Category Archives: Cultural and religious studies

Varför är amerikaner och ryssar så besatta av McDonald’s?

Posted on by

I en intressant artikel belyser Ukraina-experten Michael Gentile hur McDonald’s kan ses som en symbol för det globala och moderna i ukrainska städer som Mariupol. Inte långt innan Rysslands storskaliga invasion av Ukraina den 24 februari 2022 kunde människor smaska i sig Big Mac på en av McDonald’s “restauranger” i den hårt ansatta hamnstaden.

Geopolitiskt kan McDonald’s sägas representera västvärlden, särskilt USA, och därigenom ses det världsberömda snabbmatsföretaget som en symbol för det ukrainska kontra det ryssockuperade i staden Donetsk (och Luhansk), som inte är belägen särskilt långt från Mariupol. Ukraina är modernt och har McDonald’s medan “Folkrepubliken Donetsk” och “Folkrepubliken Luhansk” numer saknar McDonald’s. Trots närheten till frontlinjen kunde dock Mariupolborna leva fredligt och i säkerhet. Innan invasionen 2014 var Donetsk och Luhansk, särskilt Donetsk, två städer på viss frammarsch. Ur ett bredare nationellt perspektiv var Donbass vare sig särskilt fattigt eller framgångsrikt. Men Donbas arena i Donetsk och den generella inkomstnivån var förhållandevis hög – sedan 2014 har det blivit allt annat än muntert att bo i den ockuperade delen av Donetsk oblast, och bara något bättre i den icke-ockuperade delen.

Uppenbarligen finns inte McDonald’s numer kvar i den av Ryssland sönderbombade staden, som under mars och april var ett av krigets centrala platser. En del kanske även har uppmärksammats om att McDonald’s har lämnat Ryssland som en del av en större bojkott- och sanktionskampanj från västvärldens sida.

Man kan i nästa skede fråga sig varför McDonald’s fanns där från början? USA och Ryssland har haft spända relationer länge, åtminstone sedan 2008 då Georgien invaderades men till viss del även tidigare, så varför finns ens McDonald’s på rysk mark?

Sanningen är att trots att västvärlden framställs som den ryska folksjälens antites med sin dekadens älskar många ryssar och Donbasbor McDonald’s. Både Gentiles artikel och det som ett fåtal jag har talat med sagt indikerar att ryssar i Rostov – som ligger nära Donetsk – älskar McDonald’s. Det är både ett hyckleri och någonting lovande på samma gång eftersom det indikerar en universell preferens. Snabbmaten förenar.

Ryska och ukrainska män är generellt inte särskilt vältränade utan dricker, röker och äter onyttigt. Kvinnorna kan ofta se närmast perfekta ut men efter 40 blir de flesta babushkor. Naturligtvis har en del av detta förändrats i takt med att moderniteten och metrosexualiteten har sökt sig till snart sagt varje hörn av världen, men både unga och gamla kan nog se någonting tilltalande med McDonald’s. Det är därför som Donetskborna, som har haft möjlighet att arbeta i Ryssland sedan flera år, skyndade till Rostov för att äta amerikaniserade hamburgare när donken försvann från Donbas.

Det är lätt att tala om dekadens och dålig kultur, men en annan sak att leva som man lär. Det finns ett uttryck i muslimska länder: vara muslim på dagen och något annat på natten. Analogt med detta är det lätt att klaga på till exempel västerländsk homosexualitet, feminism, och brist på spiritualitet (ändå är USA ett av världens mest kristna länder), men en annan sak att säga nej till dagliga eller nattliga nöjen som skräpmat. Nu är det visserligen ganska harmlöst att äta skräpmat, om det inte sker särskilt ofta, men även det är ju onekligen ett dekadensfenomen. Ryska soldater blir knappast atletiska av att äta pommes. Det är också en symbolisk handling som visar på USA:s attraktion (soft power).

Genom evolutionspsykologi förstår vi hamburgarens dragningskraft och därigenom varför McDonald’s i praktiken finns kvar i Ryssland men numer kallas något annat. Människor har trots allt många gemensamma nämnare, oavsett kultur och nationalitet.

Hellre McDonald’s i Ryssland än krig och elände. Men många av oss ser ändå till att inte bevista den transfettsstinna snabbmatskedjan annat än sporadiskt. Vi vill ju inte vara dekadenta och slappa utan atletiska och aktiva. Även denna tankegång borde vara universell.

Ukrainare är inte guds änglar

Posted on by

Ukraina-kriget är en av de händelser som på flera sätt är lättast att ta ställning i då det är ett land som invaderat ett annat och målsättningen känns både falsk och märklig. Varför är det så viktigt att ta över Donbass när Ryska federationen redan har en så stor landmassa? Varför försöka hitta långsökta paralleller till nazism under 1940-talet och att använda det som förevändning för att invadera 2022?

Men det gäller att vara nyanserad. Vare sig den ryska eller ukrainska regimen är objektiva och ibland ställer Zelensky-administrationen långtgående krav som inte är rimliga eller ens nödvändigtvis gynnar omvärlden. Dessutom finns det en hel del historiskt bagage som Ukraina borde göra upp med. Främst gäller det landets förhållningssätt till nazism och extrem militant nationalism. Noterbart är att många länder har historiska kopplingar till nazism, t.ex. Frankrike gällande Vichyregimen, men de flesta har gjort upp med det. Så är inte riktigt fallet med Ukraina.

