Monthly Archives: August 2022

Kriget och den sovjetiska mentaliteten

Posted on by

Under alla år av studier, forskning, resor och samtal med andra – med fokus på inte minst skolresultat, politik, kultur, ekonomi, och samhällsliv – har jag kunnat skönja en specifik “sovjetisk mentalitet” som finns i alla tidigare sovjet-socialistiska länder. Den bygger på en insikt om att på grund av det ineffektiva ekonomiska systemet, korruption i post-sovjetisk tid, och människans generella disposition för individuell egoism och att se om de närmaste, leder det till en sällsynt negativ samhällsmodell.

Överlag finns det två större grupper som dominerar den politisk-ekonomiska utvecklingen i världen: germaner och östasiater, framför allt i Japan. Det finns visserligen rika länder i Mellanöstern men det beror endast på oljepengar och politiskt kännetecknas de av enorma klasskillnader, korruption, och diktatur. Naturresurser kan kompensera en hel del för bristen på humankapital, vilket man bör återkomma till.

Samtliga germanska länder och regioner – dit räknas Storbritannien, Irland, Norden, Frankrike, Belgien, Nederländerna, norra Italien, Tyskland, Schweiz, samt mikrostater som Luxemburg, Monaco Andorra (gränsfall), och Liechtenstein – kännetecknas av hög BNP per capita, höga medelinkomster, låg korruption och högt demokratiindex. Noterbart är också att de forna sovjetrepubliker i Europa som har anammat den västerländska samhällsmodellen har utvecklats enormt, särskilt Estland, Polen, Tjeckien och Slovakien, och framför allt Tjeckien och Slovakien har haft lätt för detta då de ligger geografiskt nära både Tyskland och Österrike (det är 59 minuters tågresa mellan Bratislava och Wien). Av Balkanländerna är Slovenien, som har nära band med norra Italien, det land som har lyckats bäst följt av Kroatien. Ju närmare man kommer den germanska kultursfären, desto bättre ekonomisk utveckling. Ju mer likt den jugoslaviska socialismen och ottomanska kulturen, desto sämre ekonomisk utveckling, gällande Balkan. Många känner också till de enorma skillnaderna mellan norra och södra Italien. Skillnaderna mellan å ena sidan Lombardiet och Trentino-Sydtyrolen i norr och å andra sidan Sicilien och Kalabrien i syd är slående.


Distribution av germanska alleler (gener) i Europa

De länder i Östasien som har anammat dessa företeelser, den universella borgerligt kapitalistiska samhällsmodellen som Heiner Rindermann har lyft fram, har också lyckats. Främst Japan men även Sydkorea och Taiwan och delvis Singapore, som ju är ett slags hybrid mellan auktoritär kinesisk konfucianism, brittisk lagstiftning, och västerländsk kapitalism. Kina bibehåller sin egen variant av socialism men på grund av influenser från västerländsk marknadsekonomi har miljontals kineser lyfts ur fattigdom.

Det finns en del som hävdar att skillnaderna mellan länder och populationer är inherenta, inneboende, och knappt möjliga att förändra mer än marginellt. Och det finns slående skillnader i kognitiva tester som PISA, TIMSS, och standardiserade IQ-tester med de östasiatiska och germanska länderna i topp. Men forskare som Jelte Wicherts och James Flynn har visat att dessa skillnader sannolikt beror på materiella, historiska och kulturella faktorer snarare än evolutionära dito. Det går även att bevisa delvis med hjälp av genetiska studier. De centralasiatiska länderna som Kazakstan har befolkningar som är mycket lika mongoler, koreaner och japaner men ändå skiljer ungefär 10-15 poäng i kognitiva tester mellan Kazakstan, Sydkorea och Japan. Alltså är det mycket troligt att skillnaderna beror på materiella, historiska och kulturella orsaker snarare än genetiska. (I förbigående kan man säga att det har funnits en benägenhet att gifta sig med andra stammar så inavel har inte varit ett utbrett problem i Kazakstan.). Trots alla naturresurser är den ekonomiska utvecklingen lägre, den västerländska kulturen mindre inflytelserik, och arvet från Sovjet starkare i Kazakstan, särskilt i mindre städer och på landsbygden. Korruption och dålig luftkvalitet kännetecknar stora städer som Almaty och Nur-Sultan (Astana), trots att de ändå är väsentligt rikare än de mindre orterna.

