Author Archives: Björn

Så här bedriver Ryska federationen sin geopolitik – en jämförelse med USA

Posted on by

I detta inlägg ska jag skissera några grunddrag i hur den Ryska federationen (Ryssland) bedrivit sin geopolitik sedan millennieskiftet, då Putin-eran inleddes. En viss jämförelse med USA kommer att göras för att påvisa likheter och skillnader. Detta kan vara relevant i ljuset av den pågående Ukraina-konflikten.

Som många känner till blev USA och Sovjetunionen de två stora vinnarna efter andra världskriget. Tidigare stormakter som Japan och Tyskland (västdelen till att börja med) har visserligen haft en enorm ekonomisk tillväxt i efterkrigstid men politiskt och militärt har USA och Sovjet varit de två stora giganterna, åtminstone fram tills ungefär 1991. Kinas uppsving påbörjades 1978 och har sedan fortsatt men tills vidare lägger vi den östasiatiska kolossen åt sidan.

Emellertid var det synbart att USA hade en starkare ekonomisk tillväxt än Sovjet, och såväl politiskt som populärkulturellt har USA kunnat framstå som den stora vinnaren i världen, den som har global attraktionskraft genom sin nyliberalism och kapitalism. Efter att Sovjetunionen kollapsade inleddes också ett visst närmande mellan Ryssland och USA, delvis sammankopplat med det som kallas perestrojka och glasnost. Boris Jeltsin stod Bill Clinton nära. Rysslands post-sovjetiska ekonomi liknade i viss grad även USA:s plutokratiska samhällstyp, med mycket stora inkomstskillnader mellan rika oligarker och den omfattande arbetarklassen.

I korta drag har Ryssland i och med Vladimir Putin, den forne KBG-agenten, och dennes styre utvecklat en mer aggressiv linje som bygger på framför allt geopolitiska strävanden. Först distanserade man sig kulturellt från Sovjetunionens ateism och återuppväckte den ortodoxa, patriarkala och antiliberala linjen, samtidigt som man anknöt till Sovjetunionens tankar om omfattande politisk hegemoni, ofta grundad på militär makt. Ryska federationen nöjer sig helt enkelt inte med att bara vara ett fattigare USA.

Ryssland är i likhet med USA en federation, samtidigt som den strävar efter täta politisk-ekonomiska och militära samarbeten med forna Sovjetstater som Belarus, Kazakstan, Armenien och Ukraina. Man uppskattar inte när andra länder i den forna Sovjetsfären närmar sig västvärlden och Nato, vilket har gett upphov till konflikter med Georgien, framför allt 2008, och senare Ukraina 2014-. Därför är det logiskt att Ryssland slår ner självständighetssträvanden inom den Ryska federationen, till exempel Tjetjenien och Dagestan, samtidigt som man stöder självständighetssträvanden i relation till områden som hör till forna Sovjetländer som vill närma sig Västvärlden – exemplen gäller Abchazien och Sydossetien (Georgien), Transnistrien (Moldavien), och Folkrepubliken Donetsk och Folkrepubliken Luhansk (Ukraina). Däremot stöttar man gärna militärt länder som är i hög grad lojala med Ryssland, till exempel Kazakstan och Armenien (medan grannlandet Azerbajdzjan numer har närmare band med Turkiet). Den geopolitiska strategin handlar alltså om att befästa och stärka den befintliga federationen, och parallellt försvaga alltför västvänliga makter.

Men medan Moldavien och Georgien ses som relativt små och svaga stater, är Ukraina ett slags geopolitisk nyckel i sammanhanget. Det är ett land med en stor befolkning, stora landområden, och geografiskt ligger det till fullo inom Europas gränser men gränsande till Ryssland. Den amerikanske statsvetaren Samuel Huntington beskrev korrekt Ukraina som ett torn country, delat mellan västvärlden och EU i dess centrala och västliga delar, och med större anknytning till Ryssland i dess östliga och sydostliga delar (Krim). Ukraina spelade därför ett högt spel när de närmare sig Nato och EU en bit efter millennieskiftet. Det är förstås en komplex fråga på grund av de täta historiska banden mellan Ukraina och Ryssland; Ukraina tillhörde Sovjet och ungefär 17% av dess befolkning är rysktalande, varav betydligt större andelar i Donetsk, Krim och Luhansk. Kulturellt, genetiskt och språkligt är likheterna mellan ryssar och ukrainare stora. Men samtidigt är varje land suveränt. Sverige har ingen rätt att invadera Norge, trots stora kulturella, språkliga och etniska likheter, samt att historiska gränsdragningar talar för att Sverige så att säga skulle kunna göra visst anspråk på landet. Man kan även notera att Luhansk bildades av en engelsk industrialist, Charles Gascoigne, 1795, under ett tidevarv då Ryssland och Storbritannien hade en del ekonomiska och teknologiska utbyten.

