Rysslands krigföring och visionen om en “En rysk värld”

Att det förekommer felaktigheter – både från pro-ryskt och pro-ukrainskt håll – i anslutning till kriget i Ukraina är inte oväntat. Några av dem gäller bland annat den falska dikotomin mellan diktaturen Ryssland och demokratin Ukraina, när det i själva verket rör sig om två i olika grader bristfälliga regimer.

Inom mediestudier talar man ibland om “framing”, ett sätt att ringa in ett fenomen som väljs ut som särskilt viktigt att fokusera på, men att “frama” kampen för demokratin får anses vara ett misslyckande från västerländsk sida. Krig är främst dåligt för att civila dödas och länder försämras, inte på grund av graden av demokrati i det land som drabbas.

En annan felaktighet gäller Rysslands så kallade hybridkrigföring, särskilt i samband med annekteringen av Krim 2014, som anses ha varit särskilt effektiv och karakteristisk för Ryssland. Men Rysslands försök att använda bland annat information och andra icke-militära metoder är på intet sätt ny utan har förekommit i snart sagt alla krigförande länder under mycket lång tid.

Faktum är att huvudanledningen till att Ryssland kunde ta över Krim så enkelt är på grund av att de redan hade militär kontroll där på grund av ett avtal med Ukraina, parallellt med att Ukraina hade en ganska svag militär, samt att den ryskspråkiga befolkningen inte såg ryskt övertagande som någonting särskilt negativt. Även om valet var riggat så stödde många ryssar och ryskspråkiga ukrainare på Krim den ryska annekteringen, åtminstone så till den grad att de inte försökte göra revolt.

Det mesta tyder på att Ryssland har investerat i konventionella militära metoder och material – elitsoldater, pansarvagnar, missiler, mer avancerade stidssystem etc. – sedan Sovjet-unionens upplösning. Det är det som har gått att skönja både i Georgien 2008, i Syrien mellan 2010- och framåt, och i Donbass 2014-2015, samt invasionen av Ukraina 2022. Hela föreställningen om hybridkrigföring är alltså en extremt missvisande analys av vad som faktiskt har skett i detta hänseende.

Rysk “soft power” – idén om “En rysk värld”
I en annan viktig akademisk artikel, Soft power and identity: Russia, Ukraine and the ‘Russian world(s)’ (2016), redogörs i stället för att det som tidigare beskrivits som rysk propaganda är helt vanlig soft power, som används av en mängd länder som till exempel USA, Kina och Sydkorea.

Begreppet soft power, som myntats av Joseph Nye, är lite diffust men betyder i stora drag att till skillnad från hård makt, som militära medel, hot, och sanktioner, kan man få människor att göra som man vill med hjälp av attraktion – morot i stället för piska. Om till exempel Sydkoreas regering vill få fler turister till landet kan de dra nytta av att många gillar k-pop och k-drama och därför blir sugna att åka dit.

Problemet med begreppet är dock, bland annat, att många av dessa saker inte sker medvetet. Japans och Sydkoreas regeringar kan dra nytta av att k-pop, anime, manga etc. är populära företeelser men det betyder inte att de har planerat att det ska bli det eller att de styr produktionen. Dessutom är det ju upp till andra personer hur pass så att säga receptiva de är för det attraktiva materialet.

Från rysk sida kan man dock ana en lite mer utstuderad soft power sedan ungefär 2007. Både Putin-regimen, patriarken Kirill av Moskva, och andra centrala aktörer har kunnat föra fram narrativ som avsiktligt har syftat till att stärka attraktionen av rysk kultur och politik. Till viss del har man också lyckats.

Så här skrev jag om rysk soft power 2015:

Russia constitutes one of the largest countries and economies in the world, and like China and Saudi Arabia it is more or less authoritarian. Another current characteristic is its geopolitical expansions in for instance Ukraine.

Besides military hard power, influential Russians use soft power by the means of media channels such as Russia Today in order to spread an alternative world-view, different from the Western, pro-EU and pro-American counterpart.

This might be a relatively fruitful way to get both Western and other people more on the Russian side, or at least to have a more nuanced understanding of Russia and what it aims for both culturally, economically and (geo)politically.

