Category Archives: Aesthetics

Den här obalansen ligger bakom förfallet i västvärlden och så löser man det

Posted on by

Finns det ett objektivt förfall i världen i allmänhet och västvärlden i synnerhet? Trots att många saker är väldigt bra och det spretar åt olika håll – USA och England har exempelvis de bästa universiteten och de mest framgångsrika företagen, men samtidigt det största förfallet bland sina eliter och vanligt folk – vill jag mena på att så är fallet. Det finns en stor acceptans för allsköns hyperdekadenta livsstilar och fetischer, en stor andel är kraftigt överviktiga, och det går att skönja en ökning av dödliga överdoser och ökat alkoholmissbruk. Delvis mindre mätbart, men icke desto mindre uppenbart, är att många västerländska städer har förfallit i och med ökade antal och andel uteliggare och drogmissbrukare och förfulade stadskärnor (Los Angeles, San Francisco, Paris), samt terrorism (London, Manchester, Paris, Nice etcetera).

En del av detta beror naturligtvis på nyliberalismens benägenhet att öka tillväxten och ojämlikheterna samtidigt, migration, bostadsbrist och fluktuationer i världsekonomin, men en del av det utgör ett slags kulturellt förfall som kan härledas till begreppsduon det apolloniska och dionysiska. Även om Nietzsche delvis hade fel om dessa gudars egenskaper är det likväl en viktig begreppsapparat, och relevanta tolkningar har gjorts av bland andra Camille Paglia.

Det apolliniska står för det ordnade, disciplinerade och “högkulturella” tillståndet och motsvarande livsstilar, till exempel nyklassicistiska byggnadsverk, avhållsamhet och sunda, strukturerade livsmönster, medan det dionysiska står för det vilda, extatiska och oordnade, till exempel alkohol, droger, sex och musik. I antikens Grekland förstod en del lärda denna motsättning och hur samhället bäst skulle balansera dessa två tendenser, men det fanns definitivt ett dekadent element i och med backanaler och orgier.

En del historiker och andra akademiker, med en cyklisk historiesyn (som det inte finns några vetenskapliga bevis för), menar på att alltför långtgående dekadens är ett tecken på samhälleligt förfall. Även om man inte har en cyklisk historiesyn så kan man i hög grad instämma i det. Förfallet kan komma både uppifrån och nedifrån – ofta både och – men generellt är det när politiker, rika människor och andra med inflytande börjar favorisera det dionysiska på bekostnad av det apolliniska som förfallet accelererar.

På grund av en mängd samverkande faktorer, till exempel sekularisering, konsumtionskulturens utbredning, kritiken av “repressiv” sexualitet med mera (Frankfurtskolan, Foucault med flera), har det dionysiska tagit överhanden i ganska hög grad. Kombinerat med en sorts livsstilsrelativism, som främst mer konservativa tänkare som Roger Scruton, Theodor Dalrymple, och Charles Murray har kritiserat, innebär det att för många finns ingen skillnad mellan att lägga alla sina pengar på alkohol och tillbringa helgen med Premier League-fotboll och pizza eller att syssla med kreativa och krävande saker som konst, litteratur och fysisk träning. Det handlar enbart om individens “val”. Självklart är det en förenkling och många anar att det egentligen finns skillnader mellan livsstilsval och beteendemönster, men sådana tendenser finns onekligen. I stället för att lyfta upp de som allra mest behöver disciplin och tydliga ideal – de med lägre socioekonomisk status – slänger man på ännu mer snabbmat, sport, Netflix och mobilspel så att de blir ännu mer cementerade på botten. Allra värst är engelsmännens supande, både på hemmaplan och utomlands, och amerikanernas fetma och sportknarkande. Storföretag och Silicon Valley parasiterar på deras benägenhet till mat- och digitalt missbruk.

Vad som också har varit en stötesten är att många, däribland Nietzsche och senare Foucault och många andra, har insett den dubbelmoral som ofta finns i samhället och det apolliniska. Människor har fina ideal utåt sett, men i den privata sfären eller utomlands kan det förekomma droger, alkohol, fetischer eller värre. Problemet med olika företeelser, som buddhism och katolicism dragna till sin spets, är att de är eller har varit alltför apolliniska och därigenom skapat sin egen dubbelmoral. Paradoxalt nog leder överdriven apollinisk livsföring, kanske ofta, till det omvända. När engelsmannen William Adams anlände till Japan år 1600 och bevistade ett buddhistiskt tempel förfasades han över att munkarna utförde analsex på de stackars unga tempelgossarna mellan bönestunderna, tvärtemot munkarnas regler i Vinaya pittaka. På senare år har en stor mängd katolska präster avslöjats för att vara pedofilvåldtäktsmän.

