En balanserad syn på klimatfrågan (och unga människors engagemang)

Att vara engagerad i olika samhällsfrågor, och till och med vetenskapliga frågor, är positivt. Det är svårt att vara emot någon eller någras engagemang i sig. Inom ramarna för demokratiskt engagemang och diskussion finns också utrymme för att ha fel, mer eller mindre. Särskilt när det gäller mer komplexa frågor där det inte finns enkla svar och bilden ter sig mångfacetterad. Att ha som utgångspunkt att engagemang är negativt i sig och att människor, unga eller gamla, ska veta sin plats vore därför en märklig utgångspunkt. Det finns också en logik i att unga är mer oroliga för miljö och klimat än medelålders och äldre, eftersom konsekvenserna av global uppvärmning drabbar de som i dag är 15 snarare än de som är 65 eller till och med 35 (om än inte i Sverige).

Med det sagt gäller det att tänka ett par steg längre. För detta är i hög grad både en vetenskaplig och ekonomisk fråga, snarare än en moralisk och till och med psykologisk fråga. Delvis är det naturligtvis också en politisk fråga. När man betraktar det i sitt rätta ljus kan människor, såväl unga som gamla, ha ett mer balanserat och rationellt synsätt som kan vägleda dem i deras individuella och kollektiva beslutsfattning. Då kan man också dels förstå hur världen fungerar, vad som är ändamålsenligt, och vad som är ineffektivt, onödigt och så vidare när det gäller klimat och miljö. Här bidrar jag med, via data och forskare, några nycklar till att angripa frågan på ett sådant sätt. Innan detta görs är det svårt att ta människor på allvar, oavsett ålder, oavsett hur många som rent kvantitativt följer med strömmen. Det är som Platon ungefär lär ha sagt, “A good decision is based on knowledge and not on numbers.”

Proportioner och projektioner
För att förstå vad som händer i världen, oavsett om det handlar om BNP eller växthusgasutsläpp och vilka länder och vilka sektorer som står för dem, gäller det att förstå proportioner. Exempelvis släpptes det ut ungefär 37 miljarder ton (alternativt 37 000 miljoner ton) i världen 2018, varav Kina stod för cirka 10 miljarder av dessa, det vill säga 28%. USA står för 15%, Indien 6%, Ryssland 5%, Japan 4%. Sverige 0,15%. Den svenska skogen absorberar en mycket stor del av koldioxidutsläppen, varför Sveriges nettoutsläpp är ännu lägre än 0,15%. Industrisektorn och den totala transportsektorn inom de stora industrinationerna står för den största mängden utsläpp medan flygtrafiken enbart står för 3,5-5% av de totala utsläppen.

På så vis är växthusgasutsläppsfrågan både ett globalt och nationellt problem. Det mest effektiva är att se över utsläppen i stora utsläppsnationer som Kina, USA, Indien, Ryssland och Japan snarare än Sverige, Norge, Schweiz och utvecklingsländer i Afrika och Latinamerika. En stötesten är de projektioner som tydligt visar att Kina har mest inflytande över frågan eftersom det dels är den överlägset största utsläppsnationen, dels planerar att bygga en stor mängd kolkraftverk.

I Sverige, och bland dåligt pålästa vuxna, ungdomar och journalister, har det dock främst handlat om olika livsstilsåtgärder som är helt verkningslösa, till exempel att flyga mindre. Och att tänka per capita är relevant när det gäller att titta på välstånd mätt genom BNP eller genomsnittslöner mätta i dollar eller euro, men inte väsentligt när det gäller miljö- och klimatpåverkan.

Nästan ännu mer absurt, rentav farlig, är det ekofascistiska eller ekototalitära perspektiv – som både finns inom extrem vänster och höger – som implicerar att man inte ska skaffa barn för att det tär på miljön. Det var en del av det som drev den vidriga terroristen på Nya Zeeland. Han såg människomassor i utvecklingsländer som tärande varelser. Naturligtvis måste befolkningstillväxt kunna diskuteras på ett balanserat sätt och ur olika perspektiv, oavsett om det handlar om Sverige eller globalt, men att ha som fokus att nya människor på jorden är en börda ter sig närmast misantropiskt och är om något ett sätt att skapa ångest för barn och familjer. Dessutom stämmer det dåligt överens med de demografiska projektioner som visar att jordens befolkning, på grund av bland annat urbanisering, kommer att minska efter 2100 (mönstren går att skönja redan innan sekelskiftet). Vägen dit kommer sannolikt att kantas av en hel del problem men det gäller att lyfta blicken och se de större sambanden. Som sagt, detta är en vetenskaplig fråga som inte bör bli ideologiserad.