Mer specifikt betyder det att man vill föra fram ett narrativ som betonar föreställningen om “En rysk värld”, som förenas inte bara av snäv etnicitet utan mer allmängiltiga företeelser som det ryska språket, kulturen och ortodoxt kristna värderingar. Narrativet är så pass inkluderande att även de som har lärt sig ryska på till exempel universitet och/eller genom självstudier tillhör “den ryska världen”. Mer specifikt har det dock syftat till att förena de östslaviska folkgrupperna – ryssar, ukrainare och belarusier. Dessutom finns det, återigen, många rysktalande i Ukraina.

Det framstår, ur vissa aspekter, som ganska attraktivt på riktigt. Det ryska språket är stort och användbart och delvis ganska vackert, det finns gott om vackra platser i Ryssland – både naturområden och kyrkor – och på senare år även rysk populärmusik som är riktigt, riktigt bra. Främst inom rap, som Miyagi och Endspiel från delrepubliken Nordossetien och Skyptonite från Kazakstan, men även en del mjukare musik som pop, ballader etc. En del mer traditionellt sinnade människor har också fattat visst tycke för professionella kanaler som Russia Today (RT).

Hade Rysslands ageranden begränsat sig till soft power hade landet och kulturen sannolikt fortsatt vara ganska attraktivt, även för ukrainare. Men redan innan invasionen av Krim fanns indikationer på att stora delar av Ukrainas befolkning inte omfamnade narrativet. De var inte anti-ryska men ville se Ukraina som en del av ett större Europa, där även Ryssland ingår, men med ett självständigt Ukraina som grundstomme.

Rysslands regim har dock vägrat gå med på detta, och däri ligger ett av grundproblemen. En ny studie från Kievs sociologiska institut visar att antipatierna mot Ryssland är större än någonsin. Undersökningar som genomförs i till exempel västerländska länder kommer sannolikt att påvisa försämrade uppfattningar om den ryska regimen och till och med om ryssar, ryska språket och rysk kultur i allmänhet. Sannolikt har man även undergrävt för den mer hybridiserade, delvis amerikaniserade populärmusiken som var mycket populär så sent som i början av 2022.

Soft power som politisk-ekonomisk strategi har stora begräsningar och det finns lägen då militär makt och sanktioner behövs. Ryssland har dock begått ett stort misstag och ironiskt nog dödat drömmen om att människor i andra delar av världen frivilligt omfamnar rysk kultur.

Dynamiken mellan positiv narcissism och samvetsgrannhet (conscientiousness)

Vi lever i en paradoxens tid när människor helt utan expertkunskaper uttalar sig om olika psykologiska fenomen, när antalet selfies ökar samtidigt som fördömanden om andra människors narcissism, när godhetssignalering har blivit ett sätt marknadsföra sig själv, och när hårt arbete ersätts av hacks och genvägar. Men det finns fruktbara förhållningssätt till detta, som har stöd i både rigorös beteendevetenskap och vanligt sunt förnuft.

Ända sedan Sigmund Freud lanserade sin uppsats “Zur Einführung des Narzißmus” (Om narcissism, 1914) har det funnits en spänning mellan det som senare kallas overt och covert narcissism. Overt narcissism är den mer vuxna och konstruktiva formen av narcissism som kännetecknas av ambitioner och mål, medan covert narcissism är den mer infantila formen där barnet ser sig som unikt och förtjänar uppmärksamhet och särskilt omhändertagande, oavsett om det rimligen har gjort sig förtjänt av det eller inte. Även hos ungdomar och en del vuxna lever denna form av skör narcissism, covert eller fragile narcissism, vidare.

I José Ortega y Gassets socialpsykologiska och politiska-filosofiska skrift Massornas uppror (1930/34) föreligger denna dynamik, där han själv kan anses ge uttryck för att vara “the overt narcissist” och massmänniskan, som han häcklar, “the covert narcssist”:

Ty genomsnittsmänniskan, som ser sig av denna tekniskt och socialt så fulländade värld, tror i själva verket, att naturen frambragt den och aldrig tänker på de personliga ansträngningar av högt begåvade individer, genom vilka den frambragts. Ännu mindre vill hon medge, att dessa förvärvs fortbestånd beror av vissa sällsynta mänskliga dygder, och att hela den stolta byggnaden mycket snart skulle förfalla, om de blott i minsta mån saknades. (…)

Detta föranleder oss att konstatera de båda första dragen i massmänniskans själsliga habitus: den fria expansionen av hennes vitala behov och därför även av hennes personlighet, och den principiella otacksamheten mot allt det, som möjliggjort hennes friktionsfria existens. Man känner väl till dessa båda drag från det bortskämda barnets psykologi som är en slagruta vid analys av massmänniskans själsliv.

