I senaste numret av peer review-tidskriften International Journal of Music Business Research har jag med en artikel om k-pop. Mycket fokus är på BTS och Blackpink och vad som krävs för att lyckas men även k-pop i allmänhet. Tonvikt ligger framför allt på framgång relaterat till psykologiska, sociologiska och ekonomiska faktorer hos både individer, grupper och den globala sydkoreanska musikindustrins ramar.
Author Archives: Björn
Zlatan som samhällsanalytiker
Zlatan Ibrahimovic har ännu en gång visat varför att vara oerhört bra på en sak inte nödvändigtvis innebär att personen är bra på annat. Kändisar använder ofta sina mediekanaler för att få likes och uppmärksamhet, men som Platon lär ha sagt, “A good decision is based on knowledge and not on numbers.” Även om en känd person lägger upp en bild på sitt knä får de hundratusentals likes eller mer, men det innebär inte att det finns substans i argumenten. Sättet han argumenterar på är på lägre nivå än en genomsnittlig åttondeklassare.
Tesen som Ibrahimovic, och många andra driver, är att det finns en omfattande rasism i det svenska samhället, liksom till exempel USA. Självklart finns det rasism, men dels handlar det om proportioner, dels handlar det om relativitet, dels handlar det om definitioner. Dessutom handlar det om kritiskt tänkande och att ta hänsyn till flera faktorer.
Med detta menar jag bland annat att man måste undersöka hur omfattande rasism är (proportioner), och om man jämför med andra länder eller samma lands tidigare nivåer (relativitet). Allt tyder på att rasism, i Sverige liksom USA, har minskat oerhört drastiskt de senaste 30-40 åren. Det är därför en del forskare har börjat fokusera mer på “symbolic racism” och liknande. Det är för att hatbrott främst drabbar vita men samtidigt finns det ett stort fokus på rättvisa och jämlikhet som dessvärre leder till missvisande beskrivningar. Det är till exempel så pass ovanligt med vita förövare och svarta offer inom våldtäkt att man måste se filmer som A Time to Kill (1996) för att hitta det. I Sverige blev det en stor nyhet att Jimmie Durmaz kallats fula saker, vilket visade sig ha skrivits av några få individer samt bottar. Proportionerna mellan förseelsen och uppmärksamheten är helt satta ur spel.
När det gäller att ha kritiskt tänkande, undvika confirmation bias, och kontrollera för flera faktorer måste man ha i beaktande följande. Låt säga att en svensk förbundskapten tar ut ett lag med bara en-två individer med invandrarbakgrund. Beror det då på “rasism” eller kan det vara en slump? Är “rasism” att inte spegla den nuvarande demografiska profilen i samhället i olika sammanhang, som landslag eller politiska partier? Måhända är det helt enkelt så att Janne Andersson är så rädd för att pekas ut som “rasist” att han kände sig nödgad att justera, även om han just då tyckte annorlunda om uttagningen.
Låt oss ta några andra exempel. Om en person går ner i tunnelbanan och ser ett stort ungdomsgäng med luvtröjor och gapig attityd, varav samtliga har utländsk bakgrund, men vänder och går åt ett annat håll, beror det på rasism? Samma exempel gäller beträffande att bli stoppad av polis och väktare. För att kunna svara på det måste man kontrollera för andra faktorer, som om hur personer hade reagerat om dessa individer hade haft fina kläder på sig och betett sig mer civiliserat. Det finns annars en stor risk för så kallade “confounding effects”, då man blandar ihop olika faktorer. Det tolkas som kopplat till hudfärg/etnicitet, men kan mer troligt ha att göra med beteende och framtoning. Sannolikt skulle ingen bli anklagad för rasism för att gått ifrån en gapig och jobbig vithyad knarkare/alkoholist i en busskur, men vi kan sluta oss till att det var just beteendet och framtoningen som fick en att flytta på sig.
