En preliminär recension av tv-serien You

I likhet med många andra ägnar jag några timmar i veckan (under enstaka perioder betydligt mer än så) åt att titta på Netflix-serier, vilket är en skön avkoppling efter en arbetsvecka på omkring 60 timmar (restid inräknat). Mitt intresse för tv-serier brukar dock vara ganska svalt, då många är alltför intetsägande, upprepar gamla recept och koncept, och/eller klär allt i en fernissa av mer eller mindre explicit woke-dravel som speglar den trötsamma tidsandan.

Serien You (2018-), som baseras på böcker skrivna av Caroline Kepnes som jag inte har läst, är dock tillräckligt bra för att följa. Även om det finns likheter med framför allt Dexter och till viss del mer lättsamma tv-serier som Desperate Housewives, Californication och Entourage (på grund av många sexscener, intriger i suburban communities, fester i Los Angeles med mera), samt filmer som Gone Girl, är You tillräckligt självständig och välgjord för att bli intressant. För det första är detta inte ännu en polisserie om en psykopat som man bitvis får följa ur psykopatens eget perspektiv utan mer av en dramaserie med inslag av thriller. För det andra har woke-inslagen tonats ner, och oavsett om de bör tolkas som att huvudpersonen och personer i omgivningen är ganska politiskt korrekta på ett genuint sätt nämns de mest i förbifarten (ofta i Joes inre monologer) och blir aldrig en del av tematiken. Det görs exempelvis ingen stor sak av att en av Joes flickvänner är svart (i säsong sett), men i säsong tre lyfts det fram typiska woke-teorier om vita mäns sociala privilegier.

Men viktigast av allt är att huvudkaraktären inte är en renodlad mordisk psykopat, även om han har alla de typiska psykopatiska särdragen som att vara stalker, samla på underkläder och annat som förknippas med den kvinna som han för tillfället är besatt av (även när de är tillsammans), och känslokall, utan har andra karaktärs- och personlighetsdrag som gör honom ganska “well-rounded”. Exemeplvis är huvudkaraktären Joe endast manipulativ och lögnaktig när han måste, och får till skillnad från Dexter ingen njutning av att döda. När han inser att en av hans flickvänner – som han tidigare har satt på piedestal – också är psykopat och begått ett flertal mord och dråp, funderar han på om hon är lämplig som mamma till hans barn. Till viss del visar han också prov på genuin omtänksamhet, dels inom ramarna för förhållanden, dels i relation till en del barn och ungdomar som är hans grannar och liknande. Han saknar också den typ av exhibitionistiska sida som man känner igen från Patrick Bateman i American Psycho. Dock är Joe en typisk narcissist på så vis att han drömmer om den perfekta kärleken, vilket är ett av många kännetecken.

Denna balans mellan personlighetsdrag är alltså lyckad då Joe vare sig är särskilt neurotisk, manipulativ, eller ovänlig men det uppstår kanske något av en lucka i och med att han är skicklig i det sociala spelet och ganska extrovert i sociala sammanhang, men samtidigt inte har några vänner utöver arbetskamrater, vilket dock delvis förändras i säsong två. Men logiken är att han tillbringar mycket av sin tid ensam åt att läsa böcker och lägger all energi åt att vara besatt av en särskild ung kvinna i sänder. Det hade dock även varit intressant att följa utvecklingen av hans besatthet av kvinnor genom tillbakablickar, men i likhet med till exempel Yukio Mishima verkar han ha utvecklat en närmast patologisk tendens till att sätta specifika kvinnor på piedestal och samtidigt straffa dåliga män. Så mycket förstår tittare. Denna aspekt blir mindre originell men desto mer logisk sett till huvudkaraktärens personlighetsutveckling. Dock hade jag alltså sett lite mer av vad som utlöste den mer sexuellt patologiska dimensionen av Joes psyke. Möjligen är han dock inte så extrem som många kan tro, bortsett från benägenheten att mörda (ofta mindre planerat), eftersom killar och män kan ha stalker-tendenser, drag av besatthet av specifika tjejer, och andra milda fetischer men i övrigt vara välfungerande.

Netflix-serier försöker ofta lyfta fram nyanser och komplexitet, men det betyder inte att serien nödvändigtvis är helt lyckad ändå. Det blir ofta svårt att bibehålla intresset efter flera säsonger, även om man i likhet med Dexter kan ana en viss längre utvecklingsprocess hos huvudkaraktären (alternativt att huvudpersonen förr eller senare inser att den aldrig kommer att förändras, och därför accepterar sitt mordiska sinnelag och socialt dysfunktionella livsstil, varpå ytterligare ett par säsonger med samma tematik kan legitimeras innan publiken helt tröttnar).

