En mindre uppmärksammad konflikt är den mellan de kaukasiska grannländerna Armenien och Azerbajdzjan. Även under början och mitten av 1990-talet, då Armenien ockuperade området Nagorno-Karabach, hamnade konflikten i skymundan till förmån för kriget på Balkan, Första Tjetjenienkriget (1994-96), och folkmordet i Rwanda 1994. Även om länderna ligger nära Europa är det tillräckligt långt bort för att det ska kännas avlägset, medan Ukraina är desto närmare. Dessutom är de kaukasiska folken ganska lika diverse ryska folkgrupper och människor i Mellanöstern. Azerbajdzjaner är generellt sett shiamuslimer och länderna framstår kanske därför som relativt avlägsna för den typiska svensken och europén.

De flesta torde dock ha noterat att konflikten runt området Nagorno-Karabach, som alltså de facto är kontrollerat av Armenien och dess armeniska minoritet, men som de jure tillhör Azerbajdzjan, på nytt har blossat upp; senast var 2020 då flera tusen tog, både soldater och civila. Mitt i allt detta har Ryssland, som är allierat med Armenien och sände vapensystem 2020, försökt medla men det har inte hjälpt. I stället har något oväntat USA gett sig in i en diplomatisk roll och besökt Armenien och därigenom visat sitt stöd. Även om USA, som ofta benämns som världspolis, har diplomatiska relationer med väldigt många länder säger det ändå någonting att landet ger sitt stöd till ett av Rysslands allierade länder. I detta inlägg ska jag förklara varför så är fallet. Då jag känner människor från både Armenien och Azerbajdzjan och inte är någon expert på konflikten har jag försökt beskriva USA:s roll snarare än konflikten som sådan.

Diskursen om demokratier mot diktaturer
Under Trump-tiden talades det mindre om demokrati och mer om USA:s intressen (America First). I realiteten var det dock mest gradskillnader och Trump-administrationen försedde Ukraina med en stor mängd vapen, och för sin egen försvarsbudget och amerikanskt stöd införskaffades turkiska drönare, de numer legendariska baykar.

Det finns skäl att återkomma till det, med tanke på att Turkiet och Azerbajdzjan är allierade (azeriska är ett turkiskt språk). I detta avseende gäller det dock att förstå att Biden-administrationen har gått in mer för att foga in världens länder i ett binärt schema med demokratier och diktaturer, även om The Economists demokratiindex visar att både Armenien och Ukraina är hybridregimer och knappast särskilt demokratiska enligt denna modell. I alla händelser är både Ryssland och Azerbajdzjan betydligt mer auktoritära än såväl Ukraina som Armenien. Azerbajdzjan styrs numer likt en familjeoligarki av familjen Aliyev, vilket får det att likna andra post-sovjetiska diktaturer som Turkmenistan och Ryssland. Enligt många bedömare beskrivs det som mer auktoritärt än någonsin och har bytt plats med Kazakstan, som i stället försöker bli mer europeiskt och demokratiskt utan att för den sakens skull överge sin roll som “vän med alla”.

Man kan fråga sig om det egentligen finns andra motiv bakom USA:s engagemang men stödet för Armenien passar väl åtminstone ganska bra in i mönstret.

Historiskt stöd för sin armeniska minoritetsbefolkning
USA har en ganska stor armenisk minoritet, särskilt i Kalifornien, som är känd för att i många fall vara ekonomiskt framgångsrika (naturligtvis finns det även mindre smickrande delgrupper som den armeniska maffian). USA har också ganska nyligen erkänt folkmordet på armenier som skedde under slutet av 1800-talet och början av 1900-talet innan det ottomanska riket föll samman. Naturligtvis uppskattas detta inte av Turkiet, som i hög grad förknippas med det armeniska folkmordet eftersom ottomanerna är de primära föregångarna till dagens turkar.

Man kan alltså se detta som ett led i en något mer pro-armenisk position från amerikansk sida under de senaste åren. Det ligger också i linje med en mer aktiv utrikespolitik, där genuin humanism och demokratisträvan blandas med mer geopolitiska överväganden från Washingtons sida. Det för oss över på nästa punkt.