Nyligen hörde jag om en person – turist från Kina – som anklagade personalen i en stor butik för att vara rasistisk för att de lät en vit person få hjälp först, men för att kunna dra slutsatser måste man kontrollera för de händelser som pekar åt motsatt håll och om det kan ha varit andra faktorer som låg bakom detta, till exempel slump. Det har hänt mängder av gånger att vita har gått före andra vita, och att icke-vita har gått före vita, oavsett om vi pratar om krogköer eller annat. I den mån anekdotisk bevisföring har relevans har jag blivit visiterad av tullen i USA i en timme helt utan anledning, och det har även hänt i Sverige en gång. En person jag känner väl blir alltid stoppad i olika kontroller på flygplatser, mycket sannolikt för att hon har en lätt nervskada i kinden och ser spänd/nervös ut. Det finns mängder av skäl till att människor är med om saker och upplever sig se mönster men det betyder inte att förklaringarna som tillskrivs eller framförs är reella bortom inre föreställningar. Statistik visar dessutom, tvärtemot rasismteoretikerna, att svarta poliser är mer benägna att skjuta vita förövare än tvärtom (se videoklipp nedan).
Zlatan Ibrahimovic, som har blivit hyllad av alla under 20 års tid men ändå insisterar på rasism, har ingen koll. En briljant spelare men bedrövlig samhällsanalytiker. Man måste dock komma ihåg att det är många journalister och akademiker som har precis samma undermåliga förståelse för samhällsfrågor eftersom de inte förstår multipel regressionsanalys och att man måste kontrollera för många variabler innan man kan identifiera mönster och mäta proportioner. Detsamma kan sägas om till exempel lönediskriminering kopplad till kön, vilken försvinner i stort sett helt när man kontrollerar för variabler som arbetade timmar och icke-kognitiva förmågor.
Varför är Sydkorea så bra på att producera popmusik och kvalitetsfilm men sämre på allt annat än Japan?
Att vara i Sydkorea är som att befinna sig i ett andra klassens Japan. Länderna är väldigt lika på många sätt och har snarlik standard på mycket, men Japan är lite bättre på i stort sett allt. Lite artigare, renare, har bättre universitet, högre BNP, bättre infrastruktur. När det gäller turism går det inte ens att jämföra – det finns mycket mer att göra och se i Japan, hela vägen från Hokkaido till Okinawa. Mat och uteliv är jämna företeelser, dock. Det betyder inte att Sydkorea är dåligt, bara att Japan är avsevärt vassare.
Men det finns två saker som Sydkorea är betydligt bättre på: musik och kvalitetsfilm. Vid det här laget kan det inte ha undgått någon att Sydkoreas k-pop, som jag har haft koll på sedan 2009, har tagit över världen från och med 2018 med grupper som BTS och Blackpink. Men vad är det då som gör att Sydkorea är Japan så vida överlägset när det gäller film och popmusik, som båda är populärkulturella fenomen men väldigt olika?
Film
Inom koreansk kulturhistoria finns det ett begrepp, han, som enkelt översatt betyder ungefär att hysa agg efter en längre tids övergrepp. En del har även tolkat det som rädsla, rädslan att halka efter i samhället, och har delvis kopplingar till kolonialtiden och hatet mot Japan efter dess övergrepp.
Utan att gå in för mycket på detaljer och olika akademiska tolkningar så kan man slå fast att denna typ av känsla av att hysa agg och känna sorg och vrede präglar mycket av koreansk film. Det är ett disciplinerat men samtidigt känslostyrt folk, och i kvalitetsfilmer som Oldboy (2003), I Saw the Devil (2010), The Handmaiden (2016), The Wailing (2016), och Burning (2018) kan man se detta agg, han, riktas mot andra människor, ofta någon form av antagonist.
Kombinerat med det faktum att Sydkorea är exportorienterat, medan Japan har en insulär marknad, och har många influenser från väst och har sett till att göra genuina filmer har det lett till både konkurrens och kvalitet. Det är en välavvägd blandning mellan Korea och väst och håller ofta hög klass när det gäller manus, ljud, bild och regi. Något motsvarande finns knappast i Japan, åtminstone inom skräck, thriller och drama. Chan-wook Park, Chang-dong Lee, Hong jin-na, Sang ho-yeon, och Jee-won Kim är några av de mest framstående regissörerna/manusförfattarna. En av de allra bästa filmerna under hela 2000-talet, Burning, utkom 2018. Musiken, handlingen, symboliken, tematiken och atmosfären är på en helt annan nivå än merparten av japansk, brittisk och amerikansk film.