Det tycks som att det alltså finns någonting negativt med den repressiva, kyska celibattillvaron. Grekernas etiska filosofi övertogs till stor del av den katolska kyrkan, via Thomas av Aquino, men det vore främmande för gemene atenare att förorda kyskhet och alkoholförbud som i buddhismen, kristendomen, och islam. När dessutom protestantismen är extremt oestetisk och tråkig, till skillnad från ortodoxa kyrkor och kyrkorum, är det inte konstigt att en stor andel har börjat relativisera kristendomen. Ännu mer patetiskt tycks det bli när dess samtida företrädare hela tiden anpassar sig efter konsumtionsliberalismen och allehanda jämlikhetskrav. I stället för att vara en bastion (kyrka betyder klippa) för tidlösa värden är den som ett korthus som ramlar ihop så fort någon säger “inkludering” på Twitter.

Fyra principer för framtiden
Nu har några historiska och samtida tendenser redogjorts för gällande det apolloniska och dionyniska. Därefter är det dags att klargöra fyra principer som gäller för dessa två kompletterande koncept.

1. Hierarkisering
För det första är det viktigt att hierarkisera dessa två principer. Även om båda behövs bör det apollinska ta överhanden. Vårt samhälles harmoni och framsteg baseras på ordning, disciplin, flit och relativt objektiva principer inom politik, ekonomi, utbildning, vetenskap, språk, arkitektur, moral och livsstilar (mat, träning, sömn m.m.). Det dionysiska inslaget är med nödvändighet underordnat det apolliniska och förekommer som ett komplement, särskilt i ungdomen, som Aristoteles snuddade vid i Etiken. Det är då man har många flyktiga bekantskaper och uppskattar förströelser. Senare i livet blir människor mindre äventyrliga och desto mer ordningsamma och samvetsgranna.

2. Balans
Vid sidan om hierarkisering krävs balans, att det växelvis finns apolliniska grundprinciper att falla tillbaka på efter inslag av dionysiska företeelser. Det kan mycket väl vara ett misstag att enbart leva ett apolliniskt liv, särskilt om det präglas av en ensidig livsstil utan några som helst toppar och dalar. Principen 80/20 eller 90/10 kan ge en fingervisning, även om det är en förenkling.

3. Uppdatering till nya sammanhang
En tredje princip är att uppdatera dessa två principer till nya sammanhang – annars vore de blott kulturhistorisk kuriosa. Det apolliniska är inte samma sak 2019 som 1519, även om en del saker, som nyklassicistisk arkitektur och de grekiska filosoferna, är relativt tidlösa fenomen som många återkommer till. I dag är fitness en form av apollinisk princip, något som grekerna mest kunde fantisera om för cirka 2500 år sedan när de karvade ut estetiska statyer. Dagens backanaler och annat dionysiskt utgörs av nattklubbar, festivaler och fartfyllda upplevelser som Street Kart, bergsklättring och fallskärmshoppning.

4. Integration
En fjärde princip är att dessa två principer kan blandas och integreras i en del sammanhang. Ibland är de åtskilda och avlöser varandra så att säga, till exempel att festa en gång i månaden efter en disciplinerad period, men ibland sker ett slags fusion så att båda elementen finns med. Ett exempel är en del modern musik, både alternativ och mainstream.

För att sammanfatta kan en del av förfallet i västvärlden spåras till en sorts kulturell dekadens präglad av livsstilsrelativism, inte minst en relativisering av det apolliniska. Det är möjligt att tekniken är så kraftfull att människor blir beroende och befinner sig bortom apolliniskt/dionysiskt, men desto större anledning att värdesätta disciplin och nedvärdera zombie-beteenden.

