Rysslands krigföring och visionen om en “En rysk värld”

Att det förekommer felaktigheter – både från pro-ryskt och pro-ukrainskt håll – i anslutning till kriget i Ukraina är inte oväntat. Några av dem gäller bland annat den falska dikotomin mellan diktaturen Ryssland och demokratin Ukraina, när det i själva verket rör sig om två i olika grader bristfälliga regimer.

Inom mediestudier talar man ibland om “framing”, ett sätt att ringa in ett fenomen som väljs ut som särskilt viktigt att fokusera på, men att “frama” kampen för demokratin får anses vara ett misslyckande från västerländsk sida. Krig är främst dåligt för att civila dödas och länder försämras, inte på grund av graden av demokrati i det land som drabbas.

En annan felaktighet gäller Rysslands så kallade hybridkrigföring, särskilt i samband med annekteringen av Krim 2014, som anses ha varit särskilt effektiv och karakteristisk för Ryssland. Men Rysslands försök att använda bland annat information och andra icke-militära metoder är på intet sätt ny utan har förekommit i snart sagt alla krigförande länder under mycket lång tid.

Faktum är att huvudanledningen till att Ryssland kunde ta över Krim så enkelt är på grund av att de redan hade militär kontroll där på grund av ett avtal med Ukraina, parallellt med att Ukraina hade en ganska svag militär, samt att den ryskspråkiga befolkningen inte såg ryskt övertagande som någonting särskilt negativt. Även om valet var riggat så stödde många ryssar och ryskspråkiga ukrainare på Krim den ryska annekteringen, åtminstone så till den grad att de inte försökte göra revolt.

Det mesta tyder på att Ryssland har investerat i konventionella militära metoder och material – elitsoldater, pansarvagnar, missiler, mer avancerade stidssystem etc. – sedan Sovjet-unionens upplösning. Det är det som har gått att skönja både i Georgien 2008, i Syrien mellan 2010- och framåt, och i Donbass 2014-2015, samt invasionen av Ukraina 2022. Hela föreställningen om hybridkrigföring är alltså en extremt missvisande analys av vad som faktiskt har skett i detta hänseende.

Rysk “soft power” – idén om “En rysk värld”
I en annan viktig akademisk artikel, Soft power and identity: Russia, Ukraine and the ‘Russian world(s)’ (2016), redogörs i stället för att det som tidigare beskrivits som rysk propaganda är helt vanlig soft power, som används av en mängd länder som till exempel USA, Kina och Sydkorea.

Begreppet soft power, som myntats av Joseph Nye, är lite diffust men betyder i stora drag att till skillnad från hård makt, som militära medel, hot, och sanktioner, kan man få människor att göra som man vill med hjälp av attraktion – morot i stället för piska. Om till exempel Sydkoreas regering vill få fler turister till landet kan de dra nytta av att många gillar k-pop och k-drama och därför blir sugna att åka dit.

Problemet med begreppet är dock, bland annat, att många av dessa saker inte sker medvetet. Japans och Sydkoreas regeringar kan dra nytta av att k-pop, anime, manga etc. är populära företeelser men det betyder inte att de har planerat att det ska bli det eller att de styr produktionen. Dessutom är det ju upp till andra personer hur pass så att säga receptiva de är för det attraktiva materialet.

Från rysk sida kan man dock ana en lite mer utstuderad soft power sedan ungefär 2007. Både Putin-regimen, patriarken Kirill av Moskva, och andra centrala aktörer har kunnat föra fram narrativ som avsiktligt har syftat till att stärka attraktionen av rysk kultur och politik. Till viss del har man också lyckats.

Så här skrev jag om rysk soft power 2015:

Russia constitutes one of the largest countries and economies in the world, and like China and Saudi Arabia it is more or less authoritarian. Another current characteristic is its geopolitical expansions in for instance Ukraine.

Besides military hard power, influential Russians use soft power by the means of media channels such as Russia Today in order to spread an alternative world-view, different from the Western, pro-EU and pro-American counterpart.

This might be a relatively fruitful way to get both Western and other people more on the Russian side, or at least to have a more nuanced understanding of Russia and what it aims for both culturally, economically and (geo)politically.

Mer specifikt betyder det att man vill föra fram ett narrativ som betonar föreställningen om “En rysk värld”, som förenas inte bara av snäv etnicitet utan mer allmängiltiga företeelser som det ryska språket, kulturen och ortodoxt kristna värderingar. Narrativet är så pass inkluderande att även de som har lärt sig ryska på till exempel universitet och/eller genom självstudier tillhör “den ryska världen”. Mer specifikt har det dock syftat till att förena de östslaviska folkgrupperna – ryssar, ukrainare och belarusier. Dessutom finns det, återigen, många rysktalande i Ukraina.

Det framstår, ur vissa aspekter, som ganska attraktivt på riktigt. Det ryska språket är stort och användbart och delvis ganska vackert, det finns gott om vackra platser i Ryssland – både naturområden och kyrkor – och på senare år även rysk populärmusik som är riktigt, riktigt bra. Främst inom rap, som Miyagi och Endspiel från delrepubliken Nordossetien och Skyptonite från Kazakstan, men även en del mjukare musik som pop, ballader etc. En del mer traditionellt sinnade människor har också fattat visst tycke för professionella kanaler som Russia Today (RT).