K-pop
Inom populärmusik är det dock en annan formel som gäller. Det finns endast några få exempel på han inom k-pop utan mycket är snyggt producerad, visuellt tilltalande, och lättillgänglig. En likhet är dock att musikindustrin är exportdriven – företag, som inspirerats av USA och Japan, har kalkylerat hur deras artister och grupper kan slå igenom runtom i Asien och i bästa fall bortom världsdelen (Europa, Nordamerika, Sydamerika etc.). Uppenbarligen har affärsmodellen och konceptet lyckats efter nästan 20 års slit.
Det som skiljer Japan och deras jämförelsevis mediokra musikgrupper är att den sydkoreanska popmusiken har högre produktionsvärde. Allt är mer välgjort, på alla plan. I Japan finns också en del skönhetsideal som innebär att tjejer ska se ut som Girl Next Door i stället för att maximera utseendet och generellt välja de snyggaste enligt en elitistisk, meritokratisk och kapitalistisk logik. Det är ungefär som Ukraina plus skalpellingrepp. Plastikkirurgi, bra gener, och långa ben premieras i Sydkorea enligt en sunt förnuft-föreställning om att det är det som säljer. Det har en universal appeal, en look som går hem lika mycket i Brasilien och Thailand, som Japan, USA, Frankrike, Israel, Dubai eller Mexiko. Samtidigt känns det åtminstone lite annorlunda än den anglosaxiska formeln. Mycket handlar förstå även om tajming och låtars hitpotential.
Sydkorea vill inget hellre än komma ikapp Japan. Sett till helheten har så dock inte blivit fallet. Japan dominerar alltjämt ekonomiskt och kulturellt. Men när det gäller film och populärmusik har Sydkorea lyckats bättre av ovannämnda skäl.
Den här obalansen ligger bakom förfallet i västvärlden och så löser man det
Finns det ett objektivt förfall i världen i allmänhet och västvärlden i synnerhet? Trots att många saker är väldigt bra och det spretar åt olika håll – USA och England har exempelvis de bästa universiteten och de mest framgångsrika företagen, men samtidigt det största förfallet bland sina eliter och vanligt folk – vill jag mena på att så är fallet. Det finns en stor acceptans för allsköns hyperdekadenta livsstilar och fetischer, en stor andel är kraftigt överviktiga, och det går att skönja en ökning av dödliga överdoser och ökat alkoholmissbruk. Delvis mindre mätbart, men icke desto mindre uppenbart, är att många västerländska städer har förfallit i och med ökade antal och andel uteliggare och drogmissbrukare och förfulade stadskärnor (Los Angeles, San Francisco, Paris), samt terrorism (London, Manchester, Paris, Nice etcetera).
En del av detta beror naturligtvis på nyliberalismens benägenhet att öka tillväxten och ojämlikheterna samtidigt, migration, bostadsbrist och fluktuationer i världsekonomin, men en del av det utgör ett slags kulturellt förfall som kan härledas till begreppsduon det apolloniska och dionysiska. Även om Nietzsche delvis hade fel om dessa gudars egenskaper är det likväl en viktig begreppsapparat, och relevanta tolkningar har gjorts av bland andra Camille Paglia.
Det apolliniska står för det ordnade, disciplinerade och “högkulturella” tillståndet och motsvarande livsstilar, till exempel nyklassicistiska byggnadsverk, avhållsamhet och sunda, strukturerade livsmönster, medan det dionysiska står för det vilda, extatiska och oordnade, till exempel alkohol, droger, sex och musik. I antikens Grekland förstod en del lärda denna motsättning och hur samhället bäst skulle balansera dessa två tendenser, men det fanns definitivt ett dekadent element i och med backanaler och orgier.