Nazism och extremnationalism
Ukraina hade ett något komplext förhållningssätt till nazismen under andra världskriget. Å ena sidan var Ukraina ockuperat av nazister 1941-1943, och enligt nazistiskt synsätt sågs östslaviska grupper som ukrainare som underlägsna germanerna, men å den andra samarbetade den västukrainska radikalnationalisten Stepan Bandera (1909-1959) och dennes militära gruppering med nazister och var direkt och indirekt delaktiga i omfattande pogromer mot judar och andra minoritetsgrupper. Enligt vissa bedömningar kan så mycket som 1,5 miljoner judar ha dödats av nazister och nazistkollaboratörer i Ukraina.

Men det var inte “bara” judar som utsattes för omfattande utrensningar utan även polacker i Volynien och Galizien samt delar av Lublin och andra närliggande regioner (1943-45). Enligt allmänt vedertagna siffror rör det sig om cirka 50-100 000 polacker som massakrerats. Den extrema ukrainska nationalismen innebar att man vill rensa det dåvarande ukrainska territoriet från främmande element, trots att polacker och ukrainare är historiskt, geografiskt, språkligt, etniskt och kulturellt närbesläktade.

Västra Ukrainas Bandera-fascination
Men till skillnad från Tyskland har inte Ukraina, i den utsträckning som skulle vara önskvärd, tagit avstånd från Stepan Bandera och den anti-sovjetiska Ukrainska upprorsarmén utan han har setts som en frihetskämpe som hyllas med minnesmärken som uppkallade gator och statyer. Victor Yusuchenko utnämnde Bandera till officiell nationalhjälte 2010.

Det var främst Sovjet-styret man var kritisk mot i västra Ukraina, bland annat på grund av svältterrorn i och med Holdomor (1932-33), men ett fel gör inte ett annat rätt. Bara för att Sovjet förtryckte Ukraina, betyder det inte att man bör hylla extremnationalism som drabbar andra folkgrupper. I dag har Polen och Ukraina goda relationer och Polen gör inte anspråk på ukrainskt territorium, som periodvis har tillhört Polen (bland annat Lwów, i dag mest känd som Lviv), men det har satt djupa spår i en del polacker.

Givetvis stöder inte alla ukrainare den nuvarande Bandera-fascinationen men det är tillräckligt för att skapa häftiga debatter och skada landets trovärdighet i relation till bland annat övriga Europa och Ryssland.

Nyfascistiska grupper
En annan närliggande aspekt gäller stödet för ukrainska radikala nationalistpartier och paramilitära grupper som Svoboda (frihet), Pravvy Sektor (Högra sektorn), och Azovbataljonen. Man kan notera att stödet för dessa partier har minskat mellan 2014 till 2019, varför diskursen om den nazistiska regimen i Kiev, som framförs av Ryssland och pro-ryska separatister i Donbass, ter sig ganska absurd. Stödet har alltid varit under 5% för Svoboda och är nu endast 0,8% för Högra sektorn och 2,15% för Svoboda. Azov-bataljonen, som främst förknippas med innanhavet Azovska sjön och städer som Berdiansk i sydöst snarare än Lviv i väst, har blivit delvis avradikaliserad men en del medlemmar har nyfascistiska och nynazistiska inslag, om än dock inte anti-slaviska dito eftersom det givetvis vore att hata sig själva. Faktum är att ryska radikalnationalister, ironiskt nog, har mycket gemensamt med Azovs mer extrema element. Azov är delvis rysktalande men använder våld och tortyr mot pro-ryska separatister, som man ser som förrädare. Rörelsen är kritisk mot både ryskt och västerländskt inflytande, men har stora likheter med rysk etnonationalism i och med dess militanta, brutala framtoning och pro-slaviska framtoning. Att man har samarbetat med Väst är främst av strategiska skäl.

Sammanfattningsvis borde Ukraina vara mer självkritiskt gällande sin roll under andra världskriget och att det, främst i västra Ukraina, alltjämt finns en livskraftig Banderahyllande rörelse. Givetvis är historiska företeelser och personer komplexa att betrakta: för vissa är någon en frihetskämpe; för andra en massmördare. Men när Ukraina får ett så stort stöd av omvärlden, inte minst västerländska demokratier, borde man ställa lite högre krav på ett mer självkritiskt förhållningssätt till sin egen historia och hur den framställs i nutid.

Referenser och vidare läsning

Feklyunina, V. (2012). “Constructing Russophobia”, in Russia’s Identity in International Relations, (ed. Raymond Taras). London: Routledge.

Ferrer, G.G. Kühn, A.P.H.V. (2019). Democracy, free association and boundary delimitation: The cases of Catalonia and Tabarnia. Journal of International Political Theory, 16 (3), 323–338.

Fleury, E. (2022). The theoretical case against offshore balancing: Realism, liberalism, and the limits of rationality in U.S. foreign policy. Journal of International Political Theory.

Flynn, M. (1996). Political Mobilization in Eastern Ukraine: The Referendum of 1994 in the Donetsk Oblast. The European Legacy: Toward New Paradigms, 1 (1), 342–349.

Katchanovski, I. (2010). The Politics of Soviet and Nazi genocides in Orange Ukraine. Europe-Asia Studies, 62 (6), 973–997.

Kulyk, V. (2018). Shedding Russianness, recasting Ukrainianness: the Post-Euromaidan dynamics of ethnonational identifications in Ukraine. Post-Soviet Affairs, 34 (2-3), 119–138.

Kuzio T. (2002). Ukraine: State and Nation Building. London and New York, NY: Routledge

MacKenzie, A. Kauner, C. (2021). Radicalisation, foreign fighters and the Ukraine conflict: A playground for the far right? Social Sciences, 10 (4).

Mearsheimer, J. (2018). Great delusion: liberal dreams and international realities. Yale University Press.

O’Brien, T. (2010). Problems of political transition in Ukraine: leadership failure and democratic consolidation. Contemporary Politics, 16 (4), 355–1367.

