Ukraina-kriget är en av de händelser som på flera sätt är lättast att ta ställning i då det är ett land som invaderat ett annat och målsättningen känns både falsk och märklig. Varför är det så viktigt att ta över Donbass när Ryska federationen redan har en så stor landmassa? Varför försöka hitta långsökta paralleller till nazism under 1940-talet och att använda det som förevändning för att invadera 2022?

Men det gäller att vara nyanserad. Vare sig den ryska eller ukrainska regimen är objektiva och ibland ställer Zelensky-administrationen långtgående krav som inte är rimliga eller ens nödvändigtvis gynnar omvärlden. Dessutom finns det en hel del historiskt bagage som Ukraina borde göra upp med. Främst gäller det landets förhållningssätt till nazism och extrem militant nationalism. Noterbart är att många länder har historiska kopplingar till nazism, t.ex. Frankrike gällande Vichyregimen, men de flesta har gjort upp med det. Så är inte riktigt fallet med Ukraina.

Nazism och extremnationalism
Ukraina hade ett något komplext förhållningssätt till nazismen under andra världskriget. Å ena sidan var Ukraina ockuperat av nazister 1941-1943, och enligt nazistiskt synsätt sågs östslaviska grupper som ukrainare som underlägsna germanerna, men å den andra samarbetade den västukrainska radikalnationalisten Stepan Bandera (1909-1959) och dennes militära gruppering med nazister och var direkt och indirekt delaktiga i omfattande pogromer mot judar och andra minoritetsgrupper. Enligt vissa bedömningar kan så mycket som 1,5 miljoner judar ha dödats av nazister och nazistkollaboratörer i Ukraina.

Men det var inte “bara” judar som utsattes för omfattande utrensningar utan även polacker i Volynien och Galizien samt delar av Lublin och andra närliggande regioner (1943-45). Enligt allmänt vedertagna siffror rör det sig om cirka 50-100 000 polacker som massakrerats. Den extrema ukrainska nationalismen innebar att man vill rensa det dåvarande ukrainska territoriet från främmande element, trots att polacker och ukrainare är historiskt, geografiskt, språkligt, etniskt och kulturellt närbesläktade.

Västra Ukrainas Bandera-fascination
Men till skillnad från Tyskland har inte Ukraina, i den utsträckning som skulle vara önskvärd, tagit avstånd från Stepan Bandera och den anti-sovjetiska Ukrainska upprorsarmén utan han har setts som en frihetskämpe som hyllas med minnesmärken som uppkallade gator och statyer. Victor Yusuchenko utnämnde Bandera till officiell nationalhjälte 2010.

Det var främst Sovjet-styret man var kritisk mot i västra Ukraina, bland annat på grund av svältterrorn i och med Holdomor (1932-33), men ett fel gör inte ett annat rätt. Bara för att Sovjet förtryckte Ukraina, betyder det inte att man bör hylla extremnationalism som drabbar andra folkgrupper. I dag har Polen och Ukraina goda relationer och Polen gör inte anspråk på ukrainskt territorium, som periodvis har tillhört Polen (bland annat Lwów, i dag mest känd som Lviv), men det har satt djupa spår i en del polacker.

Givetvis stöder inte alla ukrainare den nuvarande Bandera-fascinationen men det är tillräckligt för att skapa häftiga debatter och skada landets trovärdighet i relation till bland annat övriga Europa och Ryssland.

