En överblick av världens politik, ekonomi och kultur

Följande är ett utdrag från del tre i min e-bok Kropp och hjärna – ett universellt ideal. Tanken är att det ska bidra med en övergripande förståelse för världens ekonomi, politik och kulturer, samt den dynamik som finns mellan dessa sfärer.

Del III: Kulturell medvetenhet i en global och digital
värld

Nutidens flytande civilisationer och västerlandets nyckelroll
För att förstå vår samtid och de möjligheter till personlig utveckling och livsstil som de erbjuder måste man beakta både materiella, kulturella, sociala, ekonomiska och demografiska dimensioner av tillvaron. Samhället vilar på en mängd samverkande strukturer som måste vara på plats för att envar ska kunna fokusera på mer individuella projekt. Exempelvis bör man ha en uppfattning om vilka kulturer och civilisationer som dominerar i världen och hur balansen mellan dem på ett ungefär är fördelad. Man måste även känna till det ekonomiska världssystemet och hur det är strukturerat. Sådana analyser är alltid mer eller mindre ofullständiga och förenklade, men en ofullständig men träffsäker förståelse är ändå bättre än en ofullständig och missriktad uppfattning.

När det gäller den ekonomiska utvecklingen och det nuvarande världssystemet har dessa beskrivits utförligt av bland andra statsvetaren Immanuel Wallerstein och ekonomigeografen Michael Chisholm i verket Modern World Development (1982). Olika tänkare har olika uppfattningar i ett flertal centrala frågor, men några saker går att enas om. Exempelvis har västerländska ekonomier som G7-länderna (där dock även Japan och numer även EU som helhet ingår) en framträdande position när det gäller valutavärde, internationell handel och inflytande över gemensamma handelsavtal. OECD, som täcker in fler länder än G7 (35 i nuläget), är även det en indikator på graden av inflytande och välstånd i relation till den nuvarande världens ramar och måttstockar. Denna utveckling har givetvis historiska orsaker, och oavsett om man fokuserar mer på västerländsk dominans som något som har förtjänats eller mest är ett resultat av maktutövande och särskilda omständigheter, hänger det samman med vad som sker i nuet. Vetenskap, äganderätt, konkurrens, medicin, konsumtion och arbetsmoral är de sex ”killer apps” som har gjort västerlandet dominerande, enligt den skotske historikern Niall Ferguson.

Det ekonomiska världssystemet, så som det beskrivs av professorn i internationell politisk ekonomi, Susan Strange, i kapitlen “The Structure Of Finance In The World System” och “Who Governs? Networks Of Power In World Society” (1994), är en blandning mellan nationalstaters inflytande och nationslösa globala och transnationella strukturer: å ena sidan är de globala finansiella strukturerna och företagen delvis beroende av de beslut som fattas inom länder; å andra sidan är nationalstaterna inte kapabla att kontrollera de globala finansstrukturerna och flödena. Ingen har därmed fullständig makt och komplett ansvar, vare sig stater, företag, organisationer, banker eller finansinstitut, och än mindre enskilda individer (även de riktigt rika, fastän de onekligen har mer avsevärt större inflytande än gemene man). Det moderna världssystemet är på många sätt transnationellt ordnat. Frågan är dock hur maktbalansen är beskaffad i nuläget och vilka mönster som utkristalliserar sig i den nära framtiden.

Den amerikanske statsvetaren Samuel Huntington (1927–2008) är en av dem som grundligt har genomlyst världens civilisationer och hur de förhåller sig till varandra. I verket The Clash Of Civilizations (1996) argumenterar denne för att det finns nio stycken civilisationer i världen: den afrikanska, den buddhistiska, den hinduiska, den islamiska, den japanska, den latinamerikanska, den ortodoxa, den sino-kinesiska, och den västerländska. Alla civilisationer överlappar varandra i betydande utsträckning och det finns även en del länder, som till exempel Ukraina och Turkiet, som slits mellan två civilisationer. Detta har även åskådliggjorts senare än när verket utgavs med tanke på inbördeskriget i Ukraina (EU respektive Ryssland) och Turkiets ambivalenta inställning till västerlandet (EU och den islamiska civilisationen).

Som Niall Ferguson betonar i Civilization (2011) har Huntington dock haft fel när det gäller att försöka förutspå framtida krig och konflikter. De flesta konflikter som har ägt rum under de senaste decennierna har inte varit mellan civilisationer utan inom dem, särskilt delar av Afrika och den muslimska världen. Exempel på det är spänningar mellan Iran och Saudiarabien och det utdragna kriget i Syrien. I det sistnämnda fallet har visserligen ryska och västerländska krafter haft en betydande roll, men det är ändå konflikt inom en respektive specifik civilisation.

