Monthly Archives: February 2022

Vad väntar härnäst i Ukraina-krisen?

Posted on by

Som utomstående, på tryggt avstånd från krig och fattigdom, är det enklare att inta diverse mellanpositioner och vara nyanserad, distanserad och analytisk. Inom politiken används så kallad triangulering för att positionera sig mellan motståndare. Det fungerar särskilt väl när man beskriver och förklarar historiska händelseförlopp.

I det här inlägget ska jag delvis fortsätta med det, men kommer även vara lite mer normativ. För det går inte att vara neutralt nyanserad när det blir skarpt läge. Det är som Carl Schmitt skrev om 1927 i Der Begriff des Politischen: politikens grundläggande princip är distinktionen mellan vänner och fiender. Det handlar inte om att positionera sig mot det ryska folket eller bli fanatisk Nato-fantast men om att ändå ta ställning mot Putin-regimens lögner och folkrättsvidriga annektering av Ukraina, nu närmast i dess helhet snarare än begränsat till Krim och delar av Donbass.

USA hade, inte minst efter Sovjetunionens upplösning omkring 1991, med gott självförtroende förhoppningar om att skapa en unipolär värld bestående av en mängd suveräna stater men med USA och dess närmaste allierade inom G7 som ett slags garant för världsfred – eller världspolis, som en del har uttryckt det. Det har handlat om att utifrån olika bevekelsegrunder störta diverse diktaturer i Mellanöstern och utöva press på Kina och Ryssland.

Flera tänkare kom dock att kritisera ett sådant förhållningssätt, bland andra Samuel Huntington (1993/1996) och senare Niall Ferguson. Framför allt Huntington har i stället lyft fram kulturell och civilisatorisk polarisering som ett framtida hot, delvis med koppling till den under tidigt 1990-tal pågående Jugoslavien-konflikten som hade en del etniska, kulturella och religiösa förtecken, men även Kinas anspråk på att bli en supermakt. Ukraina omnämndes korrekt som ett splittrat land, som potentiellt kan slitas mellan västvärlden och den ortodoxa civilisationen där Ryssland är den huvudsakliga stormakten (core country). Den mer akademiska kritiken gäller främst i vilken utsträckning som Hungtington har haft rätt gällande handel, andel döda i konflikter, och om konflikter sker inom snarare än mellan civilisationer. [1] I Ukrainas fall blir det delvis en fråga om bäggedera. Det är en konflikt inom den ortodoxa civilisationen men även en konflikt mellan västvärlden och den ortodoxa, pro-ryska sfären.

När man studerar Putin-regimen [2] gäller det att se hur den delvis, eller i hög grad, har strävat efter att utmana den amerikanska och västliga hegemonin, vari USA, Nato och EU utgör ett centralt nav, sedan Putin-regimen inleddes i augusti 1999 och tog fart efter millennieskiftet. En annan och mer återhållsam väg hade kunnat vara att nöja sig med ett redan omfattande territorium, konservatism inom landets gränser, och fokus på att förbättra den ekonomiska ställningen i landet. Denna linje har ukrainska ledare och pro-västliga intressenter varit väl medvetna om, och därför togs en del stora risker när den pro-ryske presidenten Viktor Janukovytj avsattes till förmån för den pro-västliga Petro Porosjenko år 2014. Sannolikt hade den amerikanska underrättelsetjänsten del i detta maktskifte.

Det är mycket som tyder på att inte ens Donbass-regionen har velat tillhöra Ryssland innan kriget [3] men att bli alltför pro-västlig utgör ett problem under en era där Putin-regimen har kväst vad man upplever som såväl interna (Nordossetien, Tjetjenien, Dagestan) som externa hot (Georgien i förhållande till Abchazien och Sydossetien), samt Moldavien (Transnistrien). Ryssland strävar efter att i hög grad skaffa sig mer makt i relation till forna Sovjetstater. Således kan man å ena sidan kväsa rebeller i Tjetjenien – som är en del av den Ryska federationen – men å andra sidan kränka andra länders territorier med militär överlägsenhet (Georgien, Ukraina) och stötta diverse utbrytarstater. Ett land som Kazakstan accepteras för att det är tillräckligt pro-ryskt, och ingår specifikt i Collective Security Treaty Organization (CSTO, Организация Договора о коллективной безопасност). Detsamma gäller Armenien och nya lydstaten Belarus. Ukraina accepterades så länge det i hög grad var en rysk lydstat. I någon mån har även USA sina lydstater runtom i världen så det handlar om att få regimer att ställa sig mer på en viss sida. Denna skarpa geopolitiska skiljelinje ligger till grund för det krig som utbröt 2014 i Ukraina, då Krim annekteraes och Donbass blev ett fäste för pro-ryska rebeller i Donetsk och Luhansk.