Polovyan, A.V. Lepa, R.N. Grinevskaya, S.N. (2018). Studies on Russian Economic Development, 33 (2), 163–168.

Renz, B. (2016). Russia and ‘hybrid warfare’. Journal of Contemporary Politics, 22 (3), 283–300.

Sabatovych, I. (2017). Does nationalism promote politics? Comparative analyses of Ukraine’s ‘Maidan’ revolution and Poland’s ‘solidary’ mass mobilization. Contemporary Politics, 24 (2), 131–152.

Subtelny, O. (1988). Ukraine: a history. Toronto: University of Toronto Press.

Umland, A. (2019). Irregular militias and radical nationalism in post-Euromaydan Ukraine: The prehistory and emergence of the “Azov” battalion in 2014. Terrorism and Political Violence, 31 (1).

Yekelchyk, S. (2007). Ukraine: birth of a modern nation. Oxford: Oxford University Press.

Därför stöttar USA Rysslands allierade Armenien

Posted on by

En mindre uppmärksammad konflikt är den mellan de kaukasiska grannländerna Armenien och Azerbajdzjan. Även under början och mitten av 1990-talet, då Armenien ockuperade området Nagorno-Karabach, hamnade konflikten i skymundan till förmån för kriget på Balkan, Första Tjetjenienkriget (1994-96), och folkmordet i Rwanda 1994. Även om länderna ligger nära Europa är det tillräckligt långt bort för att det ska kännas avlägset, medan Ukraina är desto närmare. Dessutom är de kaukasiska folken ganska lika diverse ryska folkgrupper och människor i Mellanöstern. Azerbajdzjaner är generellt sett shiamuslimer och länderna framstår kanske därför som relativt avlägsna för den typiska svensken och europén.

De flesta torde dock ha noterat att konflikten runt området Nagorno-Karabach, som alltså de facto är kontrollerat av Armenien och dess armeniska minoritet, men som de jure tillhör Azerbajdzjan, på nytt har blossat upp; senast var 2020 då flera tusen tog, både soldater och civila. Mitt i allt detta har Ryssland, som är allierat med Armenien och sände vapensystem 2020, försökt medla men det har inte hjälpt. I stället har något oväntat USA gett sig in i en diplomatisk roll och besökt Armenien och därigenom visat sitt stöd. Även om USA, som ofta benämns som världspolis, har diplomatiska relationer med väldigt många länder säger det ändå någonting att landet ger sitt stöd till ett av Rysslands allierade länder. I detta inlägg ska jag förklara varför så är fallet. Då jag känner människor från både Armenien och Azerbajdzjan och inte är någon expert på konflikten har jag försökt beskriva USA:s roll snarare än konflikten som sådan.

Diskursen om demokratier mot diktaturer
Under Trump-tiden talades det mindre om demokrati och mer om USA:s intressen (America First). I realiteten var det dock mest gradskillnader och Trump-administrationen försedde Ukraina med en stor mängd vapen, och för sin egen försvarsbudget och amerikanskt stöd införskaffades turkiska drönare, de numer legendariska baykar.

Det finns skäl att återkomma till det, med tanke på att Turkiet och Azerbajdzjan är allierade (azeriska är ett turkiskt språk). I detta avseende gäller det dock att förstå att Biden-administrationen har gått in mer för att foga in världens länder i ett binärt schema med demokratier och diktaturer, även om The Economists demokratiindex visar att både Armenien och Ukraina är hybridregimer och knappast särskilt demokratiska enligt denna modell. I alla händelser är både Ryssland och Azerbajdzjan betydligt mer auktoritära än såväl Ukraina som Armenien. Azerbajdzjan styrs numer likt en familjeoligarki av familjen Aliyev, vilket får det att likna andra post-sovjetiska diktaturer som Turkmenistan och Ryssland. Enligt många bedömare beskrivs det som mer auktoritärt än någonsin och har bytt plats med Kazakstan, som i stället försöker bli mer europeiskt och demokratiskt utan att för den sakens skull överge sin roll som “vän med alla”.

Man kan fråga sig om det egentligen finns andra motiv bakom USA:s engagemang men stödet för Armenien passar väl åtminstone ganska bra in i mönstret.

Historiskt stöd för sin armeniska minoritetsbefolkning
USA har en ganska stor armenisk minoritet, särskilt i Kalifornien, som är känd för att i många fall vara ekonomiskt framgångsrika (naturligtvis finns det även mindre smickrande delgrupper som den armeniska maffian). USA har också ganska nyligen erkänt folkmordet på armenier som skedde under slutet av 1800-talet och början av 1900-talet innan det ottomanska riket föll samman. Naturligtvis uppskattas detta inte av Turkiet, som i hög grad förknippas med det armeniska folkmordet eftersom ottomanerna är de primära föregångarna till dagens turkar.

Man kan alltså se detta som ett led i en något mer pro-armenisk position från amerikansk sida under de senaste åren. Det ligger också i linje med en mer aktiv utrikespolitik, där genuin humanism och demokratisträvan blandas med mer geopolitiska överväganden från Washingtons sida. Det för oss över på nästa punkt.

Geopolitiskt inflytande
Efter Sovjetunionens fall 1991 hamnade USA i en mycket gynnsam position och kunde agera ensam supermakt. Det var innan Kina hade hunnit växa ekonomiskt och militärt och Ryssland gjort detsamma, om än i mindre utsträckning. Storbritannien, Japan och Tyskland har alltid fogat sig under amerikansk hegemoni och ingår i samma västliga allians. Alltså kunde Wolfowitz-doktrinen bli gällande, uppkallad efter Paul Wolfowitz, USA:s före detta utrikesminiser. Neokonservativa krigshökar (war hawks) hade rentav planer på att genom USA:s egen militär och Nato-allierade invadera sammanlagt sju länder i Mellanöstern för att sprida västerländsk demokrati och säkra den så kallade petrodollarn. Irak 2003 följdes av Libyen 2011 men sedan blev det allt mer problematiskt gällande Syrien och Afghanistan. Efter det har USA haft en mer tillbakadragen roll, vilket kan ha gett både Kina och Ryssland luft under vingarna.

