Många har säkert hört talas om den amerikanske statsvetaren Francis Fukuyamas teori som framförs i verket The End of History and the Last Man (1992). I korta drag bygger den på att världen gick mot ökad fred, politisk och kulturell homogenisering, och därmed ett slut på historiens dialektik, det vill säga konflikter mellan stater och andra aktörer.

1991 andades mycket optimism. Den tredje stora demokratiseringsvågen hade inletts i mitten av 1970-talet och efter Sovjetunionens fall 1991 blev världen alltmer optimistiskt inriktad, åtminstone ur ett västerländskt perspektiv. Länder som ännu inte var demokratiska och underordnat sig den unipolära världsordningen med USA som hegemon skulle stegvis införa liberaldemokrati och marknadsekonomi i enlighet med västerländska ideal. Om Japan, Sydkorea och Taiwan kunde gå från att vara asiatiska diktaturer till att bli amerikaniserade demokratier med enorm ekonomisk tillväxt som följd skulle andra länder både vilja och kunna följa en liknande väg, förr eller senare.

I en del fall har det så också blivit. De baltiska och centraleuropeiska länderna har anammat både marknadsekonomi och europeisk demokrati. EU bildades som ett fredsprojekt och som en ganska stark politisk-ekonomisk union. Som Harvard-akademikern och populärvetenskaplige författaren Steven Pinker noterar har världen också blivit fredligare i relativa tal, alltså procentuellt sett i relation till jordens totala befolkningsmängd. Som Umberto Eco understryker i en av sina essäer i antologin Kräftgång dödas också allt färre civila i stridigheter. Det totala interstatliga kriget har ersatts med mer begränsade konflikter och diverse proxy-krig.

Men att världen inte har blivit fredlig och fantastisk är ändå plågsamt uppenbart, även om färre förolyckas i relativa tal. Folkmordet i Rwanda 1994 var en av modern tids mest bestialiska konflikter. Balkan-krigen skördade tusentals dödsoffer i sådan omfattning att föreställningar om det civiliserade Europa ter sig förfelad. Rysslands inbördeskrig i Tjetjenien, jihidistisk terrorism, inbördeskrig i Syrien, Mali, och talrika dödsskjutningar och bombattentat i USA, Pakistan, Nordafrika och flertalet EU-länder vittnar om att allt inte är ljust och hoppfullt. Kriget mellan Ukraina och Ryssland, som inleddes 2014 och fick ny fart i februari 2022, är den största väpnade konflikten på europeisk mark sedan 1945.

Hur kunde det bli så här? Nedan skisserar jag några huvudfaktorer som är värda att ta fasta på när den frågan belyses.

Felaktig människosyn
Redan innan upplysningstiden på 1700-talet diskuterade filosofer som Niccolo Machiavelli och Thomas Hobbes människans goda och mindre charmerande sidor. Redan hos Platon och Aristoteles finns en insikt om att “goda regimer” snabbt kan degenerera och bli dekadenta. Inom utvecklings-, personlighets- och evolutionspsykologi kompletteras sedan dessa mer politisk-filosofiska insikter med en syn på människans växlingar mellan egoism och altruism, eller mellan gott och ont om man så vill. Det påvisas att det finns en viss andel människor med psykopatiska drag och en del av dem hamnar i maktposition. Ledande psykologiforskaren David Buss poängterar att politiska ledare som Josef Stalin, Ion Antonescu, Adolf Hitler, Pol Pot och Ferdinand Marcos sannolikt var psykopater och delvis därför mördade de miljoner människor.