Som så många andra har jag följt med i vad som hände gällande Ukraina-krisen under många år men mer ingående 2020, då jag har läst engelska nyheter från ukrainska sidor, men även Donbass-rebellernas hemsidor, akademisk litteratur, och en del andra källor på ryska. Inte minst tillbringade jag hundratals timmar med att prata med en person som bor i Donbass och har besökt landet några gånger de senaste tre åren. Redan i början av 2021 stod det om i ukrainska medier att Ryssland mobiliserade trupper runt Ukrainas gränser men det kändes avlägset med en invasion. Så sent som för några dagar sedan kunde de ryska truppernas närvaro ses som ett slags geopolitiskt spel för att pressa Ukraina och Nato till att göra utfästelser om Ukrainas framtida Nato-medlemskap och andra så kallade säkerhetsgarantier. Även ryska och ukrainska invånare, liksom pro-ryska medier, har talat om västlig propaganda och militär hets.

Enligt Global Firepower [4] är Ryssland alltjämt överlägset Ukraina och samtliga andra länder förutom USA beträffande militär kapacitet. Det krävs därmed att många Nato-nationer går ihop för att kunna kväsa Putin-regimen, inte minst med tanke på det kärnvapenhot som har lyfts fram under dagens invasion av Putin själv, men även på grund av Natos förhållningssätt till konflikten. Ukrainas militär har byggts upp av Nato-medlemsländer under nästan åtta års tid, som USA, Storbritannien och Turkiet, men någon direkt militär offensiv från Natos sida är inte aktuell i dagsläget. En möjlighet kan dock vara att Ryssland attackerar till exempel turkiska styrkor i Svarta havsregionen eller något annat centraleuropeiskt Nato-land. Då blir Nato mer tydligt indraget i konflikten. Det kan leda till världskrig eller åtminstone ett krig som är större än det som skedde i Jugoslavien under tidigt 1990-tal.

Det är svårt att spekulera om utgången i detta. Små länder har kunnat stå emot stora styrkor förr, till exempel Vietnam men delvis även talibanerna i Afghanistan. Till viss del är det även en fråga om Putin-regimens bevekelsegrunder. Hur långt är den villig att gå? Utifrån lägesbeskrivningen 25/2 är Kiev på väg att erövras av ryska marktrupper och flyganfall. Även om den ukrainska armén kan stå emot de ryska trupperna i vissa delar av landet kommer sannolikt Putin-regimen att tillsätta en pro-rysk lydregim och eventuellt även avrätta ukrainska personer i maktposition som ett slags vedergällning.

Att ta Putin och andra ryska ministrar vid orden har visat sig vara drägligt. Lögner och propaganda har staplats på varandra på ett sätt som får västerländska medier att framstå som oerhört balanserade och sanningsenliga. Alla länder bedriver någon form av propaganda i förhållande till krig och konflikter, men Putin-regimen framstår som alltmer destruktiv och irrationell. Det finns absolut ingen substans i att det skulle pågå ett “folkmord” i Donetsk och Luhansk; det är absurd propaganda. Förutom CSTO-länderna, Syrien och diverse mikrobananrepubliker i Asien (Sydossetien) och Centralamerika (Nicaragua) har Ryssland inget stöd av omvärlden. Kinas stöd är viktigt men endast partiellt. Sanktionerna kommer svida, inte minst för ryska medborgare som i många fall lever på marginalen. Det blir svårare att resa och få visum i västländer, och mer neutrala ryska personer kommer att – åtminstone i det tysta – börja kritisera Putin-regimen. Det kan vara början på en ny inre kollaps, särskilt om den egna militären åsamkas stor skada av den ukrainska armén och civila förband.