USA har egentligen inget större intresse av Azerbajdzjan då det nordamerikanska landet har så mycket egen olja och naturgas, men återigen finns det en vilja bland många hökar i Washington (sådana finns det alltjämt gott om) att spänna musklerna och visa sitt inflytande i många länder och områden – Ukraina, Taiwan, och nu även i Kaukasien. En så här aktiv roll i utrikespolitiken har inte USA haft på många år. Indirekt finns det också en poäng i att medla i konflikten eftersom EU har slutit ett avtal med Azerbajdzjan om gasleveranser från och med 2027 och konflikten kan äventyra sådana planer. Det får i sin tur till följd att europeiska länder som bland annat Tyskland får svårt att klara sin energiförsörjning, och det innebär i sin tur att USA:s allierade i EU har möjlighet att spendera allt mindre på industrier och militär upprustning. Det kan även bidra till att Armenien alltmer ser USA som en allierad, vilket i sin tur kan försvaga relationen mellan Ryssland och Armenien (analogt med relationen mellan Ryssland och Kazakstan, som är frostigare än på länge efter inte minst Kasym-Zjomart Tokajevs uttalanden i år).

Naturligtvis finns det även en viss geografisk och strategisk aspekt för USA att etablera sig i Kaukasien, som nära nog gränsar till både Iran, Turkiet och Ryssland. Det ger även möjlighet att stävja jihadister i t.ex. Tjetjenien, en av få gånger då Ryssland och USA samarbetat. Med ett eventuellt försvagat Ryssland kan möjligheter öppnas upp för USA att delvis ersätta Rysslands roll som militär storebror till Armenien. Men det är återigen inte säkert att USA ser något av länderna som tillräckligt viktigt. Att etablera militärbaser är inte aktuellt i nuläget.

Militärt har inte Armenien, som har en stor diaspora men en liten befolkning på strax under tre miljoner, särskilt mycket att sätta mot Azerbajdzjan som har drygt 10 miljoner invånare och stöd av Turkiet, men om landet backas upp av både Ryssland och USA – paradoxalt nog – kan det lättare uppstå nytt dödläge och nya kompromisser. Det är sådana kompromisser som alla parter hoppas på, inte minst Armenien. En expert på östasiatiska samhällen, John Lie, kallar ungefär det som sker “muddle through” – det är därför inte Japan och Sydkorea eller Sydkorea och Nordkorea eller Kina och Taiwan krigar med varandra. Alla vet att ingen blir nöjd men det är åtminstone bättre att ingen fullskalig konflikt bryter ut. Ungefär detsamma gäller här, fast med skillnaden att det rör sig om mer regelrätta strider i vissa områden.

Det var precis det omvända som skedde i Ukraina: det som inte fick hända hände. Det går naturligtvis att hitta vissa paralleller mellan denna konflikt och den mellan Ryssland och Ukraina. Det rör sig om ockupationer av suveräna stater och om stora minoritetsgrupper i andra länder, samt ett geopolitiskt spel baserat på både prestige och strategiska överväganden. Samtidigt finns det naturligtvis avgörande skillnader. Det återstår att se hur det artar sig. Av tidigare händelser att döma kan man antingen förvänta sig en viss eskalering som 2020 eller nya kompromisser och vapenstillestånd.

Kriget och den sovjetiska mentaliteten

Posted on by

Under alla år av studier, forskning, resor och samtal med andra – med fokus på inte minst skolresultat, politik, kultur, ekonomi, och samhällsliv – har jag kunnat skönja en specifik “sovjetisk mentalitet” som finns i alla tidigare sovjet-socialistiska länder. Den bygger på en insikt om att på grund av det ineffektiva ekonomiska systemet, korruption i post-sovjetisk tid, och människans generella disposition för individuell egoism och att se om de närmaste, leder det till en sällsynt negativ samhällsmodell.

Överlag finns det två större grupper som dominerar den politisk-ekonomiska utvecklingen i världen: germaner och östasiater, framför allt i Japan. Det finns visserligen rika länder i Mellanöstern men det beror endast på oljepengar och politiskt kännetecknas de av enorma klasskillnader, korruption, och diktatur. Naturresurser kan kompensera en hel del för bristen på humankapital, vilket man bör återkomma till.

Samtliga germanska länder och regioner – dit räknas Storbritannien, Irland, Norden, Frankrike, Belgien, Nederländerna, norra Italien, Tyskland, Schweiz, samt mikrostater som Luxemburg, Monaco Andorra (gränsfall), och Liechtenstein – kännetecknas av hög BNP per capita, höga medelinkomster, låg korruption och högt demokratiindex. Noterbart är också att de forna sovjetrepubliker i Europa som har anammat den västerländska samhällsmodellen har utvecklats enormt, särskilt Estland, Polen, Tjeckien och Slovakien, och framför allt Tjeckien och Slovakien har haft lätt för detta då de ligger geografiskt nära både Tyskland och Österrike (det är 59 minuters tågresa mellan Bratislava och Wien). Av Balkanländerna är Slovenien, som har nära band med norra Italien, det land som har lyckats bäst följt av Kroatien. Ju närmare man kommer den germanska kultursfären, desto bättre ekonomisk utveckling. Ju mer likt den jugoslaviska socialismen och ottomanska kulturen, desto sämre ekonomisk utveckling, gällande Balkan. Många känner också till de enorma skillnaderna mellan norra och södra Italien. Skillnaderna mellan å ena sidan Lombardiet och Trentino-Sydtyrolen i norr och å andra sidan Sicilien och Kalabrien i syd är slående.


