En preliminär recension av tv-serien You

En preliminär recension av tv-serien You

  • Posted on: November 4, 2021
  • By:

I likhet med många andra ägnar jag några timmar i veckan (under enstaka perioder betydligt mer än så) åt att titta på Netflix-serier, vilket är en skön avkoppling efter en arbetsvecka på omkring 60 timmar (restid inräknat). Mitt intresse för tv-serier brukar dock vara ganska svalt, då många är alltför intetsägande, upprepar gamla recept och koncept, och/eller klär allt i en fernissa av mer eller mindre explicit woke-dravel som speglar den trötsamma tidsandan.

Serien You (2018-), som baseras på böcker skrivna av Caroline Kepnes som jag inte har läst, är dock tillräckligt bra för att följa. Även om det finns likheter med framför allt Dexter och till viss del mer lättsamma tv-serier som Desperate Housewives, Californication och Entourage (på grund av många sexscener, intriger i suburban communities, fester i Los Angeles med mera), samt filmer som Gone Girl, är You tillräckligt självständig och välgjord för att bli intressant. För det första är detta inte ännu en polisserie om en psykopat som man bitvis får följa ur psykopatens eget perspektiv utan mer av en dramaserie med inslag av thriller. För det andra har woke-inslagen tonats ner, och oavsett om de bör tolkas som att huvudpersonen och personer i omgivningen är ganska politiskt korrekta på ett genuint sätt nämns de mest i förbifarten (ofta i Joes inre monologer) och blir aldrig en del av tematiken. Det görs exempelvis ingen stor sak av att en av Joes flickvänner är svart (i säsong sett), men i säsong tre lyfts det fram typiska woke-teorier om vita mäns sociala privilegier.

Men viktigast av allt är att huvudkaraktären inte är en renodlad mordisk psykopat, även om han har alla de typiska psykopatiska särdragen som att vara stalker, samla på underkläder och annat som förknippas med den kvinna som han för tillfället är besatt av (även när de är tillsammans), och känslokall, utan har andra karaktärs- och personlighetsdrag som gör honom ganska “well-rounded”. Exemeplvis är huvudkaraktären Joe endast manipulativ och lögnaktig när han måste, och får till skillnad från Dexter ingen njutning av att döda. När han inser att en av hans flickvänner – som han tidigare har satt på piedestal – också är psykopat och begått ett flertal mord och dråp, funderar han på om hon är lämplig som mamma till hans barn. Till viss del visar han också prov på genuin omtänksamhet, dels inom ramarna för förhållanden, dels i relation till en del barn och ungdomar som är hans grannar och liknande. Han saknar också den typ av exhibitionistiska sida som man känner igen från Patrick Bateman i American Psycho. Dock är Joe en typisk narcissist på så vis att han drömmer om den perfekta kärleken, vilket är ett av många kännetecken.

Denna balans mellan personlighetsdrag är alltså lyckad då Joe vare sig är särskilt neurotisk, manipulativ, eller ovänlig men det uppstår kanske något av en lucka i och med att han är skicklig i det sociala spelet och ganska extrovert i sociala sammanhang, men samtidigt inte har några vänner utöver arbetskamrater, vilket dock delvis förändras i säsong två. Men logiken är att han tillbringar mycket av sin tid ensam åt att läsa böcker och lägger all energi åt att vara besatt av en särskild ung kvinna i sänder. Det hade dock även varit intressant att följa utvecklingen av hans besatthet av kvinnor genom tillbakablickar, men i likhet med till exempel Yukio Mishima verkar han ha utvecklat en närmast patologisk tendens till att sätta specifika kvinnor på piedestal och samtidigt straffa dåliga män. Så mycket förstår tittare. Denna aspekt blir mindre originell men desto mer logisk sett till huvudkaraktärens personlighetsutveckling. Dock hade jag alltså sett lite mer av vad som utlöste den mer sexuellt patologiska dimensionen av Joes psyke. Möjligen är han dock inte så extrem som många kan tro, bortsett från benägenheten att mörda (ofta mindre planerat), eftersom killar och män kan ha stalker-tendenser, drag av besatthet av specifika tjejer, och andra milda fetischer men i övrigt vara välfungerande.

Netflix-serier försöker ofta lyfta fram nyanser och komplexitet, men det betyder inte att serien nödvändigtvis är helt lyckad ändå. Det blir ofta svårt att bibehålla intresset efter flera säsonger, även om man i likhet med Dexter kan ana en viss längre utvecklingsprocess hos huvudkaraktären (alternativt att huvudpersonen förr eller senare inser att den aldrig kommer att förändras, och därför accepterar sitt mordiska sinnelag och socialt dysfunktionella livsstil, varpå ytterligare ett par säsonger med samma tematik kan legitimeras innan publiken helt tröttnar).

Efter att ha sett drygt två av tre säsonger av You anar jag att det är dithän det barkar, men lär fortsätta titta ändå så länge en viss kvalitet bibehålls (och det kanske ändå inte blir fler än tre-fyra säsonger). Dock kan jag genuint rekommendera denna serie, som är klart sevärd, så länge man inte är alltför kritisk och kräsen och tål repetitivt manus och visst mått av förutsägbarhet. Skådespeleri och manus är över medel, om än inget direkt anmärkningsvärt om man jämför med till exempel redan nämnda Dexter. Precis som i verkliga förhållanden bör man dock inte ha för höga förväntningar. Annars kan det hända att man byter ner sig och börjar följa något/någon ännu sämre.