I nuläget får man bara hoppas att kriget blir relativt begränsat och att det ukrainska folket inte blir mer lidande än det redan har blivit tidigare i historien, dels genom talrika invasioner i förmodern tid, dels holdomor, dels de senaste åtta årens geopolitiska terror.

[1] Ferguson, N. (2011). Civilization. Pinker, S. (2011). The Better Angels of Our Nature. Uppsala Conflict Data Program https://ucdp.uu.se/. Se även Pieterse, J. N. (1996). Globalisation and culture: Three paradigms. Economic and Political Weekly, 31(23), 1389–1393. Huntington, S. (1996). The clash of civilizations and the remaking of world order. New York: Simon & Schuster.

[2] Wegren, S. (2018). Putin’s Russia.

[3] Gentile, M. (2015). West oriented in the east-oriented Donbas: A political stratigraphy of geopolitical identity in Luhansk, Ukraine. Post-Soviet Affairs, 31(3), 201–223.

[4] Global Firepower. https://www.globalfirepower.com/

Så här bedriver Ryska federationen sin geopolitik – en jämförelse med USA

Posted on by

I detta inlägg ska jag skissera några grunddrag i hur den Ryska federationen (Ryssland) bedrivit sin geopolitik sedan millennieskiftet, då Putin-eran inleddes. En viss jämförelse med USA kommer att göras för att påvisa likheter och skillnader. Detta kan vara relevant i ljuset av den pågående Ukraina-konflikten.

Som många känner till blev USA och Sovjetunionen de två stora vinnarna efter andra världskriget. Tidigare stormakter som Japan och Tyskland (västdelen till att börja med) har visserligen haft en enorm ekonomisk tillväxt i efterkrigstid men politiskt och militärt har USA och Sovjet varit de två stora giganterna, åtminstone fram tills ungefär 1991. Kinas uppsving påbörjades 1978 och har sedan fortsatt men tills vidare lägger vi den östasiatiska kolossen åt sidan.

Emellertid var det synbart att USA hade en starkare ekonomisk tillväxt än Sovjet, och såväl politiskt som populärkulturellt har USA kunnat framstå som den stora vinnaren i världen, den som har global attraktionskraft genom sin nyliberalism och kapitalism. Efter att Sovjetunionen kollapsade inleddes också ett visst närmande mellan Ryssland och USA, delvis sammankopplat med det som kallas perestrojka och glasnost. Boris Jeltsin stod Bill Clinton nära. Rysslands post-sovjetiska ekonomi liknade i viss grad även USA:s plutokratiska samhällstyp, med mycket stora inkomstskillnader mellan rika oligarker och den omfattande arbetarklassen.

I korta drag har Ryssland i och med Vladimir Putin, den forne KBG-agenten, och dennes styre utvecklat en mer aggressiv linje som bygger på framför allt geopolitiska strävanden. Först distanserade man sig kulturellt från Sovjetunionens ateism och återuppväckte den ortodoxa, patriarkala och antiliberala linjen, samtidigt som man anknöt till Sovjetunionens tankar om omfattande politisk hegemoni, ofta grundad på militär makt. Ryska federationen nöjer sig helt enkelt inte med att bara vara ett fattigare USA.

Ryssland är i likhet med USA en federation, samtidigt som den strävar efter täta politisk-ekonomiska och militära samarbeten med forna Sovjetstater som Belarus, Kazakstan, Armenien och Ukraina. Man uppskattar inte när andra länder i den forna Sovjetsfären närmar sig västvärlden och Nato, vilket har gett upphov till konflikter med Georgien, framför allt 2008, och senare Ukraina 2014-. Därför är det logiskt att Ryssland slår ner självständighetssträvanden inom den Ryska federationen, till exempel Tjetjenien och Dagestan, samtidigt som man stöder självständighetssträvanden i relation till områden som hör till forna Sovjetländer som vill närma sig Västvärlden – exemplen gäller Abchazien och Sydossetien (Georgien), Transnistrien (Moldavien), och Folkrepubliken Donetsk och Folkrepubliken Luhansk (Ukraina). Däremot stöttar man gärna militärt länder som är i hög grad lojala med Ryssland, till exempel Kazakstan och Armenien (medan grannlandet Azerbajdzjan numer har närmare band med Turkiet). Den geopolitiska strategin handlar alltså om att befästa och stärka den befintliga federationen, och parallellt försvaga alltför västvänliga makter.