De flesta människor har både goda och onda, alternativt bra och dåliga sidor. En del lider inte bara av “mörka” personlighetsdrag som psykopati utan även neurotiska sidor, vilket kan ha varit fallet gällande många skoldåd, senast nu i Malmö. Dessutom styrs många människor av prestige och passioner snarare än enbart rationellt tänkande. Sannolikt kommer därför en del av framtidens ledare att göra hemska eller synbart irrationella saker under “rätt” omständigheter, särskilt i ett pressat läge. Den amerikanske konservative tänkaren Patrick J. Buchanan har påtalat att det kommer alltid att finnas tyranner. Efter Assad och Putin kommer det dyka upp nya sådana, förr eller senare. Demokratisk framfart kan dämpa en del sådana effekter, sannolikt, men även demokratiska länder har kärnvapen och kan begå grava strategiska misstag.

Västvärlden har rustat andra stormakter
En annan, närmast ironisk aspekt, är att USA direkt eller indirekt har bidragit till att rusta stormakter. USA, Storbritannien och andra framträdande västländer lärde t.ex. Singapores Lee Kuan Yew hur man skapar stabil ekonomisk tillväxt, som sedan inspirerade Kinas reformer genomförda av inte minst Deng Xiaoping 1978 och framåt. USA inspirerade glasnost och perestrojka, och även Putin-regimen har anammat en del västerländska idéer när det gäller ekonomisk tillväxt, teknik och export. Till viss del gäller det även den allierade arabstaten Saudiarabien och världens mest folkrika land, Indien.

USA och Storbritannien har alltså, kanske naivt, bidragit till att rusta andra stormakter som under decennier har haft en stark ekonomisk tillväxt och sedan använt en del av detta mervärde till att bygga en stark militär. Enligt Global Firepower är Ryssland, Kina och Indien världens största militära makter efter USA. Visserligen har USA stöd och samarbeten med Japan och Sydkorea men de är inte med i Nato. Den forna militära stormakten Tyskland återfinns först på plats 16 på världsrankingen i detta avseende.

Historiska ojämlikheter
En annan viktig faktor är att det finns en inneboende ojämlikhet i världen som har grunden i en mängd historiska processer. Många länder är fortfarande oerhört fattiga och har, åtminstone i relation till andra länder, inte nått närmelsevis samma ekonomiska utveckling som de rikaste 30-40 nationerna. En del av detta spiller även över på sådant som kulturella värderingar och kognitiva och icke-kognitiva förmågor. Än i dag finns det människor som är så pass desperata att de spränger sig själva i luften med en spikbomb, ansluter till IS, eller äldre män som gifter sig med barn. Även i rikare länder har det på grund av bl.a. migration dykt upp aparta kulturella fenomen som kvinnlig omskärelse, hedersmord och kusingifte (som dock delvis hanteras via utlandsresor snarare än att det sker inom Sverige).

Det är också osannolikt att många av dessa skillnader kommer att försvinna snart på grund av en mängd pågående konflikter i bland annat Mali, Syrien, Yemen, Nigeria m.fl. stater.

Kulturell och ideologisk heterogenitet
Ytterligare en faktor, som hänger nära samman med den föregående, är att världen inte kännetecknas av kulturell homogenitet utan stor heterogenitet. Det finns tecken på kulturell och materiell homogenitet gällande alltifrån till byggnadsmaterial till kläder, sport, mat och musik, men lika mycket som visar på motsatsen. Alltså, västerländsk kultur och politiska preferenser har inte tagit över på global nivå utan i stället har auktoritära regimer som Kina och Ryssland flyttat fram sina positioner de senaste 20 åren. Saudiarabien och andra rika oljeländer är både auktoritära och teokratiska. Talibaner har återerövrat Afghanistan. Det finns fler exempel. När betydande kulturell och ideologisk heterogenitet föreligger finns risk för allvarliga konflikter, både inom och mellan länder.

Ekonomiska kriser
Slutligen kan man även nämna att det i hög grad västerländska finansiella systemet kännetecknas av en sorts cyklisk instabilitet, vilket betyder att olika ekonomiska kriser tenderar att avlösa varandra. Sådana kriser brukar leda till att populism och auktoritära tendenser förstärks. I vissa sammanhang kan det också förstärka risken för allvarliga konflikter.

Quod erat demonstrandum.