Hade Rysslands ageranden begränsat sig till soft power hade landet och kulturen sannolikt fortsatt vara ganska attraktivt, även för ukrainare. Men redan innan invasionen av Krim fanns indikationer på att stora delar av Ukrainas befolkning inte omfamnade narrativet. De var inte anti-ryska men ville se Ukraina som en del av ett större Europa, där även Ryssland ingår, men med ett självständigt Ukraina som grundstomme.

Rysslands regim har dock vägrat gå med på detta, och däri ligger ett av grundproblemen. En ny studie från Kievs sociologiska institut visar att antipatierna mot Ryssland är större än någonsin. Undersökningar som genomförs i till exempel västerländska länder kommer sannolikt att påvisa försämrade uppfattningar om den ryska regimen och till och med om ryssar, ryska språket och rysk kultur i allmänhet. Sannolikt har man även undergrävt för den mer hybridiserade, delvis amerikaniserade populärmusiken som var mycket populär så sent som i början av 2022.

Soft power som politisk-ekonomisk strategi har stora begräsningar och det finns lägen då militär makt och sanktioner behövs. Ryssland har dock begått ett stort misstag och ironiskt nog dödat drömmen om att människor i andra delar av världen frivilligt omfamnar rysk kultur.

Dynamiken mellan positiv narcissism och samvetsgrannhet (conscientiousness)

Vi lever i en paradoxens tid när människor helt utan expertkunskaper uttalar sig om olika psykologiska fenomen, när antalet selfies ökar samtidigt som fördömanden om andra människors narcissism, när godhetssignalering har blivit ett sätt marknadsföra sig själv, och när hårt arbete ersätts av hacks och genvägar. Men det finns fruktbara förhållningssätt till detta, som har stöd i både rigorös beteendevetenskap och vanligt sunt förnuft.

Ända sedan Sigmund Freud lanserade sin uppsats “Zur Einführung des Narzißmus” (Om narcissism, 1914) har det funnits en spänning mellan det som senare kallas overt och covert narcissism. Overt narcissism är den mer vuxna och konstruktiva formen av narcissism som kännetecknas av ambitioner och mål, medan covert narcissism är den mer infantila formen där barnet ser sig som unikt och förtjänar uppmärksamhet och särskilt omhändertagande, oavsett om det rimligen har gjort sig förtjänt av det eller inte. Även hos ungdomar och en del vuxna lever denna form av skör narcissism, covert eller fragile narcissism, vidare.

I José Ortega y Gassets socialpsykologiska och politiska-filosofiska skrift Massornas uppror (1930/34) föreligger denna dynamik, där han själv kan anses ge uttryck för att vara “the overt narcissist” och massmänniskan, som han häcklar, “the covert narcssist”:

Ty genomsnittsmänniskan, som ser sig av denna tekniskt och socialt så fulländade värld, tror i själva verket, att naturen frambragt den och aldrig tänker på de personliga ansträngningar av högt begåvade individer, genom vilka den frambragts. Ännu mindre vill hon medge, att dessa förvärvs fortbestånd beror av vissa sällsynta mänskliga dygder, och att hela den stolta byggnaden mycket snart skulle förfalla, om de blott i minsta mån saknades. (…)

Detta föranleder oss att konstatera de båda första dragen i massmänniskans själsliga habitus: den fria expansionen av hennes vitala behov och därför även av hennes personlighet, och den principiella otacksamheten mot allt det, som möjliggjort hennes friktionsfria existens. Man känner väl till dessa båda drag från det bortskämda barnets psykologi som är en slagruta vid analys av massmänniskans själsliv.

De senaste åren talar alltmer för att “overt narcissism” är ett positivt personlighetsdrag – både denna och denna välgjorda artikel talar för det – medan covert narcissism förknippas med social manipulation, avundsjuka, och psykisk ohälsa.

Overt narcissism som beteendevetenskapligt konstrukt hjälper oss att förstå att subklinisk narcissism är distinkt åtskild från psykopati – de korrelerar inte ens med varandra i betydande utsträckning. En flitig och ambitiös narcissists personlighetsmässiga konstitution korrelerar mer med conscientiousness, ett av de viktigaste och mest pro-sociala dragen i dagens samhällen. Flera forskare har till och med gått så långt som att hävda att narcissism inte bör anses vara en del av den mörka triaden/tetraden. Det är om inte ett ljust så åtminstone ett neutralt, grått personlighetsdrag.

Conscientiousness tillhör The Five-Factor Model (the Big Five) och kännetecknas av framför allt målmedvetenhet, ordningssamhet, och plikttrogenhet. Ofta översätts det på svenska, något missvisande, med samvetsgrannhet som framstår som lite snävt. Poängen är dock att den samvetsgranna personen håller sitt ord, är flitig och låter sig inte påverkas alltför mycket av vare sig inre eller yttre motivation – den anstränger sig konstant, oavsett om belöningen är långsiktig, kortsiktig eller det inte finns någon belöning. Har ni tänkt på att en del personer alltid är flitiga och hjälper till, även om det inte ens behövs? Eller som gör bra ifrån sig på alla skoluppgifter, även dem som inte är direkt betygsgrundande? Det är den samvetsgranna människan i ett nötskal. Samvetsgrannhet är influerat av Freuds tankar om överjaget, Das Über-Ich, och formas ofta i ett samspel mellan individens biologiska konstitution, familjens uppfostran, och samhällets lagar, regler och normer. Men inom personlighetspsykologi mäts det framför allt genom formulär där individen skattar sig själv. Alltså går det inte att spekulera i andra människors personlighetsdrag, även om det går att ana en del sådana tendenser när man beaktar statistiska samband mellan samvetsgrannhet och skolresultat.

