Category Archives: Image

Kropp och hjärna – ett universellt ideal

Posted on by

I sommar – framför allt juli – kommer jag att jobba vidare med min novellsamling som jag började skriva redan 2010, och framför allt var aktiv med under första halvan av 2011. Ett flertal andra resenoveller kommer att skrivas och en del material kommer att omarbetas eller tas bort.

Längre fram kommer jag även att skriva böcker inom andra ämnen, såväl på engelska som svenska, men detta blir min första satsning som jag ska sikta på att slutföra först. Det är en sak att skriva bloggartiklar samtidigt, en annan att arbeta med en massor av tidskrävande projekt parallellt.

Tills vidare är dock min e-bok tillgänglig för att läsas som PDF-fil. Den tar upp fitnesslivsstilen ur ett filosofiskt, vetenskapligt och globalt perspektiv, och diskuterar bland annat olika forskningsrön inom kost och träning, fitnesskulturen i Östasien (som jag förutspått har den exploderat bara det senaste året), samt personlighets- och livsstilsoptimering. Det kan komma att bli en engelsk version vars innehåll utvidgas, men först och främst finns denna. Jag hoppas att många kommer att läsa den.

Kropp och hjärna – ett universellt ideal

Fitness in Warsaw

Posted on by

Although sightseeing of various cultural landmarks, in conjunction with quite extensive power-walking around some of the city’s main areas – which I consider as a fruiful cardio workout type, and fortunately my travel companion too – and Dionysian events, such as eating and drinking, dominated my stay in Warsaw (first time there), I still had time for some real workout in the hotel’s small and limited, yet decent gym. So the focus on training and nutrition is always there, although sometimes only partial.

And yes, I really like Warsaw in many regards. Overall it is relatively unexpensive – compared to Sweden it is often a third of the price – and the city is partly beautiful.

Fastän en stor del av min första vistelse i Warszawa utgjordes av sightseeing av diverse kulturella monument, och ganska omfattande powerwalking – som tack och lov även mitt resesällskap uppskattar – mellan dessa, samt diverse dionysiska inslag som mat och dryck, fanns det även tid för några träningspass i hotellets enkla och begränsade men ändå hyggliga gym. Så fokuset på diet och träning finns alltid där, även om det stundtals begränsas i viss utsträckning.

För övrigt gillar jag verkligen Warsawa i många avseenden. Exempelvis är det bitvis en vacker stad och priserna är överlag riktigt bra; ofta bara en tredjedel av de svenska.

저 하고 친고 같이 바르샤바 여행 갔을 데 면 빠른 걸어서 많이 문화 군데 관광 하고 여러 음식 먹고 음료 도 마셨어요. 그런데 제가 호텔의헬스 클럽 에서 좀 운동 을 했어요. 그래서 다이어트 하고 운동은 항상 생각 하고 있어요.

참 저는 바르샤바 여러 가지 방법으로 정말 좋아요. 예를 들면 값은 주로 비싸고 많이 중부지방 의 부분품들이 아름다어요.
Hotellwarszawa
Fitnesswarszawa
WarsawWarsawbuildingWarsawpark

My first diet and the importance of goals and inner motivation

Posted on by

As I have explained in my first blog post, in comparison with many other (fitness) bloggers I do have a somewhat different approach to writing, and that in several ways. For instance I do not write much about my personal life, and neither do I upload pictures and/or brief texts about what has happened during the last day(s) and things like that. And if I write about traveling, I might go back as far as, let’s say 2006, rather than to talk about last month’s excursions. Partly this is because I do not want to be caught up in the obsessions of the presence – that is also why I do not have Twitter or Instagram – even if I do of course understand its appeal among factual or potential readers. I am more of the essaistic kind in this respect.

Speaking of which, my first diet – in a very unstructured way, and hence not really a diet in the proper sense – was actually when I walked, walked and walked in California and to less extent also in Nevada, in 2006, and hence burned quite a lot of calories and thus also body fat during a three weeks long stay.

