Varför är amerikaner och ryssar så besatta av McDonald’s?

I en intressant artikel belyser Ukraina-experten Michael Gentile hur McDonald’s kan ses som en symbol för det globala och moderna i ukrainska städer som Mariupol. Inte långt innan Rysslands storskaliga invasion av Ukraina den 24 februari 2022 kunde människor smaska i sig Big Mac på en av McDonald’s “restauranger” i den hårt ansatta hamnstaden.

Geopolitiskt kan McDonald’s sägas representera västvärlden, särskilt USA, och därigenom ses det världsberömda snabbmatsföretaget som en symbol för det ukrainska kontra det ryssockuperade i staden Donetsk (och Luhansk), som inte är belägen särskilt långt från Mariupol. Ukraina är modernt och har McDonald’s medan “Folkrepubliken Donetsk” och “Folkrepubliken Luhansk” numer saknar McDonald’s. Trots närheten till frontlinjen kunde dock Mariupolborna leva fredligt och i säkerhet. Innan invasionen 2014 var Donetsk och Luhansk, särskilt Donetsk, två städer på viss frammarsch. Ur ett bredare nationellt perspektiv var Donbass vare sig särskilt fattigt eller framgångsrikt. Men Donbas arena i Donetsk och den generella inkomstnivån var förhållandevis hög – sedan 2014 har det blivit allt annat än muntert att bo i den ockuperade delen av Donetsk oblast, och bara något bättre i den icke-ockuperade delen.

Uppenbarligen finns inte McDonald’s numer kvar i den av Ryssland sönderbombade staden, som under mars och april var ett av krigets centrala platser. En del kanske även har uppmärksammats om att McDonald’s har lämnat Ryssland som en del av en större bojkott- och sanktionskampanj från västvärldens sida.

Man kan i nästa skede fråga sig varför McDonald’s fanns där från början? USA och Ryssland har haft spända relationer länge, åtminstone sedan 2008 då Georgien invaderades men till viss del även tidigare, så varför finns ens McDonald’s på rysk mark?

Sanningen är att trots att västvärlden framställs som den ryska folksjälens antites med sin dekadens älskar många ryssar och Donbasbor McDonald’s. Både Gentiles artikel och det som ett fåtal jag har talat med sagt indikerar att ryssar i Rostov – som ligger nära Donetsk – älskar McDonald’s. Det är både ett hyckleri och någonting lovande på samma gång eftersom det indikerar en universell preferens. Snabbmaten förenar.

Ryska och ukrainska män är generellt inte särskilt vältränade utan dricker, röker och äter onyttigt. Kvinnorna kan ofta se närmast perfekta ut men efter 40 blir de flesta babushkor. Naturligtvis har en del av detta förändrats i takt med att moderniteten och metrosexualiteten har sökt sig till snart sagt varje hörn av världen, men både unga och gamla kan nog se någonting tilltalande med McDonald’s. Det är därför som Donetskborna, som har haft möjlighet att arbeta i Ryssland sedan flera år, skyndade till Rostov för att äta amerikaniserade hamburgare när donken försvann från Donbas.

Det är lätt att tala om dekadens och dålig kultur, men en annan sak att leva som man lär. Det finns ett uttryck i muslimska länder: vara muslim på dagen och något annat på natten. Analogt med detta är det lätt att klaga på till exempel västerländsk homosexualitet, feminism, och brist på spiritualitet (ändå är USA ett av världens mest kristna länder), men en annan sak att säga nej till dagliga eller nattliga nöjen som skräpmat. Nu är det visserligen ganska harmlöst att äta skräpmat, om det inte sker särskilt ofta, men även det är ju onekligen ett dekadensfenomen. Ryska soldater blir knappast atletiska av att äta pommes. Det är också en symbolisk handling som visar på USA:s attraktion (soft power).

Genom evolutionspsykologi förstår vi hamburgarens dragningskraft och därigenom varför McDonald’s i praktiken finns kvar i Ryssland men numer kallas något annat. Människor har trots allt många gemensamma nämnare, oavsett kultur och nationalitet.

