Dynamiken mellan positiv narcissism och samvetsgrannhet (conscientiousness)

Vi lever i en paradoxens tid när människor helt utan expertkunskaper uttalar sig om olika psykologiska fenomen, när antalet selfies ökar samtidigt som fördömanden om andra människors narcissism, när godhetssignalering har blivit ett sätt marknadsföra sig själv, och när hårt arbete ersätts av hacks och genvägar. Men det finns fruktbara förhållningssätt till detta, som har stöd i både rigorös beteendevetenskap och vanligt sunt förnuft.

Ända sedan Sigmund Freud lanserade sin uppsats “Zur Einführung des Narzißmus” (Om narcissism, 1914) har det funnits en spänning mellan det som senare kallas overt och covert narcissism. Overt narcissism är den mer vuxna och konstruktiva formen av narcissism som kännetecknas av ambitioner och mål, medan covert narcissism är den mer infantila formen där barnet ser sig som unikt och förtjänar uppmärksamhet och särskilt omhändertagande, oavsett om det rimligen har gjort sig förtjänt av det eller inte. Även hos ungdomar och en del vuxna lever denna form av skör narcissism, covert eller fragile narcissism, vidare.

I José Ortega y Gassets socialpsykologiska och politiska-filosofiska skrift Massornas uppror (1930/34) föreligger denna dynamik, där han själv kan anses ge uttryck för att vara “the overt narcissist” och massmänniskan, som han häcklar, “the covert narcssist”:

Ty genomsnittsmänniskan, som ser sig av denna tekniskt och socialt så fulländade värld, tror i själva verket, att naturen frambragt den och aldrig tänker på de personliga ansträngningar av högt begåvade individer, genom vilka den frambragts. Ännu mindre vill hon medge, att dessa förvärvs fortbestånd beror av vissa sällsynta mänskliga dygder, och att hela den stolta byggnaden mycket snart skulle förfalla, om de blott i minsta mån saknades. (…)

Detta föranleder oss att konstatera de båda första dragen i massmänniskans själsliga habitus: den fria expansionen av hennes vitala behov och därför även av hennes personlighet, och den principiella otacksamheten mot allt det, som möjliggjort hennes friktionsfria existens. Man känner väl till dessa båda drag från det bortskämda barnets psykologi som är en slagruta vid analys av massmänniskans själsliv.

De senaste åren talar alltmer för att “overt narcissism” är ett positivt personlighetsdrag – både denna och denna välgjorda artikel talar för det – medan covert narcissism förknippas med social manipulation, avundsjuka, och psykisk ohälsa.

Overt narcissism som beteendevetenskapligt konstrukt hjälper oss att förstå att subklinisk narcissism är distinkt åtskild från psykopati – de korrelerar inte ens med varandra i betydande utsträckning. En flitig och ambitiös narcissists personlighetsmässiga konstitution korrelerar mer med conscientiousness, ett av de viktigaste och mest pro-sociala dragen i dagens samhällen. Flera forskare har till och med gått så långt som att hävda att narcissism inte bör anses vara en del av den mörka triaden/tetraden. Det är om inte ett ljust så åtminstone ett neutralt, grått personlighetsdrag.

Conscientiousness tillhör The Five-Factor Model (the Big Five) och kännetecknas av framför allt målmedvetenhet, ordningssamhet, och plikttrogenhet. Ofta översätts det på svenska, något missvisande, med samvetsgrannhet som framstår som lite snävt. Poängen är dock att den samvetsgranna personen håller sitt ord, är flitig och låter sig inte påverkas alltför mycket av vare sig inre eller yttre motivation – den anstränger sig konstant, oavsett om belöningen är långsiktig, kortsiktig eller det inte finns någon belöning. Har ni tänkt på att en del personer alltid är flitiga och hjälper till, även om det inte ens behövs? Eller som gör bra ifrån sig på alla skoluppgifter, även dem som inte är direkt betygsgrundande? Det är den samvetsgranna människan i ett nötskal. Samvetsgrannhet är influerat av Freuds tankar om överjaget, Das Über-Ich, och formas ofta i ett samspel mellan individens biologiska konstitution, familjens uppfostran, och samhällets lagar, regler och normer. Men inom personlighetspsykologi mäts det framför allt genom formulär där individen skattar sig själv. Alltså går det inte att spekulera i andra människors personlighetsdrag, även om det går att ana en del sådana tendenser när man beaktar statistiska samband mellan samvetsgrannhet och skolresultat.