But this one does not really count and I do not even have any pictures left from back then. Instead I will reflect upon the winter and spring time of 2010 and what I accomplished during three-four months, and which has also affected my confidence as a nutritional coach and fitness practitioner. This can be considered as my first far-reaching and seriously planned diet.

Like for many other people, my shape has always fluctuated between unfixed categories such as ‘relatively thin’ and ‘normal’ on a body fat continuum, and that is also the case after I started with strength training in 2005. For instance I was quite slim in that year, but then I started to bulk up a little, and also in later periods it has been the other way around from time to time. However, it has never extremely distinct in any of these two directions, and the frequency of training has always been somewhere between four to five times per week (if I did not travel and skipped it all, and these days I work out almost every day).

In 2009 I focused a lot on the last-mentioned activity and therefore training became subordinated to my cosmopolitan adventures, particularly in Japan, but on the other hand I did soon got back on track again after I had come home in June. During the last quarter of the same year, though, I had gained some convenient fat – not the least after three weeks in Australia in November – and was obviously not too bothered with it. Or perhaps I was – my body weight was about 79 soft kilograms and I am only 5,7 – but I nevertheless thought that I should wait for to incorporate more drastic changes after the new year had begun and deal with it then.

So what I did, right at the beginning of January in 2010, was to apply some of the lean gains principles that I had learned the year before, but – most importantly – I drastically decreased the total calorie intake, while keeping the protein intake relatively high, and did so over the next three to four months. I skipped the details but had on the other hand a very steadfast nutritional structure that I followed diligently.

During the three winter months, I dwelled in a almost ascetic fashion and did not party any more than a few times and did not eat any junk food or candy at all. Instead I focused a lot on the idea of to come into good shape and optimize my physical appearance and look forward to going to Paris, where I was supposed to meet a French girl that had I met in South Korea the year before and who lived there. Hence I did to some extent visualize and concretize my own goals, although I did not have any exact ideals with regard to body fat percentage. But even somewhat blurry goals, without clear-cut demarcations, can be relevant.

My personal strengths – from my own subjective viewpoint, but there is probably some objective truth in there too – have always been my looks and a very high verbal IQ (but average in performance IQ, so I am not very good at subjects such as maths and physics, and to quickly figure out what to do in real-life situations, i.e. fluid intelligence), so having too much body fat was detrimental to my own internal feeling about myself and hence also on my outer appearance (or the other way around, since these two dimensions are intimately inter-related). There is – at least for me – always an interplay between the outward and inward and their linkages to confidence.

And how did it go a little bit more exactly? The result was a decrease of about 10,5 kilograms of body weight, and I felt happy when I eventually came to Paris in the middle of April. The two pictures below do not really catch the essence of neither my bad nor good shape – partly because I had not reached the maximum fat weight around the time when the photo from Australia was taken – but at the time for the the second one the abs had become quite visible and I had overall a very slim and, with general standards, appealing figure.

What I have learned from this is, most importantly, one: that I can do it, and that I have proved to be both consistent and effective with regard to diet plans; two, that I can help other people to do the same or something similar; and three, that one should always have goals – whether extremely concrete and measurable or of the less clearly-defined sort – as motivation and driving force.

10867_187657346075_2964263_n

24120_386665296075_5379587_n

På ett underhudsfettskontinuum har jag aldrig varit så kallat “tjock” utan alltid “normal” (om man ser till både midjemått och BMI), men vid årsskiftet 2009/2010 hade lagt på mig en så kallad trivselvikt – som jag inte trivdes med – omkring 79,5 kilo. Det var till och med lite mer än i samband med tidigare bulkfaser under 2006 och 2007. Då bestämde jag mig för att genomföra min första riktiga, sammanhållna diet. Och jag utgick från leans gains och periodisk fasta som jag hade lärt mig knappt ett år tidigare, genom att läsa texter av Martin Berkhan och Seth Ronland.

