Tips på att överleva den ekonomiska krisen

Världen har gått in i en ekonomisk kris som närmar sig stagflation, det vill säga att både inflationen och arbetslösheten är hög. Det är något som gäller många delar av världen, bland annat EU-området och Nordamerika.

Det är en tuff sits när priserna på mat, elektricitet och bensin ökar, när räntor stiger, och det inte finns någon quick fix som löser problemet, vare sig privat eller politiskt. I bästa fall har inflationen dämpats i slutet av 2023, om knappt 1,5 år, men det kan fortsätta och rentav fördjupas under hela 2020-talet. Om kriget i Ukraina eskalerar blir på sätt och vis ekonomiska problem underordnade humanitära svårigheter.

Nå väl. Det skadar förstås inte att resonera lite kring de möjligheter man har till att förbättra sin ekonomiska situation. Här är några tänkbara tips.

1. Skaffa en rejäl extrainkomst
Att en så stor andel i Sverige går på socialbidrag antas bero på bland annat låg utbildningsnivå, dålig matchning mellan kompetens och efterfrågan, samt att det över huvud taget är ont om jobb. Allt detta stämmer till viss del – vem som helst kan inte få vara praktiserade läkare, även om det saknas läkare. Det gäller även en del mer praktiskt inriktade jobb som kräver utbildning.

Dock finns det branscher som kräver endast kortare utbildningar, till exempel buss-, lastbils- och taxichaufförer, truckförare, samt undersköterskor, svetsare och kockar, och där det finns stor efterfrågan på jobb. Om man redan har ett jobb kan det därför vara utmärkt att komplettera med ett till sådant. Framför allt handlar det om att få ihop väldigt många timmar på en månad, oavsett om man arbetar för en, två eller rentav tre olika arbetsgivare.

2. Lägg upp en billig matbudget
Maten blir allt dyrare, bland annat grönsaker, kött och mejeriprodukter, men det finns fortfarande stora variationer mellan livsmedel och livsmedelsbutiker. Det finns fortfarande många människor, med olika inkomstnivåer, som envisas med att slösa tusentals kronor på dyra luncher och livsmedel, men många av oss riktar in oss på budgetbutiker med bra varor, t.ex. Lidl, Willy’s etc. Ingen är för fin för att köpa billiga livsmedel.

Det är viktigt, särskilt nu, att lägga upp en matbudget och hålla sig till den. Då kan man slå flera flugor i en smäll och dra ner på kalorierna och kostnaderna parallellt. Själv äter jag mycket kvarg, proteinbars, frukt, grönsaker, och alaska pollock och ser till att köpa de allra billigaste märkena och i de rätta butikerna men som ändå håller tillräckligt god kvalitet.

3. Minska kraftigt på konsumtionen
It goes without saying, men behöver ändå sägas. Konsumtionen håller igång samhället och behövs, men naturligtvis måste merparten dra ner på den i detta skede. Det gör inte så mycket – man blir inte långsiktigt lyckligare av att konsumera mycket eller åka bil i onödan. Det handlar t.ex. inte om att sluta äta på finare restaurang utan att göra det mer sällan (en gång i kvartalet i stället för varannan månad). Eller resa – en-två gånger om året snarare än 3-4, men det beror förstås på resans totalkostnad. Likaså klädinköp kan minskas kraftigt och begränsa sig till reor, billig näthandel etc. Bilen bör bara användas selektivt.

4. Skaffa en inneboende
För en del kan det vara nödvändigt att skaffa en inneboende. Testa två månader och se hur det går. Sedan ta in en annan hyresgäst på ett korttidskontrakt. För de som äger villor eller radhus tenderar detta att vara enklare.

5. Fokusera på (nästan) kostnadsfria intressen
Slutligen bör det nämnas något om vikten av helt eller nästan helt kostnadsfria intressen. Man behöver inte ha alla häftiga abonnemang utan det kan räcka med något enstaka, som Netflix. Man behöver inte träna på de flashigaste gymmen utan det kan räcka med Fitness 24/7. Man behöver inte spela golf utan det kan räcka med att promenera eller springa. Man behöver inte slösa pengar på alkohol och dyra luncher och middagar.