Men även om det alltså går att kombinera narcissism med samvetsgrannhet är det ändå två olika personlighetsmässiga fenomen. Man kan fråga sig hur pass konstruktivt det är att vara särdeles narcissistisk när man har blivit förälder: är det läge för självhyllningar och egocentrism när man har fullt upp med minst ett heltidsjobb och ökande grad av hemmasysslor? Vid sidan av den sunda graden av narcissism som alltid är positiv är det nog inte rätt skede i livet, men möjligen senare när det finns möjlighet att så att säga återuppta de egna ambitionerna, några av dem.

Dock tenderar samvetsgrannhet att öka närmast naturligt ju äldre man blir. Alltså bör det inte anses vara negativt att vara tämligen narcissistisk i vuxen ålder eftersom man mognar när man skaffar barn och i allmänhet måste vara mindre självcentrerad. Det handlar bara om att slutligen ta steget från den förlängda adolescensen till vuxenvärlden.

Det här krävs för att bli publicerad i en refereegranskad akademisk/vetenskaplig tidskrift – en jämförelse med journalistik

Att skriva och få saker publicerade är enkelt sedan bloggen och mikrobloggen (Twitter m.fl.) uppstod. Det krävs ingen kvalitetsgranskning över huvud taget utan man är sin egen redaktör som trycker på publiceringsknappen. Det är också det jag gillar med bloggen som fenomen – att idéer kommer ut direkt, samtidigt som det finns möjlighet att ta bort gamla inlägg och revidera språkfel med mera.

Annorlunda är det med att publicera texter i akademiska/vetenskapliga tidskrifter, särskilt de som har rigorös peer review, men det finns även liknande mekanismer inom journalistikens värld. Dock föreligger även distinkta skillnader mellan den akademiska världen och journalistikens sfär, och mellan akademiska publikationer som kräver refreegranskning (peer review) och de som bara kräver att en redaktör godkänner ett manuskript. Naturligtvis finns det även stora skillnader mellan alla de mängder av tidskrifter som kräver mer eller mindre omfattande refereegranskning. Jag ska kortfattat förklara en del av detta.

Vad är peer review?
Med “peer” menar man en akademisk kollega, i detta fall oftast en anonym sådan, som granskar ditt material. Denna peer fungerar även som referee, granskare, varför referee och peer är synonyma begrepp i det här sammanhanget. Så här står det nästan alltid på de referee-granskade tidskrifternas hemsidor:

“All research articles in this journal have undergone rigorous peer review, based on initial editor screening and anonymized refereeing by at least two anonymous referees.”

Det krävs alltså att en redaktör läser igenom varje insänt manuskript och bedömer att det håller tillräckligt hög kvalitet och passar tidskriftens “Aims & Scope”, det vill säga ämnen och inriktning, innan referee-granskningen inleds. Innan dess kräver det nästan alltid att en redaktionsassistent har gått igenom de rent formella delarna, t.ex. att texten inte är för lång eller kort och har rätt referenssystem, rubriker med mera. Det innebär i sin tur att ju högre ranking (impact factor) en tidskrift har, desto fler manuskript måste sållas bort redan i initialskedet. Sedan avgör också statusen/populariteten hur pass hårda i kritiken som de två granskarna tillåts vara för att manuskriptet ska kunna publiceras i ett senare skede, efter att ha genomgått mer eller mindre omfattande revideringar (revisions). Jag som forskar och publicerar inom utbildningsvetenskap och psykologi har varit med om att granskare tilldelar det samlade omdömet “major revisions”, vilket oftast är ett bra besked efter den första granskningen av två-tre granskare, men sedan väljer ändå redaktören att inte gå vidare i processen utan refusera manuskriptet. Det är på grund av att de måste hålla nere antalet publicerade artiklar varje år och då är det här ett sätt att göra det. Endast de manuskript som fordrar små ändringar, minor revisions, går vidare i processen.

Noterbart är att man kan ha sina egna peers, kollegerna vid institutionen eller dem som man träffar på konferenser, som läser igenom ditt material och framför konstruktiv kritik, men det är inte dessa peers/referees som avses här. En likhet är dock att vare sig man vill det eller inte kommer granskarna att påverka en del av ditt manuskripts innehåll eftersom de till stor fäller avgörandet – du måste revidera i enlighet med deras kritiska och konstruktiva förslag för att det ska bli accepterat. Själv är jag mycket av en individualist som forskar och skriver på egen hand, utan input från andra, men ändå måste jag så att säga behaga de anonyma granskarna för att bli publicerad. De måste gilla manuskriptets övergripande konstitution, men kräver också att jag ändrar i enlighet med deras förslag – om man inte i några fall kan argumentera för att det inte behövs eller ens är möjligt. Det blir alltså lite av ett (ofrivilligt) team work ändå.