Avslutningsvis kan man dock fråga sig hur Rysslands ageranden skiljer sig från USAs dito. Är inte USA också ett slags imperialistisk stormakt men som i stället går in militärt i andra länder för att skaffa sig olja, försvaga fiender, och försöka implementera liberaldemokrati enligt västerländsk modell, ofta under förevändning om att diverse diktatorer har kärnvapen och/eller bryter mot mänskliga rättigheter? Dessutom har landet varit delaktigt i de olika färgrevolutionerna runtom i världen.

Uppenbarligen har USA, i enlighet med inte minst den så kallade Wolfowitz-doktrinen sedan Sovjetunionens fall, haft som mål att vara ensam stormakt i världen. Länder ska helst inlemmas i den amerikanska intressesfären, såväl ekonomiskt som kulturellt och politiskt; delvis även militärt genom Nato. USAs nära samarbeten med EU, Kanada, Storbritannien, Australien samt Japan, Sydkorea och Taiwan i Östasien har också inneburit tentakler som sträcker sig betydligt längre än över Atlanten. Men en skillnad är att USA de facto inte har skaffat sig nya landområden, och västvärldens ekonomiska tillväxt har alltjämt varit starkare än den forna Sovjetsfärens dito. Baltikum, Polen och Tjeckien är exempel på länder som har avsevärt högre BNP per capita än samtliga Sovjetländer, till och med naturresursrika stater som Ryska federationen och Kazakstan. Därför blir det också en fråga om inte enbart politiska och kulturella preferenser utan även om ekonomiska överväganden. Det finns ingen vilja bland vare sig Polen, baltstaterna, Tjeckien, Slovakien eller Rumänien att närma sig Ryssland, även om dessa gärna bedriver handel med Putin-regimen och har en del andra fredliga utbyten. Analogt med det vill även Ukraina, åtminstone en mycket stor del av landet, få ta del av ett liknande ekonomiskt uppsving och kanske även minska korruptionen.

Det finns inte utrymme för att gå in på djupare eller mer komplexa samband. Men i stora drag följer Rysslands ageranden en längre och medveten linje – sedan 2000 – om att stärka landets politiska, ekonomiska och kulturella hegemoni på ett sätt som har vissa likheter med Sovjetunionen. Däremot är det svårt att spekulera i om Putin-regimen har för avsikt att stoppa sin expansion eller om det kan bli aktuellt att helt ta över Ukraina, antingen genom att förändra landet inifrån genom piska och morot eller medelst en omfattande militär offensiv.

Referenser

Boman, B. (2021). Parallelization: the fourth leg of cultural globalization theory. Integrative Psychological and Behavioral Science, 55.

Easterly, W. (2015). The Tyranny of Experts.

Global Firepower. https://www.globalfirepower.com/

Huntington, S. (1996). The Clash of Civilizations.

Nationalencyklopedin.

Strange, S. (2002). Authority and Markets. Susan Strange’s Writings on International Political Economy.

Wegren, S. (2018). Putin’s Russia.

World Factbook.

Ny artikel om PISA i Sverige

Posted on by

Min senaste forskningsartikel att bli publicerad är PISA Achievement in Sweden From the Perspective of Both Individual Data and Aggregated Cross-Country Data som publicerades i Frontiers Education (Educational Psychology).