3 positiva tecken i tiden

Posted on by

Samtiden rymmer både negativa och positiva fenomen. Bland de negativa kan stor ekonomisk ojämlikhet nämnas, både inom länder och globalt, och ökad självmordsfrekvens. Ekonomisk ojämlikhet speglar dock själva den inneboende dynamiken inom världsekonomin och kapitalismen, men systemet behöver tveklöst reformeras politiskt och ekonomiskt. Självmordstalen inom Sverige är stabila mellan 2006-2017 – den så kallade ökade psykiska ohälsan har faktiskt ej ökat i det svenska samhället, även om överdiagnostiken kan ge sken av att alltfler är deprimerade.

Även miljöförstöring är onekligen negativ, men studerar man det fenomenet mer ingående inser man att bilden är långtifrån entydig. Ju rikare ett land blir desto fler nationalparker och naturreservat etableras; dessutom har rika länder lättare att hantera naturkatastrofer, oavsett om de har koppling till global uppvärmning eller inte. Man kan även nämna infantiliseringen och försämringen av kulturen, vilket bland annat speglas i populärmusik och konst, som någonting negativt.

Nu ska jag emellertid inte relativisera de negativa företeelserna utan fokusera på tre positiva fenomen, som allesammans har engagerat mig en hel del under 10-15 års tid. Det rör sig om företeelser som har en stor global inverkan, varför dessa inte kan avfärdas som blott tillfälliga, triviala tecken i tiden.

1. Fitness
Fitnesskulturen har vuxit enormt, vilket även diskuterats i Forbes (2018) och verket Fitnessrevolutionen (2015) – inte minst själva intresset för att träna regelbundet, äta nyttigt och ändamålsenligt, snarare än bodybuilding och fitnesstävlingar. När jag började träna regelbundet på gym i februari 2004 var det redan väldigt utbrett så klart, men jag har sett intresset för fitness, wellness och crossfit öka under 15 års tid.

Helheten av all evidens tyder på att det är objektivt hälsosamt och positivt att träna regelbundet och äta ändamålsenligt: skelettmuskelstyrkan ökar, stressen minskar, förhållandet mellan muskelmassa och kroppsfett blir mer optimalt. Sannolikt bidrar det även med minskad alkoholkonsumtion och en överlag hälsosammare livsstil. Givetvis finns det även negativa fenomen som överträning och kroppsfixering men den allmänna debatten är så pass balanserad och vetenskaplig vid det här laget att det är undantag snarare än regel.

2. Kunskapsfokus
Det finns inte sällan ett glapp mellan det kvalitativa och kvantitativa. Det som har genuin kvalitet, vilket för övrigt inte alltid är enkelt att objektivt fastslå, leder inte nödvändigtvis till stor kvantitet i form av fans, intäkter, likes och följare. Ofta är förhållandena snarast omvända. Exempelvis läses forskningsartiklar och vetenskapliga böcker – delvis på grund av högre svårighetsgrad, delvis på grund av större svårtillgänglighet – av betydligt färre människor än intellektuellt slappa tidningskrönikor och slätstrukna Youtube-kanaler.

Dock visar sådana som fjolårets största intellektuella succé, Jordan Peterson, att kunskap och intellektuell debatt kan nå en stor publik och till och med läsekrets. Även svenske Tino Sanandaji är väldigt populär, trots att han är ekonomisk forskare i grunden. Det finns fler exempel, både i Sverige och andra länder. I allmänhet går det att skönja en trend i form av ökat kunskapsintresse. Givetvis kommer bara en försvinnande liten andel att bli kända och framgångsrika, men alla som skriver och forskar i skymundan kan likväl känna att deras arbeten åtminstone potentiellt skulle kunna uppmärksammas av fler. Framför allt gäller det att fokusera på ämnen som intresserar en större mängd människor, både ren naturvetenskap och intressanta samhällsfrågor.

3. K-pop
Det tredje positiva globala fenomenet som jag väljer att lyfta fram är k-pop. Ända sedan mitten av 1990-talet har jag följt och engagerat mig i en mängd musikgenrer som hiphop, metal och emorock, både rent personligen och som skribent och akademiker.

När jag sedan åkte till Japan och Sydkorea 2009 kunde en perfekt balans mellan min fäbless för östasiatiska skönhetsideal (som inte på något sätt innebär att man är “Asian lover” och begränsar sig till en viss kultur), resor och musik kombineras – det var då jag hörde j-pop/rock och k-pop för första gången och kunde ana varför det var så speciellt och det senare rentav kunde nå utanför Östasien.