Den sovjetiska mentaliteten
Det för oss in på det jag kallar den sovjetiska mentaliteten, som påverkar samhällslivet i de forna sovjetrepublikerna som inte har blivit en del av väst – Ryska federationen, Ukraina, Kazakstan, Belarus, m.fl. Den sovjetiska mentaliteten bygger alltså på att eftersom systemet är så ineffektivt och korrupt måste man använda sig av mutor för att överleva eller åtminstone öka sitt överflöd. I sovjetisk tid lät man länder bibehålla en del av sina kulturella särdrag (dock inte i religiöst avseende utan kristendomen och islam kunde endast blomstra på nytt efter 1991), inte minst en stark kärnfamilj. Familjen är central och man hjälper varandra. I den mån man hjälper andra, utanför familjen (därvidlag kan arvet från kristendomens diakoni, islams zakat, grundläggande sovjetisk välfärd, samt allmänmänsklig altruism skönjas), är det med basala saker som att ge mat och husrum, men rika människor – särskilt i västvärlden – ser man dock som en enda stor bankomat.

När västvärlden ger massor av pengar och vapen till den korrupta ukrainska staten, som trots allt har anammat en del av västerländsk kultur på senare år och därför fungerar hjälpligt i vissa avseenden, är det som att ge en tiggare pengar. Tiggarens mentalitet är att givaren har obegränsat med pengar och därför kan ge bort sitt enorma överflöd. Zelenskys regim har fått mångmiljardbelopp, särskilt från USA, men vill ändå ha mer.

Lagom – the responsible mean som det ibland översätts till på engelska – och liknande begrepp finns helt enkelt inte i sovjetisk mentalitet, när det gäller utbyten med västvärlden. Min (förra) tjej, från Kazakstan, som har bott i västvärlden länge och givetvis därför anammat en del västerländsk och svensk kultur förklarade det så här: Om du till exempel ger dricks eller extra pengar till en frisör i Kazakstan då blir de såklart tacksamma. Vem som skulle inte bli glad av extra pengar? Men de kommer inte tänka att de ska vara särskilt noggranna med att du inte betalar extra nästa gång, utan i stället förväntar de sig att du betalar mer än gemene man. De roffar åt sig maximalt. Det är den sovjetiska mentaliteten.

Både den ukrainska och ryska militären lever på fattiga, utsatta människor i spåret av kriget. För att förflytta flyktingar internt kräver de ganska stora belopp, det vill säga mutor. Mutorna går till dem själva och deras familjer, men också för att muta andra militärer i samband med förflyttningsprocessen. Japanska poliser och militärer, åtminstone efter 1945, skulle vara helt främmande för sådant. Detsamma gäller de länder som i hög grad kännetecknas av den germanska mentaliteten: tillit, samhällelig reciprocitet, sanning, meritokrati, lag och ordning, rättssäkerhet, äganderätt etc.

Här har vi också några av skälen till att Ryssland och Ukrainas krig har hamnat i dödläge. Trots att det främst handlar om militär kapacitet påverkas utfallen också av den omfattande korruptionen. Mängder av ryska soldater har gett upp. Talrika ukrainska militärer, tjänstemän och regionalpolitiker har sålt ut sig till Ryssland och de rysk-stödda separatisterna. Den ena ljuger för den andra. Pengar som skulle ha gått till att rusta upp Rysslands militär har gått till andra ändamål. Generaler och majorer ljuger för varandra och för Putin-regimen. Ukraina har delvis liknande problem men på grund av dess patriotism och stöd från Nato har de kunnat hävda sig bra i många avseenden.