Generellt kan man slå fast att världen är multipolär och består av ett flertal civilisationer som i sin tur domineras av ett antal mer eller mindre starka stater (core states). I västerlandet dominerar USA och i andra hand EU; i den muslimska världen är det framför allt Iran och Saudiarabien; i den ortodoxa världen Ryssland; i den sino-kinesiska sfären Kina; och i den hinduiska civilisationen Indien. I Latinamerika är framför allt Brasilien och Mexiko två omfattande tillväxtmarknader med stora befolkningar. Det är även viktigt att betona de ömsesidiga politisk-ekonomiska relationerna mellan Kina och USA – Chimerica som Niall Ferguson kallar dem. När det gäller handelsavtal, investeringar och import/export är dessa två länder så pass sammanflätade att de inte har råd att attackera varandra. Det är inte klart när Kina lär passera USA i fråga om total BNP men det kommer troligen ske om drygt tio år.

Intresserar man sig för kultur och livsstil, som att utveckla kropp och hjärna, är det intressant att fråga sig hur den västerländska civilisationen står sig i dag jämte sina konkurrenter, eller i vissa fall rentav fiender. Å ena sidan finns, som Huntington och Ferguson betonar, en tendens till att det västerländska inflytandet och dess maktutövande har minskat, åtminstone sett till befolkningsmängd och hur många som talar engelska som förstaspråk i världen. Flest människor föds i den afrikanska civilisationen, följt av Indien och andra delar av Syd- och Sydostasien. Detta sker parallellt med att ett flertal tillväxtmarknader, tidigare kallade u-länder, utvecklar sitt materiella och ekonomiska välstånd.

Å andra sidan pågår en parallell globaliserings- och universaliseringsprocess som innebär att västerländsk ekonomi, teknik, kultur och livsstilsmönster sprids i världen. Google, Apple, Facebook, H&M, IKEA och den globala fitnesskulturen är bara några exempel på det. Västerländsk demokrati har också blivit ett slags måttstock för modern utveckling men det har inte skett särskilt omfattande förändringar i det avseendet under de senaste åren. Många stater räknas som bristfälliga demokratier eller en hybrid mellan demokrati och auktoritärt styre. Globalt sett spretar tendenserna alltså åt flera håll och det finns ingen helt linjär utveckling att ta fasta på. Ett flertal framstående tänkare som Ibn Khaldun (1332–1406), Giambattista Vico (1668–1744), Oswald Spengler (1880–1936), Arnold J. Toynbee (1889–1975) och på än senare tid biologen Jared Diamond (1937–), har beskrivit civilisationers uppgång och fall som cykliska processer. På liknande sätt som ett år kan delas upp i årstider som ingår i en årscykel, genomgår civilisationer tider av blomstring för att sedan gradvis vissna och dö ut.

Ett sådant synsätt är dock missvisande, enligt Niall Ferguson. Såväl romerska riket, aztekernas Mayarike som Kina under Mingdynastin genomgick på grund av olika faktorer snarare accelerationsprocesser som gjorde att de förhållandevis snabbt gick under. Civilisationers fortskridanden är inte rytmiska utan arytmiska – tiden och skedena är inte linjärt förutsägbara utan snarare elastiska som våra drömmar. Civilisationer är mycket komplexa strukturer och kan liknas vid bland annat våra nervsystem, vilka består av miljontals synapser; den asymmetriska, oändligt variationsrika men alltjämt sexsidiga och fraktala geometriken som karakteriserar snöflingor, eller en namibisk termitstack. Civilisationer kan befinna sig i ett slags jämvikt under en period, men på grund av en mängd interagerande, asymmetriska processer och ständig förändring finns alltid ett mått av oförutsägbarhet. Civilisationer är som ett godståg – ibland räcker det med en ovarsam förare för att denna till synes stabila konstruktion bokstavligt talat ska gå snett och kollapsa.

Kan då den västerländska civilisationen gå under så snabbt? Troligtvis inte, men med tanke på miljöförändringar och jihadistiska terrorhot kan drastiska förändringar ske förhållandevis snabbt och dramatiskt. The clash of civilization kan bli the crash of civilization, som Ferguson betonar. Den västerländska civilisationen är inte osårbar, och om inte annat finns risk för att åtminstone betydande delar av den kollapsar eller förändras till närmast oigenkännlighet.

Varför ska man då bry sig om den västerländska civilisationen? Västerländsk kultur är en förutsättning för det relativt fria och självständiga liv som man kan leva, inklusive att träna på gym, äta som man vill, resa, träffa den man känner för, och uttrycka sina åsikter i tal och skrift. Därför är den, trots alla brister, värd att bevara och försvara.

Soft power
Den amerikanske statsvetaren Joseph Nye (1937–) utarbetade under slutet av 1980-talet begreppet soft power, en term som är användbar för att beskriva och förklara maktförhållanden i världen. Hård makt handlar om att medelst militära hot och/eller ekonomiska sanktioner få andra att göra som man vill, medan mjuk makt i stället handlar om att övertyga genom olika former av attraktion.