Efter att ha sett drygt två av tre säsonger av You anar jag att det är dithän det barkar, men lär fortsätta titta ändå så länge en viss kvalitet bibehålls (och det kanske ändå inte blir fler än tre-fyra säsonger). Dock kan jag genuint rekommendera denna serie, som är klart sevärd, så länge man inte är alltför kritisk och kräsen och tål repetitivt manus och visst mått av förutsägbarhet. Skådespeleri och manus är över medel, om än inget direkt anmärkningsvärt om man jämför med till exempel redan nämnda Dexter. Precis som i verkliga förhållanden bör man dock inte ha för höga förväntningar. Annars kan det hända att man byter ner sig och börjar följa något/någon ännu sämre.

Myten om själsfränder

Något som fortsatt lever kvar i dagens värld är tanken om själsfränder eller soulmates som det ofta heter på engelska (även “significant other” förekommer som beskrivande term). Det finns även föreställningar om närmast ödesbestämda saker som “har en mening” om de inträffar eller inte inträffar.

Men allt detta baseras på bristande logik, fakta och att man anammat romantikens idéer i ett modernt, nutida sammanhang. Låt oss ta några exempel som har att göra med själsfränder och att skaffa barn.

Vi lever i en värld med över sju miljarder invånare. Människor gifter sig och skaffar barn hela tiden. De gör även slut och skiljer sig. En del får inte ens välja sin egen partner medan andra har ett flertal under en livstid, samt ännu mer temporära förbindelser, särskilt i västvärlden. Man kan möjligen prata om att ha något som sin livslott i fattigare, mer traditionella samhällen men även där finns fortfarande utrymme för en del fria val.

Ändå är det i just västvärlden som “soulmates” och “det var ödet”-diskursen frodas allra mest. Faktum är att det emellertid endast är två faktorer som styr, slumpfaktorer och aktiva beslut. Givetvis kan två människor vara mer eller mindre kompatibla med varandra – annars skulle de inte ha blivit tillsammans från första början och kanske vara ihop väldigt länge – men även en stor andel långlivade par skiljer sig efter 20 år. Dessa hade aldrig överlevt så länge tillsammans om det inte baserades på aktiva beslut och den typ av kärlek som grekerna kallade pragma (pragmatisk kärlek).

Det är även så att man kan ha djup, känslomässig kontakt med någon och det känns meningsfullt utöver det vanliga. Detta sker ibland i gränslandet mellan passionerad kärlek (eros) och då man planerar sin framtid tillsammans. Men även sådana känslor kan försvinna, av olika skäl. Känslor och andra förnimmelser är oftast av en mer temporär karaktär, precis det som traditionell vedanta-filosofi och buddhism lär oss.

Förälskelsefasen varar i ungefär två år. För att det ska hålla länge krävs därmed andra saker, som att man är kompatibla, värderar varandras kvalitéer på ett mer förnuftigt, rationellt sätt, samt att man har ett sammanhållande kitt som familj, äktenskap och bostad. Inte minst handlar det om att ta aktiva beslut, precis som när man bestämmer sig för att gå till jobbet varje dag i stället för att ligga kvar i sängen. Eftersom sådana känslor av djupt gemensamma känslor dels är 1) övergående, 2) kan delas med fler än en under en livstid (om än på lite olika sätt) bör vi ifrågasätta om det alls är en rimlig idé att tro på föreställningen om själsfränder. Inte ens de traditionella religionerna lyfter fram den aspekten utan det rör sig som sagt om idéer från olika litteraturepoker, främst men inte enbart romantiken men också senmodern litteratur, konst, film, musik och tv-serier.

En ännu mer absurd idé är att barnalstring skulle vara ödesbestämd och meningsfull (bortsett från kanske ur ett genetiskt perspektiv), när det i själva verket rör sig om högst slump- och sannolikhetsmässiga processer. Vi ska komma ihåg att merparten av barnalstring sker i en väldigt oromantisk kontext, även i västvärlden. Det kan till exempel vara en ghetto mama som blir shagged av en hustla’ som sticker innan ungen ens är född. Vad är det vackra eller meningsfulla i det? Faktum är att under ägglossningsfasen är sannolikheten ungefär 20% att äggen blir befruktade av spermierna, även när parets tu parter är fullt friska och kan få barn. Det handlar enbart om slump och aktiva val. Det är därför en del påbörjar IVF-behandling även om det kan gå utan. De är för trötta på att vänta.