Det finns två saker som skapar maximal personlig utveckling till minimala kostnader: styrketräna och läsa böcker. Det första är ekonomiskt försumbart; det andra är helt kostnadsfritt.

Quod erat demonstrandum.

Michel Houellebecq – Serotonin

Den franske författaren Michel Houellebecq (1956-) är en av samtidens mest spännande skriftställare och var tidigt ute med att diskutera bland annat den sexuella marknaden i förstlingsverket Konkurrens till döds (1994). I många av verken dyker andra teman som åldrande, kritik mot konsumism och politisk korrekthet upp, ofta skildrade genom cyniska och bittra män mellan 30 och 50. En kritik som lätt kan resas mot Houellebecqs romankaraktärer, och följaktligen hans böcker generellt, är att det är ungefär samma slags personer som återkommer, om än med smärre justeringar. Å andra sidan kan man knappast kalla Houellebecq förutsägbar när det gäller vändpunkt och slut, vilket återigen blir aktualiserat i den näst senaste publikationen Serotonin (2019).

Sammanlagt har det hunnit bli åtta romaner och en kortroman i Houellebecqs nästan 30 år långa författarkarriär. Serotonin handlar om en 46-årig fransman som är missnöjd med sin unga, otrogna fru – en 26-årig japanska som bland annat har roat sig med att ha sex med hundar, vilket skildras i ett kärnfullt tillika motbjudande avsnitt – och mer allmänt med samhället och sin livssituation. Det pendlar som så ofta mellan det konkreta, materiella och köttsliga å ena sidan, och det psykologiska, politiska och filosofiska å den andra. Det ytliga och djupa skaver mot varandra i ett slags långsam, själslig kamp. Huvudkaraktären Florent-Claude (han förkunnar tidigt att han avskyr namnet, både delarna och helheten) grämer sig över de höga lägenhetsavgifterna och hyrorna – när han har betalat dem och bidragit till den otrogna sambons konsumtion återstår endast 10% av den annars rätt så ansenliga månadslönen. Han arbetar för ett statligt jordbruksverk som utredare och rådgivare och kan sitt jobb väl.

Dock har han ärvt en större summa pengar och kan därför helt sonika lämna sitt liv bakom sig och bara säga upp lägenhetskontraktet, vilket sker tidigt i handlingen. Resten av tiden tillbringar huvudpersonen som pillerknaprande, deprimerad kringresande i både Paris och landsbygdsmiljöer, inte sällan med tillbakablickar till hans tidigare, ofta lyckliga förhållanden som av olika skäl har avslutats under olyckliga omständigheter. Han besöker en äldre vän från universitetstiden som har blivit regelrätt jordbrukare men blivit av med både intäkter och sin missnöjda fru; Florent-Claude tycker emellertid att han ska skaffa en fattig men tacksam kvinna från Moldavien men vinner inget gehör hos den nedsupne rebellen som funderar på att protestera mot det underminerade franska jordbruket medelst våldsamma aktioner. Härvidlag kommer förstås de samhällskritiska och politiska anslagen in i bilden. Houellebecq pendlar skickligt mellan hedonistisk liberalism och antiliberal konsumtions- och storföretagskritik. Både socialdemokrati och nyliberalism får se sig häftigt nedsablade, både implicit och explicit.

Serotonin är en skickligt skriven och bitvis underhållande roman, även om den saknar den nyskapande udd som Underkastelse (2015) inbegrep. Denna utgåva framstår snarast som ett slags destillat av flera av hans tidigare romaner. Samma skojfriska cynism och rappa reflektioner som i Elementarpartiklarna (1998) och Plattform (2001) återfinns här, stundtals ännu bättre formulerade.