Eftersom jag hade planer på att åka till Paris under april månad, och alltid haft mitt utseende som en – åtminstone från mitt eget subjektiva synsätt – stark “egenskap” (det andra är hög verbal IQ), och skulle träffa en tjej som jag hade haft kontakt med sedan vi träffades i Sydkorea året innan, fick jag ett slags inre drivkraft. Det kanske var ytligt och trivialt men likväl behövs sådant för att få mer långsiktiga saker gjorda.

Sagt och gjort – jag följde en lågkalori- och högproteindiet under tre-fyra månader, och gick ner cirka 10,5 kilo under denna. Det framgår inte särskilt tydligt av bilderna – och den första, från Australien 2009, var innan jag hade nått fettviktspeaken vid det kommande årsskiftet – men jag var i riktigt bra form, om än inte tävlingsform, när jag väl anlände i den franska huvudstaden.

Det jag lärde mig av detta var framför allt, ett: att jag kan klara av att strukturera en diet och genomföra den; två: att jag kan hjälpa andra med samma eller liknande målsättningar, och tre: att det behövs mål – oavsett om de är väldigt konkreta och mätbara, eller något mer diffusa – för att ha inre motivation och driv till att få mer långsiktiga saker gjorda.

제가 오년 전 에서 처음 다이어트 를 했어요. 파리스 전 에서 쯤 열 킬로그램 을 줄였어요.

K-beauty on a rise and undermines Western hegemony

Posted on by

As the Singaporean sociologist Chua Beng Huat has asserted in the conclusive discussion of his book, Structure, audience and soft power in East Asian popular culture (2012), ‘The emergence of an East Asian Pop Culture stands significantly in the way of complete hegemony of US media culture, which undoubtedly continues to dominate the entertainment media globally.’

Still, the US and other Western G7 or G10 countries – besides Japan – dominate the world economy and hence also the pop cultural industries, at least those of major significance looked upon in a larger economic perspective. Thus, even if East Asian countries like China, South Korea and Taiwan – often inter-related to the Japanese domestic market and the prefences of the Japanese consumers – can offer alternatives to Western products on a larger regional level and scale, those are nevertheless more or less subordinated to the largest markets, producers and products in the world (whether films, TV series, music or some other significant category in this regard).

For instance, South Korea – although it is an OECD country which constitutes the thirteenth largest economy in the world at this point – is yet regarded as a ‘semi-peripheral’ country. In East Asia, it is only Japan that can ‘exist on its own’ (even if that is a truth which requires a large degree of modification in order to hold up) and be a powerful economic and pop cultural force ‘in itself’.

K-pop – with Psy as the only exception so far – is for instance, relatively speaking, no competition for artists like Nicki Minaj, Rihanna and Shakira, and eight of the ten largest music markets in the world are Western.

These facts are also manifested through closely related phenomena such as fashion and looks. For instance, the Korean wave, hallyu (한류), consists of several sub-categories such as K-films, K-drama, K-pop, K-literature, and K-beauty, and most of these – even though there undoubtedly has been some degree of diffusion of products on a global scale, including economically significant Western countries – they do, in an overall sense, at most constitute important niche markets outside the East Asian and South East Asian ambits.

But something might actually be thorougly happening to the Western ‘beauty hegemony’. The Independent Critics List has namely chosen a South Korean artist, the singer Nana (임진아, born in 1991), from the seven-member girl group After School (애프터스쿨), as number one on their top 100 list of ‘the world’s most beautiful faces in 2014’.

Other prominent South Koreans on the list include for instance Tae-yeon, Jessica Jung (former member of Korean-American origin), Sooyoung and Yoona, all fom Girls’ Generation (소녀시대), and Suzy from the girl group Miss A (미쓰에이). Besides from the domination of Koreans, a number of Japanese and a lesser number of Chinese women are also placed on the list.

This list is, of course, only one relevant example in this respect, and other influential magazines or websites may tell quite different and perhaps also more ‘Western-biased’ stories about beauty ideals. However, this still showcases the global impact of hallyu and, specifically, K-beauty, and probably also the importance of fandom. Many fans have obviously voted in favor of South Korean celebrities.