Men medan Moldavien och Georgien ses som relativt små och svaga stater, är Ukraina ett slags geopolitisk nyckel i sammanhanget. Det är ett land med en stor befolkning, stora landområden, och geografiskt ligger det till fullo inom Europas gränser men gränsande till Ryssland. Den amerikanske statsvetaren Samuel Huntington beskrev korrekt Ukraina som ett torn country, delat mellan västvärlden och EU i dess centrala och västliga delar, och med större anknytning till Ryssland i dess östliga och sydostliga delar (Krim). Ukraina spelade därför ett högt spel när de närmare sig Nato och EU en bit efter millennieskiftet. Det är förstås en komplex fråga på grund av de täta historiska banden mellan Ukraina och Ryssland; Ukraina tillhörde Sovjet och ungefär 17% av dess befolkning är rysktalande, varav betydligt större andelar i Donetsk, Krim och Luhansk. Kulturellt, genetiskt och språkligt är likheterna mellan ryssar och ukrainare stora. Men samtidigt är varje land suveränt. Sverige har ingen rätt att invadera Norge, trots stora kulturella, språkliga och etniska likheter, samt att historiska gränsdragningar talar för att Sverige så att säga skulle kunna göra visst anspråk på landet. Man kan även notera att Luhansk bildades av en engelsk industrialist, Charles Gascoigne, 1795, under ett tidevarv då Ryssland och Storbritannien hade en del ekonomiska och teknologiska utbyten.

Avslutningsvis kan man dock fråga sig hur Rysslands ageranden skiljer sig från USAs dito. Är inte USA också ett slags imperialistisk stormakt men som i stället går in militärt i andra länder för att skaffa sig olja, försvaga fiender, och försöka implementera liberaldemokrati enligt västerländsk modell, ofta under förevändning om att diverse diktatorer har kärnvapen och/eller bryter mot mänskliga rättigheter? Dessutom har landet varit delaktigt i de olika färgrevolutionerna runtom i världen.

Uppenbarligen har USA, i enlighet med inte minst den så kallade Wolfowitz-doktrinen sedan Sovjetunionens fall, haft som mål att vara ensam stormakt i världen. Länder ska helst inlemmas i den amerikanska intressesfären, såväl ekonomiskt som kulturellt och politiskt; delvis även militärt genom Nato. USAs nära samarbeten med EU, Kanada, Storbritannien, Australien samt Japan, Sydkorea och Taiwan i Östasien har också inneburit tentakler som sträcker sig betydligt längre än över Atlanten. Men en skillnad är att USA de facto inte har skaffat sig nya landområden, och västvärldens ekonomiska tillväxt har alltjämt varit starkare än den forna Sovjetsfärens dito. Baltikum, Polen och Tjeckien är exempel på länder som har avsevärt högre BNP per capita än samtliga Sovjetländer, till och med naturresursrika stater som Ryska federationen och Kazakstan. Därför blir det också en fråga om inte enbart politiska och kulturella preferenser utan även om ekonomiska överväganden. Det finns ingen vilja bland vare sig Polen, baltstaterna, Tjeckien, Slovakien eller Rumänien att närma sig Ryssland, även om dessa gärna bedriver handel med Putin-regimen och har en del andra fredliga utbyten. Analogt med det vill även Ukraina, åtminstone en mycket stor del av landet, få ta del av ett liknande ekonomiskt uppsving och kanske även minska korruptionen.

Det finns inte utrymme för att gå in på djupare eller mer komplexa samband. Men i stora drag följer Rysslands ageranden en längre och medveten linje – sedan 2000 – om att stärka landets politiska, ekonomiska och kulturella hegemoni på ett sätt som har vissa likheter med Sovjetunionen. Däremot är det svårt att spekulera i om Putin-regimen har för avsikt att stoppa sin expansion eller om det kan bli aktuellt att helt ta över Ukraina, antingen genom att förändra landet inifrån genom piska och morot eller medelst en omfattande militär offensiv.