Distribution av germanska alleler (gener) i Europa

De länder i Östasien som har anammat dessa företeelser, den universella borgerligt kapitalistiska samhällsmodellen som Heiner Rindermann har lyft fram, har också lyckats. Främst Japan men även Sydkorea och Taiwan och delvis Singapore, som ju är ett slags hybrid mellan auktoritär kinesisk konfucianism, brittisk lagstiftning, och västerländsk kapitalism. Kina bibehåller sin egen variant av socialism men på grund av influenser från västerländsk marknadsekonomi har miljontals kineser lyfts ur fattigdom.

Det finns en del som hävdar att skillnaderna mellan länder och populationer är inherenta, inneboende, och knappt möjliga att förändra mer än marginellt. Och det finns slående skillnader i kognitiva tester som PISA, TIMSS, och standardiserade IQ-tester med de östasiatiska och germanska länderna i topp. Men forskare som Jelte Wicherts och James Flynn har visat att dessa skillnader sannolikt beror på materiella, historiska och kulturella faktorer snarare än evolutionära dito. Det går även att bevisa delvis med hjälp av genetiska studier. De centralasiatiska länderna som Kazakstan har befolkningar som är mycket lika mongoler, koreaner och japaner men ändå skiljer ungefär 10-15 poäng i kognitiva tester mellan Kazakstan, Sydkorea och Japan. Alltså är det mycket troligt att skillnaderna beror på materiella, historiska och kulturella orsaker snarare än genetiska. (I förbigående kan man säga att det har funnits en benägenhet att gifta sig med andra stammar så inavel har inte varit ett utbrett problem i Kazakstan.). Trots alla naturresurser är den ekonomiska utvecklingen lägre, den västerländska kulturen mindre inflytelserik, och arvet från Sovjet starkare i Kazakstan, särskilt i mindre städer och på landsbygden. Korruption och dålig luftkvalitet kännetecknar stora städer som Almaty och Nur-Sultan (Astana), trots att de ändå är väsentligt rikare än de mindre orterna.

Den sovjetiska mentaliteten
Det för oss in på det jag kallar den sovjetiska mentaliteten, som påverkar samhällslivet i de forna sovjetrepublikerna som inte har blivit en del av väst – Ryska federationen, Ukraina, Kazakstan, Belarus, m.fl. Den sovjetiska mentaliteten bygger alltså på att eftersom systemet är så ineffektivt och korrupt måste man använda sig av mutor för att överleva eller åtminstone öka sitt överflöd. I sovjetisk tid lät man länder bibehålla en del av sina kulturella särdrag (dock inte i religiöst avseende utan kristendomen och islam kunde endast blomstra på nytt efter 1991), inte minst en stark kärnfamilj. Familjen är central och man hjälper varandra. I den mån man hjälper andra, utanför familjen (därvidlag kan arvet från kristendomens diakoni, islams zakat, grundläggande sovjetisk välfärd, samt allmänmänsklig altruism skönjas), är det med basala saker som att ge mat och husrum, men rika människor – särskilt i västvärlden – ser man dock som en enda stor bankomat.

När västvärlden ger massor av pengar och vapen till den korrupta ukrainska staten, som trots allt har anammat en del av västerländsk kultur på senare år och därför fungerar hjälpligt i vissa avseenden, är det som att ge en tiggare pengar. Tiggarens mentalitet är att givaren har obegränsat med pengar och därför kan ge bort sitt enorma överflöd. Zelenskys regim har fått mångmiljardbelopp, särskilt från USA, men vill ändå ha mer.

Lagom – the responsible mean som det ibland översätts till på engelska – och liknande begrepp finns helt enkelt inte i sovjetisk mentalitet, när det gäller utbyten med västvärlden. Min (förra) tjej, från Kazakstan, som har bott i västvärlden länge och givetvis därför anammat en del västerländsk och svensk kultur förklarade det så här: Om du till exempel ger dricks eller extra pengar till en frisör i Kazakstan då blir de såklart tacksamma. Vem som skulle inte bli glad av extra pengar? Men de kommer inte tänka att de ska vara särskilt noggranna med att du inte betalar extra nästa gång, utan i stället förväntar de sig att du betalar mer än gemene man. De roffar åt sig maximalt. Det är den sovjetiska mentaliteten.

Både den ukrainska och ryska militären lever på fattiga, utsatta människor i spåret av kriget. För att förflytta flyktingar internt kräver de ganska stora belopp, det vill säga mutor. Mutorna går till dem själva och deras familjer, men också för att muta andra militärer i samband med förflyttningsprocessen. Japanska poliser och militärer, åtminstone efter 1945, skulle vara helt främmande för sådant. Detsamma gäller de länder som i hög grad kännetecknas av den germanska mentaliteten: tillit, samhällelig reciprocitet, sanning, meritokrati, lag och ordning, rättssäkerhet, äganderätt etc.

Här har vi också några av skälen till att Ryssland och Ukrainas krig har hamnat i dödläge. Trots att det främst handlar om militär kapacitet påverkas utfallen också av den omfattande korruptionen. Mängder av ryska soldater har gett upp. Talrika ukrainska militärer, tjänstemän och regionalpolitiker har sålt ut sig till Ryssland och de rysk-stödda separatisterna. Den ena ljuger för den andra. Pengar som skulle ha gått till att rusta upp Rysslands militär har gått till andra ändamål. Generaler och majorer ljuger för varandra och för Putin-regimen. Ukraina har delvis liknande problem men på grund av dess patriotism och stöd från Nato har de kunnat hävda sig bra i många avseenden.