Energipolitik
Som rationella människor förstår är koldioxid- och klimatfrågan till stor del en energipolitisk fråga. Det finns ett stort energibehov i världen, oavsett om det rör sig om Kina, västvärlden eller utvecklingsländer med små eller stora befolkningar. Det överlappar också frågor som luftkvalitet och livskvalitet, rentav kvinnors möjligheter till utbildning, som är ett av FN:s globala mål. Människor i fattiga länder behöver grundläggande hushållsel så att de slipper bränna grenar och kvistar och riskera att förstöra sina lungor och byar där de bor på kuppen. Industrinationer behöver kärnkraft och/eller andra effektiva energikällor. Solenergi kan vara en lösning på södra halvklotet men i stora delar av världen, främst på norra halvklotet, är det kärnkraft som är effektivt; i andra hand gas, vattenkraft och vindkraft, beroende på land och omständigheter.

Utvecklingsparadoxen: ju rikare ett land är desto miljövänligare blir det
Det finns något som kan kallas utvecklingsparadoxen. Intuitivt kan man tänka sig att kapitalism, som har utgångspunkt i västvärlden, är negativ för miljö och klimat. Dels på grund av industrier, dels på grund av transportsektorn, dels på grund av konsumtion. Men västvärlden har faktiskt minskat sina utsläpp per capita och dessutom förbättrat luftkvaliteten. Liknande mönster återfinns i Japan, Sydkorea och Taiwan. Detta har bland annat att göra med tekniska innovationer inom västvärlden, och att när människor når en högre ekonomisk och materiell standard har de råd att engagera sig i miljöfrågor. Därför måste man använda sig av politiska organ för att minska utsläppen eftersom företagen inte kommer att göra tillräckligt om det inte sätts press på dem.

Med det, och den minimala inverkan som flygtrafiken har i åtanke, är det därför mer rimligt att satsa mer på turism och flygresor än mindre. Länder som Ecuador, Peru, Thailand, Filippinerna, Egypten, Costa Rica, Tanzania, Kenya och många andra är till betydande del beroende av turism. Ju högre tillväxt, desto mer miljöfokus. Sådana beräkningar skulle kunna se olika ut men det är värt att ha i åtanke. Dessutom är det naturligtvis så att även flygbolagen engagerar sig i bränsleeffektivisering, om inte annat för att de måste på grund av nationella och internationella direktiv, för att konsumenterna gillar det, och för att spara pengar på bränsle.

Cost/benefit
Danske Bjorn Lomborg och de forskare som han samarbetar med har gjort ett lovande initiativ när de diskuterat cost/benefit. Fokus är på att göra kostnadseffektiva lösningar. Att investera biljoner dollar i grön energi som inte är effektiv är helt enkelt inte rationellt och enbart slöseri med resurser. Tänker och handlar man däremot utifrån cost/benefit kan man nå fram till effektiva lösningar.

En annan viktig sak som Lomborg och nobelpristagaren William Nordhaus har lyft fram är – och här är vi delvis tillbaka på proportionsfrågan – att temperaturökningar med några grader fram tills 2100 kostar ungefär 2-4% av den globala BNP. Det är alltså dyrt men inte världens undergång – även om beräkningarna vore något felaktiga och det rörde sig om 5-7% i stället. Om havsnivåerna ökar med 30-100 centimeter på grund av att inlandsisar smälter, och att temperaturerna ökar, måste städer följaktligen anpassa sin respektive infrastruktur. Även en del fattiga länder kan få fler problem med torka och vattenbrist (förutsatt att de är kvar på ungefär samma utvecklingsnivå som de är i dag, vilket är osäkert). Det kommer att vara kostsamt, men hanterbart. Därför är det bättre att försöka ta itu med en del problem redan nu, på ett rationellt och ändamålsenligt sätt. Titta gärna på videoklippen nedan.

Med utvecklingsparadoxen i åtanke är det därför inte ändamålsenligt att minska den ekonomiska tillväxten i världen, eftersom länder som ökar sin ekonomiska och materiella nivå har enklare att hantera naturkatastrofer, med eller utan koppling till klimat. Det är därför som så många människor dör i Indonesien och Filippinerna, jämfört med Japan och USA när det sker jordbävningar, orkaner och översvämningar. Givetvis ska den ekonomiska tillväxten helst vara baserad på miljövänlig tillverkning, handel och konsumtion, men det är orealistiskt att enbart ha det som utgångspunkt. Det gäller att tänka större och smartare.