En del historiker och andra akademiker, med en cyklisk historiesyn (som det inte finns några vetenskapliga bevis för), menar på att alltför långtgående dekadens är ett tecken på samhälleligt förfall. Även om man inte har en cyklisk historiesyn så kan man i hög grad instämma i det. Förfallet kan komma både uppifrån och nedifrån – ofta både och – men generellt är det när politiker, rika människor och andra med inflytande börjar favorisera det dionysiska på bekostnad av det apolliniska som förfallet accelererar.
På grund av en mängd samverkande faktorer, till exempel sekularisering, konsumtionskulturens utbredning, kritiken av “repressiv” sexualitet med mera (Frankfurtskolan, Foucault med flera), har det dionysiska tagit överhanden i ganska hög grad. Kombinerat med en sorts livsstilsrelativism, som främst mer konservativa tänkare som Roger Scruton, Theodor Dalrymple, och Charles Murray har kritiserat, innebär det att för många finns ingen skillnad mellan att lägga alla sina pengar på alkohol och tillbringa helgen med Premier League-fotboll och pizza eller att syssla med kreativa och krävande saker som konst, litteratur och fysisk träning. Det handlar enbart om individens “val”. Självklart är det en förenkling och många anar att det egentligen finns skillnader mellan livsstilsval och beteendemönster, men sådana tendenser finns onekligen. I stället för att lyfta upp de som allra mest behöver disciplin och tydliga ideal – de med lägre socioekonomisk status – slänger man på ännu mer snabbmat, sport, Netflix och mobilspel så att de blir ännu mer cementerade på botten. Allra värst är engelsmännens supande, både på hemmaplan och utomlands, och amerikanernas fetma och sportknarkande. Storföretag och Silicon Valley parasiterar på deras benägenhet till mat- och digitalt missbruk.
Vad som också har varit en stötesten är att många, däribland Nietzsche och senare Foucault och många andra, har insett den dubbelmoral som ofta finns i samhället och det apolliniska. Människor har fina ideal utåt sett, men i den privata sfären eller utomlands kan det förekomma droger, alkohol, fetischer eller värre. Problemet med olika företeelser, som buddhism och katolicism dragna till sin spets, är att de är eller har varit alltför apolliniska och därigenom skapat sin egen dubbelmoral. Paradoxalt nog leder överdriven apollinisk livsföring, kanske ofta, till det omvända. När engelsmannen William Adams anlände till Japan år 1600 och bevistade ett buddhistiskt tempel förfasades han över att munkarna utförde analsex på de stackars unga tempelgossarna mellan bönestunderna, tvärtemot munkarnas regler i Vinaya pittaka. På senare år har en stor mängd katolska präster avslöjats för att vara pedofilvåldtäktsmän.
Det tycks som att det alltså finns någonting negativt med den repressiva, kyska celibattillvaron. Grekernas etiska filosofi övertogs till stor del av den katolska kyrkan, via Thomas av Aquino, men det vore främmande för gemene atenare att förorda kyskhet och alkoholförbud som i buddhismen, kristendomen, och islam. När dessutom protestantismen är extremt oestetisk och tråkig, till skillnad från ortodoxa kyrkor och kyrkorum, är det inte konstigt att en stor andel har börjat relativisera kristendomen. Ännu mer patetiskt tycks det bli när dess samtida företrädare hela tiden anpassar sig efter konsumtionsliberalismen och allehanda jämlikhetskrav. I stället för att vara en bastion (kyrka betyder klippa) för tidlösa värden är den som ett korthus som ramlar ihop så fort någon säger “inkludering” på Twitter.
Fyra principer för framtiden
Nu har några historiska och samtida tendenser redogjorts för gällande det apolloniska och dionyniska. Därefter är det dags att klargöra fyra principer som gäller för dessa två kompletterande koncept.
1. Hierarkisering
För det första är det viktigt att hierarkisera dessa två principer. Även om båda behövs bör det apollinska ta överhanden. Vårt samhälles harmoni och framsteg baseras på ordning, disciplin, flit och relativt objektiva principer inom politik, ekonomi, utbildning, vetenskap, språk, arkitektur, moral och livsstilar (mat, träning, sömn m.m.). Det dionysiska inslaget är med nödvändighet underordnat det apolliniska och förekommer som ett komplement, särskilt i ungdomen, som Aristoteles snuddade vid i Etiken. Det är då man har många flyktiga bekantskaper och uppskattar förströelser. Senare i livet blir människor mindre äventyrliga och desto mer ordningsamma och samvetsgranna.