Hellre McDonald’s i Ryssland än krig och elände. Men många av oss ser ändå till att inte bevista den transfettsstinna snabbmatskedjan annat än sporadiskt. Vi vill ju inte vara dekadenta och slappa utan atletiska och aktiva. Även denna tankegång borde vara universell.

3 missförstånd om kost och diet

Som bekant finns det många myter och missförstånd inom träningsindustrin. Det är alltifrån att stora bodybuilders enbart är stora på grund av steroider (eller omvänt att man kan se ut som t.ex. Chris Bumstead utan steroider), till att en helgfylla skulle förstöra flera veckors träning. Nedan belyser jag ytterligare tre myter, alternativt missförstånd, som rör kost och diet.

1. Det är svårare att hålla vikten än att gå ner i vikt
En vanlig föreställning är att det är lättare att gå ner i vikt än att behålla vikten. Det är därför som många misslyckas med bantning, sägs det förnumstigt. Men fysiologiskt är det alldeles uppenbart tvärtom, vilket förklaras genom enkel matematik.

Det ligger visserligen något i att det är lätt att tappa en del i vikt. Är man rejält överviktig och äter mycket kan man rasa i vikt under en period om man lägger om kosten, det vill säga drar ner på kalorierna. Men en stor del människor är inte särskilt överviktiga utan håller sig inom normalfördelningen. Att vara 180 centimeter lång och väga 90 kilo och vilja gå ner till strax under 80 är betydligt svårare än att rasa 10 kilo om man väger 110-150.

En tumregel när man ska gå ner ett kilo i veckan är att man måste ligga på 1000 kalorier i underskott i genomsnitt per dag, vilket motsvarar ett totalt underskott på 7000 kalorier per vecka. En man som är i 35-årsåldern, 180 centimeter lång och väger 90, och tränar på gym flera dagar i veckan har en energibalans omkring 2800 kalorier. Vederbörande måste följaktligen äta omkring 1800 kalorier per dag för att gå ner i vikt som motsvarar ett kilo per vecka. Detta måste också justeras lite grann allt eftersom personen gå ner i vikt eftersom lägre vikt innebär lägre energibalans (om man inte samtidigt ökar träningsmängden).

1800 kalorier är ganska lite för en man, särskilt om man har en ätardag i veckan som då måste viktas en del mot de övriga dagarna. Däremot är energibalansen ungefär densamma när personen väl har gått ner i vikt, till 80 kg, cirka 2700 kcal. Alltså kommer personen behålla sin vikt om personen äter 2700 kalorier per dag. Det är inte särskilt jobbigt att äta 2700 kalorier per dag, utan det är betydligt jobbigare att bara få lov att äta 1800 kalorier. Ergo: det är jobbigare och svårare att gå ner i vikt än att behålla vikten. Faktum är att det är en barnlek att behålla sin form, även om man är jättedeffad. Visst, något halvkilo kan man väl lägga på sig men för att gå upp 3-4 kilo (eller mer) och förstöra formen krävs ett rejält överätande under ett per veckors tid. Nyckeln ligger i att hitta en nivå som fungerar och sedan ha lite disciplin och väga sig en gång i veckan så att man inte lägger på sig vikt.

2. Man måste äta proteinpulver
En annan sak som har pumpats ut av tränings- och kostföretagen, ofta med nära koppling till diverse dopade “atleter” inom kroppsbyggning, är att man måste äta proteinpulver och att det skulle finnas något särskilt viktigt med dessa pulver, som dessutom som bekant är obekväma att bära omkring och luktar illa om man inte tvättar ur sin shaker.

Det finns absolut ingenting som tyder på att man måste äta vare sig vassle-, kasein- eller gainer-produkter utan det räcker gott och väl med vanlig mat där man täcker in både makro- och mikronutrienter. Sedan kan man visserligen understryka att det inte gör någon direkt skada men det betyder inte att det är bra. Om jag ställer mig och ropar t.ex. “fångad av en stormvind” på Sergels torg gör det ingen direkt skada, men det är inte heller särdeles meningsfullt eller konstruktivt.

