Samhället måste noggrant överväga cost/benefit gällande stora beslut i samband med corona-krisen

Inom samhällsforskning är cost/benefit en av de viktigaste modellerna för att beräkna vinster och förluster och kan genomföras med många olika komplexitetsgrader. Några goda exempel är dels The Myth of Achievement Tests (2014) som noggrant belyser effekterna av att investera i barns tidiga karaktärsutveckling för utbildning och arbetsliv, dels Prioritizing Development (2018) som grundligt analyserar effekterna av att prioritera FN:s globala mål.

Det handlar inte enbart om ekonomiska sådana utan hälsoeffekter och dödsfall är i allra högsta grad relevanta aspekter att ta i beaktande. Exempelvis är energiförsörjning i utvecklingsländer inte endast en fråga om effektivitet och kostnadskalkyler utan om att minska död och lidande som uppstår när människor bränner ved inomhus eller i tätbefolkade byar. En elspis är så mycket mer än ett mer praktiskt sätt att bereda mat.

Det hela blir till ett delikat och svåravvägt företag i samband med coronavirusets spridning i både relativt fattiga och rika länder. Det är uppenbart att det kostar samhället mycket pengar och många människoliv att utgå från en ”business as usual”-modell eftersom spridningstakten då sannolikt ökar i sådan grad att den belastar sjukvården och leder till eskalerande dödsfall i liknande skala som Italien. Konsensus tycks råda om att fullständig eller partiell isolering och andra preventiva åtgärder därför är nödvändiga för att bromsa spridningen och skydda de sköraste i samhället, i synnerhet äldre och kroniskt sjuka, under en tid. Låt vara att de mer exakta effekterna är svårmätta.

Detta sammanfaller i sin tur med att näringslivet, den offentliga sektorn och löntagare belastas i och med kraftigt minskad konsumtion, börsfall, stängda verksamheter, samt varsel och uppsägningar. Staten lägger nu minst 30 miljarder av sina finanser i syfte att motverka en del av de negativa ekonomiska- och samhällseffekterna. Redan efter en månads isolering i kölvattnet av corona-viruset blir kostnaderna höga för både statliga och privata aktörer. Konkurser av små- och medelstora företag samt varsel innebär ekonomiska förluster och privata problem för individer och familjer. Forskning visar på allvarliga psykosociala effekter när arbetslöshet och osäkerhet uppstår, särskilt om den är av långvarig karaktär. På ännu längre sikt hotas en stor del av den samhälleliga standarden och infrastrukturen. Välfärdssystem och högre materiell standard är en konsekvens av ekonomisk utveckling och aktivitet.

Därför förefaller det rimligt att det svenska samhället – och motsvarande i andra länder – tar i beaktande i vilken utsträckning som samhället blir lidande i sådan grad, efter över en månads isolering, att en återgång till ”business as usual” (om än med vissa revideringar, som exempelvis fortsatt fysisk isolering av gamla och sjuka, preventiva beteendemönster bland människor i allmänhet, samt ändamålsenliga reserestriktioner) vore mer önskvärt.

En sådan modell beaktar även kumulativa effekter av ökad spridning av coronaviruset som kan innebära tiotusentals smittade runtom i landet; av exempelvis 50 000 kan 10% få tydliga symtom och 1-2% dö. Det vore i så fall inte cynism som enbart utgår från ekonomiska intressen utan även tar hänsyn till humanitära konsekvenser. Detta eftersom ekonomiska och humanitära dimensioner är så intimt sammankopplade i vissa skeden. Resonemanget får ytterligare tyngd när man belyser effekterna av utebliven turism i emerging markets som till exempel Indonesien, Thailand och Sri Lanka, liksom turismdominerande länder i Europa (Italien, Spanien, Kroatien, Grekland, Malta, Cypern m.fl.).

En förutsättning för ett humant samhälle är god ekonomisk utveckling som inte blir alltför undergrävd i kristider. Det tycks som att när kalkyler görs är det bästa att snabbt få hjulen att snurra än en gång, fast på ett lite annat sätt och takt.