I efterkrigstid har USA varit framträdande och framgångsrikt gällande att utöva både hård och mjuk makt, men beträffande det senare handlar det framför allt om att försöka sprida den amerikanska livsstilen, till exempel konsumtion, sport och populärkultur. Andra exempel är Kinas talrika Konfuciusinstitut runtom i världen, Rysslands mediekanal Russia Today, Saudiarabiens omfattande finansiering av moskébyggen och andra islamrelaterade verksamheter på global nivå, och Sydkoreas spridning av populärkultur. Med andra ord är soft power kopplat till länders ekonomiska förutsättningar och delvis även deras storlek. Ryssland är inget rikt land men staten har ganska stora muskler och en vilja att göra det till en än mer inflytelserik nation. Det är därför ingen slump att en betydande andel länder runtom i världen inte har särskilt mycket makt och inflytande att tala om – förutsättningarna saknas, såväl demografiskt som ekonomiskt.

Begreppet soft power har även en glidning mot termen national branding, det vill säga att staten strävar efter att förbättra ett lands image på den globala spelplanen. En bättre image kan leda till bland annat ökade turismintäkter. Ibland används begreppen synonymt, alternativt är det national branding som avses men soft power som används. Samtliga länder strävar generellt sett efter att förbättra sin image globalt, men samtidigt sprida sin egen kultur eller åtminstone en bra bild av denna. En förutsättning för detta är dock goda ekonomiska förutsättningar. Som den amerikanske statsvetaren Immanuel Wallerstein betonar är ekonomi, kultur och andra dimensioner så intimt sammanflätade att det är närmast irrelevant att dela på dem.

När det gäller den globala fitnesskulturen och bildningsidealet har dessa en viss attraktionskraft och nära koppling till den västerländska kulturen. Dock är dessa företeelser av transnationell art och hänger inte samman med en viss nations strävanden. Soft power är dock mycket användbart för att förstå globala processer och samband och se mönster när det gäller ekonomisk, teknologisk och kulturell utveckling. Man kan notera vilka länder som har störst potential till att påverka utvecklingen i världen.

De abrahamitiska religionerna och fokuset på islam
Islam har varit en relativt stor och framträdande världsreligion i över 1000 år men dess utbredning och betydelse har intensifierats i det globala tidevarvet. En central orsak till detta är att cirka 1,6 miljarder människor är muslimer i åtminstone nominell mening. Islam är därtill en universalistisk religion vars inflytelserika anhängare strävar efter att få alltfler medlemmar av jordens befolkning. Samtidigt är den dock historiskt sett inte en västerländsk religion, varför en viss konfliktyta mellan det kristna och numer i hög grad sekulära och ateistiska västerlandet är förståelig. Ytterligare en orsak är utbredningen av militant islamism, främst al-Qaida och IS, och stort fokus på terrorhot under de senaste 15 åren.

Detta är ett mycket komplext ämne som det är svårt att få en överblick av eller ha en helt bestämd uppfattning om i sin helhet. Vad som dock är uppenbart är att den ideologi som torgförs av islamistiska rörelser, Saudiarabiens wahhabism, och givetvis IS och al-Qaida, är helt oförenlig med västerländsk kultur. Blandningen av intolerans mot oliktänkande – västerlänningar i allmänhet och homosexuella i synnerhet, ja till och med sunnimuslimer som inte omfamnar en salafitisk eller wahhabitisk tolkning av islam – och rent våld är tydliga bevis på att det inte finns några konstruktiva kontaktytor eller kompromissmöjligheter.

Muslimer som däremot anammar betydande delar av västerländsk kultur är dock inte problematiska. I alltifrån Malaysia till Marocko och Iran, och inom många av de muslimska diasporor runtom i världen, inte minst EU, finns det dock människor med muslimsk bakgrund som i själva verket är mer lika västerlänningar i sitt och tänka och handla, alternativt blandar islamisk tro och praxis med en mer västerländsk och kosmopolitisk attityd. I den utsträckning som de alltjämt förhåller sig till islam sker det på ett sympatiskt och ganska flexibelt sätt. Exempelvis är det inte problematiskt för någon inblandad att fasta under ramadan, vilket en betydande andel moderata muslimer gör.

Dock bör man vara varse om att det finns trender, även inom dessa länder och regioner, som pekar i en motsatt och mer extrem riktning. Den i Bulgarien födde men i USA verksamme eurasienexperten Alex Alexiev (2011) har till exempel estimerat att Saudiarabien under de senaste cirka 40 åren har spenderat 80 miljarder US-dollar på att sprida den wahhabitiska ideologin globalt. Detta är ett uppenbart hot mot den västerländska kulturen och det finns intima samband mellan ideologi och terrorattentaten i till exempel London, Madrid, Paris, Bryssel, Orlando och Istanbul.