Geopolitiskt inflytande
Efter Sovjetunionens fall 1991 hamnade USA i en mycket gynnsam position och kunde agera ensam supermakt. Det var innan Kina hade hunnit växa ekonomiskt och militärt och Ryssland gjort detsamma, om än i mindre utsträckning. Storbritannien, Japan och Tyskland har alltid fogat sig under amerikansk hegemoni och ingår i samma västliga allians. Alltså kunde Wolfowitz-doktrinen bli gällande, uppkallad efter Paul Wolfowitz, USA:s före detta utrikesminiser. Neokonservativa krigshökar (war hawks) hade rentav planer på att genom USA:s egen militär och Nato-allierade invadera sammanlagt sju länder i Mellanöstern för att sprida västerländsk demokrati och säkra den så kallade petrodollarn. Irak 2003 följdes av Libyen 2011 men sedan blev det allt mer problematiskt gällande Syrien och Afghanistan. Efter det har USA haft en mer tillbakadragen roll, vilket kan ha gett både Kina och Ryssland luft under vingarna.

USA har egentligen inget större intresse av Azerbajdzjan då det nordamerikanska landet har så mycket egen olja och naturgas, men återigen finns det en vilja bland många hökar i Washington (sådana finns det alltjämt gott om) att spänna musklerna och visa sitt inflytande i många länder och områden – Ukraina, Taiwan, och nu även i Kaukasien. En så här aktiv roll i utrikespolitiken har inte USA haft på många år. Indirekt finns det också en poäng i att medla i konflikten eftersom EU har slutit ett avtal med Azerbajdzjan om gasleveranser från och med 2027 och konflikten kan äventyra sådana planer. Det får i sin tur till följd att europeiska länder som bland annat Tyskland får svårt att klara sin energiförsörjning, och det innebär i sin tur att USA:s allierade i EU har möjlighet att spendera allt mindre på industrier och militär upprustning. Det kan även bidra till att Armenien alltmer ser USA som en allierad, vilket i sin tur kan försvaga relationen mellan Ryssland och Armenien (analogt med relationen mellan Ryssland och Kazakstan, som är frostigare än på länge efter inte minst Kasym-Zjomart Tokajevs uttalanden i år).

Naturligtvis finns det även en viss geografisk och strategisk aspekt för USA att etablera sig i Kaukasien, som nära nog gränsar till både Iran, Turkiet och Ryssland. Det ger även möjlighet att stävja jihadister i t.ex. Tjetjenien, en av få gånger då Ryssland och USA samarbetat. Med ett eventuellt försvagat Ryssland kan möjligheter öppnas upp för USA att delvis ersätta Rysslands roll som militär storebror till Armenien. Men det är återigen inte säkert att USA ser något av länderna som tillräckligt viktigt. Att etablera militärbaser är inte aktuellt i nuläget.

Militärt har inte Armenien, som har en stor diaspora men en liten befolkning på strax under tre miljoner, särskilt mycket att sätta mot Azerbajdzjan som har drygt 10 miljoner invånare och stöd av Turkiet, men om landet backas upp av både Ryssland och USA – paradoxalt nog – kan det lättare uppstå nytt dödläge och nya kompromisser. Det är sådana kompromisser som alla parter hoppas på, inte minst Armenien. En expert på östasiatiska samhällen, John Lie, kallar ungefär det som sker “muddle through” – det är därför inte Japan och Sydkorea eller Sydkorea och Nordkorea eller Kina och Taiwan krigar med varandra. Alla vet att ingen blir nöjd men det är åtminstone bättre att ingen fullskalig konflikt bryter ut. Ungefär detsamma gäller här, fast med skillnaden att det rör sig om mer regelrätta strider i vissa områden.

Det var precis det omvända som skedde i Ukraina: det som inte fick hända hände. Det går naturligtvis att hitta vissa paralleller mellan denna konflikt och den mellan Ryssland och Ukraina. Det rör sig om ockupationer av suveräna stater och om stora minoritetsgrupper i andra länder, samt ett geopolitiskt spel baserat på både prestige och strategiska överväganden. Samtidigt finns det naturligtvis avgörande skillnader. Det återstår att se hur det artar sig. Av tidigare händelser att döma kan man antingen förvänta sig en viss eskalering som 2020 eller nya kompromisser och vapenstillestånd.