De senaste åren talar alltmer för att “overt narcissism” är ett positivt personlighetsdrag – både denna och denna välgjorda artikel talar för det – medan covert narcissism förknippas med social manipulation, avundsjuka, och psykisk ohälsa.

Overt narcissism som beteendevetenskapligt konstrukt hjälper oss att förstå att subklinisk narcissism är distinkt åtskild från psykopati – de korrelerar inte ens med varandra i betydande utsträckning. En flitig och ambitiös narcissists personlighetsmässiga konstitution korrelerar mer med conscientiousness, ett av de viktigaste och mest pro-sociala dragen i dagens samhällen. Flera forskare har till och med gått så långt som att hävda att narcissism inte bör anses vara en del av den mörka triaden/tetraden. Det är om inte ett ljust så åtminstone ett neutralt, grått personlighetsdrag.

Conscientiousness tillhör The Five-Factor Model (the Big Five) och kännetecknas av framför allt målmedvetenhet, ordningssamhet, och plikttrogenhet. Ofta översätts det på svenska, något missvisande, med samvetsgrannhet som framstår som lite snävt. Poängen är dock att den samvetsgranna personen håller sitt ord, är flitig och låter sig inte påverkas alltför mycket av vare sig inre eller yttre motivation – den anstränger sig konstant, oavsett om belöningen är långsiktig, kortsiktig eller det inte finns någon belöning. Har ni tänkt på att en del personer alltid är flitiga och hjälper till, även om det inte ens behövs? Eller som gör bra ifrån sig på alla skoluppgifter, även dem som inte är direkt betygsgrundande? Det är den samvetsgranna människan i ett nötskal. Samvetsgrannhet är influerat av Freuds tankar om överjaget, Das Über-Ich, och formas ofta i ett samspel mellan individens biologiska konstitution, familjens uppfostran, och samhällets lagar, regler och normer. Men inom personlighetspsykologi mäts det framför allt genom formulär där individen skattar sig själv. Alltså går det inte att spekulera i andra människors personlighetsdrag, även om det går att ana en del sådana tendenser när man beaktar statistiska samband mellan samvetsgrannhet och skolresultat.

Men även om det alltså går att kombinera narcissism med samvetsgrannhet är det ändå två olika personlighetsmässiga fenomen. Man kan fråga sig hur pass konstruktivt det är att vara särdeles narcissistisk när man har blivit förälder: är det läge för självhyllningar och egocentrism när man har fullt upp med minst ett heltidsjobb och ökande grad av hemmasysslor? Vid sidan av den sunda graden av narcissism som alltid är positiv är det nog inte rätt skede i livet, men möjligen senare när det finns möjlighet att så att säga återuppta de egna ambitionerna, några av dem.

Dock tenderar samvetsgrannhet att öka närmast naturligt ju äldre man blir. Alltså bör det inte anses vara negativt att vara tämligen narcissistisk i vuxen ålder eftersom man mognar när man skaffar barn och i allmänhet måste vara mindre självcentrerad. Det handlar bara om att slutligen ta steget från den förlängda adolescensen till vuxenvärlden.

Det här krävs för att bli publicerad i en refereegranskad akademisk/vetenskaplig tidskrift – en jämförelse med journalistik

Att skriva och få saker publicerade är enkelt sedan bloggen och mikrobloggen (Twitter m.fl.) uppstod. Det krävs ingen kvalitetsgranskning över huvud taget utan man är sin egen redaktör som trycker på publiceringsknappen. Det är också det jag gillar med bloggen som fenomen – att idéer kommer ut direkt, samtidigt som det finns möjlighet att ta bort gamla inlägg och revidera språkfel med mera.

Annorlunda är det med att publicera texter i akademiska/vetenskapliga tidskrifter, särskilt de som har rigorös peer review, men det finns även liknande mekanismer inom journalistikens värld. Dock föreligger även distinkta skillnader mellan den akademiska världen och journalistikens sfär, och mellan akademiska publikationer som kräver refreegranskning (peer review) och de som bara kräver att en redaktör godkänner ett manuskript. Naturligtvis finns det även stora skillnader mellan alla de mängder av tidskrifter som kräver mer eller mindre omfattande refereegranskning. Jag ska kortfattat förklara en del av detta.