Naturligtvis finns den sovjetiska mentaliteten på många håll, inte bara Balkan som hade ett liknande samhällssystem, utan även Afrika, Sydostasien, Central- och Sydamerika. Eftersom korruption inte bara bygger på kultur och samhällssystem utan även mänsklig egoism förekommer sådant, om än i mindre skala, i Tyskland, Norge, Sverige, Japan etc. Noterbart är dock att det är i Italiens minst germanska delar som den klan- och familjebaserade korruptionen och maffiaverksamheten är som mest utbredd. Samhällen är mycket komplexa så det förekommer parallella processer. Korruption samsas med tillit och transparens men det kan skilja sig geografiskt inom ett land.

Sammantaget är det viktigt att den germanska mentaliteten sprids globalt. Även om man inte är för globalism per se, så som den sprids och upprätthålls genom mångmiljardärer och organisationer som World Economic Forum, är det naturligtvis en chimär att alla samhällssystem är lika bra. Den sovjetiska mentaliteten, som är sprungen ur historiska, kulturella, politiska och ekonomiska faktorer, beror inte på biologiskt ursprung och därför kan den utraderas till förmån för bättre system.

Tips på att överleva den ekonomiska krisen

Posted on by

Världen har gått in i en ekonomisk kris som närmar sig stagflation, det vill säga att både inflationen och arbetslösheten är hög. Det är något som gäller många delar av världen, bland annat EU-området och Nordamerika.

Det är en tuff sits när priserna på mat, elektricitet och bensin ökar, när räntor stiger, och det inte finns någon quick fix som löser problemet, vare sig privat eller politiskt. I bästa fall har inflationen dämpats i slutet av 2023, om knappt 1,5 år, men det kan fortsätta och rentav fördjupas under hela 2020-talet. Om kriget i Ukraina eskalerar blir på sätt och vis ekonomiska problem underordnade humanitära svårigheter.

Nå väl. Det skadar förstås inte att resonera lite kring de möjligheter man har till att förbättra sin ekonomiska situation. Här är några tänkbara tips.

1. Skaffa en rejäl extrainkomst
Att en så stor andel i Sverige går på socialbidrag antas bero på bland annat låg utbildningsnivå, dålig matchning mellan kompetens och efterfrågan, samt att det över huvud taget är ont om jobb. Allt detta stämmer till viss del – vem som helst kan inte få vara praktiserade läkare, även om det saknas läkare. Det gäller även en del mer praktiskt inriktade jobb som kräver utbildning.

Dock finns det branscher som kräver endast kortare utbildningar, till exempel buss-, lastbils- och taxichaufförer, truckförare, samt undersköterskor, svetsare och kockar, och där det finns stor efterfrågan på jobb. Om man redan har ett jobb kan det därför vara utmärkt att komplettera med ett till sådant. Framför allt handlar det om att få ihop väldigt många timmar på en månad, oavsett om man arbetar för en, två eller rentav tre olika arbetsgivare.

2. Lägg upp en billig matbudget
Maten blir allt dyrare, bland annat grönsaker, kött och mejeriprodukter, men det finns fortfarande stora variationer mellan livsmedel och livsmedelsbutiker. Det finns fortfarande många människor, med olika inkomstnivåer, som envisas med att slösa tusentals kronor på dyra luncher och livsmedel, men många av oss riktar in oss på budgetbutiker med bra varor, t.ex. Lidl, Willy’s etc. Ingen är för fin för att köpa billiga livsmedel.

Det är viktigt, särskilt nu, att lägga upp en matbudget och hålla sig till den. Då kan man slå flera flugor i en smäll och dra ner på kalorierna och kostnaderna parallellt. Själv äter jag mycket kvarg, proteinbars, frukt, grönsaker, och alaska pollock och ser till att köpa de allra billigaste märkena och i de rätta butikerna men som ändå håller tillräckligt god kvalitet.