Problemet är dock att när Houellebecq ska briljera med sina filosofiska, historiska, sociologiska och naturvetenskapliga kunskaper slutar det oftast med slappa provokationer och ännu en hyllning av det kvinnliga könsorganets omedelbara attraktionskraft. Det känns även fantasilöst när huvudkaraktären har grava erektionsproblem och därför är helt – visserligen ofrivilligt – asexuell men ändå framstår som smått besatt av vaginor. Dessutom försöker författaren att pressa in för många idéer inom ramarna för sin huvudkaraktärs tankevärld. En något mer koncentrerad avslutning med färre fragmentariska sidodebatter och lösryckta tankar hade kunnat göra helheten skarpare.

Å andra sidan är slutet – som jag naturligtvis inte ska avslöja – knappast helt förutsägbart. Med andra ord finns inga som helst skäl att lägga ned romanen i protest mot enstaka brister innan man har tagit sig i genom de drygt 300 sidorna. Sannolikt blir det behaglig sträckläsning av det hela inom ett par dagar när väl tid finns över.

Det här är delvis en roman om depression och ensamhet. Att pengar är viktiga men otillräckliga om inte kärlek, sex och fysisk och psykisk hälsa är cementerade i tillvaron. Frågan är dock om de kan vara det hos någon med tanke på livets bräcklighet och det konkurrensbetonade, hårda livet som medborgare i något av västvärldens länder (Nederländerna beskrivs i förbifarten som Europas allra mest kommersialiserade och andefattiga). Om det i huvudsak är samhället som gör oss sjuka eller vi som gör samhället sjukt kan dock diskuteras – en del tyder ändå på att allt inte är så tokigt. Uppenbart är dock att många européer, även i så kallade rika länder, inte alltid har det så förträffligt i livet, i synnerhet efter 40.

Rekommenderas, liksom mycket annat av Houellebecq.

Vad väntar härnäst i Ukraina-krisen?

Som utomstående, på tryggt avstånd från krig och fattigdom, är det enklare att inta diverse mellanpositioner och vara nyanserad, distanserad och analytisk. Inom politiken används så kallad triangulering för att positionera sig mellan motståndare. Det fungerar särskilt väl när man beskriver och förklarar historiska händelseförlopp.

I det här inlägget ska jag delvis fortsätta med det, men kommer även vara lite mer normativ. För det går inte att vara neutralt nyanserad när det blir skarpt läge. Det är som Carl Schmitt skrev om 1927 i Der Begriff des Politischen: politikens grundläggande princip är distinktionen mellan vänner och fiender. Det handlar inte om att positionera sig mot det ryska folket eller bli fanatisk Nato-fantast men om att ändå ta ställning mot Putin-regimens lögner och folkrättsvidriga annektering av Ukraina, nu närmast i dess helhet snarare än begränsat till Krim och delar av Donbass.

USA hade, inte minst efter Sovjetunionens upplösning omkring 1991, med gott självförtroende förhoppningar om att skapa en unipolär värld bestående av en mängd suveräna stater men med USA och dess närmaste allierade inom G7 som ett slags garant för världsfred – eller världspolis, som en del har uttryckt det. Det har handlat om att utifrån olika bevekelsegrunder störta diverse diktaturer i Mellanöstern och utöva press på Kina och Ryssland.

Flera tänkare kom dock att kritisera ett sådant förhållningssätt, bland andra Samuel Huntington (1993/1996) och senare Niall Ferguson. Framför allt Huntington har i stället lyft fram kulturell och civilisatorisk polarisering som ett framtida hot, delvis med koppling till den under tidigt 1990-tal pågående Jugoslavien-konflikten som hade en del etniska, kulturella och religiösa förtecken, men även Kinas anspråk på att bli en supermakt. Ukraina omnämndes korrekt som ett splittrat land, som potentiellt kan slitas mellan västvärlden och den ortodoxa civilisationen där Ryssland är den huvudsakliga stormakten (core country). Den mer akademiska kritiken gäller främst i vilken utsträckning som Hungtington har haft rätt gällande handel, andel döda i konflikter, och om konflikter sker inom snarare än mellan civilisationer. [1] I Ukrainas fall blir det delvis en fråga om bäggedera. Det är en konflikt inom den ortodoxa civilisationen men även en konflikt mellan västvärlden och den ortodoxa, pro-ryska sfären.