Lösningar
Lösningarna har lyfts fram av inte minst Lomborg och hans forskarteam, och nobelpristagaren William Nordhaus. Den senare föreslår en moderat koldioxidskatt som samordnas globalt (coordinated moderate global carbon tax) – carbon pricing. Den skulle innebära en temperatursänkning med 0.6 grader fram tills 2100. Problemet är att det är svårt att samordna en sådan och sannolikt skulle den vara alltför dyr för de fattiga länderna. Hans förslag blir därför teoretiskt snarare än praktiskt, även om det inte ska förbises helt och även om bara de stora utsläppsländerna samordnas vore det konstruktivt.

Men Lomborg och Isabel Galianas betoning av research and development (R&D), i kombination med adaption (anpassning till nya omständigheter), och viss carbon pricing (i den mån det är möjligt), är mer realistisk. Fokus är därvidlag på att göra lågkoldioxidenergikällor billigare och mer effektiva så att de kan spridas globalt. Bland det viktigaste är därför att den unga generationen lär sig matematik, naturvetenskap och ekonomi så att effektiva innovationer sprids och förstås. Om unga strejkar från skolan en dag gör varken från eller till, men ändamålsenlig utbildning är grunden för att utveckla, förbättra och effektivisera det som sker i världen.

En dag kanske en ung kvinna, likt Isabel Galiana, står och föreläser om cost/benefit, men det gör definitivt inte de som gräver ned sig i proportionslös alarmism och inte erbjuder lösningar, utan de som äger framtiden på riktigt är de som ändamålsenligt riktar resurser – tid och pengar – åt det som verkligen gör skillnad.

Så bygger du upp ditt sparkapital på sikt och får en optimal balans mellan försiktighet, konsumtion och risk

Privatekonomiska tips och förhållningssätt är intressant att resonera kring. Man använder sin egen personlighet och egna erfarenheter och blandar dem med sunt förnuft och andras råd och kunskaper för skapa ett upplägg som fungerar relativt väl utifrån ens förutsättningar.

Efter en del tankeverksamhet har jag hittat en modell som passar mig men som jag tror är ganska allmängiltig för den breda medelklassen. Det kan även fungera för den som har sämre självdisciplin, även om det givetvis blir svårare.

1. Målet är att öka det rena sparkapitalet – på ett “svåråtkomligt” konto
Först och främst måste det finnas ett långsiktigt mål och riktning i fråga om ens privatekonomi. Ett sådant, mer eller mindre självklart mål, är att öka sina besparingar över tid. Men en del tänker naturligtvis inte så utan mer på möjligheterna att konsumera utifrån det disponibla belopp som finns. Därför måste man etablera ett sådant förhållningssätt och hålla sig strikt till det.

Detta innebär att man gör en månads- och årsvis kalkyl och räknar ut hur mycket som är rimligt att spara varje månad. Exempelvis kan det röra sig om 5000 kr som automatiskt förs över till ett konto på SBAB samma dag som lönen kommer in på lönekontot. Om du sedan inte rör de pengarna sparar du följaktligen 60 000 kronor per år, samt ytterligare en del räntepengar över tid.

Nobelpriset i ekonomi gick år 2017 till Richard Thaler som integrerade psykologi i den ekonomiska forskningen (beteendekonomi). Denne lyfte bland annat fram vikten av att ha ett flertal konton och skilja mellan lönekonto/konsumtionskonto, buffertkonto, samt ytterligare sparkonto. Det kan se lite olika ut och göras mer komplext för den som håller på med aktier och optioner, men för den som främst fokuserar på sparande handlar det om att separera konton. Syftet är att inte falla för kortsiktiga frestelser, som påverkar det långsiktiga sparandet. Om hela din förmögenhet finns på ett och samma konto är det mer sannolikt att du gör av med pengarna än om de är både mentalt och faktiskt separerade på olika konton.

Förslagsvis kan man ha ett konsumtionskonto där lönen sätts in och som är kopplat till ens betalkort, t.ex. Mastercard, och är det man betalar saker med i vardagen. Dessutom kan man ha ett buffertkonto med pengar om ens konsumtionskonto skulle bli scimmat, och sist men inte minst ett sparkonto med rena besparingar, som byggs upp över tid.