Efter en resa till Taiwan 2013, där k-pop spelades flitigt, började jag intressera mig mer för det som kulturellt och ekonomiskt fenomen mer än själva musiken. Det visuella uttrycket, blandningen mellan västerländsk musik och det koreanska språket, självdisciplinen, samt den stora ekonomiska potentialen fångade mitt intresse och jag funderade på om jag kunde bidra med något själv. En del artiklar 2014 och 2015 publicerades och diskuterades i svensk media. Jag argumenterade för att det koreanska språket och den insulära amerikanska musikmarknaden utgjorde hinder för k-pop att slå igenom globalt på bred front.

Men 2018 blev det uppenbart att k-pop, trots dessa hinder, nådde stora globala framgångar, i och med de två grupperna BTS och BLACKPINK. Min näst senaste artikel, som kommer att publiceras i en internationell granskad forskningstidskrift inom snar framtid, förklarar de differentierande faktorer som ligger bakom att BTS i dag är världens största killgrupp och BLACKPINK världens största tjejgrupp (om än inte riktigt på samma skyhöga nivå som exempelvis Ariana Grande, Taylor Swift eller Dua Lipa). Enbart BTS har genererat 3,6 miljarder amerikanska dollar.

K-pop kan uppfattas som något rent subjektivt, antingen positivt eller negativt, men jag vill hävda att det finns en objektiv grund, inte minst gällande den visuella aspekten och innehållet. Det går förstås att kritisera branschen av en mängd skäl, exempelvis tidigare kontraktsdispyter, dålig behandling av medlemmar (särskilt från Kina), och de artificiella inslagen i form av singback, plastikkirurgi och andra visuella förbättringar – i hög grad samma företeelser som man kan kritisera västerländsk pop för.

Men fördelen med Sydkorea och dess musikindustri är att landet erbjuder en “tredje väg” mellan den extremt sexualiserade och dekadenta västerländska populärkulturen och den islamiska civilisationens rigida reglering av kvinnor och mäns sexualitet, utseenden och beteenden. Forskning visar att alltifrån japaner och kineser till israeler, palestinier, mexikaner, peruaner, fransmän och svarta och vita amerikaner älskar k-pop, kanske just på grund av att materialet har en närmast universell prägel. Oavsett etnisk och nationell bakgrund kan man tycka att exempelvis Apink är söta och duktiga. Lyriken behandlar teman som människor kan relatera till, oavsett om de är 15 eller 50: romantik. Dessutom finns en del utrymme för nya hybridgenrer som upplevs som lite “coolare”, till exempel BTS raplåtar eller NCT:s danskoreografi.

Ytterligare en positiv sak är att kroppsvariationen inom har k-pop har vidgats på sistone (utan att för den sakens skulle slå över i fat acceptance och liknande), vilket bland annat gruppen CLC manifesterar. Två medlemmar är relativt kurviga eller åtminstone normalbyggda.

För att sammanfatta existerar det alltså tre stycken globala fenomen – och som därtill har vuxit i omfattning de senaste åren – som är positiva och främst har en konstruktiv inverkan på människor som intresserar sig för dem. Personligen hade jag intresserat mig för dessa saker oavsett om de vuxit eller inte eftersom det handlar om preferenser, intressen och livsstil, men det är ändå givande att engagera sig i något som faktiskt har stor inverkan och potential till ännu större sådan.

Därför anses asiater (främst koreaner) vara vackrast i världen 2018

Posted on by

2014 skrev jag en insiktsfull artikel, som omnämndes i Sydsvenska Dagbladet, och som visade sig kunna förutse fortsättningen på denna trend och förklara varför den har uppstått, såväl kulturhistoriskt som ekonomiskt. Jag har även förutspått att svenska företag kommer att börja sälja koreanska skönhetsprodukter och mycket riktigt har så blivit fallet.

2018 domineras återigen samma skönhetslista, TC Candler The 100 Most Beautiful Faces of 2018, av kända popsångare, skådespelare och modeller från Östasien, inte minst Sydkorea, fast ännu fler än tidigare. Även flertalet som kommer från Japan, Taiwan eller Thailand, till exempel Sana och Lisa, är medlemmar i framgångsrika k-popgrupper så sambanden mellan den koreanska vågen och skönhetsutmärkelser är flagranta.