Inom fitnessvärlden finns ett flertal kända namn som har anammat en hybrid mellan muslimsk identitet och västerländsk kultur, till exempel Physique-stjärnan Sadik Hadzovic. Sådana individer bör lyftas fram som positiva exempel på hur en konstruktiv hybrididentitet kan formeras.

Östasien: Japan, Kina, Sydkorea och Taiwan
Östasien är en av världens mest inflytelserika regioner, ekonomiskt, kulturellt och militärt. Kina är världens näst största ekonomi efter USA och Japan den fjärde största efter EU. Mycket av den moderna utvecklingen i området är en direkt konsekvens av västerländska impulser, men det finns också en del kulturella och andra särdrag. Som den singaporianske sociologen Chua Beng Huat noterat (2012) existerar en östasiatisk kultur och populärkultur som är delvis oberoende av amerikansk och västerländskt inflytande, och denna vilar i sin tur mer på tradition, (post)konfucianism och familjevärderingar. Men skillnader förekommer också bland de olika länderna. Exempelvis är Kina ett i hög grad ickereligiöst samhälle som alltjämt styrs av Kinas kommunistiska parti, om än numer utifrån statskapitalistiska principer, medan Japan och Taiwan är demokratiska länder med intima samarbeten med USA. Sydkorea utmärker sig för att vara kristet och buddhistiskt, medan Japan är buddhistiskt och shintobaserat, och Taiwan i första hand konfucianskt och taoistiskt (det är där som den traditionella kinesiska kulturen delvis lever vidare). Noterbart är att, som Niall Ferguson har belyst, kristendomen har brett ut sig alltmer i Kina under de senaste decennierna. Sammantaget är Östasien en mycket fascinerande region kulturellt, såväl gällande det traditionella som det moderna.

En annan och mindre upplyftande aspekt som är viktig att ha en uppfattning om är de latenta konflikter som finns i området. 1900-talets första hälft var mycket turbulent för Kina, Japan, och Korea, och för Kinas del är det först under de senaste tre decennierna som stabilitet och materiell utveckling har kunnat ske relativt friktionsfritt. Än i dag finns dock tydliga tecken på oro. Dels beträffande det alltjämt pågående kriget mellan Nord- och Sydkorea (även om vapenstillestånd råder), dels konflikten mellan Kina och Taiwan, dels gällande flera av ödispyterna i Öst- och Sydkinesiska havet. Det gäller inte minst Senkaku-öarna som både Japan, Kina och Taiwan gör anspråk på, samt Tsushima-ön som Japan och Sydkorea har tvistat om men som överlag har skapat mindre turbulens. Härvidlag tycks dock USA ha en viss stabiliserande effekt på grund av sina nära relationer med samtliga länder förutom Nordkorea. Dessutom har de berörda parterna alldeles för mycket att förlora på en mindre väsentlig territoriell fråga. Dock är inte minst Kina-Taiwan-konflikten central för relationer på både regional och global nivå.

Så kommer du över en platå i dieten

Nästan alla dieter bygger på något slags kaloriberäkning, kombinerat med att man får i sig tillräckligt med makronutrienter (proteiner, kolhydrater och fetter) och mikronutrienter (vitaminer, fibrer och antioxidanter).

De flesta som tränar hamnar någonstans omkring 200 gram proteiner, 200 gram kolhydrater, och 50 gram fett. Sedan justerar man utifrån kroppsvikt, kroppslängd, kön, var man befinner sig i dieten och så vidare. Det finns bodybuilders som äter 300 gram proteiner per dag, och fitnesstjejer som äter 1000 kalorier om dagen under vissa faser. En del använder penna eller ett dokument där de skriver ner allt, men man kan även ha det mesta i huvudet och sedan använda våg och spegel för att utvärdera.

Vad händer då när man hamnar på en platå i sin viktnedgång och hur kan man hantera det utan att ändra på grundprinciperna? Just nu har jag fastnat lite, även om det inte gör så mycket, så jag tänkte dela med mig av strategierna för hur jag hanterar det.

Tidigare har jag skrivit om hur man stegvis kan gå ner i en vikt genom att plocka bort livsmedel, för att sedan följa ett kostschema i en senare fas, och kanske ha en rejäl ätardag/fuskdag på helgen. Mitt upplägg under ett tag har varit att äta 2000 kalorier per dag, måndag-fredag, och sedan omkring 5000 kalorier på lördagar, och 3000 på söndagar. Variationer har dock förekommit, på grund av middagar ute, besök hemma hos mina föräldrar (där det har blivit mer mat) med mera. Trots vissa avvikelser har jag kunnat gå ner från cirka 76 kg till 72,2 som lägst sedan november. Estimerar att jag har gått ner från 14% kroppsfett till 11-12%.