Men även om det alltså går att kombinera narcissism med samvetsgrannhet är det ändå två olika personlighetsmässiga fenomen. Man kan fråga sig hur pass konstruktivt det är att vara särdeles narcissistisk när man har blivit förälder: är det läge för självhyllningar och egocentrism när man har fullt upp med minst ett heltidsjobb och ökande grad av hemmasysslor? Vid sidan av den sunda graden av narcissism som alltid är positiv är det nog inte rätt skede i livet, men möjligen senare när det finns möjlighet att så att säga återuppta de egna ambitionerna, några av dem.

Dock tenderar samvetsgrannhet att öka närmast naturligt ju äldre man blir. Alltså bör det inte anses vara negativt att vara tämligen narcissistisk i vuxen ålder eftersom man mognar när man skaffar barn och i allmänhet måste vara mindre självcentrerad. Det handlar bara om att slutligen ta steget från den förlängda adolescensen till vuxenvärlden.

Det här krävs för att bli publicerad i en refereegranskad akademisk/vetenskaplig tidskrift – en jämförelse med journalistik

Att skriva och få saker publicerade är enkelt sedan bloggen och mikrobloggen (Twitter m.fl.) uppstod. Det krävs ingen kvalitetsgranskning över huvud taget utan man är sin egen redaktör som trycker på publiceringsknappen. Det är också det jag gillar med bloggen som fenomen – att idéer kommer ut direkt, samtidigt som det finns möjlighet att ta bort gamla inlägg och revidera språkfel med mera.

Annorlunda är det med att publicera texter i akademiska/vetenskapliga tidskrifter, särskilt de som har rigorös peer review, men det finns även liknande mekanismer inom journalistikens värld. Dock föreligger även distinkta skillnader mellan den akademiska världen och journalistikens sfär, och mellan akademiska publikationer som kräver refreegranskning (peer review) och de som bara kräver att en redaktör godkänner ett manuskript. Naturligtvis finns det även stora skillnader mellan alla de mängder av tidskrifter som kräver mer eller mindre omfattande refereegranskning. Jag ska kortfattat förklara en del av detta.

Vad är peer review?
Med “peer” menar man en akademisk kollega, i detta fall oftast en anonym sådan, som granskar ditt material. Denna peer fungerar även som referee, granskare, varför referee och peer är synonyma begrepp i det här sammanhanget. Så här står det nästan alltid på de referee-granskade tidskrifternas hemsidor:

“All research articles in this journal have undergone rigorous peer review, based on initial editor screening and anonymized refereeing by at least two anonymous referees.”

Det krävs alltså att en redaktör läser igenom varje insänt manuskript och bedömer att det håller tillräckligt hög kvalitet och passar tidskriftens “Aims & Scope”, det vill säga ämnen och inriktning, innan referee-granskningen inleds. Innan dess kräver det nästan alltid att en redaktionsassistent har gått igenom de rent formella delarna, t.ex. att texten inte är för lång eller kort och har rätt referenssystem, rubriker med mera. Det innebär i sin tur att ju högre ranking (impact factor) en tidskrift har, desto fler manuskript måste sållas bort redan i initialskedet. Sedan avgör också statusen/populariteten hur pass hårda i kritiken som de två granskarna tillåts vara för att manuskriptet ska kunna publiceras i ett senare skede, efter att ha genomgått mer eller mindre omfattande revideringar (revisions). Jag som forskar och publicerar inom utbildningsvetenskap och psykologi har varit med om att granskare tilldelar det samlade omdömet “major revisions”, vilket oftast är ett bra besked efter den första granskningen av två-tre granskare, men sedan väljer ändå redaktören att inte gå vidare i processen utan refusera manuskriptet. Det är på grund av att de måste hålla nere antalet publicerade artiklar varje år och då är det här ett sätt att göra det. Endast de manuskript som fordrar små ändringar, minor revisions, går vidare i processen.

Noterbart är att man kan ha sina egna peers, kollegerna vid institutionen eller dem som man träffar på konferenser, som läser igenom ditt material och framför konstruktiv kritik, men det är inte dessa peers/referees som avses här. En likhet är dock att vare sig man vill det eller inte kommer granskarna att påverka en del av ditt manuskripts innehåll eftersom de till stor fäller avgörandet – du måste revidera i enlighet med deras kritiska och konstruktiva förslag för att det ska bli accepterat. Själv är jag mycket av en individualist som forskar och skriver på egen hand, utan input från andra, men ändå måste jag så att säga behaga de anonyma granskarna för att bli publicerad. De måste gilla manuskriptets övergripande konstitution, men kräver också att jag ändrar i enlighet med deras förslag – om man inte i några fall kan argumentera för att det inte behövs eller ens är möjligt. Det blir alltså lite av ett (ofrivilligt) team work ändå.