För varje gång som du tar av dina sparpengar bör det ge dig en dålig magkänsla och ses som ett smärre misslyckande, en signal om att du inte har tillräcklig självdisciplin och är ute på hal is. I idealfallet sker det aldrig – just därför är det bättre med en mindre summa pengar som förs över varje månad så att man slipper föra pengar fram och tillbaka. Det är också viktigt att kompensera dessa belopp om överföringar sker vid enstaka tillfällen.

2. Konsumtionen är utöver det som sparas varje månad
Konsumtionen är kopplad till den disponibla inkomst som finns på konsumtions- och i andra hand buffertkontot och möjliggör alltifrån mat, räkningar, hyra, och restaurangbesök till kläder, resor, gåvor och allmosor (de som vill skänka pengar till diverse ändamål, antingen vid enstaka tillfällen eller regelbundet). Givetvis måste hyra, räkningar, mat och transport komma före andra utgiftsposter, men med lönenivåer omkring 30 000 brutto eller mer går det att ha råd med både fasta kostnader, sparpengar och konsumtion. Sedan avgör lönen och hyran hur mycket man har råd att spara och konsumera, men upplägget är detsamma.

3. Risker tas utöver besparingar – och avkastning kan eventuellt föras över till sparkontot
Den tredje aspekten som måste tas i beaktande är hur man förhåller sig till risktagande, till exempel aktier, fonder och optioner. Samma princip gäller därvid som för konsumtion – sådana eventuella utgifter sker utöver det viktigaste i tillvaron. Exempelvis kan man föra över 1000 kr varje månad till en liten aktieportfölj eller fond, och så får man se hur det går. Det ska dock ses som förlorade pengar, men självklart händer det att man gör vinst, till exempel kvartalsmässigt i samband med aktieutdelning.

Finessen är att sådana vinster kan föras över till sparkontot. Därmed kan man bygga upp besparingar genom att ta kalkylerade risker, men det gäller att ha rätt förhållningssätt så att man inte gör det omvända – använder besparingar för att ta risker.

En del vill tjäna extra pengar och utöver aktier kan spel och multi-level marketing (sälja produkter, till exempel hudvård, hälsodrycker eller kosttillskott, vidare i ett nätverkssystem) vara två alternativ. Detta ska dock inte ses som seriösa alternativ och kan ställa till med stora problem, även om man skulle använda sig av disponibel inkomst för att satsa på det. Vill man köpa trisslotter eller spela lite online-poker bör det vara småsummor som man likt aktier ser som förlorade. Multi-level marketing bör undvikas helt. I så fall är det bättre att jobba övertid, ha ett extrajobb eller hålla utkik efter tidsbegränsade anställningar. För egen del brukar jag arbeta på högskoleprovet. Det är småsummor men säkra kort.

Sammanfattningsvis handlar det om att fokusera på att bygga upp sina sparpengar på längre sikt – det är det överordnade målet. Sedan om det leder till 50 000, 100 000 eller 3 000 000 på sparkontot återstår att se och beror på tidsramar, individuella förutsättningar och vad som sker i ens privatliv och samhället i stort. Nästan allt bygger på att man är heltidsanställd och kan skapa kontinuitet i tillvaron. Det blir på så vis även en balans mellan det kort- och långsiktiga, mellan sparande, konsumtion, och kalkylerat risktagande, men det finns tveklöst en långsiktig dimension.

Utöver det kan andra förhållningssätt komplettera, som att göra cost/benefit-analyser och vara särskilt restriktiv när man har ont om pengar. Exempelvis vore det, apropå cost/benefit och den tid det tar att spara pengar, absurt att lägga en miljon på en fritidsbåt efter 15 års sparande.

Burning – recension

Under slutet av fjolåret turades både västerländska och östasiatiska medier om att hylla det mystiska dramat Burning, skriven och regisserad av Lee Chang-dong som tidigare har skapat bland andra Oasiseu (2002). New York Times hade den på plats två på sin årsbästalista. Det är fullt förståeligt och välförtjänt.

I grunden rör det sig om ett triangeldrama, men det hinner aldrig riktigt bli intensivt enligt gängse narrativ mall innan den söta Hyemi, som huvudkaraktären Lee Jong-su förälskat sig i, försvinner. Dessförinnan har hon hunnit återse Jong-su från barndomsbyn i Paju nära den nordkoreanska gränsen, som inte oväntat blir betuttad i den jämförelsevis mycket attraktiva kvinnan.