Det är bra men att bara gå ner 2-3 hekto i veckan är i minsta laget. Jag skulle gärna vilja gå ner ett halvt kilo fett i veckan innan jag hamnar på nästa platå och har då kommit under 70 kg och en ensiffrig kroppsfettsnivå.

Så här är följaktligen nästa mikrofas. I stället för två proteinbars innan passet, måndag-fredag, äter jag en extra kvarg (500 gram naturell), vilket utgör cirka 300 kalorier i stället för 450. På så vis får jag upp den totala proteinmängden, vilket kommer att vara fördelaktigt för att undvika muskelförlust, samtidigt som kalorimängden minskas. I stället förlägger jag dessa proteinbars till ätardagen på lördagar och ser dem hädanefter som lite bättre godis. Under denna dag äter jag fortsättningsvis mer måttfullt av godis och annat, och får då ner den totala kalorimängden till cirka 4000.

Totalt sett innebär detta att jag får i mig 18 000 kalorier i veckan, vilket motsvarar omkring 2500 per dag. Detta kommer att resultera i en viktminskning omkring 4-5 hekto i veckan i stället för omkring 2-3. Jag har fortfarande kvar grundupplägget men justerar något i en ändamålsenlig riktning.

I nästa fas, framme i mars och april, blir det att lägga till lite promenader och korta löppass 1-2 gånger i veckan, men behålla i stort sett samma kostupplägg. I samband med det kommer jag även vara extra noggrann med att få i mig EAA och HMB för att inte bli av med massa.

En bit ner till 5 procent kroppsfett

En bit ner till 5 procent kroppsfett

Hur jag har kunnat resa till 50 länder

När man är drygt 30 och har varit i 50 länder har man hunnit med en del. Hur har det möjliggjorts? Har jag föräldrar eller släktingar som ger mig pengar eller har rest med mig? Tjänar jag massor? Får jag resa massor i jobbet? Är det en fråga om prioriteringar? Handlar det om smarta “hacks”? Eller kanske en kombination av samtliga? Här förklarar jag hur man kan bli en global resenär utan särskilt stora resurser till förfogande, samtidigt som jag även ger en mer realistisk och nyanserad bild utifrån egna erfarenheter och förutsättningar.

Familj och släktingar
Som liten reste jag lite grann inom Europa. Vi hade periodvis en rätt bra ekonomi, men periodvis också det mer knapert med svenska mått. Det blev en del korta resor under 90-talet, men de flesta av dessa länder och städer har jag varit i på egen hand när jag blivit student eller börjat arbeta. Till exempel England, Frankrike, Tyskland och Spanien.

På senare år har mina föräldrar varit ganska generösa, och betalat ett fåtal resor till viss del, men troligtvis hade jag åkt till dessa länder och städer ändå. Exempelvis åkte vi till New York 2008 men där hade jag redan varit en gång.

Jag fick även en mindre summa pengar av min farmor, ett arv, och det använde jag till en resa till Australien som annars inte hade varit möjlig i det skedet, men i det stora hela har familj och släktingar endast bidragit till ungefär 5% av de besökta länderna.

Dock har mina snälla föräldrar bidragit en hel del indirekt genom att ha låtit mig bo hos dem i stort sett helt gratis under framför allt några somrar, vilket har möjliggjort sparande och därmed resande även under perioder då jag har haft mindre pengar att röra mig med.

Faktum är att jag inte har rest i jobbet än så länge, delvis för att det endast har funnits möjligheter till korta vistelser inom Europa som inte har framstått som särskilt lockande.

Sparande och prioriteringar
Desto större inverkan har sparande och prioriteringar haft. Jag har prioriterat bort bilar, båtar, motorcyklar, och dyrare teknikprylar, och även varit mer selektiv och mindre slösaktig när det gäller festande och kläder.

Exempelvis använde jag 30 000 SEK som jag tjänade sommaren 2008 till en Japanresa i maj/juni 2009. 95% hade bränt de pengarna på annat. Sedan jag börjat arbeta heltid har jag fortsatt att prioritera resor till ganska stor del. Jag lägger undan 5-10 000 varje månad, och en betydande andel av det utgör en resebudget.

Långsiktighet och selektivitet
Med långsiktighet och selektivitet syftar jag på att jag ofta är ute i god tid och kollar flygresor och boende på nätet, och väljer både utifrån vad jag känner för och vad det kostar. Bokar man många månader i förväg kan man få ner priserna rejält. Dessutom väljer jag generellt bort dyra resor som till exempel safari i Afrika och lyxplatser som Mauritius, Maldiverna och Seychellerna. En del av det kanske görs i framtiden, framför allt Sydamerika som ännu inte har blivit av, men jag gillar inte att slösa pengar i onödan.