Referenser

Boman, B. (2021). Parallelization: the fourth leg of cultural globalization theory. Integrative Psychological and Behavioral Science, 55.

Easterly, W. (2015). The Tyranny of Experts.

Global Firepower. https://www.globalfirepower.com/

Huntington, S. (1996). The Clash of Civilizations.

Nationalencyklopedin.

Strange, S. (2002). Authority and Markets. Susan Strange’s Writings on International Political Economy.

Wegren, S. (2018). Putin’s Russia.

World Factbook.

Ny artikel om PISA i Sverige

Posted on by

Min senaste forskningsartikel att bli publicerad är PISA Achievement in Sweden From the Perspective of Both Individual Data and Aggregated Cross-Country Data som publicerades i Frontiers Education (Educational Psychology).

I stora drag handlar den om Sveriges PISA-resultat i 2015 och 2018 års undersökningar och vilka variabler som korrelerar med högre PISA-resultat. Den ena delstudien i artikeln är baserad på individuella data från svenska deltagande elever (2015, cirka 5400 stycken) och där har samband mellan socioekonomisk status, icke-kognitiva förmågor (t.ex. ambition), och migrationsbakgrund undersökts. Även om det finns många fler variabler i PISA-studierna är det dessa tre som har valts ut eftersom tidigare forskning visar att socioekonomisk status, conscientiousness (samvetsgrannhet, målmedvetenhet), och migrationsbakgrund kan förklara skolresultat i hög grad (t.ex. betyg, nationella prov, och PISA och andra internationella storskaliga undersökningar).

Samtidigt har det också gjorts många studier med PISA-data på aggregerad nivå där man jämför skillnader mellan, snarare än inom länder (alltså mellan studenterna som deltar), och där har det visat sig att kognitiv förmåga bland elever lärare korrelerar med högre PISA-resultat. För att kunna gör det möjligt att undersöka har jag inhämtat data från olika källor och skapat ett eget aggregerat dataset, först i Excel, och sedan inbäddat i statistikprogrammet SPSS. I artikeln har jag använt standardmetoder så som beskrivande statistik, bivariata korrelationer, och multipel regressionsanalys. Det finns även inslag av strukturell ekvationsmodellering utifrån de förutsättningar som finns att göra det i SPSS, men grunden vilar på just korrelations- och regressionsanalys.

3 missförstånd om kost och diet

Posted on by

Som bekant finns det många myter och missförstånd inom träningsindustrin. Det är alltifrån att stora bodybuilders enbart är stora på grund av steroider (eller omvänt att man kan se ut som t.ex. Chris Bumstead utan steroider), till att en helgfylla skulle förstöra flera veckors träning. Nedan belyser jag ytterligare tre myter, alternativt missförstånd, som rör kost och diet.

1. Det är svårare att hålla vikten än att gå ner i vikt
En vanlig föreställning är att det är lättare att gå ner i vikt än att behålla vikten. Det är därför som många misslyckas med bantning, sägs det förnumstigt. Men fysiologiskt är det alldeles uppenbart tvärtom, vilket förklaras genom enkel matematik.

Det ligger visserligen något i att det är lätt att tappa en del i vikt. Är man rejält överviktig och äter mycket kan man rasa i vikt under en period om man lägger om kosten, det vill säga drar ner på kalorierna. Men en stor del människor är inte särskilt överviktiga utan håller sig inom normalfördelningen. Att vara 180 centimeter lång och väga 90 kilo och vilja gå ner till strax under 80 är betydligt svårare än att rasa 10 kilo om man väger 110-150.

En tumregel när man ska gå ner ett kilo i veckan är att man måste ligga på 1000 kalorier i underskott i genomsnitt per dag, vilket motsvarar ett totalt underskott på 7000 kalorier per vecka. En man som är i 35-årsåldern, 180 centimeter lång och väger 90, och tränar på gym flera dagar i veckan har en energibalans omkring 2800 kalorier. Vederbörande måste följaktligen äta omkring 1800 kalorier per dag för att gå ner i vikt som motsvarar ett kilo per vecka. Detta måste också justeras lite grann allt eftersom personen gå ner i vikt eftersom lägre vikt innebär lägre energibalans (om man inte samtidigt ökar träningsmängden).