Överlag kan man slå fast att publicera sin akademiska forskning i referee-granskade tidskrifter är en enorm skillnad jämfört med journalistisk och hobbyjournalistisk publicistik. De formella kriterierna, liksom kvalitetskriterierna med mera är väsensskilda. Även en mer akademisk typ av text som “Under strecket” i Svenska Dagbladet skulle jag kunna skriva på två timmar medan manuskript av den här typen kan vara något som framställs och revideras under flera års tid, på grund av flertalet refuseringar som leder till att man omarbetar materialet i flera steg. Å andra sidan kan det gå betydligt snabbare att få något publicerat om allt flyter på: tre veckor att skriva och sammanställa manuskriptet, tre månader att invänta besked under granskningsfasen, och slutligen en månad i samband med slutrevideringar och smärre ändringar i samband med artikelproduktion.

Det finns visserligen en likhet såtillvida att det är hård konkurrens att bli utgiven i tidningsmedia, men skillnaden är å andra sidan – vid sidan av kvalitet och kompetens – att det är manuskriptet och forskningen som är det väsentliga, inte om du redan jobbar för tidningen/publikationen eller har gamla meriter.

Mina referee-granskade artiklar:

(14) 2022: The influence of SES, cognitive and non-cognitive abilities on grades: longitudinal evidence from two Swedish cohorts. European Journal of Psychology of Education.

(13) 2022: The adaptive proculturation process of being a psychutherapist as Kazakh asylum seeker in Sweden. Human Arenas.

(12) 2022: Educational achievement among East Asian schoolchildren 1967–2020: A thematic review of the literature. International Journal of Educational Research Open, 3.

(11) 2022: PISA Achievement in Sweden From the Perspective of Both Individual Data and Aggregated Cross-Country Data. Frontiers in Education.

(10) 2021: Why has Sweden risen in the IFPI league tables but been surpassed by South Korea? A comparative case study. Social Sciences & Humanities Open, 4 (1).

(9) 2021: Money or melancholia? Dropout and retention rates in the K-pop industry. Culture and Empathy, 4 (2), 156-180.

(8) 2021: Regional differences in educational achievement among Swedish Grade 9 students. Scandinavian Journal of Educational Research, 66 (4), 610-625.

(7) 2021: The multifold intertextuality in Lee Chang Dong’s Burning. Social Sciences & Humanities Open, 3 (1).

(6) 2021: Parallelization: the fourth leg of cultural globalization theory. Integrative Psychological and Behavioral Science, 55 (2), 354-370.

(5) 2021: The Applicability of Big Five and the Dark tetrad on Literary Analysis: A Case Study of Yukio Mishima’s Novel Protagonists. East Asian Journal of Popular Culture, 7 (1), 95-113.

(4) 2020: From Oldboy to Burning: Han in South Korean films. Culture & Psychology, 26 (4), 919-932.

(3) 2020: Cultural amnesia or continuity? Expressions of han in K-pop. East Asian Journal of Popular Culture, 6 (1), 111-123.

(2) 2019: What Makes Estonia and Singapore so Good?. Globalisation, Societies and Education, 18 (2), 181-193.

(1) 2019: Achievement in the South Korean Music Industry. International Journal of Music Business Research, 8 (2), 6-26.

Michel Houellebecq – Serotonin

Den franske författaren Michel Houellebecq (1956-) är en av samtidens mest spännande skriftställare och var tidigt ute med att diskutera bland annat den sexuella marknaden i förstlingsverket Konkurrens till döds (1994). I många av verken dyker andra teman som åldrande, kritik mot konsumism och politisk korrekthet upp, ofta skildrade genom cyniska och bittra män mellan 30 och 50. En kritik som lätt kan resas mot Houellebecqs romankaraktärer, och följaktligen hans böcker generellt, är att det är ungefär samma slags personer som återkommer, om än med smärre justeringar. Å andra sidan kan man knappast kalla Houellebecq förutsägbar när det gäller vändpunkt och slut, vilket återigen blir aktualiserat i den näst senaste publikationen Serotonin (2019).

Sammanlagt har det hunnit bli åtta romaner och en kortroman i Houellebecqs nästan 30 år långa författarkarriär. Serotonin handlar om en 46-årig fransman som är missnöjd med sin unga, otrogna fru – en 26-årig japanska som bland annat har roat sig med att ha sex med hundar, vilket skildras i ett kärnfullt tillika motbjudande avsnitt – och mer allmänt med samhället och sin livssituation. Det pendlar som så ofta mellan det konkreta, materiella och köttsliga å ena sidan, och det psykologiska, politiska och filosofiska å den andra. Det ytliga och djupa skaver mot varandra i ett slags långsam, själslig kamp. Huvudkaraktären Florent-Claude (han förkunnar tidigt att han avskyr namnet, både delarna och helheten) grämer sig över de höga lägenhetsavgifterna och hyrorna – när han har betalat dem och bidragit till den otrogna sambons konsumtion återstår endast 10% av den annars rätt så ansenliga månadslönen. Han arbetar för ett statligt jordbruksverk som utredare och rådgivare och kan sitt jobb väl.