Dessutom har jag besökt många ställen under några få dagar, som exempelvis Paris, Dubai, London, New York, Reykjavik och Zürich, och rest budget-style i många länder (lågprisflyg och hostel). Ofta brukar jag växla mellan korta och lite längre resor, och bo på finare ställen endast när det rör sig om billiga länder och/eller kraftigt rabatterade hotellpriser. Tips på billiga femstjärniga hotell finns i till exempel Marocko, Indonesien, Malaysia och Vietnam. Även Las Vegas och Dubai är relativt billiga i det avseendet.

Vidare har jag anpassat mig de år då jag har haft lite pengar. Exempelvis studerade jag språk mellan hösten 2014 och sommaren 2015 och gick back ekonomiskt varje månad under 10-12 månaders tid, trots att jag arbetade som lärarvikarie, tog emot en del PT-kunder, och även hade ett kroppsarbete på sommaren. Den perioden blev det endast en kort resa, till Warszawa.

Tjäna mer pengar på sikt
För att resande ska bli möjligt krävs alltid en betydande mängd egna pengar, oavsett om det rör sig om sådana som tjänats genom sommarjobb under studenttiden eller den vanliga heltidslönen som har legat någonstans mellan 27-33 000 kr brutto inom mitt yrke.

På sikt handlar det förstås om att öka sina inkomster i relation till utgifter, så att man har råd att fortsätta med det. En del pengar kommer troligtvis att gå till andra ändamål än egna nöjesresor så man får kanske vara mer försiktig, åtminstone under vissa perioder. Samtidigt är selektivitet och prioriteringar fortsatt viktiga, och att hitta sätt att åka iväg och ha kul utan att slösa mer än nödvändigt.

Sammanfattningsvis rör det sig om en kombination av att tjäna tillräckligt med pengar (vara medelklass), prioritera, vara selektiv med resor och boende, fatta bra beslut, och vara ute i god tid. Resornas omfattning och hur mycket man konsumerar spelar förstås också roll.

Har Zlatan blivit offer för “rasism” eller bara den svenska jantelagssjukan?

Nyligen rapporterade Sportbladet om att Zlatan Ibrahimovic menar att han utsatts för “rasism” av svenska medier. Hade han hetat Larsson eller Svensson hade han inte blivit så hårt ansatt, menar den kände fotbollsspelaren. Är då detta rimligt och riktigt? Är det “rasism” eller snarare någonting annat som är typiskt för det svenska kynnet som han syftar på?

Sverige, såväl folket i stort som media och offentligheten, har sedan länge präglats av en motsägelsefullhet och ambivalens. Å ena sidan är Sveriges resurser och infrastruktur så mäktiga att landet kan ta emot “nästan hur många som helst”, för att citera den kände kulturarbetaren Carl Rudbecks uttalande från 2000. Precis som förre statsministern Fredrik Reinfeldt syftade han delvis på att Sverige är ett ganska stort land geografiskt, men till övervägande del torde det handla om rikedom och resurser. Annars hade Mongoliet bara kunnat låta människor slå ned sina bopålar lite varstans i Gobiöknen.

Under 1900-talet kunde svenskar med hjälp av lika delar fred, hårt arbete, och gynnsamma politisk-ekonomiska modeller (socialdemokrati och marknadskapitalism) utvecklas till ett av de mest framgångsrika med moderna mått mätt. Trots att det inte sägs utåt särskilt ofta är svenskar väl medvetna om det. En del av helheten är också det egalitära idealet och ett anslag av jantelag. Högfärdiga människor uppskattas inte i allmänhet.

Å andra sidan finns en tanke om att Sverige är ett tråkigt land och måste ha externa influenser från andra länder och kulturer som livar upp. Det ursvenska är bara barbariet sa Reinfeldt, medan Mona Sahlin klagade på att Sverige bara har midsommar och andra lite töntiga högtider att komma med (Hört talas om svenska uppfinnare, författare, och landets natur?). Den engelske filosofen Roger Scruton kallar tendensen oikofobi, ett nedvärderande av det som finns på hemmaplan. Ofta står det i motsättning till den globala konsumtionskulturen och en mer kosmopolitisk identitet.

Allt detta kan också beskrivas som en konflikt mellan assimilation och mångkultur. Ska alla, oavsett bakgrund, “bli svenskar” eller ska “mångfald” hyllas?

Mitt i allt detta passar Zlatan Ibrahimovic in (eller inte in), känd för sina enorma prestationer och narcissistiska image. Å ena sidan välkomnas han som en hjälte och ett välbehövligt nytillskott i den svenska lagomkulturen. Även väldigt många med helsvensk bakgrund älskar honom, och har överseende med eventuella megalomanidrag, som ofta troligen manifesteras med ett mått av humor och distans.

Å andra sidan stör sig många genuint på den överdrivna, arroganta och självförhärligande attityden hos den Malmöättade giganten. Det är inget typiskt svenskt beteende, utifrån ett egalitärt perspektiv där alla förväntas demonstrera ödmjukhet och jämlikhet.