Footnote: Swedes may be proud of, not the least, the young singer Zara Larsson, who was placed as number five, and the model Elsa Hosk (thirteenth place).

Som de flesta torde vara medvetna om, dominerar USA och i mindre utsträckning andra delar av västvärlden den globala ekonomin och följaktligen populärkulturen. Trots Kinas stora framsteg på senare år, och mindre men ekonomiskt framgångsrika länder som Sydkorea och Taiwan, är det i Östasien endast Japan som så att säga kan stå på egna ben (som i och för sig är en sanning med stor modifikation då alla länder är mer eller mindre beroende av omvärlden).

Visst finns det en betydande östasiatisk populärkulturell industri, vilket många forskare har uppmärksammat under de senaste åren, och sedan några decennier har framför allt Sydkorea kommit att bli en viktig maktfaktor både regionalt och globalt i och med sin ganska omfattande spridning av filmer, tv-serier och popmusik (inte bara Psy, även om han är mest känd genom “Gangnam style”). Men i jämförelse med USA och andra framträdande västerländska länder är den ändå ganska begränsad – allt är relativt, som det ofta heter.

Detta kan dock till i alla fall viss del börja att ändras rejält i och med The Independent critics lists skönhetslista, i vilken man under 2014 har listat årets 100 vackraste kvinnor. På första plats är nämligen den sydkoreanska sångerskan Nana (född 1991) från gruppen After School. Den sydkoreanska gruppen Girls’ Generation har ett flertal av sina medlemmar med på listan, inklusive den före detta medlemmen Jessica Jung, som är amerikan men med koreanskt ursprung. Vid sidan av den sydkoreanska dominansen finns även ett flertal japanska och i mindre utsträckning kinesiska kvinnor med på listan.

Visst finns det alltjämt många (vita) västerlänningar representerade, och många andra listor av den här typen kan presentera ett mer eller mindre annorlunda innehåll, men det säger ändå någonting om både globala populärkulturella trender och skönhetsideal som i viss grad ser ut att vara stadda i förändring.

Noterbart är också att flera svenskor finns med på listan, varav sångerskan Zara Larsson är högst placerad, som nummer fem.

Karma – a useful tool in order to understand body, brains and other

Posted on by

Within ‘traditional’ Buddhism [1], the concept of karma is linked to both supernatural (or super rational) beliefs and immanent perceptions of the world as many modern people understand it from a scientific point of view. Gautama Boddha, while meditating, was reminiscent of his earlier lives and thus identified a causal chain of previous, current and future existences.

This point of view, also absorbed by many within the frames of what is labeled ‘Hinduism’ with an umbrella term, has led to a religious belief which is linked to the five major life forms within mainstream Buddhist thinking. Thus a human being can, in theory, become a cat in the next life if he or she does less well throughout this life (a cat has a lesser value than any human being, since animals as a category of life form always has a lesser value). Hence, karma is sometimes defined as the ‘sum of good and bad deeds’. If the good ones exceed the bad, then one should expect a positive outcome – if not in this life, then in a future existence. Some do also link this to the idea that what comes around goes around.

But karma has also always had, and still has, a very simple, objective, logic and non-superstitious dimension. That is, cause and effect, stripped of all feelings and sentiments. Like our laws of nature, which are perhaps the most important aspect in this context. If you jump from a tree, then you will eventually touch the ground.

Many contemporaries, however, appear rather ‘religious’, particularly in the sense of ‘superstitious’, although within a secular framework. For instance, many are fooling themselves into thinking that everything from foodstuffs to politics does not apply to the karmic law. But it does. It always does. I will not dwell more on the significance of calories but it is perhaps the nutritional example par excellence. With regard to intellectual and academic achievement, these laws are not as easy distinguishable as the input/output rule of diet, but nevertheless they always say something about how things work, both from an individual perspective and in relation to other people. Instead of pure karmic law, it is largely related to plausibility. If one constantly reads, writes, analyzes and revises, then it is more likely that one will develop intellectually – and achieve something, like the completion of a bachelor’s thesis or a journal article – than if one uses most of the available time to stir at more or less pointless social media data on one’s smart phone.