Dock har han ärvt en större summa pengar och kan därför helt sonika lämna sitt liv bakom sig och bara säga upp lägenhetskontraktet, vilket sker tidigt i handlingen. Resten av tiden tillbringar huvudpersonen som pillerknaprande, deprimerad kringresande i både Paris och landsbygdsmiljöer, inte sällan med tillbakablickar till hans tidigare, ofta lyckliga förhållanden som av olika skäl har avslutats under olyckliga omständigheter. Han besöker en äldre vän från universitetstiden som har blivit regelrätt jordbrukare men blivit av med både intäkter och sin missnöjda fru; Florent-Claude tycker emellertid att han ska skaffa en fattig men tacksam kvinna från Moldavien men vinner inget gehör hos den nedsupne rebellen som funderar på att protestera mot det underminerade franska jordbruket medelst våldsamma aktioner. Härvidlag kommer förstås de samhällskritiska och politiska anslagen in i bilden. Houellebecq pendlar skickligt mellan hedonistisk liberalism och antiliberal konsumtions- och storföretagskritik. Både socialdemokrati och nyliberalism får se sig häftigt nedsablade, både implicit och explicit.

Serotonin är en skickligt skriven och bitvis underhållande roman, även om den saknar den nyskapande udd som Underkastelse (2015) inbegrep. Denna utgåva framstår snarast som ett slags destillat av flera av hans tidigare romaner. Samma skojfriska cynism och rappa reflektioner som i Elementarpartiklarna (1998) och Plattform (2001) återfinns här, stundtals ännu bättre formulerade.

Problemet är dock att när Houellebecq ska briljera med sina filosofiska, historiska, sociologiska och naturvetenskapliga kunskaper slutar det oftast med slappa provokationer och ännu en hyllning av det kvinnliga könsorganets omedelbara attraktionskraft. Det känns även fantasilöst när huvudkaraktären har grava erektionsproblem och därför är helt – visserligen ofrivilligt – asexuell men ändå framstår som smått besatt av vaginor. Dessutom försöker författaren att pressa in för många idéer inom ramarna för sin huvudkaraktärs tankevärld. En något mer koncentrerad avslutning med färre fragmentariska sidodebatter och lösryckta tankar hade kunnat göra helheten skarpare.

Å andra sidan är slutet – som jag naturligtvis inte ska avslöja – knappast helt förutsägbart. Med andra ord finns inga som helst skäl att lägga ned romanen i protest mot enstaka brister innan man har tagit sig i genom de drygt 300 sidorna. Sannolikt blir det behaglig sträckläsning av det hela inom ett par dagar när väl tid finns över.

Det här är delvis en roman om depression och ensamhet. Att pengar är viktiga men otillräckliga om inte kärlek, sex och fysisk och psykisk hälsa är cementerade i tillvaron. Frågan är dock om de kan vara det hos någon med tanke på livets bräcklighet och det konkurrensbetonade, hårda livet som medborgare i något av västvärldens länder (Nederländerna beskrivs i förbifarten som Europas allra mest kommersialiserade och andefattiga). Om det i huvudsak är samhället som gör oss sjuka eller vi som gör samhället sjukt kan dock diskuteras – en del tyder ändå på att allt inte är så tokigt. Uppenbart är dock att många européer, även i så kallade rika länder, inte alltid har det så förträffligt i livet, i synnerhet efter 40.

Rekommenderas, liksom mycket annat av Houellebecq.

Därför blev det inte fred på jorden efter Sovjetunionens fall

Många har säkert hört talas om den amerikanske statsvetaren Francis Fukuyamas teori som framförs i verket The End of History and the Last Man (1992). I korta drag bygger den på att världen gick mot ökad fred, politisk och kulturell homogenisering, och därmed ett slut på historiens dialektik, det vill säga konflikter mellan stater och andra aktörer.

1991 andades mycket optimism. Den tredje stora demokratiseringsvågen hade inletts i mitten av 1970-talet och efter Sovjetunionens fall 1991 blev världen alltmer optimistiskt inriktad, åtminstone ur ett västerländskt perspektiv. Länder som ännu inte var demokratiska och underordnat sig den unipolära världsordningen med USA som hegemon skulle stegvis införa liberaldemokrati och marknadsekonomi i enlighet med västerländska ideal. Om Japan, Sydkorea och Taiwan kunde gå från att vara asiatiska diktaturer till att bli amerikaniserade demokratier med enorm ekonomisk tillväxt som följd skulle andra länder både vilja och kunna följa en liknande väg, förr eller senare.

I en del fall har det så också blivit. De baltiska och centraleuropeiska länderna har anammat både marknadsekonomi och europeisk demokrati. EU bildades som ett fredsprojekt och som en ganska stark politisk-ekonomisk union. Som Harvard-akademikern och populärvetenskaplige författaren Steven Pinker noterar har världen också blivit fredligare i relativa tal, alltså procentuellt sett i relation till jordens totala befolkningsmängd. Som Umberto Eco understryker i en av sina essäer i antologin Kräftgång dödas också allt färre civila i stridigheter. Det totala interstatliga kriget har ersatts med mer begränsade konflikter och diverse proxy-krig.