Man kan göra en analogi med att uppnå andra sorters livsmål. Jag jobbar ihärdigt och tålmodigt på att få en mängd forskningsartiklar publicerade. Det tog mig till exempel över ett år att få en artikel om Yukio Mishima helt accepterad (publiceras i mars 2021). Hade jag gett upp tidigare hade jag kunnat sagt att det inte var meningen att den skulle bli publicerad, men jag fortsatte aktivt och ihärdigt att omarbeta den och skicka till fler tidskrifter, och i senare skede lägga ner ytterligare tid på stora revideringar. Därmed blev det inte en självuppfyllande profetia, som så mycket annat i livet.

Ergo: snarare än att det är så att saker är ödesbestämda och att det finns “soulmates” så är fallet att en kombination av slump och aktiva val styr utfallet i många sammanhang. I stället för att prata om själsfränder och djupare mening bör man fokusera på vikten av att inte ge upp för lätt, samt erkänna att vi lever i en värld med många valmöjligheter, varför det 1) blir svårt att tala om själsfränder när många kan vara mer eller mindre kompatibla med en annan person, och 2) lättare att välja bort det idoga arbetet framför att testa något nytt. Man bör även vara varse om att i många förhållanden finns även ett mått av bekvämlighet med i bilden, vare sig det handlar om att stanna kvar eller lämna.

Saker att fokusera på under 2018

En stor del av det som jag fokuserar på, när jag skriver och i mitt eget liv, kan kopplas till två saker: minimalism och självförbättring. Med det menas att fokusera mindre på konsumtion och vad andra människor sysslar med (kändisar, fotbollslag, människor i din omgivning som det skvallras om), och fokusera mer på ett antal områden som innebär att du själv utvecklas och har din privatekonomi i ordning. Om människor gjorde det skulle vi i samhället ha färre jättebebisar och mindre kriminalitet. Så här kan man gå till väga.

Jobb och bostad
Grunden i tillvaron är att ha jobb och bostad och tjäna minst 23 000 kronor i månaden, gärna avsevärt mer så klart. Det är prio ett.

Minimalism
Nästa sak att fokusera på är minimalism, vilket innebär att man strävar efter att konsumera så lite som möjligt och fokusera på i stort sett kostnadsfria saker som utvecklar dig som person. Detta brukar variera beroende på vad man har för inkomst, och jag anser att kläder/stil och resor bör vara prioriterade områden, men även i dessa avseenden handlar det om att hitta sätt att minimera utgifter, till exempel genom att blanda billiga och dyrare plagg, samt att handla på rea.

Säg nej till överdriven konsumtion och att vara en zombie som är mer intresserad av fotbollslag än din egen utveckling. Nej, Liverpool eller Manchester United är inte “ditt” lag. Fotbollen är ett internationellt, kapitalistiskt opium för folket som enbart handlar om att tjäna pengar. Det enda “ditt” lag bryr sig om är dina pengar, som du ger dem genom att köpa tv-matcher, matchtröjor etcetera.

Sedan kan man selektivt uppskatta fotboll, tv-spel, Netflix med mera, men det gäller att ha en prioriteringshierarki. Ditt liv är viktigare än Ronaldos.

Fysisk utveckling: styrketräning, konditionsträning, självförsvarsträning samt stil
Beträffande fysisk utveckling så är det bra för en själv och omgivningen. Om du är vältränad, äter nyttigt och sover bra mår du bättre, presterar bättre på jobbet, din eventuella partner uppskattar din kropp och att du kan bära tunga saker, och kan du självförsvar kan du om nöden kräver hjälpa dig själv och andra människor betydligt mer än en soyboy.

Det handlar om individuell smak och intressen, men styrketräning, intervallträning och MMA, thaiboxning, eller krav maga kan vara tre huvudområden att fokusera på under 2018 och framledes.

Gällande stil och utseende har du mycket på köpet genom att vara vältränad och ha en mer eller mindre låg kroppsfettsnivå, men utöver det handlar det om att ha en klanderfri hygien och att klä sig snyggt. Ett par Calvin Klein- eller Hugo Boss-kostymer på rea, några edgy kavajer, och svarta lackskor och helvita sneakers kommer du långt med. Som pricken över i kan du ha en concealer under ögonen som tar bort eventuella trötthetstecken.