“Like gravity, karma is so basic we often don’t even notice it.”
― Sakyong Mipham

Like most other people I myself do procrastinate to some extent, especially under certain circumstances and particularly if my level of inner motivation for some reason decreases, but generally I do have a rather strong work ethic. This is not same as the to stress that it will automatically lead to good outcomes, but it is more likely that some goals will be achieved since work ethic underlies many achievements – it is often one of several, partly interacting main factors. One can be upset at a certain professor, who does not give you the support that you think that you deserve. That sort of complaints might sometimes be reasonable, and as individuals we cannot affect everything, but one should also try to introspectively analyze one’s own strengths and shortcomings.

When one objectively – in the sense of not letting feelings and sentiments obstruct – analyzes a particular academic achievement or the physical results from continuous gym or running exercise, then it is partly or largely related to one’s own constructive actions as well as shortcomings. Sometimes it is not really one’s own fault – for instance, if one has sleeping problems and/or has to make a newborn child the top priority in life, then one should probably not blame oneself for lack of motivation and character – but in many regards it actually is. I often end up realizing that I have done, if not major than at least minor mistakes, and/or not taken the opportunity which was given to me at an earlier stage. Both in the gym, academically, and in other contexts. This can in turn make me a bit sad and to not say seriously frustrated, but that is nevertheless how things are, whether one likes it or not.

To summarize, people should strive to understand how the current world works, constantly related to the karmic laws of cause and effect. Sometimes this is quite simplistic, for instance when it comes to counting calories or the law of gravity, but in other respects it demands a little bit more thinking. Many phenomena in life are rather related to probability than easy distinguishable cause and effects, and if several factors are involved, it is likely only partly your own efforts that matter. Do not blame yourself like a religious (or secular) sinner, but realize that what you do always have consequences.

4336_90240146075_5386022_n
Ginkaku-ji or Rokuon-ji in Kyoto – one of the world’s most famous Zen temples, which Yukio Mishima wrote a novel about in 1959, The Temple of the Golden Pavilion. I took this not very original picture when I was in Japan in 2009.

[1] The only early school of Buddhism that was left unscathed after Hindu kings (cakravartin) crushed all other throughout India was Theravāda, which was located in Sri Lanka before it eventually emerged to China and then to Japan via Korea as well as other locations in East Asia, Southeast Asia and South Asia. Theravāda is sometimes called Hīnayāna (‘the lesser vehicle’), which is a pejorative term that the adherents of the other main branch, with an umbrella designation is known as Mahāyāna, the greater vehicle, sometimes use. However, Mahāyāna is a multifaceted branch and Zen Buddhism is perhaps the sub-branch which is to the largest extent related to objective and non-sentimental outlooks on reality.

Inom “traditionell buddhism” [1] är karmakonceptet sammanlänkat med både övernaturliga (eller superrationella) föreställningar och immanenta uppfattningar om världen som de flesta moderna människor uppfattar som vetenskapliga. Gothama Buddha – medan han mediterade – mindes sina tidigare liv och identifierade därmed en kedja av orsak och verkan mellan tidigare, nuvarande och framtida existenser.

Detta synsätt, som också absorberats inom det som kallas hinduism med en paraplybeteckning, har lett till många religiösa föreställningar som är knutna till de fem huvudsakliga livsformerna inom mainstreambuddhistiskt tänkande. Alltså kan en mänsklig varelse, i teorin, bli en katt i nästa om han eller hon har gjort mindre bra ifrån sig i detta liv (alla djur är alltid lägre stående än människor). Därför definieras karma ibland som “summan av bra och dåliga handlingar”. Om de bra överstiger de dåliga kan man förvänta sig bra resultat – om inte i detta liv så i en framtida existens.