Naturligtvis finns den sovjetiska mentaliteten på många håll, inte bara Balkan som hade ett liknande samhällssystem, utan även Afrika, Sydostasien, Central- och Sydamerika. Eftersom korruption inte bara bygger på kultur och samhällssystem utan även mänsklig egoism förekommer sådant, om än i mindre skala, i Tyskland, Norge, Sverige, Japan etc. Noterbart är dock att det är i Italiens minst germanska delar som den klan- och familjebaserade korruptionen och maffiaverksamheten är som mest utbredd. Samhällen är mycket komplexa så det förekommer parallella processer. Korruption samsas med tillit och transparens men det kan skilja sig geografiskt inom ett land.

Sammantaget är det viktigt att den germanska mentaliteten sprids globalt. Även om man inte är för globalism per se, så som den sprids och upprätthålls genom mångmiljardärer och organisationer som World Economic Forum, är det naturligtvis en chimär att alla samhällssystem är lika bra. Den sovjetiska mentaliteten, som är sprungen ur historiska, kulturella, politiska och ekonomiska faktorer, beror inte på biologiskt ursprung och därför kan den utraderas till förmån för bättre system.

Därför blev det inte fred på jorden efter Sovjetunionens fall

Posted on by

Många har säkert hört talas om den amerikanske statsvetaren Francis Fukuyamas teori som framförs i verket The End of History and the Last Man (1992). I korta drag bygger den på att världen gick mot ökad fred, politisk och kulturell homogenisering, och därmed ett slut på historiens dialektik, det vill säga konflikter mellan stater och andra aktörer.

1991 andades mycket optimism. Den tredje stora demokratiseringsvågen hade inletts i mitten av 1970-talet och efter Sovjetunionens fall 1991 blev världen alltmer optimistiskt inriktad, åtminstone ur ett västerländskt perspektiv. Länder som ännu inte var demokratiska och underordnat sig den unipolära världsordningen med USA som hegemon skulle stegvis införa liberaldemokrati och marknadsekonomi i enlighet med västerländska ideal. Om Japan, Sydkorea och Taiwan kunde gå från att vara asiatiska diktaturer till att bli amerikaniserade demokratier med enorm ekonomisk tillväxt som följd skulle andra länder både vilja och kunna följa en liknande väg, förr eller senare.

I en del fall har det så också blivit. De baltiska och centraleuropeiska länderna har anammat både marknadsekonomi och europeisk demokrati. EU bildades som ett fredsprojekt och som en ganska stark politisk-ekonomisk union. Som Harvard-akademikern och populärvetenskaplige författaren Steven Pinker noterar har världen också blivit fredligare i relativa tal, alltså procentuellt sett i relation till jordens totala befolkningsmängd. Som Umberto Eco understryker i en av sina essäer i antologin Kräftgång dödas också allt färre civila i stridigheter. Det totala interstatliga kriget har ersatts med mer begränsade konflikter och diverse proxy-krig.

Men att världen inte har blivit fredlig och fantastisk är ändå plågsamt uppenbart, även om färre förolyckas i relativa tal. Folkmordet i Rwanda 1994 var en av modern tids mest bestialiska konflikter. Balkan-krigen skördade tusentals dödsoffer i sådan omfattning att föreställningar om det civiliserade Europa ter sig förfelad. Rysslands inbördeskrig i Tjetjenien, jihidistisk terrorism, inbördeskrig i Syrien, Mali, och talrika dödsskjutningar och bombattentat i USA, Pakistan, Nordafrika och flertalet EU-länder vittnar om att allt inte är ljust och hoppfullt. Kriget mellan Ukraina och Ryssland, som inleddes 2014 och fick ny fart i februari 2022, är den största väpnade konflikten på europeisk mark sedan 1945.

Hur kunde det bli så här? Nedan skisserar jag några huvudfaktorer som är värda att ta fasta på när den frågan belyses.

Felaktig människosyn
Redan innan upplysningstiden på 1700-talet diskuterade filosofer som Niccolo Machiavelli och Thomas Hobbes människans goda och mindre charmerande sidor. Redan hos Platon och Aristoteles finns en insikt om att “goda regimer” snabbt kan degenerera och bli dekadenta. Inom utvecklings-, personlighets- och evolutionspsykologi kompletteras sedan dessa mer politisk-filosofiska insikter med en syn på människans växlingar mellan egoism och altruism, eller mellan gott och ont om man så vill. Det påvisas att det finns en viss andel människor med psykopatiska drag och en del av dem hamnar i maktposition. Ledande psykologiforskaren David Buss poängterar att politiska ledare som Josef Stalin, Ion Antonescu, Adolf Hitler, Pol Pot och Ferdinand Marcos sannolikt var psykopater och delvis därför mördade de miljoner människor.

De flesta människor har både goda och onda, alternativt bra och dåliga sidor. En del lider inte bara av “mörka” personlighetsdrag som psykopati utan även neurotiska sidor, vilket kan ha varit fallet gällande många skoldåd, senast nu i Malmö. Dessutom styrs många människor av prestige och passioner snarare än enbart rationellt tänkande. Sannolikt kommer därför en del av framtidens ledare att göra hemska eller synbart irrationella saker under “rätt” omständigheter, särskilt i ett pressat läge. Den amerikanske konservative tänkaren Patrick J. Buchanan har påtalat att det kommer alltid att finnas tyranner. Efter Assad och Putin kommer det dyka upp nya sådana, förr eller senare. Demokratisk framfart kan dämpa en del sådana effekter, sannolikt, men även demokratiska länder har kärnvapen och kan begå grava strategiska misstag.