Men att världen inte har blivit fredlig och fantastisk är ändå plågsamt uppenbart, även om färre förolyckas i relativa tal. Folkmordet i Rwanda 1994 var en av modern tids mest bestialiska konflikter. Balkan-krigen skördade tusentals dödsoffer i sådan omfattning att föreställningar om det civiliserade Europa ter sig förfelad. Rysslands inbördeskrig i Tjetjenien, jihidistisk terrorism, inbördeskrig i Syrien, Mali, och talrika dödsskjutningar och bombattentat i USA, Pakistan, Nordafrika och flertalet EU-länder vittnar om att allt inte är ljust och hoppfullt. Kriget mellan Ukraina och Ryssland, som inleddes 2014 och fick ny fart i februari 2022, är den största väpnade konflikten på europeisk mark sedan 1945.

Hur kunde det bli så här? Nedan skisserar jag några huvudfaktorer som är värda att ta fasta på när den frågan belyses.

Felaktig människosyn
Redan innan upplysningstiden på 1700-talet diskuterade filosofer som Niccolo Machiavelli och Thomas Hobbes människans goda och mindre charmerande sidor. Redan hos Platon och Aristoteles finns en insikt om att “goda regimer” snabbt kan degenerera och bli dekadenta. Inom utvecklings-, personlighets- och evolutionspsykologi kompletteras sedan dessa mer politisk-filosofiska insikter med en syn på människans växlingar mellan egoism och altruism, eller mellan gott och ont om man så vill. Det påvisas att det finns en viss andel människor med psykopatiska drag och en del av dem hamnar i maktposition. Ledande psykologiforskaren David Buss poängterar att politiska ledare som Josef Stalin, Ion Antonescu, Adolf Hitler, Pol Pot och Ferdinand Marcos sannolikt var psykopater och delvis därför mördade de miljoner människor.

De flesta människor har både goda och onda, alternativt bra och dåliga sidor. En del lider inte bara av “mörka” personlighetsdrag som psykopati utan även neurotiska sidor, vilket kan ha varit fallet gällande många skoldåd, senast nu i Malmö. Dessutom styrs många människor av prestige och passioner snarare än enbart rationellt tänkande. Sannolikt kommer därför en del av framtidens ledare att göra hemska eller synbart irrationella saker under “rätt” omständigheter, särskilt i ett pressat läge. Den amerikanske konservative tänkaren Patrick J. Buchanan har påtalat att det kommer alltid att finnas tyranner. Efter Assad och Putin kommer det dyka upp nya sådana, förr eller senare. Demokratisk framfart kan dämpa en del sådana effekter, sannolikt, men även demokratiska länder har kärnvapen och kan begå grava strategiska misstag.

Västvärlden har rustat andra stormakter
En annan, närmast ironisk aspekt, är att USA direkt eller indirekt har bidragit till att rusta stormakter. USA, Storbritannien och andra framträdande västländer lärde t.ex. Singapores Lee Kuan Yew hur man skapar stabil ekonomisk tillväxt, som sedan inspirerade Kinas reformer genomförda av inte minst Deng Xiaoping 1978 och framåt. USA inspirerade glasnost och perestrojka, och även Putin-regimen har anammat en del västerländska idéer när det gäller ekonomisk tillväxt, teknik och export. Till viss del gäller det även den allierade arabstaten Saudiarabien och världens mest folkrika land, Indien.

USA och Storbritannien har alltså, kanske naivt, bidragit till att rusta andra stormakter som under decennier har haft en stark ekonomisk tillväxt och sedan använt en del av detta mervärde till att bygga en stark militär. Enligt Global Firepower är Ryssland, Kina och Indien världens största militära makter efter USA. Visserligen har USA stöd och samarbeten med Japan och Sydkorea men de är inte med i Nato. Den forna militära stormakten Tyskland återfinns först på plats 16 på världsrankingen i detta avseende.

Historiska ojämlikheter
En annan viktig faktor är att det finns en inneboende ojämlikhet i världen som har grunden i en mängd historiska processer. Många länder är fortfarande oerhört fattiga och har, åtminstone i relation till andra länder, inte nått närmelsevis samma ekonomiska utveckling som de rikaste 30-40 nationerna. En del av detta spiller även över på sådant som kulturella värderingar och kognitiva och icke-kognitiva förmågor. Än i dag finns det människor som är så pass desperata att de spränger sig själva i luften med en spikbomb, ansluter till IS, eller äldre män som gifter sig med barn. Även i rikare länder har det på grund av bl.a. migration dykt upp aparta kulturella fenomen som kvinnlig omskärelse, hedersmord och kusingifte (som dock delvis hanteras via utlandsresor snarare än att det sker inom Sverige).

Det är också osannolikt att många av dessa skillnader kommer att försvinna snart på grund av en mängd pågående konflikter i bland annat Mali, Syrien, Yemen, Nigeria m.fl. stater.