Vad är peer review?
Med “peer” menar man en akademisk kollega, i detta fall oftast en anonym sådan, som granskar ditt material. Denna peer fungerar även som referee, granskare, varför referee och peer är synonyma begrepp i det här sammanhanget. Så här står det nästan alltid på de referee-granskade tidskrifternas hemsidor:

“All research articles in this journal have undergone rigorous peer review, based on initial editor screening and anonymized refereeing by at least two anonymous referees.”

Det krävs alltså att en redaktör läser igenom varje insänt manuskript och bedömer att det håller tillräckligt hög kvalitet och passar tidskriftens “Aims & Scope”, det vill säga ämnen och inriktning, innan referee-granskningen inleds. Innan dess kräver det nästan alltid att en redaktionsassistent har gått igenom de rent formella delarna, t.ex. att texten inte är för lång eller kort och har rätt referenssystem, rubriker med mera. Det innebär i sin tur att ju högre ranking (impact factor) en tidskrift har, desto fler manuskript måste sållas bort redan i initialskedet. Sedan avgör också statusen/populariteten hur pass hårda i kritiken som de två granskarna tillåts vara för att manuskriptet ska kunna publiceras i ett senare skede, efter att ha genomgått mer eller mindre omfattande revideringar (revisions). Jag som forskar och publicerar inom utbildningsvetenskap och psykologi har varit med om att granskare tilldelar det samlade omdömet “major revisions”, vilket oftast är ett bra besked efter den första granskningen av två-tre granskare, men sedan väljer ändå redaktören att inte gå vidare i processen utan refusera manuskriptet. Det är på grund av att de måste hålla nere antalet publicerade artiklar varje år och då är det här ett sätt att göra det. Endast de manuskript som fordrar små ändringar, minor revisions, går vidare i processen.

Noterbart är att man kan ha sina egna peers, kollegerna vid institutionen eller dem som man träffar på konferenser, som läser igenom ditt material och framför konstruktiv kritik, men det är inte dessa peers/referees som avses här. En likhet är dock att vare sig man vill det eller inte kommer granskarna att påverka en del av ditt manuskripts innehåll eftersom de till stor fäller avgörandet – du måste revidera i enlighet med deras kritiska och konstruktiva förslag för att det ska bli accepterat. Själv är jag mycket av en individualist som forskar och skriver på egen hand, utan input från andra, men ändå måste jag så att säga behaga de anonyma granskarna för att bli publicerad. De måste gilla manuskriptets övergripande konstitution, men kräver också att jag ändrar i enlighet med deras förslag – om man inte i några fall kan argumentera för att det inte behövs eller ens är möjligt. Det blir alltså lite av ett (ofrivilligt) team work ändå.

Överlag kan man slå fast att publicera sin akademiska forskning i referee-granskade tidskrifter är en enorm skillnad jämfört med journalistisk och hobbyjournalistisk publicistik. De formella kriterierna, liksom kvalitetskriterierna med mera är väsensskilda. Även en mer akademisk typ av text som “Under strecket” i Svenska Dagbladet skulle jag kunna skriva på två timmar medan manuskript av den här typen kan vara något som framställs och revideras under flera års tid, på grund av flertalet refuseringar som leder till att man omarbetar materialet i flera steg. Å andra sidan kan det gå betydligt snabbare att få något publicerat om allt flyter på: tre veckor att skriva och sammanställa manuskriptet, tre månader att invänta besked under granskningsfasen, och slutligen en månad i samband med slutrevideringar och smärre ändringar i samband med artikelproduktion.

Det finns visserligen en likhet såtillvida att det är hård konkurrens att bli utgiven i tidningsmedia, men skillnaden är å andra sidan – vid sidan av kvalitet och kompetens – att det är manuskriptet och forskningen som är det väsentliga, inte om du redan jobbar för tidningen/publikationen eller har gamla meriter.

Mina referee-granskade artiklar:

(14) 2022: The influence of SES, cognitive and non-cognitive abilities on grades: longitudinal evidence from two Swedish cohorts. European Journal of Psychology of Education.

(13) 2022: The adaptive proculturation process of being a psychutherapist as Kazakh asylum seeker in Sweden. Human Arenas.

(12) 2022: Educational achievement among East Asian schoolchildren 1967–2020: A thematic review of the literature. International Journal of Educational Research Open, 3.