7 myter om Östasiens utbildningssytem och kultur

Mitt huvudsakliga forskningsprojekt inom educational research berör Östasiens (avgränsat som Kina, Japan, Taiwan, Sydkorea, Singapore och Vietnam) utbildningssystem och prestationer i undersökningar som PISA. Jag forskar även om musikindustrin och cultural studies i Östasien, främst Sydkorea. Även om mycket baseras på databaser och OECD-rapporter måste man ha ett interdisciplinärt förhållningssätt för att förstå varje skolsystem och övergripande makrokultur och hur individer verkar inom dem.

En intressant sak som jag har hittat genom en omfattande forskningsgenomgång och jämförande analyser där även andra länder i världen ingår, är att många stereotyper är felaktiga, rentav myter. Här förklarar jag några av dem.

1. Östasiater pluggar mycket mer (inräknat skoldagar, privatundervisning, läxläsning)
Det finns en del data som visar att östasiater ägnar mer tid åt skolarbete totalt sett och har fler skoldagar per år. Vi noterar dock att skillnaderna i många fall är minimala, särskilt om man räknar in antalet undervisningstimmar i skolan.

Dessutom visar en aktuell OECD-rapport och forskning om Japan att många stereotyper om omfattande studietid inom och utanför skolan inte gäller längre. Exempelvis har antalet obligatoriska undervisningstimmar bantats ner rejält, liksom antalet timmar som tillbringas i privatundervisning sedan åtminstone 1980-talet.

2. Östasiaster (särskilt japaner och koreaner) är de mest självmordsbenägna (kanske på grund av skolan)
Det finns visst stöd i forskning för att östasiater, inte minst koreaner, pluggar jättemycket och blir smått självmordsbenägna på grund av academic stress, men dessa data är från 2009 och sedan dess har en ny läroplan lanserats i Sydkorea som fokuserar mer på well-being och har mindre mastigt innehåll i matematikundervisningen.

Framför allt visar undersökningar att de mest självmordsbenägna ungdomarna finns i Nya Zeeland, Estland och Litauen. Sverige, Japan och Sydkorea har ungefär samma nivåer, medan Finland ligger något högre.

3. Östasiater har högst IQ i världen
En annan halvmyt är att östasiater har högst IQ i världen. På en del tester stämmer det verkligen för Taiwan och urbana regioner i Kina som Beijing, Jiangsu, Shanghai och Zhejiang men enbart på Raven’s-tester (icke-verbala). I WISC och WAIS som består av både verbala och icke-verbala deltester försvinner skillnaderna helt eller gäller någon enstaka poäng. I WISC-III-standardiseringen inom 15 länder (publicerade 2003) hade Japan “bara” 98 poäng medan Sverige, Holland, och Tyskland hade 101.

4. Östasiens kulturer är starkt präglade av konfucianism
Att konfucianism finns i Östasien och delvis förenar flera av länderna i regionen är sant, men mindre klart är hur pass viktiga dessa element är i samtiden. Singapore har i hög grad ett hypermodernt skolsystem som har ganska lite gemensamt med konfucianism. Det finns heller ingen koppling mellan matematik och konfucianism. Samtidens koreaner har mer koll på bibelverser än Konfucius. I stället är det förmodligen mer träffsäkert att kalla Östasiens kulturer, särskilt Japan, Sydkorea, Singapore och Taiwan, för ett slags hybridkulturer som blandar buddhism, konfucianism, taoism, och modern västerländsk kapitalism och demokrati. Inom ramarna för utbildning är det framför allt det senare som är påtagligt.

5. Östasien (särskilt Japan och Sydkorea) har de bästa lärarna
Hur man ska mäta lärarkvalitet är inte enkelt, men ett av de mer standardiserade sätten är att utgå från så kallade PIACC scores, teacher cognitive skills. En studie av ledande skolekonomen Eric Hanushek och kolleger visar att västländer som Finland har högst poäng medan Sverige, Holland, Belgien och Tyskland inte är långt efter. Endast Japan och Singapore har något högre poäng än Sverige medan Sydkorea – trots höga löner för erfarna lärare – har något men inte signifikant lägre. Det finns också stora skillnader inom Kina.

6. Östasiater är alltid de mest disciplinerade i klassrummen
Japan, Singapore, Vietnam och Taiwan ligger bra till när det gäller “respekt för lärare” men inte Kinas storstadsregioner eller Sydkorea. Flertalet västländer har snarlik poäng som Hong Kong och andra östasiastiska länder och storstadsregioner. Även case studies visar på relativt odisciplinerade skolor i Seoul, Sydkorea.