Kulturell och ideologisk heterogenitet
Ytterligare en faktor, som hänger nära samman med den föregående, är att världen inte kännetecknas av kulturell homogenitet utan stor heterogenitet. Det finns tecken på kulturell och materiell homogenitet gällande alltifrån till byggnadsmaterial till kläder, sport, mat och musik, men lika mycket som visar på motsatsen. Alltså, västerländsk kultur och politiska preferenser har inte tagit över på global nivå utan i stället har auktoritära regimer som Kina och Ryssland flyttat fram sina positioner de senaste 20 åren. Saudiarabien och andra rika oljeländer är både auktoritära och teokratiska. Talibaner har återerövrat Afghanistan. Det finns fler exempel. När betydande kulturell och ideologisk heterogenitet föreligger finns risk för allvarliga konflikter, både inom och mellan länder.

Ekonomiska kriser
Slutligen kan man även nämna att det i hög grad västerländska finansiella systemet kännetecknas av en sorts cyklisk instabilitet, vilket betyder att olika ekonomiska kriser tenderar att avlösa varandra. Sådana kriser brukar leda till att populism och auktoritära tendenser förstärks. I vissa sammanhang kan det också förstärka risken för allvarliga konflikter.

Quod erat demonstrandum.

Vad väntar härnäst i Ukraina-krisen?

Som utomstående, på tryggt avstånd från krig och fattigdom, är det enklare att inta diverse mellanpositioner och vara nyanserad, distanserad och analytisk. Inom politiken används så kallad triangulering för att positionera sig mellan motståndare. Det fungerar särskilt väl när man beskriver och förklarar historiska händelseförlopp.

I det här inlägget ska jag delvis fortsätta med det, men kommer även vara lite mer normativ. För det går inte att vara neutralt nyanserad när det blir skarpt läge. Det är som Carl Schmitt skrev om 1927 i Der Begriff des Politischen: politikens grundläggande princip är distinktionen mellan vänner och fiender. Det handlar inte om att positionera sig mot det ryska folket eller bli fanatisk Nato-fantast men om att ändå ta ställning mot Putin-regimens lögner och folkrättsvidriga annektering av Ukraina, nu närmast i dess helhet snarare än begränsat till Krim och delar av Donbass.

USA hade, inte minst efter Sovjetunionens upplösning omkring 1991, med gott självförtroende förhoppningar om att skapa en unipolär värld bestående av en mängd suveräna stater men med USA och dess närmaste allierade inom G7 som ett slags garant för världsfred – eller världspolis, som en del har uttryckt det. Det har handlat om att utifrån olika bevekelsegrunder störta diverse diktaturer i Mellanöstern och utöva press på Kina och Ryssland.

Flera tänkare kom dock att kritisera ett sådant förhållningssätt, bland andra Samuel Huntington (1993/1996) och senare Niall Ferguson. Framför allt Huntington har i stället lyft fram kulturell och civilisatorisk polarisering som ett framtida hot, delvis med koppling till den under tidigt 1990-tal pågående Jugoslavien-konflikten som hade en del etniska, kulturella och religiösa förtecken, men även Kinas anspråk på att bli en supermakt. Ukraina omnämndes korrekt som ett splittrat land, som potentiellt kan slitas mellan västvärlden och den ortodoxa civilisationen där Ryssland är den huvudsakliga stormakten (core country). Den mer akademiska kritiken gäller främst i vilken utsträckning som Hungtington har haft rätt gällande handel, andel döda i konflikter, och om konflikter sker inom snarare än mellan civilisationer. [1] I Ukrainas fall blir det delvis en fråga om bäggedera. Det är en konflikt inom den ortodoxa civilisationen men även en konflikt mellan västvärlden och den ortodoxa, pro-ryska sfären.

När man studerar Putin-regimen [2] gäller det att se hur den delvis, eller i hög grad, har strävat efter att utmana den amerikanska och västliga hegemonin, vari USA, Nato och EU utgör ett centralt nav, sedan Putin-regimen inleddes i augusti 1999 och tog fart efter millennieskiftet. En annan och mer återhållsam väg hade kunnat vara att nöja sig med ett redan omfattande territorium, konservatism inom landets gränser, och fokus på att förbättra den ekonomiska ställningen i landet. Denna linje har ukrainska ledare och pro-västliga intressenter varit väl medvetna om, och därför togs en del stora risker när den pro-ryske presidenten Viktor Janukovytj avsattes till förmån för den pro-västliga Petro Porosjenko år 2014. Sannolikt hade den amerikanska underrättelsetjänsten del i detta maktskifte.

Det är mycket som tyder på att inte ens Donbass-regionen har velat tillhöra Ryssland innan kriget [3] men att bli alltför pro-västlig utgör ett problem under en era där Putin-regimen har kväst vad man upplever som såväl interna (Nordossetien, Tjetjenien, Dagestan) som externa hot (Georgien i förhållande till Abchazien och Sydossetien), samt Moldavien (Transnistrien). Ryssland strävar efter att i hög grad skaffa sig mer makt i relation till forna Sovjetstater. Således kan man å ena sidan kväsa rebeller i Tjetjenien – som är en del av den Ryska federationen – men å andra sidan kränka andra länders territorier med militär överlägsenhet (Georgien, Ukraina) och stötta diverse utbrytarstater. Ett land som Kazakstan accepteras för att det är tillräckligt pro-ryskt, och ingår specifikt i Collective Security Treaty Organization (CSTO, Организация Договора о коллективной безопасност). Detsamma gäller Armenien och nya lydstaten Belarus. Ukraina accepterades så länge det i hög grad var en rysk lydstat. I någon mån har även USA sina lydstater runtom i världen så det handlar om att få regimer att ställa sig mer på en viss sida. Denna skarpa geopolitiska skiljelinje ligger till grund för det krig som utbröt 2014 i Ukraina, då Krim annekteraes och Donbass blev ett fäste för pro-ryska rebeller i Donetsk och Luhansk.