Intellektuell utveckling: läs, skriv och konversera med andra
Vid sidan av medfödd intelligens och utbildning är det viktigt att läsa mycket på sin fritid, skriva mer eller mindre, samt konversera med andra människor om ämnen och frågor som engagerar en. Du måste inte läsa en bok i veckan, men en i månaden är rimligt.

Utöver det kan språkutveckling vara viktigt. Grunden är svenska och engelska, vilket man automatiskt blir bättre på om man läser och skriver på dessa språk, men för egen del fortsätter jag även att fokusera på koreanska och tyska.

Etisk utveckling: följ lagen, bygg karaktär och fatta bra beslut
Att utvecklas etiskt/moraliskt handlar om att följa lagen, bygga en bra inre och yttre karaktär (flit, klokhet, ansvarsfullhet, rättrådighet, punktlighet, samarbetsvillighet etcetera), samt fatta bra beslut. Någon form av grundläggande förståelse för normer och att vara miljömedveten är en bra grund i det avseendet, så använd sunt förnuft, tänk kritiskt och var påläst.

På så vis finns tydliga samband mellan att utvecklas fysiskt, intellektuellt och etiskt.

Nöjen: selektiv alkoholförtäring och resor
Som jag tidigare har skrivit om är selektiv alkoholförtäring, av fysiska, ekonomiska och andra skäl, att föredra framför omfattande konsumtion. Förslagsvis kan det ske mer om man är utomlands och besöker något av ens favoritländer.

För egen del värderar jag resande oerhört högt och i år blir det ett flertal såväl längre som kortare vistelser i nya länder (kanske även några tidigare besökta). Jag ser fram emot ett nytt år och att utbyta idéer med likasinnade.

5 sätt att skapa en bättre image

Män med ambitioner, oavsett om de rör sig lokalt eller globalt, brukar ofta vara en aning narcissistiska och beräknande, fast på ett bra sätt. Målet brukar vara att träffa tjejer eller utvidga sitt nätverk och skapa kontakter, samt naturligtvis ha kul.

Eftersom människor är födda som ett halvtomt papper kan vi fylla på resten med lite vad vi vill. I stället för att bara “vara sig själv” kan man sträva efter att vara den bästa versionen av sig själv.

Den andra halvan, cirka 50%, är de gener man får och som inte går att påverka. Det är det som är vår unika essens, oavsett om den är bra eller dålig. Resten är upp till dig själv till stor del.

I detta inlägg visar jag hur man kan skapa en image som speglar detta. Du vill framstå så bra som möjligt utan att ljuga.

1. Besök schyssta ställen
Man behöver absolut inte vara en snobb jämt och ständigt, men försök att besöka ställen med lite stil och klass. Kanske inte de allra dyraste men i alla fall en del bättre ställen, typ semi-fancy. Det gäller städer, men mer specifikt klubbar, barer, restauranger och annat. Även om du skulle besöka ett fattigt land som Brasilien eller Filippinerna, se till att vara på de bästa ställena.

2. Klä dig som en kung
Nästa steg är att klä sig riktigt bra. Genom att kombinera dyra och billiga plagg, och fokusera på kavaj och skor, kan du komma undan ganska billigt. Jag köper en del från Calvin Klein och Hugo Boss som kan vara ganska dyra, men ibland är det inte de dyraste kavajerna som är snyggast.

Är det alltför varmt är det bara att se försöka se så bra ut som möjligt under de omständigheterna. Det är också ett bra tillfälle att visa upp dina vältränade armar.

3. Var i bra form
I en perfekt värld skulle alla vara lika vältränade som Jeff Seid, men försök i alla fall ha lite muskler och en relativt låg fettprocent. Det ökar ditt upplevda värde och självförtroende.

4. Visa att du har flera strängar på din lyra
Om jag bara skulle nämna en sak från mitt CV skulle det framstå som ganska medelmåttigt, men om man lägger till att jag har besökt nästan 50 länder, har flera universitetsexamen, PT-utbildning, pratar flera språk, har träffat kändisar och så vidare, låter det genast fylligare och bättre. Mer mångsidigt och spännande. Av erfarenhet vet jag också att sådant imponerar på omgivningen. Det är inte så att man står och pratar om sig själv en hel kväll, men någonstans på vägen kommer människor fråga vad man gör och det ena leder till det andra.