Överlag kan man slå fast att publicera sin akademiska forskning i referee-granskade tidskrifter är en enorm skillnad jämfört med journalistisk och hobbyjournalistisk publicistik. De formella kriterierna, liksom kvalitetskriterierna med mera är väsensskilda. Även en mer akademisk typ av text som “Under strecket” i Svenska Dagbladet skulle jag kunna skriva på två timmar medan manuskript av den här typen kan vara något som framställs och revideras under flera års tid, på grund av flertalet refuseringar som leder till att man omarbetar materialet i flera steg. Å andra sidan kan det gå betydligt snabbare att få något publicerat om allt flyter på: tre veckor att skriva och sammanställa manuskriptet, tre månader att invänta besked under granskningsfasen, och slutligen en månad i samband med slutrevideringar och smärre ändringar i samband med artikelproduktion.

Det finns visserligen en likhet såtillvida att det är hård konkurrens att bli utgiven i tidningsmedia, men skillnaden är å andra sidan – vid sidan av kvalitet och kompetens – att det är manuskriptet och forskningen som är det väsentliga, inte om du redan jobbar för tidningen/publikationen eller har gamla meriter.

Mina referee-granskade artiklar:

(14) 2022: The influence of SES, cognitive and non-cognitive abilities on grades: longitudinal evidence from two Swedish cohorts. European Journal of Psychology of Education.

(13) 2022: The adaptive proculturation process of being a psychutherapist as Kazakh asylum seeker in Sweden. Human Arenas.

(12) 2022: Educational achievement among East Asian schoolchildren 1967–2020: A thematic review of the literature. International Journal of Educational Research Open, 3.

(11) 2022: PISA Achievement in Sweden From the Perspective of Both Individual Data and Aggregated Cross-Country Data. Frontiers in Education.

(10) 2021: Why has Sweden risen in the IFPI league tables but been surpassed by South Korea? A comparative case study. Social Sciences & Humanities Open, 4 (1).

(9) 2021: Money or melancholia? Dropout and retention rates in the K-pop industry. Culture and Empathy, 4 (2), 156-180.

(8) 2021: Regional differences in educational achievement among Swedish Grade 9 students. Scandinavian Journal of Educational Research, 66 (4), 610-625.

(7) 2021: The multifold intertextuality in Lee Chang Dong’s Burning. Social Sciences & Humanities Open, 3 (1).

(6) 2021: Parallelization: the fourth leg of cultural globalization theory. Integrative Psychological and Behavioral Science, 55 (2), 354-370.

(5) 2021: The Applicability of Big Five and the Dark tetrad on Literary Analysis: A Case Study of Yukio Mishima’s Novel Protagonists. East Asian Journal of Popular Culture, 7 (1), 95-113.

(4) 2020: From Oldboy to Burning: Han in South Korean films. Culture & Psychology, 26 (4), 919-932.

(3) 2020: Cultural amnesia or continuity? Expressions of han in K-pop. East Asian Journal of Popular Culture, 6 (1), 111-123.

(2) 2019: What Makes Estonia and Singapore so Good?. Globalisation, Societies and Education, 18 (2), 181-193.

(1) 2019: Achievement in the South Korean Music Industry. International Journal of Music Business Research, 8 (2), 6-26.

Michel Houellebecq – Serotonin

Den franske författaren Michel Houellebecq (1956-) är en av samtidens mest spännande skriftställare och var tidigt ute med att diskutera bland annat den sexuella marknaden i förstlingsverket Konkurrens till döds (1994). I många av verken dyker andra teman som åldrande, kritik mot konsumism och politisk korrekthet upp, ofta skildrade genom cyniska och bittra män mellan 30 och 50. En kritik som lätt kan resas mot Houellebecqs romankaraktärer, och följaktligen hans böcker generellt, är att det är ungefär samma slags personer som återkommer, om än med smärre justeringar. Å andra sidan kan man knappast kalla Houellebecq förutsägbar när det gäller vändpunkt och slut, vilket återigen blir aktualiserat i den näst senaste publikationen Serotonin (2019).