Nyfascistiska grupper
En annan närliggande aspekt gäller stödet för ukrainska radikala nationalistpartier och paramilitära grupper som Svoboda (frihet), Pravvy Sektor (Högra sektorn), och Azovbataljonen. Man kan notera att stödet för dessa partier har minskat mellan 2014 till 2019, varför diskursen om den nazistiska regimen i Kiev, som framförs av Ryssland och pro-ryska separatister i Donbass, ter sig ganska absurd. Stödet har alltid varit under 5% för Svoboda och är nu endast 0,8% för Högra sektorn och 2,15% för Svoboda. Azov-bataljonen, som främst förknippas med innanhavet Azovska sjön och städer som Berdiansk i sydöst snarare än Lviv i väst, har blivit delvis avradikaliserad men en del medlemmar har nyfascistiska och nynazistiska inslag, om än dock inte anti-slaviska dito eftersom det givetvis vore att hata sig själva. Faktum är att ryska radikalnationalister, ironiskt nog, har mycket gemensamt med Azovs mer extrema element. Azov är delvis rysktalande men använder våld och tortyr mot pro-ryska separatister, som man ser som förrädare. Rörelsen är kritisk mot både ryskt och västerländskt inflytande, men har stora likheter med rysk etnonationalism i och med dess militanta, brutala framtoning och pro-slaviska framtoning. Att man har samarbetat med Väst är främst av strategiska skäl.

Sammanfattningsvis borde Ukraina vara mer självkritiskt gällande sin roll under andra världskriget och att det, främst i västra Ukraina, alltjämt finns en livskraftig Banderahyllande rörelse. Givetvis är historiska företeelser och personer komplexa att betrakta: för vissa är någon en frihetskämpe; för andra en massmördare. Men när Ukraina får ett så stort stöd av omvärlden, inte minst västerländska demokratier, borde man ställa lite högre krav på ett mer självkritiskt förhållningssätt till sin egen historia och hur den framställs i nutid.

Referenser och vidare läsning

Feklyunina, V. (2012). “Constructing Russophobia”, in Russia’s Identity in International Relations, (ed. Raymond Taras). London: Routledge.

Ferrer, G.G. Kühn, A.P.H.V. (2019). Democracy, free association and boundary delimitation: The cases of Catalonia and Tabarnia. Journal of International Political Theory, 16 (3), 323–338.

Fleury, E. (2022). The theoretical case against offshore balancing: Realism, liberalism, and the limits of rationality in U.S. foreign policy. Journal of International Political Theory.

Flynn, M. (1996). Political Mobilization in Eastern Ukraine: The Referendum of 1994 in the Donetsk Oblast. The European Legacy: Toward New Paradigms, 1 (1), 342–349.

Katchanovski, I. (2010). The Politics of Soviet and Nazi genocides in Orange Ukraine. Europe-Asia Studies, 62 (6), 973–997.

Kulyk, V. (2018). Shedding Russianness, recasting Ukrainianness: the Post-Euromaidan dynamics of ethnonational identifications in Ukraine. Post-Soviet Affairs, 34 (2-3), 119–138.

Kuzio T. (2002). Ukraine: State and Nation Building. London and New York, NY: Routledge

MacKenzie, A. Kauner, C. (2021). Radicalisation, foreign fighters and the Ukraine conflict: A playground for the far right? Social Sciences, 10 (4).

Mearsheimer, J. (2018). Great delusion: liberal dreams and international realities. Yale University Press.

O’Brien, T. (2010). Problems of political transition in Ukraine: leadership failure and democratic consolidation. Contemporary Politics, 16 (4), 355–1367.

Polovyan, A.V. Lepa, R.N. Grinevskaya, S.N. (2018). Studies on Russian Economic Development, 33 (2), 163–168.

Renz, B. (2016). Russia and ‘hybrid warfare’. Journal of Contemporary Politics, 22 (3), 283–300.

Sabatovych, I. (2017). Does nationalism promote politics? Comparative analyses of Ukraine’s ‘Maidan’ revolution and Poland’s ‘solidary’ mass mobilization. Contemporary Politics, 24 (2), 131–152.

Subtelny, O. (1988). Ukraine: a history. Toronto: University of Toronto Press.

Umland, A. (2019). Irregular militias and radical nationalism in post-Euromaydan Ukraine: The prehistory and emergence of the “Azov” battalion in 2014. Terrorism and Political Violence, 31 (1).

Yekelchyk, S. (2007). Ukraine: birth of a modern nation. Oxford: Oxford University Press.