Västvärlden har rustat andra stormakter
En annan, närmast ironisk aspekt, är att USA direkt eller indirekt har bidragit till att rusta stormakter. USA, Storbritannien och andra framträdande västländer lärde t.ex. Singapores Lee Kuan Yew hur man skapar stabil ekonomisk tillväxt, som sedan inspirerade Kinas reformer genomförda av inte minst Deng Xiaoping 1978 och framåt. USA inspirerade glasnost och perestrojka, och även Putin-regimen har anammat en del västerländska idéer när det gäller ekonomisk tillväxt, teknik och export. Till viss del gäller det även den allierade arabstaten Saudiarabien och världens mest folkrika land, Indien.

USA och Storbritannien har alltså, kanske naivt, bidragit till att rusta andra stormakter som under decennier har haft en stark ekonomisk tillväxt och sedan använt en del av detta mervärde till att bygga en stark militär. Enligt Global Firepower är Ryssland, Kina och Indien världens största militära makter efter USA. Visserligen har USA stöd och samarbeten med Japan och Sydkorea men de är inte med i Nato. Den forna militära stormakten Tyskland återfinns först på plats 16 på världsrankingen i detta avseende.

Historiska ojämlikheter
En annan viktig faktor är att det finns en inneboende ojämlikhet i världen som har grunden i en mängd historiska processer. Många länder är fortfarande oerhört fattiga och har, åtminstone i relation till andra länder, inte nått närmelsevis samma ekonomiska utveckling som de rikaste 30-40 nationerna. En del av detta spiller även över på sådant som kulturella värderingar och kognitiva och icke-kognitiva förmågor. Än i dag finns det människor som är så pass desperata att de spränger sig själva i luften med en spikbomb, ansluter till IS, eller äldre män som gifter sig med barn. Även i rikare länder har det på grund av bl.a. migration dykt upp aparta kulturella fenomen som kvinnlig omskärelse, hedersmord och kusingifte (som dock delvis hanteras via utlandsresor snarare än att det sker inom Sverige).

Det är också osannolikt att många av dessa skillnader kommer att försvinna snart på grund av en mängd pågående konflikter i bland annat Mali, Syrien, Yemen, Nigeria m.fl. stater.

Kulturell och ideologisk heterogenitet
Ytterligare en faktor, som hänger nära samman med den föregående, är att världen inte kännetecknas av kulturell homogenitet utan stor heterogenitet. Det finns tecken på kulturell och materiell homogenitet gällande alltifrån till byggnadsmaterial till kläder, sport, mat och musik, men lika mycket som visar på motsatsen. Alltså, västerländsk kultur och politiska preferenser har inte tagit över på global nivå utan i stället har auktoritära regimer som Kina och Ryssland flyttat fram sina positioner de senaste 20 åren. Saudiarabien och andra rika oljeländer är både auktoritära och teokratiska. Talibaner har återerövrat Afghanistan. Det finns fler exempel. När betydande kulturell och ideologisk heterogenitet föreligger finns risk för allvarliga konflikter, både inom och mellan länder.

Ekonomiska kriser
Slutligen kan man även nämna att det i hög grad västerländska finansiella systemet kännetecknas av en sorts cyklisk instabilitet, vilket betyder att olika ekonomiska kriser tenderar att avlösa varandra. Sådana kriser brukar leda till att populism och auktoritära tendenser förstärks. I vissa sammanhang kan det också förstärka risken för allvarliga konflikter.

Quod erat demonstrandum.

Så här bedriver Ryska federationen sin geopolitik – en jämförelse med USA

Posted on by

I detta inlägg ska jag skissera några grunddrag i hur den Ryska federationen (Ryssland) bedrivit sin geopolitik sedan millennieskiftet, då Putin-eran inleddes. En viss jämförelse med USA kommer att göras för att påvisa likheter och skillnader. Detta kan vara relevant i ljuset av den pågående Ukraina-konflikten.

Som många känner till blev USA och Sovjetunionen de två stora vinnarna efter andra världskriget. Tidigare stormakter som Japan och Tyskland (västdelen till att börja med) har visserligen haft en enorm ekonomisk tillväxt i efterkrigstid men politiskt och militärt har USA och Sovjet varit de två stora giganterna, åtminstone fram tills ungefär 1991. Kinas uppsving påbörjades 1978 och har sedan fortsatt men tills vidare lägger vi den östasiatiska kolossen åt sidan.

Emellertid var det synbart att USA hade en starkare ekonomisk tillväxt än Sovjet, och såväl politiskt som populärkulturellt har USA kunnat framstå som den stora vinnaren i världen, den som har global attraktionskraft genom sin nyliberalism och kapitalism. Efter att Sovjetunionen kollapsade inleddes också ett visst närmande mellan Ryssland och USA, delvis sammankopplat med det som kallas perestrojka och glasnost. Boris Jeltsin stod Bill Clinton nära. Rysslands post-sovjetiska ekonomi liknade i viss grad även USA:s plutokratiska samhällstyp, med mycket stora inkomstskillnader mellan rika oligarker och den omfattande arbetarklassen.

I korta drag har Ryssland i och med Vladimir Putin, den forne KBG-agenten, och dennes styre utvecklat en mer aggressiv linje som bygger på framför allt geopolitiska strävanden. Först distanserade man sig kulturellt från Sovjetunionens ateism och återuppväckte den ortodoxa, patriarkala och antiliberala linjen, samtidigt som man anknöt till Sovjetunionens tankar om omfattande politisk hegemoni, ofta grundad på militär makt. Ryska federationen nöjer sig helt enkelt inte med att bara vara ett fattigare USA.