När man studerar Putin-regimen [2] gäller det att se hur den delvis, eller i hög grad, har strävat efter att utmana den amerikanska och västliga hegemonin, vari USA, Nato och EU utgör ett centralt nav, sedan Putin-regimen inleddes i augusti 1999 och tog fart efter millennieskiftet. En annan och mer återhållsam väg hade kunnat vara att nöja sig med ett redan omfattande territorium, konservatism inom landets gränser, och fokus på att förbättra den ekonomiska ställningen i landet. Denna linje har ukrainska ledare och pro-västliga intressenter varit väl medvetna om, och därför togs en del stora risker när den pro-ryske presidenten Viktor Janukovytj avsattes till förmån för den pro-västliga Petro Porosjenko år 2014. Sannolikt hade den amerikanska underrättelsetjänsten del i detta maktskifte.

Det är mycket som tyder på att inte ens Donbass-regionen har velat tillhöra Ryssland innan kriget [3] men att bli alltför pro-västlig utgör ett problem under en era där Putin-regimen har kväst vad man upplever som såväl interna (Nordossetien, Tjetjenien, Dagestan) som externa hot (Georgien i förhållande till Abchazien och Sydossetien), samt Moldavien (Transnistrien). Ryssland strävar efter att i hög grad skaffa sig mer makt i relation till forna Sovjetstater. Således kan man å ena sidan kväsa rebeller i Tjetjenien – som är en del av den Ryska federationen – men å andra sidan kränka andra länders territorier med militär överlägsenhet (Georgien, Ukraina) och stötta diverse utbrytarstater. Ett land som Kazakstan accepteras för att det är tillräckligt pro-ryskt, och ingår specifikt i Collective Security Treaty Organization (CSTO, Организация Договора о коллективной безопасност). Detsamma gäller Armenien och nya lydstaten Belarus. Ukraina accepterades så länge det i hög grad var en rysk lydstat. I någon mån har även USA sina lydstater runtom i världen så det handlar om att få regimer att ställa sig mer på en viss sida. Denna skarpa geopolitiska skiljelinje ligger till grund för det krig som utbröt 2014 i Ukraina, då Krim annekteraes och Donbass blev ett fäste för pro-ryska rebeller i Donetsk och Luhansk.

Som så många andra har jag följt med i vad som hände gällande Ukraina-krisen under många år men mer ingående 2020, då jag har läst engelska nyheter från ukrainska sidor, men även Donbass-rebellernas hemsidor, akademisk litteratur, och en del andra källor på ryska. Inte minst tillbringade jag hundratals timmar med att prata med en person som bor i Donbass och har besökt landet några gånger de senaste tre åren. Redan i början av 2021 stod det om i ukrainska medier att Ryssland mobiliserade trupper runt Ukrainas gränser men det kändes avlägset med en invasion. Så sent som för några dagar sedan kunde de ryska truppernas närvaro ses som ett slags geopolitiskt spel för att pressa Ukraina och Nato till att göra utfästelser om Ukrainas framtida Nato-medlemskap och andra så kallade säkerhetsgarantier. Även ryska och ukrainska invånare, liksom pro-ryska medier, har talat om västlig propaganda och militär hets.

Enligt Global Firepower [4] är Ryssland alltjämt överlägset Ukraina och samtliga andra länder förutom USA beträffande militär kapacitet. Det krävs därmed att många Nato-nationer går ihop för att kunna kväsa Putin-regimen, inte minst med tanke på det kärnvapenhot som har lyfts fram under dagens invasion av Putin själv, men även på grund av Natos förhållningssätt till konflikten. Ukrainas militär har byggts upp av Nato-medlemsländer under nästan åtta års tid, som USA, Storbritannien och Turkiet, men någon direkt militär offensiv från Natos sida är inte aktuell i dagsläget. En möjlighet kan dock vara att Ryssland attackerar till exempel turkiska styrkor i Svarta havsregionen eller något annat centraleuropeiskt Nato-land. Då blir Nato mer tydligt indraget i konflikten. Det kan leda till världskrig eller åtminstone ett krig som är större än det som skedde i Jugoslavien under tidigt 1990-tal.