En nyans är dock att en del proteinprodukter av det här slaget är väldigt goda, t.ex. med proteinpannkakssmet, men frågan är om det är värt det annat än som semigodis. Proteinbars är dessutom smidigare än de vattenlösliga pulvren. Kvarg är också bra. På Pulsen i Flemingsberg kan man ibland köpa ett kilo smaksatt lättkvarg för tio kronor! Betydligt bättre än de dyra och dåliga proteinpulvren.

3. Det är ohälsosamt att vara alltför deffad
En tredje myt är att det är förment “ohälsosamt” att vara deffad. Om man deffar ner sig till 3-4% kroppsfett och inte dricker vatten, som en del kroppsbyggare gör strax innan tävlingar, ja då då är det inte så hälsosamt utan sätter press på organismen, men samtidigt är människan utvecklad för att kunna leva på vätske- och fettreserver under flera veckors tid. Det är inte farligt att hålla in på väskan och kosten under ett par dagar, särskilt inte att fasta under 48 timmar eller lite mer. Det betyder inte att det är behagligt men farligt och obehagligt är inte synonyma begrepp. Det kan kännas obehagligt att gå fram och fråga en tjej om telefonnumret (eller t.ex. IG) men det betyder inte att det är farligt (även om man beaktar hysteriska, fjärde vågen-feministiska idéer om toxic masculinity).

Den absoluta merparten som tränar och äter naturligt hamnar sällan eller aldrig på 3-4% utan snarare på 5-10% kroppsfett. Det är hälsosamt och bra och finns absolut ingenting negativt med det ur någon aspekt. Som sagt är det ju lätt att behålla sin vikt när man får äta över 2000 kalorier per dag, och en fylla påverkar nästan ingenting utan är försumbart så inte heller är det negativt ur en livsstilssynpunkt.

Sammanfattningsvis är det alldeles för många dumheter som florerar i fitness- och träningsindustrin på grund av korrupta företag, korrupta kroppsbyggare som dopar sig, och en allmänt okunnig pöbeldumhet, inte sällan i kombination med en rejäl dos förnumstig politisk korrekthet och klyschor som aldrig ifrågasätts. För om man inte har självdisciplin måste man ju skylla på hur “ohälsosamt” det ena eller andra är för att det ska kännas bättre. Lite som det här med narcissism, som många inte begriper.

Den globala fetman är ett större problem än Covid-19

Sverige ter sig tämligen tudelat gällande om coronakrisen är överdriven eller av sådan dignitet att tiotusentals svenskar kan ha mist livet vid årsslutet, underförstått att Folkhälsomyndighetens strategier varit felaktiga. Att sätta frågan i perspektiv genom att hänvisa till jämförelser med bland annat antalet årliga döda i malaria, TBC, arbetsplats- och trafikolyckor förefaller dock mindre lyckat, då dessa inte är exponentiella fenomen som sprids likt en pandemi. Först vid årsslutet kan emellertid summan av multiplikationseffekten klargöras: kommer några hundratusen ha förolyckats runtom i världen eller flera miljoner?

Ett annat sätt att se på frågorna kring perspektiv och proportioner är att det finns överlappningar mellan risken för att dö av coronaviruset och övervikt, som nyligen uppmärksammades av Sandrine Cabut i franska publikationen Le Monde. Även i tidigare skeden har den föreslagits som riskfaktor men proportionerna ser ut att vara större än vad som tidigare förutsatts. Det senare är intimt sammankopplat med ett problem som både har nationella och globala implikationer – fetman.

I synnerhet är det två aspekter av fetman som är problematiska och drabbar samhällen, familjer och individer: kostnader och för tidig död. Genom World Obesity Data illustreras och klargörs i vilken utsträckning som länders befolkningar är kraftigt överviktiga. Särskilt drabbade är stater som USA, Mexiko, Australien, Nya Zeeland, Storbritannien, Sydafrika och Paraguay, samt patriarkala länder som Saudiarabien, Egypten och Turkiet där kvinnor förväntas stanna hemma och där tillgången på billiga och energitäta livsmedel är stor. Detta med en andel lidande av fetma som ligger på 30-40%.