I stora drag handlar den om Sveriges PISA-resultat i 2015 och 2018 års undersökningar och vilka variabler som korrelerar med högre PISA-resultat. Den ena delstudien i artikeln är baserad på individuella data från svenska deltagande elever (2015, cirka 5400 stycken) och där har samband mellan socioekonomisk status, icke-kognitiva förmågor (t.ex. ambition), och migrationsbakgrund undersökts. Även om det finns många fler variabler i PISA-studierna är det dessa tre som har valts ut eftersom tidigare forskning visar att socioekonomisk status, conscientiousness (samvetsgrannhet, målmedvetenhet), och migrationsbakgrund kan förklara skolresultat i hög grad (t.ex. betyg, nationella prov, och PISA och andra internationella storskaliga undersökningar).

Samtidigt har det också gjorts många studier med PISA-data på aggregerad nivå där man jämför skillnader mellan, snarare än inom länder (alltså mellan studenterna som deltar), och där har det visat sig att kognitiv förmåga bland elever lärare korrelerar med högre PISA-resultat. För att kunna gör det möjligt att undersöka har jag inhämtat data från olika källor och skapat ett eget aggregerat dataset, först i Excel, och sedan inbäddat i statistikprogrammet SPSS. I artikeln har jag använt standardmetoder så som beskrivande statistik, bivariata korrelationer, och multipel regressionsanalys. Det finns även inslag av strukturell ekvationsmodellering utifrån de förutsättningar som finns att göra det i SPSS, men grunden vilar på just korrelations- och regressionsanalys.

3 missförstånd om kost och diet

Posted on by

Som bekant finns det många myter och missförstånd inom träningsindustrin. Det är alltifrån att stora bodybuilders enbart är stora på grund av steroider (eller omvänt att man kan se ut som t.ex. Chris Bumstead utan steroider), till att en helgfylla skulle förstöra flera veckors träning. Nedan belyser jag ytterligare tre myter, alternativt missförstånd, som rör kost och diet.

1. Det är svårare att hålla vikten än att gå ner i vikt
En vanlig föreställning är att det är lättare att gå ner i vikt än att behålla vikten. Det är därför som många misslyckas med bantning, sägs det förnumstigt. Men fysiologiskt är det alldeles uppenbart tvärtom, vilket förklaras genom enkel matematik.

Det ligger visserligen något i att det är lätt att tappa en del i vikt. Är man rejält överviktig och äter mycket kan man rasa i vikt under en period om man lägger om kosten, det vill säga drar ner på kalorierna. Men en stor del människor är inte särskilt överviktiga utan håller sig inom normalfördelningen. Att vara 180 centimeter lång och väga 90 kilo och vilja gå ner till strax under 80 är betydligt svårare än att rasa 10 kilo om man väger 110-150.

En tumregel när man ska gå ner ett kilo i veckan är att man måste ligga på 1000 kalorier i underskott i genomsnitt per dag, vilket motsvarar ett totalt underskott på 7000 kalorier per vecka. En man som är i 35-årsåldern, 180 centimeter lång och väger 90, och tränar på gym flera dagar i veckan har en energibalans omkring 2800 kalorier. Vederbörande måste följaktligen äta omkring 1800 kalorier per dag för att gå ner i vikt som motsvarar ett kilo per vecka. Detta måste också justeras lite grann allt eftersom personen gå ner i vikt eftersom lägre vikt innebär lägre energibalans (om man inte samtidigt ökar träningsmängden).

1800 kalorier är ganska lite för en man, särskilt om man har en ätardag i veckan som då måste viktas en del mot de övriga dagarna. Däremot är energibalansen ungefär densamma när personen väl har gått ner i vikt, till 80 kg, cirka 2700 kcal. Alltså kommer personen behålla sin vikt om personen äter 2700 kalorier per dag. Det är inte särskilt jobbigt att äta 2700 kalorier per dag, utan det är betydligt jobbigare att bara få lov att äta 1800 kalorier. Ergo: det är jobbigare och svårare att gå ner i vikt än att behålla vikten. Faktum är att det är en barnlek att behålla sin form, även om man är jättedeffad. Visst, något halvkilo kan man väl lägga på sig men för att gå upp 3-4 kilo (eller mer) och förstöra formen krävs ett rejält överätande under ett per veckors tid. Nyckeln ligger i att hitta en nivå som fungerar och sedan ha lite disciplin och väga sig en gång i veckan så att man inte lägger på sig vikt.