Ryssland är i likhet med USA en federation, samtidigt som den strävar efter täta politisk-ekonomiska och militära samarbeten med forna Sovjetstater som Belarus, Kazakstan, Armenien och Ukraina. Man uppskattar inte när andra länder i den forna Sovjetsfären närmar sig västvärlden och Nato, vilket har gett upphov till konflikter med Georgien, framför allt 2008, och senare Ukraina 2014-. Därför är det logiskt att Ryssland slår ner självständighetssträvanden inom den Ryska federationen, till exempel Tjetjenien och Dagestan, samtidigt som man stöder självständighetssträvanden i relation till områden som hör till forna Sovjetländer som vill närma sig Västvärlden – exemplen gäller Abchazien och Sydossetien (Georgien), Transnistrien (Moldavien), och Folkrepubliken Donetsk och Folkrepubliken Luhansk (Ukraina). Däremot stöttar man gärna militärt länder som är i hög grad lojala med Ryssland, till exempel Kazakstan och Armenien (medan grannlandet Azerbajdzjan numer har närmare band med Turkiet). Den geopolitiska strategin handlar alltså om att befästa och stärka den befintliga federationen, och parallellt försvaga alltför västvänliga makter.

Men medan Moldavien och Georgien ses som relativt små och svaga stater, är Ukraina ett slags geopolitisk nyckel i sammanhanget. Det är ett land med en stor befolkning, stora landområden, och geografiskt ligger det till fullo inom Europas gränser men gränsande till Ryssland. Den amerikanske statsvetaren Samuel Huntington beskrev korrekt Ukraina som ett torn country, delat mellan västvärlden och EU i dess centrala och västliga delar, och med större anknytning till Ryssland i dess östliga och sydostliga delar (Krim). Ukraina spelade därför ett högt spel när de närmare sig Nato och EU en bit efter millennieskiftet. Det är förstås en komplex fråga på grund av de täta historiska banden mellan Ukraina och Ryssland; Ukraina tillhörde Sovjet och ungefär 17% av dess befolkning är rysktalande, varav betydligt större andelar i Donetsk, Krim och Luhansk. Kulturellt, genetiskt och språkligt är likheterna mellan ryssar och ukrainare stora. Men samtidigt är varje land suveränt. Sverige har ingen rätt att invadera Norge, trots stora kulturella, språkliga och etniska likheter, samt att historiska gränsdragningar talar för att Sverige så att säga skulle kunna göra visst anspråk på landet. Man kan även notera att Luhansk bildades av en engelsk industrialist, Charles Gascoigne, 1795, under ett tidevarv då Ryssland och Storbritannien hade en del ekonomiska och teknologiska utbyten.

Avslutningsvis kan man dock fråga sig hur Rysslands ageranden skiljer sig från USAs dito. Är inte USA också ett slags imperialistisk stormakt men som i stället går in militärt i andra länder för att skaffa sig olja, försvaga fiender, och försöka implementera liberaldemokrati enligt västerländsk modell, ofta under förevändning om att diverse diktatorer har kärnvapen och/eller bryter mot mänskliga rättigheter? Dessutom har landet varit delaktigt i de olika färgrevolutionerna runtom i världen.

Uppenbarligen har USA, i enlighet med inte minst den så kallade Wolfowitz-doktrinen sedan Sovjetunionens fall, haft som mål att vara ensam stormakt i världen. Länder ska helst inlemmas i den amerikanska intressesfären, såväl ekonomiskt som kulturellt och politiskt; delvis även militärt genom Nato. USAs nära samarbeten med EU, Kanada, Storbritannien, Australien samt Japan, Sydkorea och Taiwan i Östasien har också inneburit tentakler som sträcker sig betydligt längre än över Atlanten. Men en skillnad är att USA de facto inte har skaffat sig nya landområden, och västvärldens ekonomiska tillväxt har alltjämt varit starkare än den forna Sovjetsfärens dito. Baltikum, Polen och Tjeckien är exempel på länder som har avsevärt högre BNP per capita än samtliga Sovjetländer, till och med naturresursrika stater som Ryska federationen och Kazakstan. Därför blir det också en fråga om inte enbart politiska och kulturella preferenser utan även om ekonomiska överväganden. Det finns ingen vilja bland vare sig Polen, baltstaterna, Tjeckien, Slovakien eller Rumänien att närma sig Ryssland, även om dessa gärna bedriver handel med Putin-regimen och har en del andra fredliga utbyten. Analogt med det vill även Ukraina, åtminstone en mycket stor del av landet, få ta del av ett liknande ekonomiskt uppsving och kanske även minska korruptionen.

Det finns inte utrymme för att gå in på djupare eller mer komplexa samband. Men i stora drag följer Rysslands ageranden en längre och medveten linje – sedan 2000 – om att stärka landets politiska, ekonomiska och kulturella hegemoni på ett sätt som har vissa likheter med Sovjetunionen. Däremot är det svårt att spekulera i om Putin-regimen har för avsikt att stoppa sin expansion eller om det kan bli aktuellt att helt ta över Ukraina, antingen genom att förändra landet inifrån genom piska och morot eller medelst en omfattande militär offensiv.

Referenser

Boman, B. (2021). Parallelization: the fourth leg of cultural globalization theory. Integrative Psychological and Behavioral Science, 55.

Easterly, W. (2015). The Tyranny of Experts.

Global Firepower. https://www.globalfirepower.com/

Huntington, S. (1996). The Clash of Civilizations.

Nationalencyklopedin.

Strange, S. (2002). Authority and Markets. Susan Strange’s Writings on International Political Economy.

Wegren, S. (2018). Putin’s Russia.

World Factbook.