Alltså beror detta inte på att koreaner och andra östasiater – japaner, kineser, filippinier, taiwaneser etcetera – rent objektivt är vackrast i världen utan att de som är med på listan är kända och har väldigt många fans som röstar på dem. Bara från Sydkorea finns 14 stycken med, och över 30 stycken östasiater om man räknar in kineser, japaner, taiwaneser och filippinier (men exkluderar halvasiater med amerikanskt medborgarskap). Främst är dessa kända skådespelare eller k-popartister från Blackpink, Twice, Red Velvet med flera. En av del dessa är mer kända och populära än snygga, så att säga, även om några också ser väldigt bra ut.

Gällande länder utanför Östasien dominerar Ryssland, USA och Storbritannien, delvis på grund av att det finns flertalet kändisar och modeller från dessa stater. Den franska modellen Thylane Blondeau kom etta.

Det har blivit allt viktigare att vara höginkomsttagare

Posted on by

Under hela mitt vuxna liv, från att jag flyttade hemifrån vid 19 års ålder, har jag fokuserat på hur man ska kunna utvecklas så mycket som möjligt som person utan stora resurser till förfogande. Jag har även skrivit flera inlägg om vikten av sparande och privatekonomisk disciplin och lönenivåer. På sistone har jag dock kommit att inse att det blir allt svårare att ha en bra tillvaro utan att vara höginkomsttagare, även om man i grunden värdesätter många andra saker än det ekonomiska och materiella.

En anledning är att reallöneutvecklingen har varit ganska låg för många i Sverige. Lönerna ökar över tid, men det gör också de inflationsjusterade priserna (även om det varierar inom olika kategorier) på mat, boende, tandvård, transport och mycket annat. Det är exempelvis vanligt att spendera omkring 10 000 kronor på boende och ytterligare 2000 på andra räkningar som mobil, tv/bredband, hemförsäkring och elektricitet, varje månad. Matkostnaderna brukar landa omkring 4000 per månad per vuxen person och det krävs inte mer än några restaurangbesök för att komma upp i 6-7000 eller mer. Även om man delar upp en del av kostnaderna får den med högst lön betala mest och störst andel. Det finns därmed inte så jättemycket kvar varje månad för den som tjänar 30-40 000, särskilt om man konsumerar en del och har en månad där många utgiftsposter sammanfaller.

Det existerar visserligen godtyckliga gränser för att vara så kallad höginkomsttagare men det krävs likväl alltmer – helst över 40 000 kronor – för att hantera att bo i en större stad med rimlig storlek på bostad, mat, nöjen, kommunikationer, elektronik etc. Det mest optimala är om båda parterna i ett hushåll/förhållande tjänar mycket totalt sett, men det är som att det blir allt viktigare för män att löneförhandla väl och välja mer välbetalda branscher och yrkeskategorier. Hur ska man annars ha råd med sin tillvaro? Hur ska man annars attrahera en långsiktig partner?

Finns det då något sätt att minimera utgifter men ändå ha kvar sin tillvaro? Återigen handlar det om att prioritera och vara selektiv och bygga upp en så stor buffert som möjligt. Bilar, möbler, alkohol, mat och en del dyrare resor är sådant som man lätt kan banta ner – eller måste banta ner. Att sträva efter att vara så skuldfri som möjligt kan vara ett annat viktigt mål, även om till exempel CSN-lån lär hänga kvar länge om man inte amorterar av lånet snabbt när det finns tillräckligt många hundratusen på sparkontot.

Det är så klyschigt men det gäller att inte hamna i en skuldfälla bara för att man har fått upp lönen med 4-5000 på ganska kort tid. Tvärtom måste man kanske vara extra noggrann med att bli av med så många onödiga utgifter som möjligt för att motarbeta den typiska trenden: mer inkomster, fler utgifter.

Men av uppenbara skäl är det allra viktigaste att sträva efter en hög fast inkomst. Inte enbart av privatekonomiska skäl utan för att det är attraktivt på den sexuella marknaden.