När hon är bortrest och han tar hand om hennes katt, som man inte vet existerar eller inte, onanerar han framför utsikten till Seoul Tower från hennes lägenhetsfönster – som reser sig likt ett slags fallos för det urbana, tydligt men inte övertydligt symboliserande någonting överordnat i förhållande till den rurala hemmiljö som Jong-su vistas i, och på visst avstånd från den möjlighet att göra karriär i huvudstaden som han trots allt har som presumtiv författare. Medan hans våldsamma far är på väg att hamna i fängelse för ett grovt misshandelsbrott tar sonen över sysslorna. När Hyemi inte är närvarande pratar han med en kalv. Han verkar ta det hela med jämnmod.

En styrka med Burning är att den är nyanserad. Det finns typiska konfliktlinjer utifrån klass, status och stad/landsbygd, samt den förälskelse som Jong-su känner för Hyemi, men skillnaderna är inte alltför tillspetsade. Jong-sus förhållningssätt står dock i ganska bjärt kontrast till livsnjutaren Ben (skickligt spelad av Steven Yeun), som Hyemi lärt känna under en resa i Afrika, och som är oerhört trevlig men moraliskt och känslomässigt likgiltig. Under ytan av tillfällig eufori döljer sig också depression hos den till synes skuldsatta unga kvinnan. Man kan bara ana hur allt hänger ihop.

Filmen är löst baserad på Haruki Murakamis novell “Att bränna lador”, som på svenska ingår i samlingen Elefanten som gick upp i rök och andra historier, men innehållet har modifierats en del och filmen utgör både ett bredare och djupare dyk ner i en mylla av realism och metaforer som sträcker sig långt utöver dess drygt 20 sidor. Det “postmodernistiska” inslaget som löper som en röd tråd i en stor del av Murakamis författarskap finns representerat här, både i en del av Bens utläggningar om att bränna växthus, i Hyemis gråt och dans, samt en rad andra händelser. Det finns även explicita intertextuella kopplingar till William Faulkners författarskap och F. Scott Fitzgeralds The Great Gatsby. Murakamis referenser ger berättelsen en mer universell eller åtminstone västerländsk prägel.

Slutresultatet är bitvis inte helt olikt David Lynch, men utan de riktigt flummiga och drömska inslagen. Även den koreanska skräckfilmen The Wailing (2016) är en tänkbar referens, både för dess vändningar och långsamma berättartempo. Här serveras man dock inte ett lika självklart slut. Den suggestiva ljudslingan är ett utmärkt ledmotiv, i synnerhet i de mer detektivliknande passagerna under dess andra hälft.

Burning är precis så bra som man kunde hoppas. Den har hittat en delikat balans mellan det implicita och explicita, och kommer garanterat att leda till intressanta resonemang bland andra som har sett den.

Därför anses asiater (främst koreaner) vara vackrast i världen 2018

2014 skrev jag en insiktsfull artikel, som omnämndes i Sydsvenska Dagbladet, och som visade sig kunna förutse fortsättningen på denna trend och förklara varför den har uppstått, såväl kulturhistoriskt som ekonomiskt. Jag har även förutspått att svenska företag kommer att börja sälja koreanska skönhetsprodukter och mycket riktigt har så blivit fallet.

2018 domineras återigen samma skönhetslista, TC Candler The 100 Most Beautiful Faces of 2018, av kända popsångare, skådespelare och modeller från Östasien, inte minst Sydkorea, fast ännu fler än tidigare. Även flertalet som kommer från Japan, Taiwan eller Thailand, till exempel Sana och Lisa, är medlemmar i framgångsrika k-popgrupper så sambanden mellan den koreanska vågen och skönhetsutmärkelser är flagranta.

Alltså beror detta inte på att koreaner och andra östasiater – japaner, kineser, filippinier, taiwaneser etcetera – rent objektivt är vackrast i världen utan att de som är med på listan är kända och har väldigt många fans som röstar på dem. Bara från Sydkorea finns 14 stycken med, och över 30 stycken östasiater om man räknar in kineser, japaner, taiwaneser och filippinier (men exkluderar halvasiater med amerikanskt medborgarskap). Främst är dessa kända skådespelare eller k-popartister från Blackpink, Twice, Red Velvet med flera. En av del dessa är mer kända och populära än snygga, så att säga, även om några också ser väldigt bra ut.

Gällande länder utanför Östasien dominerar Ryssland, USA och Storbritannien, delvis på grund av att det finns flertalet kändisar och modeller från dessa stater. Den franska modellen Thylane Blondeau kom etta.