Föredömena finns i Östasien, främst Japan och Sydkorea, där överviktsandelarna endast motsvarar 3–4%. Sannolikt beror det senare på en kombination av politiska åtgärder, socialt tryck, annorlunda kostkultur, och en större andel som har högre basförbrukning i vardagen genom att gå uppför trappor och vara stående i samband med kollektivtrafik.

Sverige ligger på cirka 15%, men det finns stora variationer mellan socioekonomiska grupper inom landet, som i kombination med trångboddhet kan ha varit särskilt negativt för Järvaområdets invånare där andelen döda har varit som störst inom Stockholmsregionen. Det är som ett slags habitus och kulturellt kapital, för att låna två termer från den franske sociologen Pierre Bourdieus begreppsapparat. Näringsrik och energisnål kost och träningsmöjligheter är inte nödvändigtvis dyra företeelser, men alla känner inte till knepen för att hålla sig slanka och friska. Ett jämlikt samhälle handlar lika mycket om livsstil som siffror på bankkontot. Det är viktigt att hälsosamma rön sprids till folkflertalet.


Sydkorea


USA

Att beräkna totala samhällskostnader för fetma är svårt eftersom kaloristinna livsmedel som snabbmat, bakverk, godis och läsk omsätter så mycket pengar, men flera försök har gjorts. I en OECD-rapport från fjolåret kan vi bland annat läsa att mellan 2020–2050 beräknas OECD-länder spendera cirka 8,4% av sina sjukvårdsbudgetar på att hantera fetmarelaterade sjukdomar och samhällsproblem. Överviktiga står för 70% av kostnaderna för diabetes och 23% för kostnaderna av kardiovaskulära sjukdomar. Den genomsnittliga förväntade livslängden kommer att sjunka med tre år. Så många som 40 miljoner dör årligen en för tidig död på grund av överviktsrelaterade problem. Siffran kan bli ännu högre 2020 på grund av coronaviruset, även om det blir svårt att fastställa dödsorsaken när komorbiditet föreligger hos de som både smittats av viruset och är kraftigt överviktiga.

Det viktiga är att de akuta coronarelaterade problemen tas itu med på ändamålsenliga sätt, men massiva problem som fortgår år efter år får inte förbises. Sammantaget är den globala fetman ett mycket större problem än Covid-19, både bokstavligt och bildligt talat.

Det är främst kulturellt och inte ekonomiskt kapital som avgör om någon blir slank eller fet

En vanlig utsaga är att nyttigare och mer högkvalitativ mat och andra livsmedel är dyrare än onyttigare dito (halvfabrikat, transfetter, socker etcetera). Detta skulle i så fall förklara varför det finns så stora hälsorelaterade skillnader inom länder som USA, Kanada, Australien och Sverige, där barnfetman ökar, inte minst bland de med lägre socioekonomisk status.

Men att tro att det enbart är socioekonomiska eller genetiska faktorer som ligger bakom den globala fetman, liksom skillnader inom länder, är att missa vikten av så kallat kulturellt kapital, eller know-how, för sådant som livsstil. Pierre Bourdieus kulturella kapital-begrepp kompletteras med fördel med insikter från Charles Murrays Coming Apart (2012), som påvisar vikten av att låta alla samhällsklasser och individer få ta del av sunda rön.

Vidare, genom att helt enkelt demonstrera hur billig nyttig, näringsrik mat är påvisar jag nedan vikten av kulturellt kapital och karaktär. Då jag bor i centrala Stockholm vet jag också att detta knappast är dyrare i förorter eller mindre städer.


ICA lättkvarg (17:90 för 900 gram)


Fun light-saft, 1l, 19:90


Eldorado kycklingbröstfilé (2 kg, 92:90)


Rökt kalkon, 400 gram, 39:90


Svenska äpplen, 25 kr per kilo


Proteinbröd (Pågen), 25:90, 700 gram


Lätta, 600 gram, 18:50

Övrigt

Vatten (gratis i kranen)

Gymkort på Fitness 24/7 (229 kronor per månad)

Utegym (gratis)

Promenad- och löparslingor (gratis)

Med denna typ av diet och med den tillgång till billiga eller gratis gym och motionsslingor som finns är det alltså inte ekonomiskt utan kulturellt kapital och karaktär som avgör om man är slank och vältränad eller fet och otränad. Karaktärsbildning sker främst i hemmet och skolan medan informationsspridning och know-how skapas i det större samhället och ens sociala kretsar. Om målet är ett relativt jämlikt samhälle är det viktigt att sådana här rön sprids till så många som möjligt i stället för att felaktigt sprida bilden att det enbart är välbärgade människor som har möjlighet att vara slanka och snygga.