Så här säger socialforskningsprofessorn Marianne Sundström om saken:

Skaffa en bra utbildning och ett bra jobb, säger hon. Undvik kriminalitet och för mycket alkohol. Du behöver nog inte vara så snygg, men du bör vara presentabel, för att använda ett gammeldags uttryck.

Delvis rätt, delvis fel. Det är uppenbart att det är viktigt med bra jobb och utbildning (eller åtminstone att tjäna mycket pengar), och att kriminalitet och alltför mycket alkohol är negativt. Men att bara vara “presentabel” duger oftast inte på en ofta mycket konkurrensutsatt sexuell marknad, där det finns ett stort mansöverskott. På sidan 89-91 i min bok Black Pink ger jag konkreta förslag på estetiska förbättringar. Eftersom en del av dessa kostar lite pengar kan det även vara bra att ha en buffert till sådana utlägg, men samtidigt gäller det att inse att mycket handlar mer om hacks, karaktär och disciplin än plånbokens tjocklek.

Jag är lika stark som “The Mountain” – relativt sett

Posted on by

De flesta som styrketränar har ett intresse för många olika typer av grenar och inriktningar: alltifrån crossfit, athletic fitness, strongman, Men’s Physique, bodybuilding, styrkelyft, och tynglyftning, till halvplojiga men krävande tävlingar som Tough Viking och Ninja Warrior.

Det ena behöver heller inte nödvändigtvis utesluta det andra. Kroppsbyggning handlar mest om fysiken men träningen kan vara nog så tuff. Men’s Physqiue är en sorts metrosexuell fitnessmodelltävling i badshorts, men till och med benträningen kan vara riktigt jobbig för en del.

Sedan handlar det ändå om smak, till viss del. En del tycker att fitness och bodybuilding är alltför “mesigt”, och att bodybuilding mest är en steroidsport. Andra stör sig på att styrkelyft handlar om att “fuska” med korta lyft, framför allt i bänkpress, och att både styrkelyftare och strongman-utövare snarast är tjockisar med plufsiga magar och kinder.

För egen del är jag förstås ödmjuk, ärlig och så objektiv som det går. Jag har gjort några hyfsade eller halvdana insatser i diverse tävlingar, och siktar på att förbättra mig varje gång – det är Men’s Physique på amatörnivå och Tough Viking som gäller. Resten är inget för mig.

Något som man kan dock kan vara en aning stolt över är att jag – och många andra – faktiskt är starkare än, eller i alla fall jämbördiga med, världens starkaste män, relativt sett. Trots att vi inte tar steroider, knappt ens kreatin eller aminosyror. Ja så är det faktiskt.

I absolut styrka är förstås sådana som Hafþór Júlíus Björnsson, mer känd som “The Mountain” i omättligt populära tv-serien Game of Thrones, helt överlägsna. Björnsson lyfter 472 kg i marklyft medan den 186 kilo tunge Eddie Hall lyfter hela 500 kg.

Men slår man ut vikten och mäter den i relation till deras kroppsvikt är det dock inte lika imponerande. Björnsson väger cirka 195 kg och lyfter då “bara” 2,42 gånger sin kroppsvikt. Hall lyfter nästan 2,7 gånger kroppsvikten. Dock misstänker jag att han vägde mer vid själva lyftet.

Inom fitness brukar 2,5 gånger kroppsvikt ses som att man är i bra form och relativt stark i just marklyft. 1,5 gånger kroppsvikten gäller för chins, dips och bänkpress – minst ett helt, strikt lyft. 2 gånger kroppsvikt gäller som riktlinje i knäböj (squats).

Att se saker i relation till kroppsvikt är också det enda som är rimligt i ett större sammanhang. Det är därför som man tävlar i olika viktklasser inom tyngdlyftning, styrkelyft, bodybuilding, och även strongman på åtminstone amatörnivå.

Här är några av mina stats som jag har klarat nyligen eller ganska nyligen:

Bänkpress: 115 kg. Kroppsvikt: 72 kg = 1,6 gånger kroppsvikten. Björnsson lyfter 232,5 (517 Pounds), två gånger. Detta motsvarar cirka 1,2 gånger kroppsvikten.

Marklyft: 170 kg. Kroppsvikt 72 kg = 2,4 gånger kroppsvikten. Jämbördigt med Björnsson.