2. Balans
Vid sidan om hierarkisering krävs balans, att det växelvis finns apolliniska grundprinciper att falla tillbaka på efter inslag av dionysiska företeelser. Det kan mycket väl vara ett misstag att enbart leva ett apolliniskt liv, särskilt om det präglas av en ensidig livsstil utan några som helst toppar och dalar. Principen 80/20 eller 90/10 kan ge en fingervisning, även om det är en förenkling.
3. Uppdatering till nya sammanhang
En tredje princip är att uppdatera dessa två principer till nya sammanhang – annars vore de blott kulturhistorisk kuriosa. Det apolliniska är inte samma sak 2019 som 1519, även om en del saker, som nyklassicistisk arkitektur och de grekiska filosoferna, är relativt tidlösa fenomen som många återkommer till. I dag är fitness en form av apollinisk princip, något som grekerna mest kunde fantisera om för cirka 2500 år sedan när de karvade ut estetiska statyer. Dagens backanaler och annat dionysiskt utgörs av nattklubbar, festivaler och fartfyllda upplevelser som Street Kart, bergsklättring och fallskärmshoppning.
4. Integration
En fjärde princip är att dessa två principer kan blandas och integreras i en del sammanhang. Ibland är de åtskilda och avlöser varandra så att säga, till exempel att festa en gång i månaden efter en disciplinerad period, men ibland sker ett slags fusion så att båda elementen finns med. Ett exempel är en del modern musik, både alternativ och mainstream.
För att sammanfatta kan en del av förfallet i västvärlden spåras till en sorts kulturell dekadens präglad av livsstilsrelativism, inte minst en relativisering av det apolliniska. Det är möjligt att tekniken är så kraftfull att människor blir beroende och befinner sig bortom apolliniskt/dionysiskt, men desto större anledning att värdesätta disciplin och nedvärdera zombie-beteenden.
Ny välgjord studie om hur tv-tittande påverkar kognitiv förmåga
En av världens högst rankade vetenskapliga tidskrifter, utifrån impact factor, inom empirisk ekonomisk och utbildningsmässig forskning är The Journal of Human Resources, som publicerar statistiskt sofistikerade och robusta analyser gällande ämnen som rör arbetsliv, utbildningsresultat och liknande. En aktuell studie från 2019, “Television, Cognitive Ability, and High School Completion” (Volume 54, Number 2, Spring 2019, pp. 371-400) som sammanställts av norska forskare, analyserar grundligt hur tv-tittande mellan 1987-2004 har påverkat kognitiv förmåga (IQ) och förmågan att slutföra gymnasiet bland norska tonårskillar.
Utan att gå in för mycket på detaljer kring exakta data och analysmodeller, som alltså är väldigt noggranna och avancerade i denna tidskrift, kan man slå fast några intressanta saker. Bland annat detta:
In light of the examination of time use patterns, it is natural to interpret these findings as a result of the larger impacts that cable TV access has on time use in families with higher SES. It appears that TV viewing substitutes for more valuable and cognitively stimulating alternative activities—such as reading—in families with more educated parents. This also suggests that it may not be the TV viewing itself that primarily gives rise to the adverse impacts identified in this paper, but rather the reduction in the alternative activities that it substitutes.
Ungefär detta – att tv liksom snarlika företeelser som dataspel och mobilkonsumtion utgör dåliga substitut för att läsa böcker och studera – är någonting som jag har understrukit under många år och flertalet gånger funderat på. Ofta är det så att sunt förnuft-hypoteser bekräftas av statistisk forskning i ett senare skede. Med andra ord är det inte så att tv i sig gör en dummare utan att det hindrar en från att göra saker som gör en marginellt smartare, till exempel läsning och träning. Noterbart är dock att effekterna är små, någon IQ-poäng. På grund av tillgängliga data är resultaten kopplade till tonårspojkars lägre utbildningsresultat i jämförelse med tjejer.