Statistiska modellers vansklighet och hur man kan undvika att tolka och använda dem på fel sätt

Statistik av mer eller mindre avancerad art och dess tillhörande modeller är lite av en gift and a curse. Statistik visar hur saker är eller har varit, men kan sällan säga någonting om framtiden – åtminstone på lång sikt – och hur modellernas utfall bör tolkas. Nyligen fick jag en del roliga citat av en god vän, som själv är matematiker, bland annat detta av statistikern Ronald Harry Coase: “If you torture the data long enough, it will confess to anything”. Han tipsade även om detta, “All models are wrong. But some are useful.”, som jag även har sett i boken Complexity (2009).

Med andra ord är det viktigt att det man stoppar in i en modell, till exempel multipel icke-linjär regressionsanalys är av god kvalitet och tillförlitlighet. Det är även av vikt att modellerna kan mäta det som de är avsedda att mäta. Det handlar då om den interna validiteten. Inom personlighetspsykologi använder man sig av frågeformulär, som är nästan men bara nästan lika tillförlitliga som standardiserade IQ-tester. Men det är inte bara mätinstrumentet som avgör utan även sample size, storleken på den data som finns i form av observationer. Nya programvaror som R kan hantera stora datamängder. På sätt och vis har därmed den statistiska forskningen gått framåt, men de underliggande eller relaterade stötestenarna finns alltjämt kvar.

I ett senare skede handlar det som sagt om att tolka den statistik som finns eller tillkommit efter en dataanalys. Här kan man ta del av en välgjord studie om fetma ur ett globalt perspektiv där alla steg – inklusive metod, dataanalys, resultat och tolkning – är inkluderade och noggrant redogjorda för. I detta fall blir de valda teoretiska utgångspunkterna centrala för tolkningen – moderniseringsteori implicerar ett linjärt förhållande mellan ekonomisk utveckling och BMI, där människor steg för steg blir slankare, hälsosammare och mer demokratiska. Men så ser det inte ut på global nivå – trots likartad utveckling är Japans befolkning mycket slankare än USA och Australiens dito. Men samma teori kan även tolkas som att urbaniseringen leder till övervikt via den mat som ofta äts i städer. Även i andra avseenden kan den typiska eller klassiska moderniseringsteorin ifrågasättas; det finns även reviderade varianter. Här är ett långt, illustrativt citat från studien:

Adherents to this revised version of modernization theory, while still viewing development as unfolding in a relatively evolutionary and teleological manner, regard the process of economic development not as one unleashing a “virtuous circle,” but instead a “vicious circle” of rising expectations coupled with the inability of the state to respond to the growing demands of an increasingly engaged but thwarted populace. For instance, Szreter [70] has observed that rapid economic growth may actually cause health to get worse before it gets better generating more of an inverted-U shape relationship between development and disease burden. He attributes this to what he calls the “four D’s”- “disruption” of traditional ways of doing things, increasing relative “deprivation” followed by increases in “disease” and “death.”

In a similar vein to Szreter’s inverted U-shape relationship between development and health improvements, but operating at the individual level, the literature on the social determinants of health makes a distinction between diseases associated with absolute poverty and diseases that tend to be associated with relative poverty (e.g., [38, 39]). Examples of diseases associated with absolute poverty include malnutrition, diarrheal disease, and what are now considered to be neglected “tropical” diseases. These diseases are believed to be subject to a threshold effect such that once an individual is no longer exposed to the conditions that give rise to these diseases (i.e., vectors and disease hosts associated with a lack of sanitation, potable water, adequate nutrition, etc.), these diseases tend to decline on their own [38]. These diseases of poverty do not form social gradients and should in theory decline linearly with economic development.