5. Var vag
Detta är delvis kopplat till det ovanstående, men ibland är det bra att vara vag. Det vore omoraliskt att ljuga, men det är ingenting att skämmas för att man inte berättar det negativa, eller medvetet är lite vag beträffande vad man säger.

Till exempel vore det extremt amatörmässigt om du är ute och reser och säger till någon du träffar att du ska vara där över helgen eller en vecka. Säg i stället att du skulle vilja stanna där längre, vilket är sant, eller åtminstone har möjlighet att åka tillbaka (vilket också är sant), att du har ett jobb som möjliggör mycket resande eller liknande.

En annan sak som kan vara bra att säga är att du har din egen business, jobbar för ett stort företag eller liknande, om ditt jobb inte är särskilt spännande eller imponerande. Så länge du klarar testet och i övrigt ser bra ut och verkar ha en bra privatekonomi så kommer det inte ligga dig till last om du inte basunerar att du är lastbilschaufför, snickare eller säljare till resten av världen.

Om du gör de här sakerna och har rätt mentalitet kan du skapa en positiv image som ger dig många fördelar i livet, särskilt på resande fot där du kan bete dig lite hur som helst så länge du inte stör någon annan.

5 konkreta sätt att bli en dygdig människa

Om man har en nyanserad och balanserad syn på dåtiden och samtiden, inser man att vissa saker var bättre förr medan andra är bättre nu, och vice versa. Därför handlar det om att förena det bästa med det gamla och det nya, och att anpassa sig efter rådande förutsättningar. Några etiska principer är dock närmast tidlösa, eller i alla fall generella, och överskrider på sätt och vis tid och rum. Sådana är klokhet, mod, måttfullhet, flit och uthållighet, vilka har lyfts fram i flertalet tidigare inlägg.

Det finns en del konkreta sätt att efterleva dessa dygder i dagens samhälle, ett samhälle som på flera sätt kännetecknas av motsatsen till dessa. Nya trender kommer och går, elektroniska medier tar över, och alltfler lever inlindade i bomull, utan förmåga till flit och uthållighet, ständigt på jakt efter ny stimulans. Men dygderna består.

1. Naturlig kroppsbyggning
När man sysselsätter sig med naturlig kroppsbyggning – och även “onaturlig” också för den delen i många fall – och vill ha något slags märkbara resultat, övar man flera av de ovannämnda dygderna. Du måste vara klok för att lära dig om träning, kost, progression och återhämtning, och ansvarsfull gällande hur mycket du satsar på detta på bekostnad av annat, samt gällande hur du värderar träning i förhållande till skaderisk.

Du måste vara måttfull med såväl träning som mat, beroende på vad ditt mål är, så att du äter precis så pass mycket att du bygger muskler men inte lägger på dig onödigt mycket kroppsfett, och under diet är det väldigt viktigt med just måttfullhet. Det gäller även specifikt intag av kolhydrater.

Dessutom måste man naturligtvis vara flitig och uthållig, och träna vecka efter vecka, år efter år, och enbart räkna med liten muskeltillväxt efter de första två-tre åren. Visst kan tränings-, återhämtnings- och kostkvaliteten vara starkt bidragande faktorer, och förutsätter att resultat kan ske, men flit och uthållighet är a och o.

2. Resor
När man reser övar man sig i klokhet och ansvarsfullhet, samt i viss utsträckning även mod. Det gäller att hitta en balans mellan att göra roliga, spännande saker och att kontinuerligt ta ansvar för sin privatekonomi och livssituation. Jag har exempelvis undvikit en del farliga miljöer i bland annat Los Angeles, Mexiko och Filippinerna för att jag varit street smart och känt på mig att något inte stod rätt till. Samtidigt har jag tagit en del risker, delvis för att det inte funnits några alternativ just då, och därmed behövt vara en aning modig.

I samband med de allra första resorna ensam krävs också ett visst grundläggande mod för att åka iväg och ta kontakt med nya människor. Inför resorna krävs också flit och uthållighet för att spara pengar.

