Vi lever i en paradoxens tid när människor helt utan expertkunskaper uttalar sig om olika psykologiska fenomen, när antalet selfies ökar samtidigt som fördömanden om andra människors narcissism, när godhetssignalering har blivit ett sätt marknadsföra sig själv, och när hårt arbete ersätts av hacks och genvägar. Men det finns fruktbara förhållningssätt till detta, som har stöd i både rigorös beteendevetenskap och vanligt sunt förnuft.
Ända sedan Sigmund Freud lanserade sin uppsats “Zur Einführung des Narzißmus” (Om narcissism, 1914) har det funnits en spänning mellan det som senare kallas overt och covert narcissism. Overt narcissism är den mer vuxna och konstruktiva formen av narcissism som kännetecknas av ambitioner och mål, medan covert narcissism är den mer infantila formen där barnet ser sig som unikt och förtjänar uppmärksamhet och särskilt omhändertagande, oavsett om det rimligen har gjort sig förtjänt av det eller inte. Även hos ungdomar och en del vuxna lever denna form av skör narcissism, covert eller fragile narcissism, vidare.
I José Ortega y Gassets socialpsykologiska och politiska-filosofiska skrift Massornas uppror (1930/34) föreligger denna dynamik, där han själv kan anses ge uttryck för att vara “the overt narcissist” och massmänniskan, som han häcklar, “the covert narcssist”:
Ty genomsnittsmänniskan, som ser sig av denna tekniskt och socialt så fulländade värld, tror i själva verket, att naturen frambragt den och aldrig tänker på de personliga ansträngningar av högt begåvade individer, genom vilka den frambragts. Ännu mindre vill hon medge, att dessa förvärvs fortbestånd beror av vissa sällsynta mänskliga dygder, och att hela den stolta byggnaden mycket snart skulle förfalla, om de blott i minsta mån saknades. (…)
Detta föranleder oss att konstatera de båda första dragen i massmänniskans själsliga habitus: den fria expansionen av hennes vitala behov och därför även av hennes personlighet, och den principiella otacksamheten mot allt det, som möjliggjort hennes friktionsfria existens. Man känner väl till dessa båda drag från det bortskämda barnets psykologi som är en slagruta vid analys av massmänniskans själsliv.
De senaste åren talar alltmer för att “overt narcissism” är ett positivt personlighetsdrag – både denna och denna välgjorda artikel talar för det – medan covert narcissism förknippas med social manipulation, avundsjuka, och psykisk ohälsa.
Overt narcissism som beteendevetenskapligt konstrukt hjälper oss att förstå att subklinisk narcissism är distinkt åtskild från psykopati – de korrelerar inte ens med varandra i betydande utsträckning. En flitig och ambitiös narcissists personlighetsmässiga konstitution korrelerar mer med conscientiousness, ett av de viktigaste och mest pro-sociala dragen i dagens samhällen. Flera forskare har till och med gått så långt som att hävda att narcissism inte bör anses vara en del av den mörka triaden/tetraden. Det är om inte ett ljust så åtminstone ett neutralt, grått personlighetsdrag.
Conscientiousness tillhör The Five-Factor Model (the Big Five) och kännetecknas av framför allt målmedvetenhet, ordningssamhet, och plikttrogenhet. Ofta översätts det på svenska, något missvisande, med samvetsgrannhet som framstår som lite snävt. Poängen är dock att den samvetsgranna personen håller sitt ord, är flitig och låter sig inte påverkas alltför mycket av vare sig inre eller yttre motivation – den anstränger sig konstant, oavsett om belöningen är långsiktig, kortsiktig eller det inte finns någon belöning. Har ni tänkt på att en del personer alltid är flitiga och hjälper till, även om det inte ens behövs? Eller som gör bra ifrån sig på alla skoluppgifter, även dem som inte är direkt betygsgrundande? Det är den samvetsgranna människan i ett nötskal. Samvetsgrannhet är influerat av Freuds tankar om överjaget, Das Über-Ich, och formas ofta i ett samspel mellan individens biologiska konstitution, familjens uppfostran, och samhällets lagar, regler och normer. Men inom personlighetspsykologi mäts det framför allt genom formulär där individen skattar sig själv. Alltså går det inte att spekulera i andra människors personlighetsdrag, även om det går att ana en del sådana tendenser när man beaktar statistiska samband mellan samvetsgrannhet och skolresultat.
Men även om det alltså går att kombinera narcissism med samvetsgrannhet är det ändå två olika personlighetsmässiga fenomen. Man kan fråga sig hur pass konstruktivt det är att vara särdeles narcissistisk när man har blivit förälder: är det läge för självhyllningar och egocentrism när man har fullt upp med minst ett heltidsjobb och ökande grad av hemmasysslor? Vid sidan av den sunda graden av narcissism som alltid är positiv är det nog inte rätt skede i livet, men möjligen senare när det finns möjlighet att så att säga återuppta de egna ambitionerna, några av dem.
Dock tenderar samvetsgrannhet att öka närmast naturligt ju äldre man blir. Alltså bör det inte anses vara negativt att vara tämligen narcissistisk i vuxen ålder eftersom man mognar när man skaffar barn och i allmänhet måste vara mindre självcentrerad. Det handlar bara om att slutligen ta steget från den förlängda adolescensen till vuxenvärlden.