Hur kan fattiga vietnameser ha likadana skolresultat och kognitiva förmågor som rika västerlänningar?

I Heiner Rindermann et als artikel, “Cognitive ability, parenting and instruction in Vietnam and Germany (Intelligence, Volume 41, Issue 5, September–October 2013, Pages 366-377), får man en vetenskaplig genomlysning av hur hur det kommer sig att vietnameser, som har cirka 2300 US-dollar i BNP per capita, presterar lika bra som tyskar, som har 45 000 US-dollar i BNP per capita och har samma intelligensnivå, omkring 100, det vill säga samma nivåer som i den rika västvärlden mer generellt. Jag har citerat ett flertal avsnitt som ger en uppfattning om metod, urval och resultat. Därefter diskuterar jag några korta kritiska reflektioner, samt slutsatser.

Urval och jämförelse
Den tyska urvalsgruppen kom från Chemnitz i Sacshen, där Heiner Rindermann själv är aktiv som professor. Det vietnamesiska urvalet kom från Hai Phong i norra Vietnam och Pleiku i centrala Vietnam. Noterbart är att det tenderar att finnas skillnader i kognitiv förmåga och utbildningsresultat, samt kvalitet på skolorna, mellan stad och landsbygd i Vietnam så skillnaderna mellan “de rika tyskarna” och “de fattiga vietnameserna” är inte så stora som man kan tänka sig. Det finns fungerande skolor och kompetenta lärare i vietnamesiska städer. Fattigdom är relativt.

In Vietnam, 60 students in two cities and schools were tested, 30 students in North Vietnam (Hai Phong) and 30 students in South Vietnam (Pleiku). Hai Phong is the third largest city in Vietnam (the city itself around 800,000 people). The city is located at the South China Sea (Gulf of Tonkin) and 120 km east of the capital Hanoi. Hai Phong is an industrial center, agriculture (rice farming) and fishing are further sources of income. Pleiku is a southern inland town with around 115,000 people. The majority of people in Pleiku and environs gain their livelihood from agriculture, selling, smaller crafts and the public sector. Like all cities, both are also administrative centers. Both cities seem to be representative for the more urban regions in Vietnam. Because the majority of Vietnamese live in the country-side (around 70%) and because in developing countries the cities are usually more modern and attractive to better educated people, we assumed there would here be a slightly positive selection regarding intelligence. Young teachers also prefer to work in cities. However, “Bildung” is seen in high regard both in cities and in the country, therefore differences should be small.

Variabler
Ett perspektiv som lyfts fram, såväl teoretiskt som metodmässigt, är “parenting styles”.

In parenting research, usually four parenting styles are distinguished based on Diana Baumrind’s model (Baumrind, 1989): Authoritative (providing warmth and structure), authoritarian (less warm, friendly, supporting, but structured, control), permissive (friendly, cooperative, but less structured and controlling) and neglecting (no warmth and no structure). Among these four parenting styles, the authoritative style is regarded (theoretically and empirically in Western samples) as the optimal one for child development, neglecting scores as the worst; authoritarian is still better than permissive. An authoritative parenting style leads to better school achievement, stronger commitment to school and higher psychosocial maturity (e.g. Dornbusch et al., 1987, Steinberg et al., 1994, Turner et al., 2009). Authoritative parenting fathers and mothers provide more positive feedback and assistance in dealing with homework and in the development of new skills. They invest more time than other parents in supporting their children.

En annan variabel som jag själv är intresserad av inom liknande forskning är hur mycket kvantitet (antal skoldagar per år, antal timmar undervisning per dag, hemläxor, privatundervisning etcetera) påverkar både kognitiv förmåga och uppmätta studieresultat.

According to quasi-experimental studies in childhood and youth, schooling influences cognitive development (e.g. Ceci, 1991, Winship and Korenman, 1997). Quantity of schooling is an important factor, but another aspect is the quality of teaching. Well structured instruction and the efficient use of the given instructional time for learning (as indicated by clarity, direct instruction, and effective classroom management) are important quality aspects enhancing knowledge and thinking abilities (e.g. Good and Brophy, 2007, Hattie, 2009). Additional factors are, for instance, teacher’s personality and social behavior (friendliness, cooperativeness, rapport with students); the orchestrated use of different methods of teaching including computer-based learning, discovery learning and cooperative learning; the consultation of and work with parents; and average class ability influencing instruction. Instruction not only increases students’ sheer amount of knowledge, but it also stimulates intelligence as measured by fluid intelligence tests (e.g. Cahan & Cohen, 1989). Finally, knowledge acquisition has a positive impact on fluid intelligence (Rindermann, Flores-Mendoza, & Mansur-Alves, 2010). In our study, we compared Vietnamese and German attributes of school, instruction and learning as described by teachers and their fifth graders