Sammanlagt har det hunnit bli åtta romaner och en kortroman i Houellebecqs nästan 30 år långa författarkarriär. Serotonin handlar om en 46-årig fransman som är missnöjd med sin unga, otrogna fru – en 26-årig japanska som bland annat har roat sig med att ha sex med hundar, vilket skildras i ett kärnfullt tillika motbjudande avsnitt – och mer allmänt med samhället och sin livssituation. Det pendlar som så ofta mellan det konkreta, materiella och köttsliga å ena sidan, och det psykologiska, politiska och filosofiska å den andra. Det ytliga och djupa skaver mot varandra i ett slags långsam, själslig kamp. Huvudkaraktären Florent-Claude (han förkunnar tidigt att han avskyr namnet, både delarna och helheten) grämer sig över de höga lägenhetsavgifterna och hyrorna – när han har betalat dem och bidragit till den otrogna sambons konsumtion återstår endast 10% av den annars rätt så ansenliga månadslönen. Han arbetar för ett statligt jordbruksverk som utredare och rådgivare och kan sitt jobb väl.

Dock har han ärvt en större summa pengar och kan därför helt sonika lämna sitt liv bakom sig och bara säga upp lägenhetskontraktet, vilket sker tidigt i handlingen. Resten av tiden tillbringar huvudpersonen som pillerknaprande, deprimerad kringresande i både Paris och landsbygdsmiljöer, inte sällan med tillbakablickar till hans tidigare, ofta lyckliga förhållanden som av olika skäl har avslutats under olyckliga omständigheter. Han besöker en äldre vän från universitetstiden som har blivit regelrätt jordbrukare men blivit av med både intäkter och sin missnöjda fru; Florent-Claude tycker emellertid att han ska skaffa en fattig men tacksam kvinna från Moldavien men vinner inget gehör hos den nedsupne rebellen som funderar på att protestera mot det underminerade franska jordbruket medelst våldsamma aktioner. Härvidlag kommer förstås de samhällskritiska och politiska anslagen in i bilden. Houellebecq pendlar skickligt mellan hedonistisk liberalism och antiliberal konsumtions- och storföretagskritik. Både socialdemokrati och nyliberalism får se sig häftigt nedsablade, både implicit och explicit.

Serotonin är en skickligt skriven och bitvis underhållande roman, även om den saknar den nyskapande udd som Underkastelse (2015) inbegrep. Denna utgåva framstår snarast som ett slags destillat av flera av hans tidigare romaner. Samma skojfriska cynism och rappa reflektioner som i Elementarpartiklarna (1998) och Plattform (2001) återfinns här, stundtals ännu bättre formulerade.

Problemet är dock att när Houellebecq ska briljera med sina filosofiska, historiska, sociologiska och naturvetenskapliga kunskaper slutar det oftast med slappa provokationer och ännu en hyllning av det kvinnliga könsorganets omedelbara attraktionskraft. Det känns även fantasilöst när huvudkaraktären har grava erektionsproblem och därför är helt – visserligen ofrivilligt – asexuell men ändå framstår som smått besatt av vaginor. Dessutom försöker författaren att pressa in för många idéer inom ramarna för sin huvudkaraktärs tankevärld. En något mer koncentrerad avslutning med färre fragmentariska sidodebatter och lösryckta tankar hade kunnat göra helheten skarpare.

Å andra sidan är slutet – som jag naturligtvis inte ska avslöja – knappast helt förutsägbart. Med andra ord finns inga som helst skäl att lägga ned romanen i protest mot enstaka brister innan man har tagit sig i genom de drygt 300 sidorna. Sannolikt blir det behaglig sträckläsning av det hela inom ett par dagar när väl tid finns över.

Det här är delvis en roman om depression och ensamhet. Att pengar är viktiga men otillräckliga om inte kärlek, sex och fysisk och psykisk hälsa är cementerade i tillvaron. Frågan är dock om de kan vara det hos någon med tanke på livets bräcklighet och det konkurrensbetonade, hårda livet som medborgare i något av västvärldens länder (Nederländerna beskrivs i förbifarten som Europas allra mest kommersialiserade och andefattiga). Om det i huvudsak är samhället som gör oss sjuka eller vi som gör samhället sjukt kan dock diskuteras – en del tyder ändå på att allt inte är så tokigt. Uppenbart är dock att många européer, även i så kallade rika länder, inte alltid har det så förträffligt i livet, i synnerhet efter 40.

Rekommenderas, liksom mycket annat av Houellebecq.