Michel Houellebecq – Serotonin

Michel Houellebecq – Serotonin

  • Posted on: June 7, 2022
  • By:

Den franske författaren Michel Houellebecq (1956-) är en av samtidens mest spännande skriftställare och var tidigt ute med att diskutera bland annat den sexuella marknaden i förstlingsverket Konkurrens till döds (1994). I många av verken dyker andra teman som åldrande, kritik mot konsumism och politisk korrekthet upp, ofta skildrade genom cyniska och bittra män mellan 30 och 50. En kritik som lätt kan resas mot Houellebecqs romankaraktärer, och följaktligen hans böcker generellt, är att det är ungefär samma slags personer som återkommer, om än med smärre justeringar. Å andra sidan kan man knappast kalla Houellebecq förutsägbar när det gäller vändpunkt och slut, vilket återigen blir aktualiserat i den näst senaste publikationen Serotonin (2019).

Sammanlagt har det hunnit bli åtta romaner och en kortroman i Houellebecqs nästan 30 år långa författarkarriär. Serotonin handlar om en 46-årig fransman som är missnöjd med sin unga, otrogna fru – en 26-årig japanska som bland annat har roat sig med att ha sex med hundar, vilket skildras i ett kärnfullt tillika motbjudande avsnitt – och mer allmänt med samhället och sin livssituation. Det pendlar som så ofta mellan det konkreta, materiella och köttsliga å ena sidan, och det psykologiska, politiska och filosofiska å den andra. Det ytliga och djupa skaver mot varandra i ett slags långsam, själslig kamp. Huvudkaraktären Florent-Claude (han förkunnar tidigt att han avskyr namnet, både delarna och helheten) grämer sig över de höga lägenhetsavgifterna och hyrorna – när han har betalat dem och bidragit till den otrogna sambons konsumtion återstår endast 10% av den annars rätt så ansenliga månadslönen. Han arbetar för ett statligt jordbruksverk som utredare och rådgivare och kan sitt jobb väl.

Dock har han ärvt en större summa pengar och kan därför helt sonika lämna sitt liv bakom sig och bara säga upp lägenhetskontraktet, vilket sker tidigt i handlingen. Resten av tiden tillbringar huvudpersonen som pillerknaprande, deprimerad kringresande i både Paris och landsbygdsmiljöer, inte sällan med tillbakablickar till hans tidigare, ofta lyckliga förhållanden som av olika skäl har avslutats under olyckliga omständigheter. Han besöker en äldre vän från universitetstiden som har blivit regelrätt jordbrukare men blivit av med både intäkter och sin missnöjda fru; Florent-Claude tycker emellertid att han ska skaffa en fattig men tacksam kvinna från Moldavien men vinner inget gehör hos den nedsupne rebellen som funderar på att protestera mot det underminerade franska jordbruket medelst våldsamma aktioner. Härvidlag kommer förstås de samhällskritiska och politiska anslagen in i bilden. Houellebecq pendlar skickligt mellan hedonistisk liberalism och antiliberal konsumtions- och storföretagskritik. Både socialdemokrati och nyliberalism får se sig häftigt nedsablade, både implicit och explicit.

Serotonin är en skickligt skriven och bitvis underhållande roman, även om den saknar den nyskapande udd som Underkastelse (2015) inbegrep. Denna utgåva framstår snarast som ett slags destillat av flera av hans tidigare romaner. Samma skojfriska cynism och rappa reflektioner som i Elementarpartiklarna (1998) och Plattform (2001) återfinns här, stundtals ännu bättre formulerade.

Problemet är dock att när Houellebecq ska briljera med sina filosofiska, historiska, sociologiska och naturvetenskapliga kunskaper slutar det oftast med slappa provokationer och ännu en hyllning av det kvinnliga könsorganets omedelbara attraktionskraft. Det känns även fantasilöst när huvudkaraktären har grava erektionsproblem och därför är helt – visserligen ofrivilligt – asexuell men ändå framstår som smått besatt av vaginor. Dessutom försöker författaren att pressa in för många idéer inom ramarna för sin huvudkaraktärs tankevärld. En något mer koncentrerad avslutning med färre fragmentariska sidodebatter och lösryckta tankar hade kunnat göra helheten skarpare.

Å andra sidan är slutet – som jag naturligtvis inte ska avslöja – knappast helt förutsägbart. Med andra ord finns inga som helst skäl att lägga ned romanen i protest mot enstaka brister innan man har tagit sig i genom de drygt 300 sidorna. Sannolikt blir det behaglig sträckläsning av det hela inom ett par dagar när väl tid finns över.

Det här är delvis en roman om depression och ensamhet. Att pengar är viktiga men otillräckliga om inte kärlek, sex och fysisk och psykisk hälsa är cementerade i tillvaron. Frågan är dock om de kan vara det hos någon med tanke på livets bräcklighet och det konkurrensbetonade, hårda livet som medborgare i något av västvärldens länder (Nederländerna beskrivs i förbifarten som Europas allra mest kommersialiserade och andefattiga). Om det i huvudsak är samhället som gör oss sjuka eller vi som gör samhället sjukt kan dock diskuteras – en del tyder ändå på att allt inte är så tokigt. Uppenbart är dock att många européer, även i så kallade rika länder, inte alltid har det så förträffligt i livet, i synnerhet efter 40.

Rekommenderas, liksom mycket annat av Houellebecq.