För egen del förespråkar jag ett balanserat förhållningssätt till narcissism kontra jämlikhet och ödmjukhet. Ett betydande mått av narcissism är positivt för den individuella utvecklingen och gynnar till och med samhället via konkurrens, men det får gärna balanseras med mer mjuka och sympatiska egenskaper och beteendemönster.

För att sammanfatta rör det sig snarare om ett ambivalent förhållningssätt till normavvikande individer som Zlatan Ibrahimovic, än rasism i striktare mening. Media och svenskar vet inte alltid om de ska hylla eller kritisera hans personlighet. Rasism är ett kraftigt inflationsangripet begrepp som har sagts så många att det nästan helt tappat sin relevans och sitt värde. Hade Ibrahimovic varit lite mer som den jordnära Henrik Larsson, som har blandad bakgrund, hade han troligtvis inte blivit ansatt av media. Det handlar mer om beteende än efternamn och ursprung.

Sedan kan man ha olika uppfattningar om Ibrahimovic image och sätt att vara i offentligheten, men att nästan låta som en social justice warrior (SJW) framstår som lite patetiskt för en i huvudsak hyllad idrottsstjärna tillika mångmiljardär.

Saker att fokusera på under 2018

En stor del av det som jag fokuserar på, när jag skriver och i mitt eget liv, kan kopplas till två saker: minimalism och självförbättring. Med det menas att fokusera mindre på konsumtion och vad andra människor sysslar med (kändisar, fotbollslag, människor i din omgivning som det skvallras om), och fokusera mer på ett antal områden som innebär att du själv utvecklas och har din privatekonomi i ordning. Om människor gjorde det skulle vi i samhället ha färre jättebebisar och mindre kriminalitet. Så här kan man gå till väga.

Jobb och bostad
Grunden i tillvaron är att ha jobb och bostad och tjäna minst 23 000 kronor i månaden, gärna avsevärt mer så klart. Det är prio ett.

Minimalism
Nästa sak att fokusera på är minimalism, vilket innebär att man strävar efter att konsumera så lite som möjligt och fokusera på i stort sett kostnadsfria saker som utvecklar dig som person. Detta brukar variera beroende på vad man har för inkomst, och jag anser att kläder/stil och resor bör vara prioriterade områden, men även i dessa avseenden handlar det om att hitta sätt att minimera utgifter, till exempel genom att blanda billiga och dyrare plagg, samt att handla på rea.

Säg nej till överdriven konsumtion och att vara en zombie som är mer intresserad av fotbollslag än din egen utveckling. Nej, Liverpool eller Manchester United är inte “ditt” lag. Fotbollen är ett internationellt, kapitalistiskt opium för folket som enbart handlar om att tjäna pengar. Det enda “ditt” lag bryr sig om är dina pengar, som du ger dem genom att köpa tv-matcher, matchtröjor etcetera.

Sedan kan man selektivt uppskatta fotboll, tv-spel, Netflix med mera, men det gäller att ha en prioriteringshierarki. Ditt liv är viktigare än Ronaldos.

Fysisk utveckling: styrketräning, konditionsträning, självförsvarsträning samt stil
Beträffande fysisk utveckling så är det bra för en själv och omgivningen. Om du är vältränad, äter nyttigt och sover bra mår du bättre, presterar bättre på jobbet, din eventuella partner uppskattar din kropp och att du kan bära tunga saker, och kan du självförsvar kan du om nöden kräver hjälpa dig själv och andra människor betydligt mer än en soyboy.

Det handlar om individuell smak och intressen, men styrketräning, intervallträning och MMA, thaiboxning, eller krav maga kan vara tre huvudområden att fokusera på under 2018 och framledes.

Gällande stil och utseende har du mycket på köpet genom att vara vältränad och ha en mer eller mindre låg kroppsfettsnivå, men utöver det handlar det om att ha en klanderfri hygien och att klä sig snyggt. Ett par Calvin Klein- eller Hugo Boss-kostymer på rea, några edgy kavajer, och svarta lackskor och helvita sneakers kommer du långt med. Som pricken över i kan du ha en concealer under ögonen som tar bort eventuella trötthetstecken.

Intellektuell utveckling: läs, skriv och konversera med andra
Vid sidan av medfödd intelligens och utbildning är det viktigt att läsa mycket på sin fritid, skriva mer eller mindre, samt konversera med andra människor om ämnen och frågor som engagerar en. Du måste inte läsa en bok i veckan, men en i månaden är rimligt.

Utöver det kan språkutveckling vara viktigt. Grunden är svenska och engelska, vilket man automatiskt blir bättre på om man läser och skriver på dessa språk, men för egen del fortsätter jag även att fokusera på koreanska och tyska.