2. Man måste äta proteinpulver
En annan sak som har pumpats ut av tränings- och kostföretagen, ofta med nära koppling till diverse dopade “atleter” inom kroppsbyggning, är att man måste äta proteinpulver och att det skulle finnas något särskilt viktigt med dessa pulver, som dessutom som bekant är obekväma att bära omkring och luktar illa om man inte tvättar ur sin shaker.

Det finns absolut ingenting som tyder på att man måste äta vare sig vassle-, kasein- eller gainer-produkter utan det räcker gott och väl med vanlig mat där man täcker in både makro- och mikronutrienter. Sedan kan man visserligen understryka att det inte gör någon direkt skada men det betyder inte att det är bra. Om jag ställer mig och ropar t.ex. “fångad av en stormvind” på Sergels torg gör det ingen direkt skada, men det är inte heller särdeles meningsfullt eller konstruktivt.

En nyans är dock att en del proteinprodukter av det här slaget är väldigt goda, t.ex. med proteinpannkakssmet, men frågan är om det är värt det annat än som semigodis. Proteinbars är dessutom smidigare än de vattenlösliga pulvren. Kvarg är också bra. På Pulsen i Flemingsberg kan man ibland köpa ett kilo smaksatt lättkvarg för tio kronor! Betydligt bättre än de dyra och dåliga proteinpulvren.

3. Det är ohälsosamt att vara alltför deffad
En tredje myt är att det är förment “ohälsosamt” att vara deffad. Om man deffar ner sig till 3-4% kroppsfett och inte dricker vatten, som en del kroppsbyggare gör strax innan tävlingar, ja då då är det inte så hälsosamt utan sätter press på organismen, men samtidigt är människan utvecklad för att kunna leva på vätske- och fettreserver under flera veckors tid. Det är inte farligt att hålla in på väskan och kosten under ett par dagar, särskilt inte att fasta under 48 timmar eller lite mer. Det betyder inte att det är behagligt men farligt och obehagligt är inte synonyma begrepp. Det kan kännas obehagligt att gå fram och fråga en tjej om telefonnumret (eller t.ex. IG) men det betyder inte att det är farligt (även om man beaktar hysteriska, fjärde vågen-feministiska idéer om toxic masculinity).

Den absoluta merparten som tränar och äter naturligt hamnar sällan eller aldrig på 3-4% utan snarare på 5-10% kroppsfett. Det är hälsosamt och bra och finns absolut ingenting negativt med det ur någon aspekt. Som sagt är det ju lätt att behålla sin vikt när man får äta över 2000 kalorier per dag, och en fylla påverkar nästan ingenting utan är försumbart så inte heller är det negativt ur en livsstilssynpunkt.

Sammanfattningsvis är det alldeles för många dumheter som florerar i fitness- och träningsindustrin på grund av korrupta företag, korrupta kroppsbyggare som dopar sig, och en allmänt okunnig pöbeldumhet, inte sällan i kombination med en rejäl dos förnumstig politisk korrekthet och klyschor som aldrig ifrågasätts. För om man inte har självdisciplin måste man ju skylla på hur “ohälsosamt” det ena eller andra är för att det ska kännas bättre. Lite som det här med narcissism, som många inte begriper.

Squid game visar på publikens glömska eller okunskap

Posted on by

Den koreanska vågen har gjort sig gällande under drygt 20 års tid, men i Sverige gick det bara att skönja tendenser till det när k-pop började bli populärt. Det var fortfarande ett nischfenomen snarare än mainstream fram tills 2018, bortsett från Psys “Gangnamn style” som var mer av ett undantag än ett tecken på att sydkoreansk musik var på väg att ta över. Runt 2008-2012 var tonårstjejer i kulörta kläder den främsta målgruppen för k-pop i Sverige.