1800 kalorier är ganska lite för en man, särskilt om man har en ätardag i veckan som då måste viktas en del mot de övriga dagarna. Däremot är energibalansen ungefär densamma när personen väl har gått ner i vikt, till 80 kg, cirka 2700 kcal. Alltså kommer personen behålla sin vikt om personen äter 2700 kalorier per dag. Det är inte särskilt jobbigt att äta 2700 kalorier per dag, utan det är betydligt jobbigare att bara få lov att äta 1800 kalorier. Ergo: det är jobbigare och svårare att gå ner i vikt än att behålla vikten. Faktum är att det är en barnlek att behålla sin form, även om man är jättedeffad. Visst, något halvkilo kan man väl lägga på sig men för att gå upp 3-4 kilo (eller mer) och förstöra formen krävs ett rejält överätande under ett per veckors tid. Nyckeln ligger i att hitta en nivå som fungerar och sedan ha lite disciplin och väga sig en gång i veckan så att man inte lägger på sig vikt.

2. Man måste äta proteinpulver
En annan sak som har pumpats ut av tränings- och kostföretagen, ofta med nära koppling till diverse dopade “atleter” inom kroppsbyggning, är att man måste äta proteinpulver och att det skulle finnas något särskilt viktigt med dessa pulver, som dessutom som bekant är obekväma att bära omkring och luktar illa om man inte tvättar ur sin shaker.

Det finns absolut ingenting som tyder på att man måste äta vare sig vassle-, kasein- eller gainer-produkter utan det räcker gott och väl med vanlig mat där man täcker in både makro- och mikronutrienter. Sedan kan man visserligen understryka att det inte gör någon direkt skada men det betyder inte att det är bra. Om jag ställer mig och ropar t.ex. “fångad av en stormvind” på Sergels torg gör det ingen direkt skada, men det är inte heller särdeles meningsfullt eller konstruktivt.

En nyans är dock att en del proteinprodukter av det här slaget är väldigt goda, t.ex. med proteinpannkakssmet, men frågan är om det är värt det annat än som semigodis. Proteinbars är dessutom smidigare än de vattenlösliga pulvren. Kvarg är också bra. På Pulsen i Flemingsberg kan man ibland köpa ett kilo smaksatt lättkvarg för tio kronor! Betydligt bättre än de dyra och dåliga proteinpulvren.

3. Det är ohälsosamt att vara alltför deffad
En tredje myt är att det är förment “ohälsosamt” att vara deffad. Om man deffar ner sig till 3-4% kroppsfett och inte dricker vatten, som en del kroppsbyggare gör strax innan tävlingar, ja då då är det inte så hälsosamt utan sätter press på organismen, men samtidigt är människan utvecklad för att kunna leva på vätske- och fettreserver under flera veckors tid. Det är inte farligt att hålla in på väskan och kosten under ett par dagar, särskilt inte att fasta under 48 timmar eller lite mer. Det betyder inte att det är behagligt men farligt och obehagligt är inte synonyma begrepp. Det kan kännas obehagligt att gå fram och fråga en tjej om telefonnumret (eller t.ex. IG) men det betyder inte att det är farligt (även om man beaktar hysteriska, fjärde vågen-feministiska idéer om toxic masculinity).

Den absoluta merparten som tränar och äter naturligt hamnar sällan eller aldrig på 3-4% utan snarare på 5-10% kroppsfett. Det är hälsosamt och bra och finns absolut ingenting negativt med det ur någon aspekt. Som sagt är det ju lätt att behålla sin vikt när man får äta över 2000 kalorier per dag, och en fylla påverkar nästan ingenting utan är försumbart så inte heller är det negativt ur en livsstilssynpunkt.

Sammanfattningsvis är det alldeles för många dumheter som florerar i fitness- och träningsindustrin på grund av korrupta företag, korrupta kroppsbyggare som dopar sig, och en allmänt okunnig pöbeldumhet, inte sällan i kombination med en rejäl dos förnumstig politisk korrekthet och klyschor som aldrig ifrågasätts. För om man inte har självdisciplin måste man ju skylla på hur “ohälsosamt” det ena eller andra är för att det ska kännas bättre. Lite som det här med narcissism, som många inte begriper.