Utbildningskvantitet

No child in our Vietnamese sample had attended kindergarten, whereas in Germany, kindergarten was attended for 48 months on average (see Table 2). Vietnamese school classes consisted of three more students. In Vietnam, a negligibly higher amount of instruction (6.6 min per day) was found, but in Germany, students stayed around one hour longer in school per day (more all-day schooling). In Germany, instruction was given for more days per year (a remarkable difference of 14 days). Vietnamese students received much more daily homework (98% vs. 25%) and additional private tuition (67% vs. 12%). The attendance of more extra courses by Vietnamese students was also reported by Helmke and Tuyet (1999). Vietnamese generally invest more time in studying. Except for private tuition (information provided only by students), in our study, all information was collected from both teachers and students.

Further, discipline and positive attributes of achievement were not higher in Vietnam. This is all inconsistent with general assumptions on Confucian culture and East Asian instruction. However, demand was higher in Vietnam.

IQ och kognitiv förmåga

The general intelligence level of our fifth graders in Vietnam and Germany was comparable. Our Saxon sample achieved higher raw values and better results in the original German CogAT norms (see two first columns with results in Table 3), but the German students were five months older on average, they more often than usual attended the more selective, higher ability Gymnasium, and they came from the “high-achieving” country of Saxony only, aspects which all needed to be corrected for. By way of comparison, the city correction for Vietnam was marginal. This leads, in the end, to an average IQ of around 100 points in Vietnam. An IQ of 100 is comparable to the usual results found in the Western world, in Middle-West-North Europe, North-America, Australia and New Zealand.

De matematiska förmågorna är överlag mer utvecklade hos de vietnamesiska eleverna.

Nevertheless, there were large differences in the quantitative (numerical/mathematics) and non-verbal (figural/fluid) scales: German students were better on figural scales, Vietnamese students were better in mathematics. This pattern was also found for fourth graders by Helmke, Schrader, Tuyet, Phuc, and Tra (2003): Germans were better in the figural-fluid CFT (taken from their Table 1: d = 0.22 or 2.83 IQ), Vietnamese better in mathematics (d = −0.58 or − 8.63 IQ); within mathematics, Vietnamese were better in calculus than in understanding. In the Helmke et al. study Vietnamese were also superior in an attention test; that is, they worked on more items in the time given than the German pupils did. All indicate that Vietnamese perform better in tasks that are based on trainable abilities or on an investment of effort. The pattern also corresponds to the better school achievement compared to IQ test results found for East Asians in the U.S. (overachiever; Flynn, 1991).

Slutsatsdiskussion
Det man kan ha att invända mot studien är det att en del, till exempel James Heckman och Tim Kautz (kapitel 9), har ifrågasatt värdet av att vägledas av frågeformulär och hur betydelsefullt det är att värdera hur tydliga instruktioner lärare ger, och hur ens föräldrar uppfostrar en, bland annat beroende på så kallad reference bias. Detta är dock denna forskargrupp medveten om: “Additionally, frames of reference can bias ratings. Therefore, also expert ratings on representatively chosen instruction are necessary (analyses based on expert video ratings).” Tyska elever och föräldrar har sina synsätt medan vietnameser har sina, vilket formar deras normer kring vad som är auktoritär undervisning och uppfostran etcetera. Men del säger det i alla fall en del om skillnader och ger mer information om respektive urvalsgrupp. Den enda objektiva variabeln torde vara kvantitet av undervisning, som kan mätas i antal timmar per dag, vecka och månad. Frågan gäller snarast hur pass stor effekt de olika kvantitativa variablerna har, vilket är svårt att leda i bevis.

Sammantaget är resultaten liknande, trots enorma inkomstskillnader och materiella skillnader mellan Tyskland och Vietnam (och mellan Chemnitz och de vietnamesiska städerna). Tyska elever är mer disciplinerade än till exempel svenska elever – de har kvar lite av den så kallade protestantiska arbetsetiken, som ju är den västerländska motsvarigheten till den konfucianska etiken, så det är inte där skillnaderna ligger. Båda länderna värderar Bildung, bildning. men deras inkomst spelar ingen roll. Snarare är det studiedisciplinen i klassrummet och i privatundervisning (där vietnameserna gör många av sina läxor, till skillnad från de tyska barnen som tar hem dem och arbetar självständigt eller med hjälp av föräldrar) som är viktiga för skolresultat i största allmänhet, oavsett om det rör sig om ett fattigt asiatiskt land eller ett rikt europeiskt land. De vietnamesiska föräldrarna äger inte lika många böcker och är inte lika välutbildade som de tyska barnens föräldrar och hjälper dem inte lika mycket på ett sätt som uppfattas som positivt i Väst, men de stöttar ändå sina barn och färre familjer är frånskilda.