By contrast, diseases of affluence associated with relative poverty should increase with development and then level off. Present day middle-income countries are beginning to experience what has come to be known as the “double disease burden”- or the coexistence of undernutrition and overnutrition-related non-communicable chronic diseases [67]. Risk factors associated with the lifestyles of a growing “leisure class” including changes in diet (the nutrition transition), smoking, and exercise that initially accrued to the rich in now developed countries are only just now emerging in the burgeoning middle classes of developing countries, whereas in rich countries the gradients in these lifestyles reversed decades ago [76]. Thus, middle income countries should have the highest overall burden of disease and one would expect obesity rates to be the highest in middle income countries that are presently in the midst of the nutrition transition.

Detta är i sin tur en del av slutsatsdiskussionen: “Moreover, in high income countries, the models suggested that economic globalization may be associated with lower mean BMI. This result was robust to multiple model specifications and is consistent with results from prior studies [10, 11, 24, 35]. In fact, consistent with prior studies, in models with unimputed data, we found evidence of a consistent negative relationship between economic globalization and BMI including in LMICs.” (LMICs = Low-to-Middle Income Countries)

Åter till den statistiska analysen kan en del av lösningen vara att göra en robustness check som visar på den strukturella validiteten i den empiriska modelleringens utfall. Dock är inte heller robustness checks helt tillförlitliga och kräver att man, återigen, är kritisk beträffande vilka variabler som stoppas in i dataanalysen. I det här fallet ser det ut som att de alternativa input-variabler som har gjorts i robustness check-modellerna är relevanta, men det saknas en kritisk diskussion kring den beroende variabeln, BMI, som kan vara en aning missvisande i länder med högre grad av muskulär utveckling och/eller annan morfologisk struktur, vilket leder till högre BMI än vad som speglas andelen underhudsfett. En man i USA eller Norge som är 190 cm och väger 100 kilo klassas som överviktig enligt BMI-index. Dock verkar författarna vara medvetna om trubbigheten i flera av de oberoende variablerna, som alltså förklarar den beroende variabeln.

Sammantaget får detta ses som en väl genomförd studie men det går att hitta brister, och sannolikt fler än jag har identifierat i denna kortfattade utläggning. För det krävs bland annat att man återanalyserar data (replicability criteria).

Stockholms 20 bästa asiatiska restauranger

Jag och min flickvän bestämde oss för att sätta ihop en lista över de 20 bästa asiatiska restaurangerna i stan. Fokus är på östasiatisk mat – vietnamesiskt, thailändskt, koreanskt och japanskt. Detta utgör en reviderad lista från en tidigare som bara innehöll 10 namn. Förhoppningsvis kan några få en del bra tips. Det finns hundratals sushi- och thairestauranger samt bufféställen i Stockholm och det går inte att ha koll på allt, men denna lista känns ändå ganska väl underbyggd.

20. Hattori Sushi Devil
Hattori Sushi Devil är en av Stockholms bästa sushirestauranger. Lite dyrare än genomsnittet men ändå ganska rimligt om man besöker stället selektivt.

19. Koh phangan
Denna thairestaurang på Skånegatan (det finns en snarlik på Östermalm också) är inredd som en djungel och är fylld med julgransaktig belysning i sydostasiatisk stil. När det inte är smockfullt med människor är det riktigt trevligt, maten är god, och priserna fullt rimliga.

18. Korea House
Korea House, nära Vanadisplan, kan inte riktigt mäta sig med koreanskt i Korea, men är nog bland det närmaste man kommer i Sverige. De som äger stället är koreaner, menyn är helt koreansk, och ur högtalarna strömmar k-pop som Exo och BTS. Kunde vara snäppet billigare, dock, men priserna är absolut inte orimliga.

17. Mooncake Resturang
Mooncake restaurang, nära Polishuset och Rådhuset, är ett trevligt ställe med ganska bra meny och kunnig personal.

16. Magnolia
Magnolia, nära Mariatorget, är en mysig om än något trång och liten restaurang som erbjuder ett begränsat urval av riktigt goda rätter i mellanprisklass med influenser från Kina, Japan och Vietnam. Prova gärna Full Moon. Går givetvis att äta där året om men uteserveringen är extra trevlig under sommartid.

