Så här bedriver Ryska federationen sin geopolitik – en jämförelse med USA

I detta inlägg ska jag skissera några grunddrag i hur den Ryska federationen (Ryssland) bedrivit sin geopolitik sedan millennieskiftet, då Putin-eran inleddes. En viss jämförelse med USA kommer att göras för att påvisa likheter och skillnader. Detta kan vara relevant i ljuset av den pågående Ukraina-konflikten.

Som många känner till blev USA och Sovjetunionen de två stora vinnarna efter andra världskriget. Tidigare stormakter som Japan och Tyskland (västdelen till att börja med) har visserligen haft en enorm ekonomisk tillväxt i efterkrigstid men politiskt och militärt har USA och Sovjet varit de två stora giganterna, åtminstone fram tills ungefär 1991. Kinas uppsving påbörjades 1978 och har sedan fortsatt men tills vidare lägger vi den östasiatiska kolossen åt sidan.

Emellertid var det synbart att USA hade en starkare ekonomisk tillväxt än Sovjet, och såväl politiskt som populärkulturellt har USA kunnat framstå som den stora vinnaren i världen, den som har global attraktionskraft genom sin nyliberalism och kapitalism. Efter att Sovjetunionen kollapsade inleddes också ett visst närmande mellan Ryssland och USA, delvis sammankopplat med det som kallas perestrojka och glasnost. Boris Jeltsin stod Bill Clinton nära. Rysslands post-sovjetiska ekonomi liknade i viss grad även USA:s plutokratiska samhällstyp, med mycket stora inkomstskillnader mellan rika oligarker och den omfattande arbetarklassen.

I korta drag har Ryssland i och med Vladimir Putin, den forne KBG-agenten, och dennes styre utvecklat en mer aggressiv linje som bygger på framför allt geopolitiska strävanden. Först distanserade man sig kulturellt från Sovjetunionens ateism och återuppväckte den ortodoxa, patriarkala och antiliberala linjen, samtidigt som man anknöt till Sovjetunionens tankar om omfattande politisk hegemoni, ofta grundad på militär makt. Ryska federationen nöjer sig helt enkelt inte med att bara vara ett fattigare USA.

Ryssland är i likhet med USA en federation, samtidigt som den strävar efter täta politisk-ekonomiska och militära samarbeten med forna Sovjetstater som Belarus, Kazakstan, Armenien och Ukraina. Man uppskattar inte när andra länder i den forna Sovjetsfären närmar sig västvärlden och Nato, vilket har gett upphov till konflikter med Georgien, framför allt 2008, och senare Ukraina 2014-. Därför är det logiskt att Ryssland slår ner självständighetssträvanden inom den Ryska federationen, till exempel Tjetjenien och Dagestan, samtidigt som man stöder självständighetssträvanden i relation till områden som hör till forna Sovjetländer som vill närma sig Västvärlden – exemplen gäller Abchazien och Sydossetien (Georgien), Transnistrien (Moldavien), och Folkrepubliken Donetsk och Folkrepubliken Luhansk (Ukraina). Däremot stöttar man gärna militärt länder som är i hög grad lojala med Ryssland, till exempel Kazakstan och Armenien (medan grannlandet Azerbajdzjan numer har närmare band med Turkiet). Den geopolitiska strategin handlar alltså om att befästa och stärka den befintliga federationen, och parallellt försvaga alltför västvänliga makter.