Det vore bra om detta lyftes till allmän diskussion, men mycket av ansvar för att optimera sin livsstil hänger på familjer och individer snarare än samhället.
3 positiva tecken i tiden
Samtiden rymmer både negativa och positiva fenomen. Bland de negativa kan stor ekonomisk ojämlikhet nämnas, både inom länder och globalt, och ökad självmordsfrekvens. Ekonomisk ojämlikhet speglar dock själva den inneboende dynamiken inom världsekonomin och kapitalismen, men systemet behöver tveklöst reformeras politiskt och ekonomiskt. Självmordstalen inom Sverige är stabila mellan 2006-2017 – den så kallade ökade psykiska ohälsan har faktiskt ej ökat i det svenska samhället, även om överdiagnostiken kan ge sken av att alltfler är deprimerade.
Även miljöförstöring är onekligen negativ, men studerar man det fenomenet mer ingående inser man att bilden är långtifrån entydig. Ju rikare ett land blir desto fler nationalparker och naturreservat etableras; dessutom har rika länder lättare att hantera naturkatastrofer, oavsett om de har koppling till global uppvärmning eller inte. Man kan även nämna infantiliseringen och försämringen av kulturen, vilket bland annat speglas i populärmusik och konst, som någonting negativt.
Nu ska jag emellertid inte relativisera de negativa företeelserna utan fokusera på tre positiva fenomen, som allesammans har engagerat mig en hel del under 10-15 års tid. Det rör sig om företeelser som har en stor global inverkan, varför dessa inte kan avfärdas som blott tillfälliga, triviala tecken i tiden.
1. Fitness
Fitnesskulturen har vuxit enormt, vilket även diskuterats i Forbes (2018) och verket Fitnessrevolutionen (2015) – inte minst själva intresset för att träna regelbundet, äta nyttigt och ändamålsenligt, snarare än bodybuilding och fitnesstävlingar. När jag började träna regelbundet på gym i februari 2004 var det redan väldigt utbrett så klart, men jag har sett intresset för fitness, wellness och crossfit öka under 15 års tid.
Helheten av all evidens tyder på att det är objektivt hälsosamt och positivt att träna regelbundet och äta ändamålsenligt: skelettmuskelstyrkan ökar, stressen minskar, förhållandet mellan muskelmassa och kroppsfett blir mer optimalt. Sannolikt bidrar det även med minskad alkoholkonsumtion och en överlag hälsosammare livsstil. Givetvis finns det även negativa fenomen som överträning och kroppsfixering men den allmänna debatten är så pass balanserad och vetenskaplig vid det här laget att det är undantag snarare än regel.
2. Kunskapsfokus
Det finns inte sällan ett glapp mellan det kvalitativa och kvantitativa. Det som har genuin kvalitet, vilket för övrigt inte alltid är enkelt att objektivt fastslå, leder inte nödvändigtvis till stor kvantitet i form av fans, intäkter, likes och följare. Ofta är förhållandena snarast omvända. Exempelvis läses forskningsartiklar och vetenskapliga böcker – delvis på grund av högre svårighetsgrad, delvis på grund av större svårtillgänglighet – av betydligt färre människor än intellektuellt slappa tidningskrönikor och slätstrukna Youtube-kanaler.
Dock visar sådana som fjolårets största intellektuella succé, Jordan Peterson, att kunskap och intellektuell debatt kan nå en stor publik och till och med läsekrets. Även svenske Tino Sanandaji är väldigt populär, trots att han är ekonomisk forskare i grunden. Det finns fler exempel, både i Sverige och andra länder. I allmänhet går det att skönja en trend i form av ökat kunskapsintresse. Givetvis kommer bara en försvinnande liten andel att bli kända och framgångsrika, men alla som skriver och forskar i skymundan kan likväl känna att deras arbeten åtminstone potentiellt skulle kunna uppmärksammas av fler. Framför allt gäller det att fokusera på ämnen som intresserar en större mängd människor, både ren naturvetenskap och intressanta samhällsfrågor.