(11) 2022: PISA Achievement in Sweden From the Perspective of Both Individual Data and Aggregated Cross-Country Data. Frontiers in Education.

(10) 2021: Why has Sweden risen in the IFPI league tables but been surpassed by South Korea? A comparative case study. Social Sciences & Humanities Open, 4 (1).

(9) 2021: Money or melancholia? Dropout and retention rates in the K-pop industry. Culture and Empathy, 4 (2), 156-180.

(8) 2021: Regional differences in educational achievement among Swedish Grade 9 students. Scandinavian Journal of Educational Research, 66 (4), 610-625.

(7) 2021: The multifold intertextuality in Lee Chang Dong’s Burning. Social Sciences & Humanities Open, 3 (1).

(6) 2021: Parallelization: the fourth leg of cultural globalization theory. Integrative Psychological and Behavioral Science, 55 (2), 354-370.

(5) 2021: The Applicability of Big Five and the Dark tetrad on Literary Analysis: A Case Study of Yukio Mishima’s Novel Protagonists. East Asian Journal of Popular Culture, 7 (1), 95-113.

(4) 2020: From Oldboy to Burning: Han in South Korean films. Culture & Psychology, 26 (4), 919-932.

(3) 2020: Cultural amnesia or continuity? Expressions of han in K-pop. East Asian Journal of Popular Culture, 6 (1), 111-123.

(2) 2019: What Makes Estonia and Singapore so Good?. Globalisation, Societies and Education, 18 (2), 181-193.

(1) 2019: Achievement in the South Korean Music Industry. International Journal of Music Business Research, 8 (2), 6-26.

Ny artikel om PISA i Sverige

Min senaste forskningsartikel att bli publicerad är PISA Achievement in Sweden From the Perspective of Both Individual Data and Aggregated Cross-Country Data som publicerades i Frontiers Education (Educational Psychology).

I stora drag handlar den om Sveriges PISA-resultat i 2015 och 2018 års undersökningar och vilka variabler som korrelerar med högre PISA-resultat. Den ena delstudien i artikeln är baserad på individuella data från svenska deltagande elever (2015, cirka 5400 stycken) och där har samband mellan socioekonomisk status, icke-kognitiva förmågor (t.ex. ambition), och migrationsbakgrund undersökts. Även om det finns många fler variabler i PISA-studierna är det dessa tre som har valts ut eftersom tidigare forskning visar att socioekonomisk status, conscientiousness (samvetsgrannhet, målmedvetenhet), och migrationsbakgrund kan förklara skolresultat i hög grad (t.ex. betyg, nationella prov, och PISA och andra internationella storskaliga undersökningar).

Samtidigt har det också gjorts många studier med PISA-data på aggregerad nivå där man jämför skillnader mellan, snarare än inom länder (alltså mellan studenterna som deltar), och där har det visat sig att kognitiv förmåga bland elever lärare korrelerar med högre PISA-resultat. För att kunna gör det möjligt att undersöka har jag inhämtat data från olika källor och skapat ett eget aggregerat dataset, först i Excel, och sedan inbäddat i statistikprogrammet SPSS. I artikeln har jag använt standardmetoder så som beskrivande statistik, bivariata korrelationer, och multipel regressionsanalys. Det finns även inslag av strukturell ekvationsmodellering utifrån de förutsättningar som finns att göra det i SPSS, men grunden vilar på just korrelations- och regressionsanalys.

Ny artikel om Sverige och Sydkoreas musikindustri

Det går bra nu med artikelproduktionen, även om man inte ska ta ut segern i förskott eller överdriva den ena eller andra tendensen. Framför allt är jag glad att det ser ut att gå åt rätt håll med så mycket som 4-5 utbildningsvetenskapliga artiklar, som ju trots allt är mitt huvudområde, men tills vidare får man hålla till godo med en om Sverige och Sydkorea musikindustri, och som kan läsas här.

Ny artikel om Mishima Yukio

I senaste numret av tidskriften East Asian Journal of Popular Culture, har jag med en artikel om den kände japanske författaren Mishima Yukio (eller Yukio Mishima som man skriver i västerländsk kultur). Det unika med artikeln är inte att den handlar om Mishima – sådant har gjorts många gånger förr – utan att den använder personlighetspsykologiska begrepp för att analysera fem romankaraktärer i fem av Mishimas böcker.