Etisk utveckling: följ lagen, bygg karaktär och fatta bra beslut
Att utvecklas etiskt/moraliskt handlar om att följa lagen, bygga en bra inre och yttre karaktär (flit, klokhet, ansvarsfullhet, rättrådighet, punktlighet, samarbetsvillighet etcetera), samt fatta bra beslut. Någon form av grundläggande förståelse för normer och att vara miljömedveten är en bra grund i det avseendet, så använd sunt förnuft, tänk kritiskt och var påläst.

På så vis finns tydliga samband mellan att utvecklas fysiskt, intellektuellt och etiskt.

Nöjen: selektiv alkoholförtäring och resor
Som jag tidigare har skrivit om är selektiv alkoholförtäring, av fysiska, ekonomiska och andra skäl, att föredra framför omfattande konsumtion. Förslagsvis kan det ske mer om man är utomlands och besöker något av ens favoritländer.

För egen del värderar jag resande oerhört högt och i år blir det ett flertal såväl längre som kortare vistelser i nya länder (kanske även några tidigare besökta). Jag ser fram emot ett nytt år och att utbyta idéer med likasinnade.

Så motverkar du sjunkande intelligens

Precis som att nästan alla vill vara starkare och mer vältränade, vill de flesta var smartare. Dock är inte alla villiga att lägga ner den tid och energi som krävs för att utveckla sin fysiska och intellektuella förmåga.

Hur pass medfödd (genetiskt betingad) respektive föränderlig (miljöbetingad) intelligens är, mätt i standardiserade IQ-tester, har inte oväntat varit omstritt. Robert Plomin och kolleger har dock demonstrerat att intelligensen till övervägande del är medfödd, och att det främst är i unga åldrar som den kan förändras, för att senare i livet bli mer styrd av gener (0.8 eller 80%). Intelligens är primärt ett neurobiologiskt fenomen.

Som James Flynn visar i verket Are We Getting Smarter? tycks inte heller miljöfaktorer som kost påverka särskilt mycket, men det kan delvis bero på att många i rikare länder äter alldeles för dåligt. De flesta skulle ha råd att äta bättre än vad de gör. Ketos ser ut att leda till bättre hjärnfunktion, men då handlar det kanske snarare om att förebygga sjukdomar som alzheimers än att bli smartare. Den kost många äter med alltför mycket socker, kolhydrater, stärkelser och transfetter är hur som helst inte optimal, vare sig för kognitiv förmåga eller allmänt välmående.

Det finns en del som är oklart, och en del av IQ-ökningarna under främst andra hälften av 1900-talet beror på att människor är mer vana vid själva testen, och/eller att moderna skolor sysselsätter elever med liknande typ av uppgifter som de i testerna. Genomför en person två tester av samma slag kommer det andra sannolikt att innebära ett något högre testresultat. Ökningarna kallas Flynn-effekten, efter nya zeeländaren James Flynn, och även FLynn-effekten eftersom både James Flynn och Richard Lynn var de som uppmärksammade ökningarna på bred front.

Men det finns faktiskt en del man kan göra för att förhindra att ens individuella IQ sjunker (eller att den blir högre), vilket ovannämnde James Flynn påpekar i en artikel i Forskning & framsteg som handlar just om att IQ-nivåerna länge har höjts för att sedan sjunka de senaste decennierna.

På frågan om vi kan vända denna utveckling svarar Flynn:

Jag vet faktiskt inte, säger James Flynn. Men det är långt viktigare att vi använder oss av den stora och faktiska ökning vi upplevt på lång sikt till något vettigt, än att bekymra oss över ett mindre fall. Men en bra sak vore om fler läste tjocka böcker, gärna om historia.

Precis som jag föreslår i min e-bok är läsning oerhört viktigt för att utveckla sin kunskap och kognitiva förmåga (IQ). Även om man “bara” skulle kunna öka sin IQ med 5-10 poäng vore det fördelaktigt för en själv och omgivningen. Kunniga människor bidrar till sitt eget välmående men även till de miljöer i vilka de vistas.

Som jag även påpekar är det självklart svårt att itu med tjocka och relativt svåra böcker om man har liten läsvana och/eller läs- och skrivsvårigheter som dyslexi, men man kan även läsa kortare böcker samt lyssna på ljudböcker. Ta ett steg i taget och arbeta dig framåt mot nästa nivå.

När vi ändå är inne på fenomenet tjocka böcker kan jag dock tipsa om bland andra följande titlar:

Charles Murray – Human Accomplishment (2003, 688 sidor)

Svante Nordin – Filosofins historia (1995, 2003, 680 sidor)

Camille Paglia – Sexual Personae (1990, 718 sidor)

Steven Pinker – The Better Angels of our Nature (2011, 802 sidor)

Ayn Rand – Atlas Shrugged (1957, 1096 sidor)

Lev Tolstoj – Anna Karenina (1885, 926 sidor)

Lee Kuan Yew – From Third World To First (2000, 752 sidor)