Det är svårt att spekulera om utgången i detta. Små länder har kunnat stå emot stora styrkor förr, till exempel Vietnam men delvis även talibanerna i Afghanistan. Till viss del är det även en fråga om Putin-regimens bevekelsegrunder. Hur långt är den villig att gå? Utifrån lägesbeskrivningen 25/2 är Kiev på väg att erövras av ryska marktrupper och flyganfall. Även om den ukrainska armén kan stå emot de ryska trupperna i vissa delar av landet kommer sannolikt Putin-regimen att tillsätta en pro-rysk lydregim och eventuellt även avrätta ukrainska personer i maktposition som ett slags vedergällning.

Att ta Putin och andra ryska ministrar vid orden har visat sig vara drägligt. Lögner och propaganda har staplats på varandra på ett sätt som får västerländska medier att framstå som oerhört balanserade och sanningsenliga. Alla länder bedriver någon form av propaganda i förhållande till krig och konflikter, men Putin-regimen framstår som alltmer destruktiv och irrationell. Det finns absolut ingen substans i att det skulle pågå ett “folkmord” i Donetsk och Luhansk; det är absurd propaganda. Förutom CSTO-länderna, Syrien och diverse mikrobananrepubliker i Asien (Sydossetien) och Centralamerika (Nicaragua) har Ryssland inget stöd av omvärlden. Kinas stöd är viktigt men endast partiellt. Sanktionerna kommer svida, inte minst för ryska medborgare som i många fall lever på marginalen. Det blir svårare att resa och få visum i västländer, och mer neutrala ryska personer kommer att – åtminstone i det tysta – börja kritisera Putin-regimen. Det kan vara början på en ny inre kollaps, särskilt om den egna militären åsamkas stor skada av den ukrainska armén och civila förband.

I nuläget får man bara hoppas att kriget blir relativt begränsat och att det ukrainska folket inte blir mer lidande än det redan har blivit tidigare i historien, dels genom talrika invasioner i förmodern tid, dels holdomor, dels de senaste åtta årens geopolitiska terror.

[1] Ferguson, N. (2011). Civilization. Pinker, S. (2011). The Better Angels of Our Nature. Uppsala Conflict Data Program https://ucdp.uu.se/. Se även Pieterse, J. N. (1996). Globalisation and culture: Three paradigms. Economic and Political Weekly, 31(23), 1389–1393. Huntington, S. (1996). The clash of civilizations and the remaking of world order. New York: Simon & Schuster.

[2] Wegren, S. (2018). Putin’s Russia.

[3] Gentile, M. (2015). West oriented in the east-oriented Donbas: A political stratigraphy of geopolitical identity in Luhansk, Ukraine. Post-Soviet Affairs, 31(3), 201–223.

[4] Global Firepower. https://www.globalfirepower.com/

En preliminär recension av tv-serien You

I likhet med många andra ägnar jag några timmar i veckan (under enstaka perioder betydligt mer än så) åt att titta på Netflix-serier, vilket är en skön avkoppling efter en arbetsvecka på omkring 60 timmar (restid inräknat). Mitt intresse för tv-serier brukar dock vara ganska svalt, då många är alltför intetsägande, upprepar gamla recept och koncept, och/eller klär allt i en fernissa av mer eller mindre explicit woke-dravel som speglar den trötsamma tidsandan.

Serien You (2018-), som baseras på böcker skrivna av Caroline Kepnes som jag inte har läst, är dock tillräckligt bra för att följa. Även om det finns likheter med framför allt Dexter och till viss del mer lättsamma tv-serier som Desperate Housewives, Californication och Entourage (på grund av många sexscener, intriger i suburban communities, fester i Los Angeles med mera), samt filmer som Gone Girl, är You tillräckligt självständig och välgjord för att bli intressant. För det första är detta inte ännu en polisserie om en psykopat som man bitvis får följa ur psykopatens eget perspektiv utan mer av en dramaserie med inslag av thriller. För det andra har woke-inslagen tonats ner, och oavsett om de bör tolkas som att huvudpersonen och personer i omgivningen är ganska politiskt korrekta på ett genuint sätt nämns de mest i förbifarten (ofta i Joes inre monologer) och blir aldrig en del av tematiken. Det görs exempelvis ingen stor sak av att en av Joes flickvänner är svart (i säsong sett), men i säsong tre lyfts det fram typiska woke-teorier om vita mäns sociala privilegier.