7. Östasiater är inte kreativa
Redan 1979 ifrågasatte forskare stereotypen om den okreativa japanen. I själva verket finns kreativitet inbäddat i japansk kultur och landet har blivit framstående inom flera fält, liksom modern teknik. Det är visserligen sant att alltifrån militär till moderna skolsystem har inhämtats från USA, Tyskland, Frankrike och Storbritannien – i Sydkoreas fall är influenserna från Japan och USA – men det finns så pass många egna element att det är svårt att kalla ens k-pop och Samsung för imitationer av västerländsk kultur och teknik. Dessutom har det alltid funnits en prägel från taoism, buddhism och konfucianism, som inte har någonting med västvärlden att göra.

Sammanfattningsvis är bilden av dessa fenomen något brokig men det rör sig i hög grad om myter, förenklingar och felaktiga stereotyper. Ska man förstå östasiatiska skolsystem bör man titta på flera variabler eller faktorer, inklusive de ovan, men även när och hur till exempel matematik praktiseras i relation till läroplanen, lärares spetskompetens och undervisningsmetoder, föräldrars förväntningar och vilken kvalitet och kvantitet som läxläsningen har.

Parasit – recension

Som sagt är Sydkorea synnerligen bra på att producera film och popmusik, varav det förstnämnda ofta har ett större konstnärligt värde. Ända sedan Chan-Wook Parks Oldboy (2003) har mängder av kvalitetsfilmer producerats och lanserats, ofta inom drama, thriller och skräck.

Vassast är Burning (2018) men fjolårets Parasit, som är en underhållande dramakomedi, är inte mycket sämre och rönte stora framgångar vid gårdagens oscarsgala – bästa film, bästa regi, bästa utländska film, bästa originalmanus, bästa scenografi, bästa klippning. Vad är det då som gör denna film så bra enligt publik och kritiker?

Parasit handlar om en relativt fattig familj i Seoul, Sydkorea, som inte verkar lyckas med särskilt mycket alls, till dess att sonen lyckas få ett jobb som extralärare hos en rik familj. Stegvis förmår även de andra familjemedlemmarna bli anställda genom att nästla sig in, vid varje tillfälle genom något slags fult knep kombinerat med nepotism. I vissa filmer beskrivs rika som omoraliska men i det här fallet är det snarare tvärtom, vilket är befriande (om inte annat för variationens skull).

Filmen innehåller dock nyanser och mer subtila detaljer som gör den mer gripande och trovärdig. Exempelvis är den fattiga familjen inte helt depraverad och oempatisk och det går att ana visst klassförakt hos den rika familjens patriark, vilket får digra konsekvenser. Trots det tillspetsade scenariot och en del absurda scener är filmen tämligen realistisk. Det går bland annat att dra paralleller till den japanska dramakomedin Shoplifters (2018), men i Parasit är familjen det centrala medan det i den japanska filmen finns en icke-biologisk prägel på sammanhållning.

Tematiskt är fokus på hur de socioekonomiskt utsatta familjemedlemmarna börjar bygga luftslott och föreställa sig en mer situerad framtid, men senare kompliceras det hela när det visar sig att den tidigare hushållerskan – som de har lyckats göra sig av med – har låtit sin man bo i ett undangömt källarförråd. Filmen blir då något mer våldsam snarare än absurt rolig.

Som helhet är Parasit riktigt skarp, om än något överhajpad. Ingen av skådespelarna kan heller mäta sig med Joaquin Phoenix i Joker, som rättvist också tog hem oscartiteln för bästa manliga huvudroll. Dock gör de jämna och goda insatser och gestaltar karaktärerna väl.

Parasit visar också på att Sydkorea är ett land att räkna med, inte minst när det gäller film och musik. De produkter som industrin producerar och lanserar är både kreativa och kommersiellt gångbara.

Det är främst kulturellt och inte ekonomiskt kapital som avgör om någon blir slank eller fet

En vanlig utsaga är att nyttigare och mer högkvalitativ mat och andra livsmedel är dyrare än onyttigare dito (halvfabrikat, transfetter, socker etcetera). Detta skulle i så fall förklara varför det finns så stora hälsorelaterade skillnader inom länder som USA, Kanada, Australien och Sverige, där barnfetman ökar, inte minst bland de med lägre socioekonomisk status.