3. Minska kraftigt på konsumtionen
It goes without saying, men behöver ändå sägas. Konsumtionen håller igång samhället och behövs, men naturligtvis måste merparten dra ner på den i detta skede. Det gör inte så mycket – man blir inte långsiktigt lyckligare av att konsumera mycket eller åka bil i onödan. Det handlar t.ex. inte om att sluta äta på finare restaurang utan att göra det mer sällan (en gång i kvartalet i stället för varannan månad). Eller resa – en-två gånger om året snarare än 3-4, men det beror förstås på resans totalkostnad. Likaså klädinköp kan minskas kraftigt och begränsa sig till reor, billig näthandel etc. Bilen bör bara användas selektivt.

4. Skaffa en inneboende
För en del kan det vara nödvändigt att skaffa en inneboende. Testa två månader och se hur det går. Sedan ta in en annan hyresgäst på ett korttidskontrakt. För de som äger villor eller radhus tenderar detta att vara enklare.

5. Fokusera på (nästan) kostnadsfria intressen
Slutligen bör det nämnas något om vikten av helt eller nästan helt kostnadsfria intressen. Man behöver inte ha alla häftiga abonnemang utan det kan räcka med något enstaka, som Netflix. Man behöver inte träna på de flashigaste gymmen utan det kan räcka med Fitness 24/7. Man behöver inte spela golf utan det kan räcka med att promenera eller springa. Man behöver inte slösa pengar på alkohol och dyra luncher och middagar.

Det finns två saker som skapar maximal personlig utveckling till minimala kostnader: styrketräna och läsa böcker. Det första är ekonomiskt försumbart; det andra är helt kostnadsfritt.

Quod erat demonstrandum.

Rysslands krigföring och visionen om en “En rysk värld”

Posted on by

Att det förekommer felaktigheter – både från pro-ryskt och pro-ukrainskt håll – i anslutning till kriget i Ukraina är inte oväntat. Några av dem gäller bland annat den falska dikotomin mellan diktaturen Ryssland och demokratin Ukraina, när det i själva verket rör sig om två i olika grader bristfälliga regimer.

Inom mediestudier talar man ibland om “framing”, ett sätt att ringa in ett fenomen som väljs ut som särskilt viktigt att fokusera på, men att “frama” kampen för demokratin får anses vara ett misslyckande från västerländsk sida. Krig är främst dåligt för att civila dödas och länder försämras, inte på grund av graden av demokrati i det land som drabbas.

En annan felaktighet gäller Rysslands så kallade hybridkrigföring, särskilt i samband med annekteringen av Krim 2014, som anses ha varit särskilt effektiv och karakteristisk för Ryssland. Men Rysslands försök att använda bland annat information och andra icke-militära metoder är på intet sätt ny utan har förekommit i snart sagt alla krigförande länder under mycket lång tid.

Faktum är att huvudanledningen till att Ryssland kunde ta över Krim så enkelt är på grund av att de redan hade militär kontroll där på grund av ett avtal med Ukraina, parallellt med att Ukraina hade en ganska svag militär, samt att den ryskspråkiga befolkningen inte såg ryskt övertagande som någonting särskilt negativt. Även om valet var riggat så stödde många ryssar och ryskspråkiga ukrainare på Krim den ryska annekteringen, åtminstone så till den grad att de inte försökte göra revolt.

Det mesta tyder på att Ryssland har investerat i konventionella militära metoder och material – elitsoldater, pansarvagnar, missiler, mer avancerade stidssystem etc. – sedan Sovjet-unionens upplösning. Det är det som har gått att skönja både i Georgien 2008, i Syrien mellan 2010- och framåt, och i Donbass 2014-2015, samt invasionen av Ukraina 2022. Hela föreställningen om hybridkrigföring är alltså en extremt missvisande analys av vad som faktiskt har skett i detta hänseende.

Rysk “soft power” – idén om “En rysk värld”
I en annan viktig akademisk artikel, Soft power and identity: Russia, Ukraine and the ‘Russian world(s)’ (2016), redogörs i stället för att det som tidigare beskrivits som rysk propaganda är helt vanlig soft power, som används av en mängd länder som till exempel USA, Kina och Sydkorea.