3. Cold approaching
Felaktigt uppfattas social interaktion av den här typen, ofta kallad game, som ett sätt att vara odygdig, men det är i flera avseenden precis tvärtom. Föreställningen om en player, i bemärkelsen en socialt utåtriktad och lite falsk person som bara är ute efter en sak, bygger på en bristande förståelse för kommunikation, etik och psykologi. Det finns absolut ingenting att vara stolt över att man är en skygg varelse vars enda tänkbara strategi i sammanhanget är sociala medier och appar (eller porr). Motsatsen till mod är just feghet. Att gå fram till en helt okänd person – framför allt nykter – och inleda en konversation (= cold approach), och få den att flyta på hyfsat, är ett tecken på mod.

Två sätt att börja processen: 1) Gör det när du är salongsberusad och kan vara mer avslappnad, till exempel i en bar, på en förfest eller nattklubb. 2) Använd indirect approach. I stället för att säga “vad söt du är” (direct approach), fråga var djuraffären ligger (en klassiker som har blivit en klyscha, men ni fattar poängen), och försök få konversationen att flyta på.

4. Boklig bildning
Utan att gå in på frågan om digital litteratur respektive tryckt sådan, är bildning inte bara en fråga om att skaffa sig en stor mängd kunskap av olika slag, för sitt eget välbefinnande och för att bidra till samhället, utan också att träna sin flit och uthållighet. Prova att läsa hela Anna Karenina, och sedan ytterligare hundratals mer krävande böcker och artiklar. Själva processen är en prövning i dessa dygder.

5. Planera för nödsituationer
Länder som Sverige är överlag välfungerande, och är man inne på arbets- och bostadsmarknaden kan man leva ett tryggt och bra liv (i värsta fall också lite tråkigt). Dock är Sverige inte osårbart, vilket bland annat terrorattentatet i centrala Stockholm visar. För sin egen och sin familjs skull kan det därför vara relevant att förbereda en flyktplan, både i samband med migration och i konkreta nödsituationer.

Man kan därför förslagsvis spara hundratusentals kronor och lära sig självförsvar. Det kan även vara relevant att överväga att skaffa vapen med licens.

Detta hänger ihop med framför allt klokhet, ansvarsfullhet, och mod.

Finns det en “pedofilkultur”?

Nyligen blev jag varse om en rätt intressant artikel från hemsidan Feminist Current, betitlad “You’ve heard of rape culture, but have you heard of pedophile culture?”. I denna vill skribenten belysa de närmast pedofilliknande tendenser som finns inom nutida västerländsk kultur.

I likhet med mycket annan samtida feministisk analys finns några poänger, men samtidigt väldigt missvisande och onyanserade framställningar som bortser från flera centrala aspekter av den mer kompletta bilden som krävs för att göra seriös kultur- och samhällsanalys. Jag ska förklara några av dessa problem.

Som många känner till kommer Lolita-idealet från västvärlden, historiskt genom Vladimir Nabokovs roman Lolita från 1955 och Stanley Kubricks filmadaption med samma namn (1962), och har sedan spridits till framför allt Japan och blivit ett slags subkultur. I min artikel om koreanska skönhetsideal, som har uppmärksammats i Sydsvenskan, nämner jag bland annat det i Japan förekommande idealet girlishness, ett flickaktigt utseende. Detta kan man i sin tur skönja i en hel del k-pop (som ofta framförs på japanska för att tilltala fans i Japan).

Girls’ Generation, en av världens mest framgångsrika tjejgrupper, utgör ett bra exempel i sammanhanget eftersom bland annat är det helt valfritt för tjejer att klä sig på det här sättet (både artisterna och deras fans som vill se ut som sina idoler). Det är också helt valfritt för konsumenterna – i detta fall främst japanska tjejer mellan 16-23 – att stödja detta ekonomiskt.

Man kan också notera att många grupper, inklusive Girls’ Generation, ofta blandar olika stilar och ideal och ju äldre de blir desto kvinnligare och mindre gulliga framstår de som. Hela idén om ett patriarkat är till stor del missvisande i länder och områden som i hög grad inte längre är patriarkala utan liberala och jämställda (västerlandet och Östasien). Tjejer och kvinnor väljer själva hur de vill agera och vad de gillar, oavsett vilka det är som huvudsakligen ligger bakom skönhetsidealen.

En annan central aspekt som artikeln, och samtida feminister överlag missar, är att de flesta är – oavsett kön – medvetna om biologiska realiteter. Det handlar inte bara, eller ens i huvudsak, om att det metafysiska patriarkatet har programmerat människor till att dyrka skönhet och ungdom genom porr och populärkultur. Att kvinnor vill hålla sig fräscha beror på att skönhet, som signalerar god fertilitet, är deras ofta starkaste kort i leken och livet. Män i sin tur är genetiskt programmerade att gilla fertila kvinnor mellan främst 18-25. Lolitaidealet är med det i åtanke inte så extremt långt från verkligheten.