Men att tro att det enbart är socioekonomiska eller genetiska faktorer som ligger bakom den globala fetman, liksom skillnader inom länder, är att missa vikten av så kallat kulturellt kapital, eller know-how, för sådant som livsstil. Pierre Bourdieus kulturella kapital-begrepp kompletteras med fördel med insikter från Charles Murrays Coming Apart (2012), som påvisar vikten av att låta alla samhällsklasser och individer få ta del av sunda rön.

Vidare, genom att helt enkelt demonstrera hur billig nyttig, näringsrik mat är påvisar jag nedan vikten av kulturellt kapital och karaktär. Då jag bor i centrala Stockholm vet jag också att detta knappast är dyrare i förorter eller mindre städer.


ICA lättkvarg (17:90 för 900 gram)


Fun light-saft, 1l, 19:90


Eldorado kycklingbröstfilé (2 kg, 92:90)


Rökt kalkon, 400 gram, 39:90


Svenska äpplen, 25 kr per kilo


Proteinbröd (Pågen), 25:90, 700 gram


Lätta, 600 gram, 18:50

Övrigt

Vatten (gratis i kranen)

Gymkort på Fitness 24/7 (229 kronor per månad)

Utegym (gratis)

Promenad- och löparslingor (gratis)

Med denna typ av diet och med den tillgång till billiga eller gratis gym och motionsslingor som finns är det alltså inte ekonomiskt utan kulturellt kapital och karaktär som avgör om man är slank och vältränad eller fet och otränad. Karaktärsbildning sker främst i hemmet och skolan medan informationsspridning och know-how skapas i det större samhället och ens sociala kretsar. Om målet är ett relativt jämlikt samhälle är det viktigt att sådana här rön sprids till så många som möjligt i stället för att felaktigt sprida bilden att det enbart är välbärgade människor som har möjlighet att vara slanka och snygga.

Artikel om Sverige och Sydkorea

Min artikel om Sydkorea och Sveriges prestationer i PISA 2015 finns nu tillgänglig online. Denna har diskuterats vid en akademisk konferens vid Stockholms universitet och publicerats online i Orientaliska studier som bygger på redaktörsgranskning (ej fully peer-reviewed så att säga). Detta är en tidig och förkortad version av en längre artikel och därmed något tunn och bristfällig jämfört med senare versioner. Jag har därför lagt upp den här: Educational Achievement in South Korea and Sweden.

Statistiska modellers vansklighet och hur man kan undvika att tolka och använda dem på fel sätt

Statistik av mer eller mindre avancerad art och dess tillhörande modeller är lite av en gift and a curse. Statistik visar hur saker är eller har varit, men kan sällan säga någonting om framtiden – åtminstone på lång sikt – och hur modellernas utfall bör tolkas. Nyligen fick jag en del roliga citat av en god vän, som själv är matematiker, bland annat detta av statistikern Ronald Harry Coase: “If you torture the data long enough, it will confess to anything”. Han tipsade även om detta, “All models are wrong. But some are useful.”, som jag även har sett i boken Complexity (2009).

Med andra ord är det viktigt att det man stoppar in i en modell, till exempel multipel icke-linjär regressionsanalys är av god kvalitet och tillförlitlighet. Det är även av vikt att modellerna kan mäta det som de är avsedda att mäta. Det handlar då om den interna validiteten. Inom personlighetspsykologi använder man sig av frågeformulär, som är nästan men bara nästan lika tillförlitliga som standardiserade IQ-tester. Men det är inte bara mätinstrumentet som avgör utan även sample size, storleken på den data som finns i form av observationer. Nya programvaror som R kan hantera stora datamängder. På sätt och vis har därmed den statistiska forskningen gått framåt, men de underliggande eller relaterade stötestenarna finns alltjämt kvar.