Sammantaget ger studien en fingervisning om vikten av att vara disciplinerad som individ och ha ordning i klassrummet, samt att två föräldrar generellt är bättre än frånskilda par för sina barns studier och deras framtid (undantaget är dock om till exempel en pappa eller mamma är mycket skadlig för sitt barn). Ekonomiskt välstånd är inte allt när det gäller utbildningsresultat, långt ifrån, vilket denna och fler studier av Rindermann och kolleger visar.

Hälsotrenden leder till minskad rökning och alkoholkonsumtion – men har man inte rätt till att röka och dricka offentligt?

Filosofen Isaiah Berlin skrev insiktsfullt om två typer av rättigheter: dels de negativa fri- och rättigheterna (rätten att slippa), dels de positiva fri- och rättigheterna (rätten eller friheten att få göra). Detta kan till stor del kopplas till frågan om rökning på offentliga platser, som uteserveringar, vilket skribenten Kajsa Ekin Ekman nyligen har ondgjort sig över i en pamflett på ETC. I samband med det kan man även passa på att diskutera de nya rönen som visar varför ungdomar dricker allt mindre alkohol.

De mänskliga rättigheterna och ett flertal medborgerliga rättigheter grundar sig på de negativa fri- och rättigheterna, som i mångt och mycket står över de positiva fri- och rättigheterna. Så fort rätten till att få och rätten till att göra blir alltför omfattande skapas problem i samhället och flera typer av fri- och rättigheter hamnar i motsatsförhållande. Exempelvis kan det inte vara en mänsklig rättighet att få en bostad (alternativt kan det vara en mänsklig rättighet men den kommer inte att kunna tillgodoses), även om det är ett strävansmål.

Det är rimligare att få slippa bli inlåst av någon (frihetsberövande), än att få lov att låsa in någon (frihetsberövande), för att ta ett drastiskt exempel: den enes frihet är den andres ofrihet i det fallet. Så fungerar det även med rökning på offentliga platser: friheten att få röka är underordnad friheten att få slippa röken. Den pragmatiska lösningen borde rimligtvis vara särskilda rökutrymmen, om det är möjligt, men om det inte går borde rätten att få slippa väga över. Så har man av kulturella skäl inte gjort tidigare, men på senare tid har folkhälsa, allergibesvär och den äckliga röklukten tagits i beaktande och blivit överordnade rätten till att få röka i offentligheten där det vistas många andra människor.

Med det sagt har man rätt till väldigt många saker som inte påverkar andra, annat än högst indirekt, särskilt i den privata sfären. Där kan man få lov att röka hur mycket som helst. Kanske kan man även skapa ett flertal ställen där rökning tillåts? Frågan är om alla verkligen måste ha exakt samma regler, alltid och överallt? Jag lutar åt att variation och undantag kan få lov att finnas, så länge det grundar sig på tillstånd.

Som även nämnts visar en studie, som bygger vidare på en del av det man redan visste, att ungdomar dricker allt mindre alkohol. Skolarbete, fitnesstrenden och sociala medier tros vara orsaken. Detta bekräftar det jag redan har skrivit om och får ses som ett positivt tecken, även om det är tråkigt om det dionysiska helt underordnas. Beträffande att få lov att dricka offentligt skiljer sig det från rökning av uppenbara skäl, men det är endast tillåtet på uteserveringar, medan cigarretter är tillåtna i offentligheten (förutom uteserveringar). Det är nästan lite lustigt, detta omvända förhållande, även om det givetvis finns viss logik bakom. Själv uppskattar jag att man får dricka alkohol helt offentligt i Asien, till exempel Hong Kong, Japan, Sydkorea och Filippinerna, och kan tycka att det borde vara lagligt även här. Allt potentiellt skadligt behöver inte staten lägga sig i, åtminstone inte om det är i samklang med andras negativa fri- och rättigheter. Ingen kan klaga på om en person över 18 går runt med en öl eller cider i handen. Allt är en balansgång.