Men medan Moldavien och Georgien ses som relativt små och svaga stater, är Ukraina ett slags geopolitisk nyckel i sammanhanget. Det är ett land med en stor befolkning, stora landområden, och geografiskt ligger det till fullo inom Europas gränser men gränsande till Ryssland. Den amerikanske statsvetaren Samuel Huntington beskrev korrekt Ukraina som ett torn country, delat mellan västvärlden och EU i dess centrala och västliga delar, och med större anknytning till Ryssland i dess östliga och sydostliga delar (Krim). Ukraina spelade därför ett högt spel när de närmare sig Nato och EU en bit efter millennieskiftet. Det är förstås en komplex fråga på grund av de täta historiska banden mellan Ukraina och Ryssland; Ukraina tillhörde Sovjet och ungefär 17% av dess befolkning är rysktalande, varav betydligt större andelar i Donetsk, Krim och Luhansk. Kulturellt, genetiskt och språkligt är likheterna mellan ryssar och ukrainare stora. Men samtidigt är varje land suveränt. Sverige har ingen rätt att invadera Norge, trots stora kulturella, språkliga och etniska likheter, samt att historiska gränsdragningar talar för att Sverige så att säga skulle kunna göra visst anspråk på landet. Man kan även notera att Luhansk bildades av en engelsk industrialist, Charles Gascoigne, 1795, under ett tidevarv då Ryssland och Storbritannien hade en del ekonomiska och teknologiska utbyten.

Avslutningsvis kan man dock fråga sig hur Rysslands ageranden skiljer sig från USAs dito. Är inte USA också ett slags imperialistisk stormakt men som i stället går in militärt i andra länder för att skaffa sig olja, försvaga fiender, och försöka implementera liberaldemokrati enligt västerländsk modell, ofta under förevändning om att diverse diktatorer har kärnvapen och/eller bryter mot mänskliga rättigheter? Dessutom har landet varit delaktigt i de olika färgrevolutionerna runtom i världen.

Uppenbarligen har USA, i enlighet med inte minst den så kallade Wolfowitz-doktrinen sedan Sovjetunionens fall, haft som mål att vara ensam stormakt i världen. Länder ska helst inlemmas i den amerikanska intressesfären, såväl ekonomiskt som kulturellt och politiskt; delvis även militärt genom Nato. USAs nära samarbeten med EU, Kanada, Storbritannien, Australien samt Japan, Sydkorea och Taiwan i Östasien har också inneburit tentakler som sträcker sig betydligt längre än över Atlanten. Men en skillnad är att USA de facto inte har skaffat sig nya landområden, och västvärldens ekonomiska tillväxt har alltjämt varit starkare än den forna Sovjetsfärens dito. Baltikum, Polen och Tjeckien är exempel på länder som har avsevärt högre BNP per capita än samtliga Sovjetländer, till och med naturresursrika stater som Ryska federationen och Kazakstan. Därför blir det också en fråga om inte enbart politiska och kulturella preferenser utan även om ekonomiska överväganden. Det finns ingen vilja bland vare sig Polen, baltstaterna, Tjeckien, Slovakien eller Rumänien att närma sig Ryssland, även om dessa gärna bedriver handel med Putin-regimen och har en del andra fredliga utbyten. Analogt med det vill även Ukraina, åtminstone en mycket stor del av landet, få ta del av ett liknande ekonomiskt uppsving och kanske även minska korruptionen.

Det finns inte utrymme för att gå in på djupare eller mer komplexa samband. Men i stora drag följer Rysslands ageranden en längre och medveten linje – sedan 2000 – om att stärka landets politiska, ekonomiska och kulturella hegemoni på ett sätt som har vissa likheter med Sovjetunionen. Däremot är det svårt att spekulera i om Putin-regimen har för avsikt att stoppa sin expansion eller om det kan bli aktuellt att helt ta över Ukraina, antingen genom att förändra landet inifrån genom piska och morot eller medelst en omfattande militär offensiv.

Referenser

Boman, B. (2021). Parallelization: the fourth leg of cultural globalization theory. Integrative Psychological and Behavioral Science, 55.

Easterly, W. (2015). The Tyranny of Experts.

Global Firepower. https://www.globalfirepower.com/

Huntington, S. (1996). The Clash of Civilizations.

Nationalencyklopedin.

Strange, S. (2002). Authority and Markets. Susan Strange’s Writings on International Political Economy.

Wegren, S. (2018). Putin’s Russia.

World Factbook.