Begreppet soft power, som myntats av Joseph Nye, är lite diffust men betyder i stora drag att till skillnad från hård makt, som militära medel, hot, och sanktioner, kan man få människor att göra som man vill med hjälp av attraktion – morot i stället för piska. Om till exempel Sydkoreas regering vill få fler turister till landet kan de dra nytta av att många gillar k-pop och k-drama och därför blir sugna att åka dit.

Problemet med begreppet är dock, bland annat, att många av dessa saker inte sker medvetet. Japans och Sydkoreas regeringar kan dra nytta av att k-pop, anime, manga etc. är populära företeelser men det betyder inte att de har planerat att det ska bli det eller att de styr produktionen. Dessutom är det ju upp till andra personer hur pass så att säga receptiva de är för det attraktiva materialet.

Från rysk sida kan man dock ana en lite mer utstuderad soft power sedan ungefär 2007. Både Putin-regimen, patriarken Kirill av Moskva, och andra centrala aktörer har kunnat föra fram narrativ som avsiktligt har syftat till att stärka attraktionen av rysk kultur och politik. Till viss del har man också lyckats.

Så här skrev jag om rysk soft power 2015:

Russia constitutes one of the largest countries and economies in the world, and like China and Saudi Arabia it is more or less authoritarian. Another current characteristic is its geopolitical expansions in for instance Ukraine.

Besides military hard power, influential Russians use soft power by the means of media channels such as Russia Today in order to spread an alternative world-view, different from the Western, pro-EU and pro-American counterpart.

This might be a relatively fruitful way to get both Western and other people more on the Russian side, or at least to have a more nuanced understanding of Russia and what it aims for both culturally, economically and (geo)politically.

Mer specifikt betyder det att man vill föra fram ett narrativ som betonar föreställningen om “En rysk värld”, som förenas inte bara av snäv etnicitet utan mer allmängiltiga företeelser som det ryska språket, kulturen och ortodoxt kristna värderingar. Narrativet är så pass inkluderande att även de som har lärt sig ryska på till exempel universitet och/eller genom självstudier tillhör “den ryska världen”. Mer specifikt har det dock syftat till att förena de östslaviska folkgrupperna – ryssar, ukrainare och belarusier. Dessutom finns det, återigen, många rysktalande i Ukraina.

Det framstår, ur vissa aspekter, som ganska attraktivt på riktigt. Det ryska språket är stort och användbart och delvis ganska vackert, det finns gott om vackra platser i Ryssland – både naturområden och kyrkor – och på senare år även rysk populärmusik som är riktigt, riktigt bra. Främst inom rap, som Miyagi och Endspiel från delrepubliken Nordossetien och Skyptonite från Kazakstan, men även en del mjukare musik som pop, ballader etc. En del mer traditionellt sinnade människor har också fattat visst tycke för professionella kanaler som Russia Today (RT).

Hade Rysslands ageranden begränsat sig till soft power hade landet och kulturen sannolikt fortsatt vara ganska attraktivt, även för ukrainare. Men redan innan invasionen av Krim fanns indikationer på att stora delar av Ukrainas befolkning inte omfamnade narrativet. De var inte anti-ryska men ville se Ukraina som en del av ett större Europa, där även Ryssland ingår, men med ett självständigt Ukraina som grundstomme.

Rysslands regim har dock vägrat gå med på detta, och däri ligger ett av grundproblemen. En ny studie från Kievs sociologiska institut visar att antipatierna mot Ryssland är större än någonsin. Undersökningar som genomförs i till exempel västerländska länder kommer sannolikt att påvisa försämrade uppfattningar om den ryska regimen och till och med om ryssar, ryska språket och rysk kultur i allmänhet. Sannolikt har man även undergrävt för den mer hybridiserade, delvis amerikaniserade populärmusiken som var mycket populär så sent som i början av 2022.

Soft power som politisk-ekonomisk strategi har stora begräsningar och det finns lägen då militär makt och sanktioner behövs. Ryssland har dock begått ett stort misstag och ironiskt nog dödat drömmen om att människor i andra delar av världen frivilligt omfamnar rysk kultur.