Som så många andra har jag följt med i vad som hände gällande Ukraina-krisen under många år men mer ingående 2020, då jag har läst engelska nyheter från ukrainska sidor, men även Donbass-rebellernas hemsidor, akademisk litteratur, och en del andra källor på ryska. Inte minst tillbringade jag hundratals timmar med att prata med en person som bor i Donbass och har besökt landet några gånger de senaste tre åren. Redan i början av 2021 stod det om i ukrainska medier att Ryssland mobiliserade trupper runt Ukrainas gränser men det kändes avlägset med en invasion. Så sent som för några dagar sedan kunde de ryska truppernas närvaro ses som ett slags geopolitiskt spel för att pressa Ukraina och Nato till att göra utfästelser om Ukrainas framtida Nato-medlemskap och andra så kallade säkerhetsgarantier. Även ryska och ukrainska invånare, liksom pro-ryska medier, har talat om västlig propaganda och militär hets.

Enligt Global Firepower [4] är Ryssland alltjämt överlägset Ukraina och samtliga andra länder förutom USA beträffande militär kapacitet. Det krävs därmed att många Nato-nationer går ihop för att kunna kväsa Putin-regimen, inte minst med tanke på det kärnvapenhot som har lyfts fram under dagens invasion av Putin själv, men även på grund av Natos förhållningssätt till konflikten. Ukrainas militär har byggts upp av Nato-medlemsländer under nästan åtta års tid, som USA, Storbritannien och Turkiet, men någon direkt militär offensiv från Natos sida är inte aktuell i dagsläget. En möjlighet kan dock vara att Ryssland attackerar till exempel turkiska styrkor i Svarta havsregionen eller något annat centraleuropeiskt Nato-land. Då blir Nato mer tydligt indraget i konflikten. Det kan leda till världskrig eller åtminstone ett krig som är större än det som skedde i Jugoslavien under tidigt 1990-tal.

Det är svårt att spekulera om utgången i detta. Små länder har kunnat stå emot stora styrkor förr, till exempel Vietnam men delvis även talibanerna i Afghanistan. Till viss del är det även en fråga om Putin-regimens bevekelsegrunder. Hur långt är den villig att gå? Utifrån lägesbeskrivningen 25/2 är Kiev på väg att erövras av ryska marktrupper och flyganfall. Även om den ukrainska armén kan stå emot de ryska trupperna i vissa delar av landet kommer sannolikt Putin-regimen att tillsätta en pro-rysk lydregim och eventuellt även avrätta ukrainska personer i maktposition som ett slags vedergällning.

Att ta Putin och andra ryska ministrar vid orden har visat sig vara drägligt. Lögner och propaganda har staplats på varandra på ett sätt som får västerländska medier att framstå som oerhört balanserade och sanningsenliga. Alla länder bedriver någon form av propaganda i förhållande till krig och konflikter, men Putin-regimen framstår som alltmer destruktiv och irrationell. Det finns absolut ingen substans i att det skulle pågå ett “folkmord” i Donetsk och Luhansk; det är absurd propaganda. Förutom CSTO-länderna, Syrien och diverse mikrobananrepubliker i Asien (Sydossetien) och Centralamerika (Nicaragua) har Ryssland inget stöd av omvärlden. Kinas stöd är viktigt men endast partiellt. Sanktionerna kommer svida, inte minst för ryska medborgare som i många fall lever på marginalen. Det blir svårare att resa och få visum i västländer, och mer neutrala ryska personer kommer att – åtminstone i det tysta – börja kritisera Putin-regimen. Det kan vara början på en ny inre kollaps, särskilt om den egna militären åsamkas stor skada av den ukrainska armén och civila förband.

I nuläget får man bara hoppas att kriget blir relativt begränsat och att det ukrainska folket inte blir mer lidande än det redan har blivit tidigare i historien, dels genom talrika invasioner i förmodern tid, dels holdomor, dels de senaste åtta årens geopolitiska terror.

[1] Ferguson, N. (2011). Civilization. Pinker, S. (2011). The Better Angels of Our Nature. Uppsala Conflict Data Program https://ucdp.uu.se/. Se även Pieterse, J. N. (1996). Globalisation and culture: Three paradigms. Economic and Political Weekly, 31(23), 1389–1393. Huntington, S. (1996). The clash of civilizations and the remaking of world order. New York: Simon & Schuster.

[2] Wegren, S. (2018). Putin’s Russia.

[3] Gentile, M. (2015). West oriented in the east-oriented Donbas: A political stratigraphy of geopolitical identity in Luhansk, Ukraine. Post-Soviet Affairs, 31(3), 201–223.

[4] Global Firepower. https://www.globalfirepower.com/