under 90-talet eller tidigare eller varit med i ett idrottslag, oavsett nivå, bevittnat och sannolikt själv upplevt.

Avslutningsvis kan man bara konstatera att det självfallet går att kritisera kända idrottsmän och det kan kanske komma en konstruktiv debatt i kölvattnet av det här. Givetvis finns det gränser för hur man beter sig mot lagkamrater och alltför aggressiva utspel och negativ kritik kan vara kontraproduktiva. Men det finns mycket som tyder på att Ibrahimovics mentalitet har stora, positiva effekter, inte enbart på hans eget spel utan även för lagen han spelar i. Vi som inte lider av svensk jantelagssjuka ser honom som en stor förebild och det är en fröjd att se honom fortfarande göra mål och assist på hög nivå. Samhället gynnas av de med mental tuffhet och vinnarmentalitet, även om det kan balanseras med ödmjukhet, vänlighet och andra pro-sociala drag.