Jag släpar dock efter i knäböj och har “bara” gjort några mindre strikta reps på 150 kg, vägande 75. Förmodligen kan jag i nuläget klara av 120 kg utan problem, vägande omkring 73. Det är inte jättedåligt men inte särskilt imponerande heller.

Sammantaget handlar det om att försöka ge en mer nyanserad bild av hur saker är. Världens starkaste män är sjukt imponerande, även om de flesta har överflödsfett och trycker sprutor. “The Mountain” är underhållande att se på, och är ändå förhållandevis atletisk för sin storlek.

Men även exempelvis vi styvt 170 centimeter långa, metrosexuella amatörfitnessmänniskor som bara käkar kvarg, kycklingfilé, styrketränar året runt och intervalltränar på våren och sommaren, vandrar lite i berg etcetera, är inte helt värdelösa. I relativ styrka är vi jämbördiga eller till och med bättre än vissa av jättarna.

Så kommer du över en platå i dieten

Posted on by

Nästan alla dieter bygger på något slags kaloriberäkning, kombinerat med att man får i sig tillräckligt med makronutrienter (proteiner, kolhydrater och fetter) och mikronutrienter (vitaminer, fibrer och antioxidanter).

De flesta som tränar hamnar någonstans omkring 200 gram proteiner, 200 gram kolhydrater, och 50 gram fett. Sedan justerar man utifrån kroppsvikt, kroppslängd, kön, var man befinner sig i dieten och så vidare. Det finns bodybuilders som äter 300 gram proteiner per dag, och fitnesstjejer som äter 1000 kalorier om dagen under vissa faser. En del använder penna eller ett dokument där de skriver ner allt, men man kan även ha det mesta i huvudet och sedan använda våg och spegel för att utvärdera.

Vad händer då när man hamnar på en platå i sin viktnedgång och hur kan man hantera det utan att ändra på grundprinciperna? Just nu har jag fastnat lite, även om det inte gör så mycket, så jag tänkte dela med mig av strategierna för hur jag hanterar det.

Tidigare har jag skrivit om hur man stegvis kan gå ner i en vikt genom att plocka bort livsmedel, för att sedan följa ett kostschema i en senare fas, och kanske ha en rejäl ätardag/fuskdag på helgen. Mitt upplägg under ett tag har varit att äta 2000 kalorier per dag, måndag-fredag, och sedan omkring 5000 kalorier på lördagar, och 3000 på söndagar. Variationer har dock förekommit, på grund av middagar ute, besök hemma hos mina föräldrar (där det har blivit mer mat) med mera. Trots vissa avvikelser har jag kunnat gå ner från cirka 76 kg till 72,2 som lägst sedan november. Estimerar att jag har gått ner från 14% kroppsfett till 11-12%.

Det är bra men att bara gå ner 2-3 hekto i veckan är i minsta laget. Jag skulle gärna vilja gå ner ett halvt kilo fett i veckan innan jag hamnar på nästa platå och har då kommit under 70 kg och en ensiffrig kroppsfettsnivå.

Så här är följaktligen nästa mikrofas. I stället för två proteinbars innan passet, måndag-fredag, äter jag en extra kvarg (500 gram naturell), vilket utgör cirka 300 kalorier i stället för 450. På så vis får jag upp den totala proteinmängden, vilket kommer att vara fördelaktigt för att undvika muskelförlust, samtidigt som kalorimängden minskas. I stället förlägger jag dessa proteinbars till ätardagen på lördagar och ser dem hädanefter som lite bättre godis. Under denna dag äter jag fortsättningsvis mer måttfullt av godis och annat, och får då ner den totala kalorimängden till cirka 4000.

Totalt sett innebär detta att jag får i mig 18 000 kalorier i veckan, vilket motsvarar omkring 2500 per dag. Detta kommer att resultera i en viktminskning omkring 4-5 hekto i veckan i stället för omkring 2-3. Jag har fortfarande kvar grundupplägget men justerar något i en ändamålsenlig riktning.

I nästa fas, framme i mars och april, blir det att lägga till lite promenader och korta löppass 1-2 gånger i veckan, men behålla i stort sett samma kostupplägg. I samband med det kommer jag även vara extra noggrann med att få i mig EAA och HMB för att inte bli av med massa.

En bit ner till 5 procent kroppsfett

En bit ner till 5 procent kroppsfett