Vad väntar härnäst i Ukraina-krisen?

Vad väntar härnäst i Ukraina-krisen?

  • Posted on: February 24, 2022
  • By:

Som utomstående, på tryggt avstånd från krig och fattigdom, är det enklare att inta diverse mellanpositioner och vara nyanserad, distanserad och analytisk. Inom politiken används så kallad triangulering för att positionera sig mellan motståndare. Det fungerar särskilt väl när man beskriver och förklarar historiska händelseförlopp.

I det här inlägget ska jag delvis fortsätta med det, men kommer även vara lite mer normativ. För det går inte att vara neutralt nyanserad när det blir skarpt läge. Det är som Carl Schmitt skrev om 1927 i Der Begriff des Politischen: politikens grundläggande princip är distinktionen mellan vänner och fiender. Det handlar inte om att positionera sig mot det ryska folket eller bli fanatisk Nato-fantast men om att ändå ta ställning mot Putin-regimens lögner och folkrättsvidriga annektering av Ukraina, nu närmast i dess helhet snarare än begränsat till Krim och delar av Donbass.

USA hade, inte minst efter Sovjetunionens upplösning omkring 1991, med gott självförtroende förhoppningar om att skapa en unipolär värld bestående av en mängd suveräna stater men med USA och dess närmaste allierade inom G7 som ett slags garant för världsfred – eller världspolis, som en del har uttryckt det. Det har handlat om att utifrån olika bevekelsegrunder störta diverse diktaturer i Mellanöstern och utöva press på Kina och Ryssland.

Flera tänkare kom dock att kritisera ett sådant förhållningssätt, bland andra Samuel Huntington (1993/1996) och senare Niall Ferguson. Framför allt Huntington har i stället lyft fram kulturell och civilisatorisk polarisering som ett framtida hot, delvis med koppling till den under tidigt 1990-tal pågående Jugoslavien-konflikten som hade en del etniska, kulturella och religiösa förtecken, men även Kinas anspråk på att bli en supermakt. Ukraina omnämndes korrekt som ett splittrat land, som potentiellt kan slitas mellan västvärlden och den ortodoxa civilisationen där Ryssland är den huvudsakliga stormakten (core country). Den mer akademiska kritiken gäller främst i vilken utsträckning som Hungtington har haft rätt gällande handel, andel döda i konflikter, och om konflikter sker inom snarare än mellan civilisationer. [1] I Ukrainas fall blir det delvis en fråga om bäggedera. Det är en konflikt inom den ortodoxa civilisationen men även en konflikt mellan västvärlden och den ortodoxa, pro-ryska sfären.

När man studerar Putin-regimen [2] gäller det att se hur den delvis, eller i hög grad, har strävat efter att utmana den amerikanska och västliga hegemonin, vari USA, Nato och EU utgör ett centralt nav, sedan Putin-regimen inleddes i augusti 1999 och tog fart efter millennieskiftet. En annan och mer återhållsam väg hade kunnat vara att nöja sig med ett redan omfattande territorium, konservatism inom landets gränser, och fokus på att förbättra den ekonomiska ställningen i landet. Denna linje har ukrainska ledare och pro-västliga intressenter varit väl medvetna om, och därför togs en del stora risker när den pro-ryske presidenten Viktor Janukovytj avsattes till förmån för den pro-västliga Petro Porosjenko år 2014. Sannolikt hade den amerikanska underrättelsetjänsten del i detta maktskifte.

Det är mycket som tyder på att inte ens Donbass-regionen har velat tillhöra Ryssland innan kriget [3] men att bli alltför pro-västlig utgör ett problem under en era där Putin-regimen har kväst vad man upplever som såväl interna (Nordossetien, Tjetjenien, Dagestan) som externa hot (Georgien i förhållande till Abchazien och Sydossetien), samt Moldavien (Transnistrien). Ryssland strävar efter att i hög grad skaffa sig mer makt i relation till forna Sovjetstater. Således kan man å ena sidan kväsa rebeller i Tjetjenien – som är en del av den Ryska federationen – men å andra sidan kränka andra länders territorier med militär överlägsenhet (Georgien, Ukraina) och stötta diverse utbrytarstater. Ett land som Kazakstan accepteras för att det är tillräckligt pro-ryskt, och ingår specifikt i Collective Security Treaty Organization (CSTO, Организация Договора о коллективной безопасност). Detsamma gäller Armenien och nya lydstaten Belarus. Ukraina accepterades så länge det i hög grad var en rysk lydstat. I någon mån har även USA sina lydstater runtom i världen så det handlar om att få regimer att ställa sig mer på en viss sida. Denna skarpa geopolitiska skiljelinje ligger till grund för det krig som utbröt 2014 i Ukraina, då Krim annekteraes och Donbass blev ett fäste för pro-ryska rebeller i Donetsk och Luhansk.