3. K-pop
Det tredje positiva globala fenomenet som jag väljer att lyfta fram är k-pop. Ända sedan mitten av 1990-talet har jag följt och engagerat mig i en mängd musikgenrer som hiphop, metal och emorock, både rent personligen och som skribent och akademiker.
När jag sedan åkte till Japan och Sydkorea 2009 kunde en perfekt balans mellan min fäbless för östasiatiska skönhetsideal (som inte på något sätt innebär att man är “Asian lover” och begränsar sig till en viss kultur), resor och musik kombineras – det var då jag hörde j-pop/rock och k-pop för första gången och kunde ana varför det var så speciellt och det senare rentav kunde nå utanför Östasien.
Efter en resa till Taiwan 2013, där k-pop spelades flitigt, började jag intressera mig mer för det som kulturellt och ekonomiskt fenomen mer än själva musiken. Det visuella uttrycket, blandningen mellan västerländsk musik och det koreanska språket, självdisciplinen, samt den stora ekonomiska potentialen fångade mitt intresse och jag funderade på om jag kunde bidra med något själv. En del artiklar 2014 och 2015 publicerades och diskuterades i svensk media. Jag argumenterade för att det koreanska språket och den insulära amerikanska musikmarknaden utgjorde hinder för k-pop att slå igenom globalt på bred front.
Men 2018 blev det uppenbart att k-pop, trots dessa hinder, nådde stora globala framgångar, i och med de två grupperna BTS och BLACKPINK. Min näst senaste artikel, som kommer att publiceras i en internationell granskad forskningstidskrift inom snar framtid, förklarar de differentierande faktorer som ligger bakom att BTS i dag är världens största killgrupp och BLACKPINK världens största tjejgrupp (om än inte riktigt på samma skyhöga nivå som exempelvis Ariana Grande, Taylor Swift eller Dua Lipa). Enbart BTS har genererat 3,6 miljarder amerikanska dollar.
K-pop kan uppfattas som något rent subjektivt, antingen positivt eller negativt, men jag vill hävda att det finns en objektiv grund, inte minst gällande den visuella aspekten och innehållet. Det går förstås att kritisera branschen av en mängd skäl, exempelvis tidigare kontraktsdispyter, dålig behandling av medlemmar (särskilt från Kina), och de artificiella inslagen i form av singback, plastikkirurgi och andra visuella förbättringar – i hög grad samma företeelser som man kan kritisera västerländsk pop för.
Men fördelen med Sydkorea och dess musikindustri är att landet erbjuder en “tredje väg” mellan den extremt sexualiserade och dekadenta västerländska populärkulturen och den islamiska civilisationens rigida reglering av kvinnor och mäns sexualitet, utseenden och beteenden. Forskning visar att alltifrån japaner och kineser till israeler, palestinier, mexikaner, peruaner, fransmän och svarta och vita amerikaner älskar k-pop, kanske just på grund av att materialet har en närmast universell prägel. Oavsett etnisk och nationell bakgrund kan man tycka att exempelvis Apink är söta och duktiga. Lyriken behandlar teman som människor kan relatera till, oavsett om de är 15 eller 50: romantik. Dessutom finns en del utrymme för nya hybridgenrer som upplevs som lite “coolare”, till exempel BTS raplåtar eller NCT:s danskoreografi.
Ytterligare en positiv sak är att kroppsvariationen inom har k-pop har vidgats på sistone (utan att för den sakens skulle slå över i fat acceptance och liknande), vilket bland annat gruppen CLC manifesterar. Två medlemmar är relativt kurviga eller åtminstone normalbyggda.
För att sammanfatta existerar det alltså tre stycken globala fenomen – och som därtill har vuxit i omfattning de senaste åren – som är positiva och främst har en konstruktiv inverkan på människor som intresserar sig för dem. Personligen hade jag intresserat mig för dessa saker oavsett om de vuxit eller inte eftersom det handlar om preferenser, intressen och livsstil, men det är ändå givande att engagera sig i något som faktiskt har stor inverkan och potential till ännu större sådan.