Men karma har också och har alltid haft en enkel, objektiv, logisk och icke-vidskeplig dimension. Det vill säga, orsak och verkan, helt utan känslor och sentiment. Likt våra naturlagar, som är kanske den mest centrala aspekten i detta hänseende. Om du hoppar från ett träd kommer du följaktligen att nudda marken.

Många nutida människor framstår dock som “religiösa”, särskilt i bemärkelsen “vidskepliga”, även om det är inom ett sekulärt ramverk. Beträffande alltifrån politik till kosthållning lurar sig till att tro att många av de karmiska lagarna inte gäller. Men det gör dem. Alltid. Jag ska inte älta mer om vikten av att räkna kalorier men det är förmodligen näringsexemplet par excellence. När det gäller akademiska framgångar är inte dessa lika enkelt urskiljbara som input/output gällande kalorier, utan snarare kopplat till graden av sannolikhet. Om man konstant läser, skriver, reviderar och analyserar är det mer sannolikt att man lyckas uppnå ett visst mål – som att bli färdig med en kandidatuppsats eller forskningsartikel – än om man använder merparten av den tillgängliga tiden åt att till exempel ta del av information som sprids på sociala medier.

“Like gravity, karma is so basic we often don’t even notice it.”
― Sakyong Mipham

För mig personligen, liksom för många andra personer, tenderar jag att prokrastinera i en viss utsträckning, inte minst under omständigheter då min inre motivation av någon anledning är lägre än vanligt. Generellt har jag dock en bra arbetsmoral, vilket är en viktig faktor för att lyckas uppnå ett särskilt mål. Som individer kan vi visserligen inte påverka allt, långtifrån, men man bör alltid introspektivt analysera sina egna brister och förtjänster.

Ibland är det verkligen inte ens eget fel – till exempel när man har sömnproblem eller ens nyfödda barn tar den mesta av uppmärksamheten – men i många fall är det faktiskt det. Det slutar ofta med att jag tvingas inse att jag har gjort stora, eller åtminstone smärre misstag, och/eller inte tagit vara på en möjlighet som jag givits i ett tidigare skede. Både träningsmässigt, akademiskt och i andra sammanhang. Detta kan i sin tur göra mig en aning ledsen, för att inte säga väldigt frustrerad, men det är hur som helst så som det är, oavsett om man gillar det eller inte.

När man objektivt – i avseendet att inte låta känslor och sentiment skymma sikten – analyserar en särskild akademisk framgång eller de fysiska resultaten av kontinuerlig gym- eller löpträning, så är det delvis eller rentav till stor del relaterat till ens egna prestationer, så väl som tillkortakommanden.

För att sammanfatta: människor bör sträva efter att förstå hur vår värld verkligen fungerar, alltid knutet till den karmiska lagen om orsak och verkan. Ibland är detta väldigt simplistiskt, som till exempel när det gäller att räkna kalorier eller tyngdlagen, men i andra fall kräver det lite mer eftertanke. Många fenomen i livet är snarare kopplade till sannolikhet än enkelt urskiljbara orsakssamband, och om många faktorer är inblandade är det mer sannolikt att det enbart är delvis som ens egna ansträngningar spelar roll. Klandra inte dig själv likt en religiös (eller sekulär) syndare, men inse att allt som du gör alltid får konsekvenser.

[1] Den enda tidiga skola inom buddhism som blev lämnad orörd efter att hinduiska härskare hade krossat alla andra buddhistiska skolor var theravada på Sri Lanka, som senare spreds vidare till Kina och därefter vidare till Japan via Korea, samt många övriga delar av Östasien, Sydostasien och Sydasien. Theravada kallas ibland hinayana, som är en nedsättande beteckning från den andra stora inriktningens sida, mahayana. Mahayana är i sin tur en väldigt mångfacetterad inriktning, och i denna ingår bland annat zenbuddhism som är den förgrening som i högst grad betonar det objektiva och osentimentala synsättet på vår omvärld.