15. Jakarta
Restaurang Jakarta är en indonesisk och blandasiatisk restaurang med prisvärda, goda rätter i en enkel men ganska mysig miljö. Bor man i Solna eller Råsunda är det ett bra val.

14. Blue Light Yokohama
BLY (lätt att komma ihåg den akronymen) är ett av de mer hajpade och omskrivna sushiställena på Söder. Bra som hämtställe eller om man har vägarna förbi och inte bryr sig om inredning och atmosfär, men kanske inte riktigt värt i annat fall.

13. Arirang
Arirang är en högkvalitativ koreansk restaurang nära Rådmansgatans tunnelbana och är väl värd en visit. Jag älskar bulgogi och detta är ett av de bättre alternativen i det avseendet.

12. Miss Voon
Miss Voon är i likhet med East och Farang en blandasiatisk/fusionrestaurang med lite högre priser, intill Stureplan och Humlegården. Typiskt ställe man går till några gånger men inte alltför ofta.

11. Esa sushi
ESA Sushi på Torsgatan intill St. Eriksplan är riktigt vass och har låga priser i förhållande till kvaliteten. Familjeportioner, 30 bitar för 300 kronor, rekommenderas.

10. Waipo
Waipo i Moodgallerian mitt i stan är en fräsch och närmast halvlyxig restaurang som starkt rekommenderas under kvällstid. Menyn lutar åt koreanskt, thai och fusionrätter. Priserna är fullt rimliga, generellt under 200 kronor för en huvudrätt.

9. MGL Sushi
MGL Sushi, nära Liljeholmskajen (Årstadal), är ett av stans bästa sushiställen och erbjuder snyggt upplagd och välsmakande sushi i vanlig prisklass. Särskilt goda är laxbitarna, som Smoked Salmon Deluxe.

8. Farang
Farang, på Tulegatan i Vasastan, erbjuder en relativt originell meny som går utöver det vanliga thailändska. Lite godare och dyrare än gemene thairestaurang men värt att testa någon gång eller två.

7. Samba Sushi
Samba sushi på Götgatan, nära Slussens tunnelbana, är ett av stans absolut bästa sushiställen. Riktigt, riktigt gott och prisvärt.

6. Bun Bo Hue
Denna vietnamesiska restaurang, nära Odenplan, Vanadisplan och S:t Eriksplan, är riktigt bra och erbjuder äkta vietnamesisk mat. Såväl mindre kryddstarka som mer kryddstarka rätter serveras. Lokalen är trevligt inredd.

5. Restaurang Orkidé
Restaurang Orkidé vid Medborgarplatsen erbjuder en trevlig lokal, bra service, och god asiatisk – främst thailändsk – mat till rimliga priser. Personligen gillar jag särskilt pad thai och satay, men det finns även mindre enkla och vanliga rätter. Varje gång man går dit blir man nöjd.

4. Weidao
Weidao på Vasgatan 7, nära Centralstationen, är en riktigt fräsch restaurang med oväntat rimliga priser. Servicen är alldeles utmärkt och maten smakar väl.

3. Eatnam
Eatnam finns på tre ställen i Stockholm – Slussen, Odenplan och Birger Jarlsgatan – och framför allt har jag själv erfarenhet av de vid Östermalm. Maten är mycket god, portionerna rejäla, och priserna fullt rimliga. Det fungerar både som lunchställe och för en middag. Ingen blir besviken när de går hit, vare sig kräsna vietnameser eller inrikes födda.

2. Tako
Tako, precis intill Vassa eggen på Birger Jarlsgatan, har vissa likheter med både Miss Voon och East, samt flera koreanska restauranger. Portionerna är stora och de behöver inte kosta mer än cirka 400 kronor för att bli riktigt mätt, och desto mindre om man är mindre i maten. Interiören i lokalen är trevlig.

1. Minh mat
Allra bästa är dock det ganska nyöppnade Minh mat, även det nära Odenplan och St. Eriksplan. I denna trånga men trevligt inredda lokal serveras vietnamesisk mat i absolut toppklass. Även vietnameser blir djupt imponerande. Ett annat plus är att de har flera veganska rätter.