Sedan kom BTS och BLACKPINK och slog igenom rejält 2018 och plötsligt var k-pop en global företeelse, om än inte nödvändigtvis lika populärt som amerikansk, engelsk och svensk musik i just Sverige (eller motsvarande i andra länder). Något tidigare hade även koreanska skönhetsprodukter letat sig in i sortimentet på Åhléns; k-beauty blev ett fenomen. Lite senare hyllades filmen Parasit (2019) och förstärkte Sydkorea som en pålitlig exportör av högkvalitativ populärkultur, men frågan är om inte senaste Netflix-hypen Squid Game (2021) har blivit ännu större, åtminstone under en intensiv period som varade ungefär en månad. Parasit var trots allt lite av en kritikersuccé medan Squid Game har blivit en mainstreamhype.

Som samtidshistoriskt fenomen är det inte första gången en sydkoreansk produktion når en bred publik. Oldboy (2003) är en högt rankad fim på IMDB. Flera k-dramaserier har också blivit mycket hyllade, men i Sverige vet få vad Winter Sonata (2002) eller Something in the Rain (2018) är. Squid Game sticker ut genom dess omedelbara och omfattande hype i världen.

Seriens framgång visar dock på den glömska eller okunskap som kännetecknar dagens publik. Även om Squid Game håller högre kvalitet rent visuellt har det gjorts en mängd filmer med slående likheter: The Cube (1997), Battle Royale (2000), Hunger Games (2012) och Escape Room (2019), för att nämna några få. Suzanne Collins roman om hungerspelen har rentav blivit anklagad för att ha kopierat japanska Battle Royale – är Squid Game rentav en kopia av en kopia? Man kan även nämna flera koreanska produktioner som ovannämnda Oldboy (2003) och actionthrillerserier som The K2 (2016) och Vagabond (2019), där en omfattande komplott bland inflytelserika människor utgör en fond för handlingen.

Smak är subjektivt men jag tror att om man bekantar sig med dessa filmer och tv-serier, inser man följande: konceptet är på intet sätt nytt, Squid Game har lånat mycket av diverse föregångare, och flera andra koreanska serier är lika bra eller bättre. Om det ändå finns någonting riktigt bra med Squid Game som en del andra koreanska serier saknar, är det avsaknaden av melodrama. Squid Game består av väldigt lite emotionellt dravel i jämförelse med många andra k-draman, även de som i huvudsak är actionbetonade. Samtidigt står sig Squid Game slätt jämte koreanska filmer som Oldboy (2003), I Saw the Devil (2010), och Burning (2018). Förhoppningsvis kan fler få upp ögonen för koreansk film, och framtida produktioner innehåller mindre romantik och mer rå spänning.

En preliminär recension av tv-serien You

Posted on by

I likhet med många andra ägnar jag några timmar i veckan (under enstaka perioder betydligt mer än så) åt att titta på Netflix-serier, vilket är en skön avkoppling efter en arbetsvecka på omkring 60 timmar (restid inräknat). Mitt intresse för tv-serier brukar dock vara ganska svalt, då många är alltför intetsägande, upprepar gamla recept och koncept, och/eller klär allt i en fernissa av mer eller mindre explicit woke-dravel som speglar den trötsamma tidsandan.

Serien You (2018-), som baseras på böcker skrivna av Caroline Kepnes som jag inte har läst, är dock tillräckligt bra för att följa. Även om det finns likheter med framför allt Dexter och till viss del mer lättsamma tv-serier som Desperate Housewives, Californication och Entourage (på grund av många sexscener, intriger i suburban communities, fester i Los Angeles med mera), samt filmer som Gone Girl, är You tillräckligt självständig och välgjord för att bli intressant. För det första är detta inte ännu en polisserie om en psykopat som man bitvis får följa ur psykopatens eget perspektiv utan mer av en dramaserie med inslag av thriller. För det andra har woke-inslagen tonats ner, och oavsett om de bör tolkas som att huvudpersonen och personer i omgivningen är ganska politiskt korrekta på ett genuint sätt nämns de mest i förbifarten (ofta i Joes inre monologer) och blir aldrig en del av tematiken. Det görs exempelvis ingen stor sak av att en av Joes flickvänner är svart (i säsong sett), men i säsong tre lyfts det fram typiska woke-teorier om vita mäns sociala privilegier.