För att förhindra pedofili har man dock infört rimliga lagar gällande generell myndighet (18 år) och sexuell myndighetsålder (15 år). Personligen skulle jag inte se något problem med att även sexuell myndighetsålder höjdes till 18 år eftersom många inte är tillräckligt mogna tidigare, såväl fysiskt som mentalt. Det finns en del europeiska länder som har ganska låg sexuell myndighetsålder (13 i Tyskland och Italien), men det är främst i andra regioner och kultursfärer som detta är ett verkligt stort problem, till exempel Mellanöstern och Sydasien. Men eftersom det är mycket mer bekvämt att klaga på västerländsk kultur – för ironiskt nog kan man inte tillrättavisas av “patriarkatet” i länder som USA, Sverige och Tyskland när man uttrycker feministiska åsikter – fokuserar många på det i stället för till exempel muslimska länder inom vilka pubertet snarare än ålder avgör när någon får gifta sig och därmed (tvingas) ha sex inom äktenskapet.

Gällande porr nämns begrepp som “Barely legal” och kategorier som “Teens” och rakade vaginor som indikationer på mäns generella fäbless för unga tjejer. Återigen är 18-25 den typiska eller biologiskt optimala fertilitetsåldern, men jag kan hålla med att om det vore lagligt med 16-åriga porraktriser skulle säkert många gilla det också. Människans natur är komplex och porr är en av de företeelser där en hel del obehagliga sidor kan titta fram. Det är beroendeframkallande och lätt att vänja sig, och enligt studier finns en tendens att konsumenter snabbt anpassar sig efter mer konventionellt innehåll och går över till mer extrem gruppsex och liknande. Det finns en könsaspekt i det avseendet och ofta en maktordningsdimension: män ligger bakom de flesta porrföretagen och är oftast de som penetrerar, vilket enligt Michel Foucault (som själv var en promiskuös homofil) indikerar denna maktordning. Därför är det viktigt med tydliga gränser och lagar, samt att man blir medveten om sådana här saker.

En dimension som dock helt missas i artikeln är att även killar och män, självmant, väljer att anpassa sig efter trender inom porr och populärkultur. Hur mycket man än kan vara kritisk mot dessa så är det likaledes en biologisk realitet att killar/män med atletiska kroppar är mer uthålliga och attraktiva, sexuellt och biologiskt. Troligen använder en stor andel manliga porrstjärnor anabola steroider för att vara extra virila, och numer avlägsnar även killar/män könshår. Betyder det att tjejer/kvinnor är pedofiler som vill ha sex med småpojkar?

Faktum är att för vanliga människor är hela grejen med att raka och tvätta sig – vilket gäller båda könen, även om män oftast behåller hår på ben och andra ställen – en hygienisk aspekt. Det är bekvämare att utföra fellatio eller cunnilingus om så har gjorts. Snarare är det ett tecken på jämlika relationer när killar/män och tjejer/kvinnor gör sig fräscha och vackra för varandra så länge de kan och efter bästa förmåga. De killar/män i dag som inte gör det får svårare att hävda sig på den sexuella marknaden. Det gäller även “anti-aging creams” och liknande, som ingalunda är exklusivt för tjejer/kvinnor.

Ytterligare en aspekt som tas upp är den språkliga och hur tjejer/kvinnor benämns:

In pedophile culture, we casually refer to grown women as “girls.” We have a word specifically for attractive female teenagers: jailbait. Women are sexualized as chicks, kittens, and babes.

Precis – “vi” gör det, inte bara killar och män. Tjejer älskar att bli kallade tjejer, även när de är 25. Även äldre kvinnor brukar säga tjejer, ofta lite skämtsamt, eftersom de vill framstå som yngre än de är. Dessutom brukar, i mer jämlika relationer som de i västerlandet och Östasien, även killar kallas “babe”. Min flickvän brukar kalla mig Teddy eftersom det låter gulligt. Teddybjörnar är barnleksaker. Betyder det att hon har pedofila böjelser?

Fast det är klart, enligt feministisk logik kan myndiga tjejer/kvinnor aldrig göra något fel och har aldrig ansvar för något. Det är bara “patriarkatets” fel alltihop.