Som så många andra har jag följt med i vad som hände gällande Ukraina-krisen under många år men mer ingående 2020, då jag har läst engelska nyheter från ukrainska sidor, men även Donbass-rebellernas hemsidor, akademisk litteratur, och en del andra källor på ryska. Inte minst tillbringade jag hundratals timmar med att prata med en person som bor i Donbass och har besökt landet några gånger de senaste tre åren. Redan i början av 2021 stod det om i ukrainska medier att Ryssland mobiliserade trupper runt Ukrainas gränser men det kändes avlägset med en invasion. Så sent som för några dagar sedan kunde de ryska truppernas närvaro ses som ett slags geopolitiskt spel för att pressa Ukraina och Nato till att göra utfästelser om Ukrainas framtida Nato-medlemskap och andra så kallade säkerhetsgarantier. Även ryska och ukrainska invånare, liksom pro-ryska medier, har talat om västlig propaganda och militär hets.

Enligt Global Firepower [4] är Ryssland alltjämt överlägset Ukraina och samtliga andra länder förutom USA beträffande militär kapacitet. Det krävs därmed att många Nato-nationer går ihop för att kunna kväsa Putin-regimen, inte minst med tanke på det kärnvapenhot som har lyfts fram under dagens invasion av Putin själv, men även på grund av Natos förhållningssätt till konflikten. Ukrainas militär har byggts upp av Nato-medlemsländer under nästan åtta års tid, som USA, Storbritannien och Turkiet, men någon direkt militär offensiv från Natos sida är inte aktuell i dagsläget. En möjlighet kan dock vara att Ryssland attackerar till exempel turkiska styrkor i Svarta havsregionen eller något annat centraleuropeiskt Nato-land. Då blir Nato mer tydligt indraget i konflikten. Det kan leda till världskrig eller åtminstone ett krig som är större än det som skedde i Jugoslavien under tidigt 1990-tal.

Det är svårt att spekulera om utgången i detta. Små länder har kunnat stå emot stora styrkor förr, till exempel Vietnam men delvis även talibanerna i Afghanistan. Till viss del är det även en fråga om Putin-regimens bevekelsegrunder. Hur långt är den villig att gå? Utifrån lägesbeskrivningen 25/2 är Kiev på väg att erövras av ryska marktrupper och flyganfall. Även om den ukrainska armén kan stå emot de ryska trupperna i vissa delar av landet kommer sannolikt Putin-regimen att tillsätta en pro-rysk lydregim och eventuellt även avrätta ukrainska personer i maktposition som ett slags vedergällning.

Att ta Putin och andra ryska ministrar vid orden har visat sig vara drägligt. Lögner och propaganda har staplats på varandra på ett sätt som får västerländska medier att framstå som oerhört balanserade och sanningsenliga. Alla länder bedriver någon form av propaganda i förhållande till krig och konflikter, men Putin-regimen framstår som alltmer destruktiv och irrationell. Det finns absolut ingen substans i att det skulle pågå ett “folkmord” i Donetsk och Luhansk; det är absurd propaganda. Förutom CSTO-länderna, Syrien och diverse mikrobananrepubliker i Asien (Sydossetien) och Centralamerika (Nicaragua) har Ryssland inget stöd av omvärlden. Kinas stöd är viktigt men endast partiellt. Sanktionerna kommer svida, inte minst för ryska medborgare som i många fall lever på marginalen. Det blir svårare att resa och få visum i västländer, och mer neutrala ryska personer kommer att – åtminstone i det tysta – börja kritisera Putin-regimen. Det kan vara början på en ny inre kollaps, särskilt om den egna militären åsamkas stor skada av den ukrainska armén och civila förband.

I nuläget får man bara hoppas att kriget blir relativt begränsat och att det ukrainska folket inte blir mer lidande än det redan har blivit tidigare i historien, dels genom talrika invasioner i förmodern tid, dels holdomor, dels de senaste åtta årens geopolitiska terror.

[1] Ferguson, N. (2011). Civilization. Pinker, S. (2011). The Better Angels of Our Nature. Uppsala Conflict Data Program https://ucdp.uu.se/. Se även Pieterse, J. N. (1996). Globalisation and culture: Three paradigms. Economic and Political Weekly, 31(23), 1389–1393. Huntington, S. (1996). The clash of civilizations and the remaking of world order. New York: Simon & Schuster.

[2] Wegren, S. (2018). Putin’s Russia.

[3] Gentile, M. (2015). West oriented in the east-oriented Donbas: A political stratigraphy of geopolitical identity in Luhansk, Ukraine. Post-Soviet Affairs, 31(3), 201–223.

[4] Global Firepower. https://www.globalfirepower.com/