Men viktigast av allt är att huvudkaraktären inte är en renodlad mordisk psykopat, även om han har alla de typiska psykopatiska särdragen som att vara stalker, samla på underkläder och annat som förknippas med den kvinna som han för tillfället är besatt av (även när de är tillsammans), och känslokall, utan har andra karaktärs- och personlighetsdrag som gör honom ganska “well-rounded”. Exemeplvis är huvudkaraktären Joe endast manipulativ och lögnaktig när han måste, och får till skillnad från Dexter ingen njutning av att döda. När han inser att en av hans flickvänner – som han tidigare har satt på piedestal – också är psykopat och begått ett flertal mord och dråp, funderar han på om hon är lämplig som mamma till hans barn. Till viss del visar han också prov på genuin omtänksamhet, dels inom ramarna för förhållanden, dels i relation till en del barn och ungdomar som är hans grannar och liknande. Han saknar också den typ av exhibitionistiska sida som man känner igen från Patrick Bateman i American Psycho. Dock är Joe en typisk narcissist på så vis att han drömmer om den perfekta kärleken, vilket är ett av många kännetecken.

Denna balans mellan personlighetsdrag är alltså lyckad då Joe vare sig är särskilt neurotisk, manipulativ, eller ovänlig men det uppstår kanske något av en lucka i och med att han är skicklig i det sociala spelet och ganska extrovert i sociala sammanhang, men samtidigt inte har några vänner utöver arbetskamrater, vilket dock delvis förändras i säsong två. Men logiken är att han tillbringar mycket av sin tid ensam åt att läsa böcker och lägger all energi åt att vara besatt av en särskild ung kvinna i sänder. Det hade dock även varit intressant att följa utvecklingen av hans besatthet av kvinnor genom tillbakablickar, men i likhet med till exempel Yukio Mishima verkar han ha utvecklat en närmast patologisk tendens till att sätta specifika kvinnor på piedestal och samtidigt straffa dåliga män. Så mycket förstår tittare. Denna aspekt blir mindre originell men desto mer logisk sett till huvudkaraktärens personlighetsutveckling. Dock hade jag alltså sett lite mer av vad som utlöste den mer sexuellt patologiska dimensionen av Joes psyke. Möjligen är han dock inte så extrem som många kan tro, bortsett från benägenheten att mörda (ofta mindre planerat), eftersom killar och män kan ha stalker-tendenser, drag av besatthet av specifika tjejer, och andra milda fetischer men i övrigt vara välfungerande.

Netflix-serier försöker ofta lyfta fram nyanser och komplexitet, men det betyder inte att serien nödvändigtvis är helt lyckad ändå. Det blir ofta svårt att bibehålla intresset efter flera säsonger, även om man i likhet med Dexter kan ana en viss längre utvecklingsprocess hos huvudkaraktären (alternativt att huvudpersonen förr eller senare inser att den aldrig kommer att förändras, och därför accepterar sitt mordiska sinnelag och socialt dysfunktionella livsstil, varpå ytterligare ett par säsonger med samma tematik kan legitimeras innan publiken helt tröttnar).

Efter att ha sett drygt två av tre säsonger av You anar jag att det är dithän det barkar, men lär fortsätta titta ändå så länge en viss kvalitet bibehålls (och det kanske ändå inte blir fler än tre-fyra säsonger). Dock kan jag genuint rekommendera denna serie, som är klart sevärd, så länge man inte är alltför kritisk och kräsen och tål repetitivt manus och visst mått av förutsägbarhet. Skådespeleri och manus är över medel, om än inget direkt anmärkningsvärt om man jämför med till exempel redan nämnda Dexter. Precis som i verkliga förhållanden bör man dock inte ha för höga förväntningar. Annars kan det hända att man byter ner sig och börjar följa något/någon ännu sämre.