I ett senare skede handlar det som sagt om att tolka den statistik som finns eller tillkommit efter en dataanalys. Här kan man ta del av en välgjord studie om fetma ur ett globalt perspektiv där alla steg – inklusive metod, dataanalys, resultat och tolkning – är inkluderade och noggrant redogjorda för. I detta fall blir de valda teoretiska utgångspunkterna centrala för tolkningen – moderniseringsteori implicerar ett linjärt förhållande mellan ekonomisk utveckling och BMI, där människor steg för steg blir slankare, hälsosammare och mer demokratiska. Men så ser det inte ut på global nivå – trots likartad utveckling är Japans befolkning mycket slankare än USA och Australiens dito. Men samma teori kan även tolkas som att urbaniseringen leder till övervikt via den mat som ofta äts i städer. Även i andra avseenden kan den typiska eller klassiska moderniseringsteorin ifrågasättas; det finns även reviderade varianter. Här är ett långt, illustrativt citat från studien:

Adherents to this revised version of modernization theory, while still viewing development as unfolding in a relatively evolutionary and teleological manner, regard the process of economic development not as one unleashing a “virtuous circle,” but instead a “vicious circle” of rising expectations coupled with the inability of the state to respond to the growing demands of an increasingly engaged but thwarted populace. For instance, Szreter [70] has observed that rapid economic growth may actually cause health to get worse before it gets better generating more of an inverted-U shape relationship between development and disease burden. He attributes this to what he calls the “four D’s”- “disruption” of traditional ways of doing things, increasing relative “deprivation” followed by increases in “disease” and “death.”

In a similar vein to Szreter’s inverted U-shape relationship between development and health improvements, but operating at the individual level, the literature on the social determinants of health makes a distinction between diseases associated with absolute poverty and diseases that tend to be associated with relative poverty (e.g., [38, 39]). Examples of diseases associated with absolute poverty include malnutrition, diarrheal disease, and what are now considered to be neglected “tropical” diseases. These diseases are believed to be subject to a threshold effect such that once an individual is no longer exposed to the conditions that give rise to these diseases (i.e., vectors and disease hosts associated with a lack of sanitation, potable water, adequate nutrition, etc.), these diseases tend to decline on their own [38]. These diseases of poverty do not form social gradients and should in theory decline linearly with economic development.

By contrast, diseases of affluence associated with relative poverty should increase with development and then level off. Present day middle-income countries are beginning to experience what has come to be known as the “double disease burden”- or the coexistence of undernutrition and overnutrition-related non-communicable chronic diseases [67]. Risk factors associated with the lifestyles of a growing “leisure class” including changes in diet (the nutrition transition), smoking, and exercise that initially accrued to the rich in now developed countries are only just now emerging in the burgeoning middle classes of developing countries, whereas in rich countries the gradients in these lifestyles reversed decades ago [76]. Thus, middle income countries should have the highest overall burden of disease and one would expect obesity rates to be the highest in middle income countries that are presently in the midst of the nutrition transition.

Detta är i sin tur en del av slutsatsdiskussionen: “Moreover, in high income countries, the models suggested that economic globalization may be associated with lower mean BMI. This result was robust to multiple model specifications and is consistent with results from prior studies [10, 11, 24, 35]. In fact, consistent with prior studies, in models with unimputed data, we found evidence of a consistent negative relationship between economic globalization and BMI including in LMICs.” (LMICs = Low-to-Middle Income Countries)

Åter till den statistiska analysen kan en del av lösningen vara att göra en robustness check som visar på den strukturella validiteten i den empiriska modelleringens utfall. Dock är inte heller robustness checks helt tillförlitliga och kräver att man, återigen, är kritisk beträffande vilka variabler som stoppas in i dataanalysen. I det här fallet ser det ut som att de alternativa input-variabler som har gjorts i robustness check-modellerna är relevanta, men det saknas en kritisk diskussion kring den beroende variabeln, BMI, som kan vara en aning missvisande i länder med högre grad av muskulär utveckling och/eller annan morfologisk struktur, vilket leder till högre BMI än vad som speglas andelen underhudsfett. En man i USA eller Norge som är 190 cm och väger 100 kilo klassas som överviktig enligt BMI-index. Dock verkar författarna vara medvetna om trubbigheten i flera av de oberoende variablerna, som alltså förklarar den beroende variabeln.

Sammantaget får detta ses som en väl genomförd studie men det går att hitta brister, och sannolikt fler än jag har identifierat i denna kortfattade utläggning. För det krävs bland annat att man återanalyserar data (replicability criteria).