Men viktigast av allt är att huvudkaraktären inte är en renodlad mordisk psykopat, även om han har alla de typiska psykopatiska särdragen som att vara stalker, samla på underkläder och annat som förknippas med den kvinna som han för tillfället är besatt av (även när de är tillsammans), och känslokall, utan har andra karaktärs- och personlighetsdrag som gör honom ganska “well-rounded”. Exemeplvis är huvudkaraktären Joe endast manipulativ och lögnaktig när han måste, och får till skillnad från Dexter ingen njutning av att döda. När han inser att en av hans flickvänner – som han tidigare har satt på piedestal – också är psykopat och begått ett flertal mord och dråp, funderar han på om hon är lämplig som mamma till hans barn. Till viss del visar han också prov på genuin omtänksamhet, dels inom ramarna för förhållanden, dels i relation till en del barn och ungdomar som är hans grannar och liknande. Han saknar också den typ av exhibitionistiska sida som man känner igen från Patrick Bateman i American Psycho. Dock är Joe en typisk narcissist på så vis att han drömmer om den perfekta kärleken, vilket är ett av många kännetecken.

Denna balans mellan personlighetsdrag är alltså lyckad då Joe vare sig är särskilt neurotisk, manipulativ, eller ovänlig men det uppstår kanske något av en lucka i och med att han är skicklig i det sociala spelet och ganska extrovert i sociala sammanhang, men samtidigt inte har några vänner utöver arbetskamrater, vilket dock delvis förändras i säsong två. Men logiken är att han tillbringar mycket av sin tid ensam åt att läsa böcker och lägger all energi åt att vara besatt av en särskild ung kvinna i sänder. Det hade dock även varit intressant att följa utvecklingen av hans besatthet av kvinnor genom tillbakablickar, men i likhet med till exempel Yukio Mishima verkar han ha utvecklat en närmast patologisk tendens till att sätta specifika kvinnor på piedestal och samtidigt straffa dåliga män. Så mycket förstår tittare. Denna aspekt blir mindre originell men desto mer logisk sett till huvudkaraktärens personlighetsutveckling. Dock hade jag alltså sett lite mer av vad som utlöste den mer sexuellt patologiska dimensionen av Joes psyke. Möjligen är han dock inte så extrem som många kan tro, bortsett från benägenheten att mörda (ofta mindre planerat), eftersom killar och män kan ha stalker-tendenser, drag av besatthet av specifika tjejer, och andra milda fetischer men i övrigt vara välfungerande.

Netflix-serier försöker ofta lyfta fram nyanser och komplexitet, men det betyder inte att serien nödvändigtvis är helt lyckad ändå. Det blir ofta svårt att bibehålla intresset efter flera säsonger, även om man i likhet med Dexter kan ana en viss längre utvecklingsprocess hos huvudkaraktären (alternativt att huvudpersonen förr eller senare inser att den aldrig kommer att förändras, och därför accepterar sitt mordiska sinnelag och socialt dysfunktionella livsstil, varpå ytterligare ett par säsonger med samma tematik kan legitimeras innan publiken helt tröttnar).

Efter att ha sett drygt två av tre säsonger av You anar jag att det är dithän det barkar, men lär fortsätta titta ändå så länge en viss kvalitet bibehålls (och det kanske ändå inte blir fler än tre-fyra säsonger). Dock kan jag genuint rekommendera denna serie, som är klart sevärd, så länge man inte är alltför kritisk och kräsen och tål repetitivt manus och visst mått av förutsägbarhet. Skådespeleri och manus är över medel, om än inget direkt anmärkningsvärt om man jämför med till exempel redan nämnda Dexter. Precis som i verkliga förhållanden bör man dock inte ha för höga förväntningar. Annars kan det hända att man byter ner sig och börjar följa något/någon ännu sämre.

Ny artikel om Sverige och Sydkoreas musikindustri

Posted on by

Det går bra nu med artikelproduktionen, även om man inte ska ta ut segern i förskott eller överdriva den ena eller andra tendensen. Framför allt är jag glad att det ser ut att gå åt rätt håll med så mycket som 4-5 utbildningsvetenskapliga artiklar, som ju trots allt är mitt huvudområde, men tills vidare får man hålla till godo med en om Sverige och Sydkorea musikindustri, och som kan läsas här.