Category Archives: Wellness

Skillnaden mellan att ha improduktiva hobbys och livsstilsoptimering

Posted on by

Ett intressant begrepp inom självhjälpslitteraturen är livsstilsoptimering, men till skillnad från self-help skills har det inte etablerats som en akademisk term. Det kan ha att göra med att livsstilsoptimering mer har att göra med life hacks, som i bästa fall är populärvetenskapligt och mest handlar om mer eller mindre seriösa tips och tricks för att klara av vardagssaker.

Vad menas då med livsstilsoptimering? Ett sätt att förstå det är att de flesta människor har delvis olika förutsättningar men är lika när det gäller antalet vakna timmar på dygnet, vilket är runt 16-17 för de flesta. Vad man gör med dessa vakna timmar under 365 dagar per år, år efter år, kan ha dramatiska effekter på ditt liv när det gäller till exempel privatekonomi, hälsa och måluppfyllelse.

Vi kan ta två jämförelser. Person X har fitness som hobby medan person Y har tv-spel. Skillnaden är att en person som styrketränar bara gör det ungefär 90 minuter per dag (inklusive tiden som det tar att ta sig till och från gymmet m.m.) medan tv-spelande tenderar att sträcka sig över fler timmar eftersom aktiviteten i sig är mer roande och stimulerande. En annan skillnad är att fitness har en mängd positiva hälsoeffekter för kropp och hjärna medan tv-spelande i bästa fall kan öka språkkunskaper marginellt och öka risken för närsynthet och försämrad hälsa (övervikt, försämrade skelettmuskler). Samma sak med t.ex. Netflix-tittande. Dessutom är det beroendeframkallande med tv-spel.

Tv-spel, dataspel och Netflix är därmed improduktiva sysslor. Fitness i sig bringar sällan en inkomst men den har en mängd positiva effekter på kropp och hjärna, t.ex. förbättrad koncentration, högre stresstålighet, förbättrade exekutiva förmågor och därmed kan det ha positiva indirekta effekter på din inkomst. Om man är van vid att lyfta tunga vikter och springa på ett löpband, känns det enkelt att uträtta vardagsärenden och vara allmänt produktiv på jobbet eller med sina studier.

En annan effekt av att ha fitness som hobby är att man frigör mer tid för att t.ex. ha ett extrajobb eller lägga ner det lilla extra på det nuvarande jobbet. Man kan även ägna det åt att ha ett sidoprojekt. En invändning skulle kunna vara att om man inte tränar alls så frigör man ännu mer tid för produktivt arbete, men för det första vill sällan någon jobba hela den vakna delen av dygnet och helheten – de positiva effekterna av träning – måste beaktas både kort- och långsiktigt. Dessutom bidrar fitness till en mer attraktiv kropp, vilket är nog så viktigt i dagens samhälle som ekonomiska resurser.

Fitness i bjärt kontrast till sådant som tv- och dataspel, samt Netflix och liknande audiovisuella förströelser, utgör alltså ett typexempel på en hobby som blir integrerad i ditt liv på ett bra sätt och bidrar till en stark helhet. Under vissa dagar hinner man även med sådant som Netflix, och naturligtvis kan det vara kul med tv-spel, men oavsett om man är 18, 30 eller 55 är fitness en mycket bättre sysselsättning. För oss som strävar efter att jobba extra vid sidan om den huvudsakliga sysselsättningen kan det rentav utgöra en förutsättning för att ha en tillräckligt stark kropp och stresstålig hjärna för att lyckas med båda sakerna.

Sammanfattningsvis bidrar fitness till livsstilsoptimering medan tv-spel och liknande hobbys utgör dess motsats. Det är inte optimalt att sysselsätta sig med det senare som vuxen. Sannolikt är en blandning mellan styrketräning och kardioträning det mest optimala ur både hälso- och tidssynpunkt, medan maraton- och triathlonträning sliter för mycket på kroppen och tar för mycket tid i anspråk.

Den globala fetman är ett större problem än Covid-19

Posted on by

Sverige ter sig tämligen tudelat gällande om coronakrisen är överdriven eller av sådan dignitet att tiotusentals svenskar kan ha mist livet vid årsslutet, underförstått att Folkhälsomyndighetens strategier varit felaktiga. Att sätta frågan i perspektiv genom att hänvisa till jämförelser med bland annat antalet årliga döda i malaria, TBC, arbetsplats- och trafikolyckor förefaller dock mindre lyckat, då dessa inte är exponentiella fenomen som sprids likt en pandemi. Först vid årsslutet kan emellertid summan av multiplikationseffekten klargöras: kommer några hundratusen ha förolyckats runtom i världen eller flera miljoner?

Ett annat sätt att se på frågorna kring perspektiv och proportioner är att det finns överlappningar mellan risken för att dö av coronaviruset och övervikt, som nyligen uppmärksammades av Sandrine Cabut i franska publikationen Le Monde. Även i tidigare skeden har den föreslagits som riskfaktor men proportionerna ser ut att vara större än vad som tidigare förutsatts. Det senare är intimt sammankopplat med ett problem som både har nationella och globala implikationer – fetman.

I synnerhet är det två aspekter av fetman som är problematiska och drabbar samhällen, familjer och individer: kostnader och för tidig död. Genom World Obesity Data illustreras och klargörs i vilken utsträckning som länders befolkningar är kraftigt överviktiga. Särskilt drabbade är stater som USA, Mexiko, Australien, Nya Zeeland, Storbritannien, Sydafrika och Paraguay, samt patriarkala länder som Saudiarabien, Egypten och Turkiet där kvinnor förväntas stanna hemma och där tillgången på billiga och energitäta livsmedel är stor. Detta med en andel lidande av fetma som ligger på 30-40%.

Föredömena finns i Östasien, främst Japan och Sydkorea, där överviktsandelarna endast motsvarar 3–4%. Sannolikt beror det senare på en kombination av politiska åtgärder, socialt tryck, annorlunda kostkultur, och en större andel som har högre basförbrukning i vardagen genom att gå uppför trappor och vara stående i samband med kollektivtrafik.

Sverige ligger på cirka 15%, men det finns stora variationer mellan socioekonomiska grupper inom landet, som i kombination med trångboddhet kan ha varit särskilt negativt för Järvaområdets invånare där andelen döda har varit som störst inom Stockholmsregionen. Det är som ett slags habitus och kulturellt kapital, för att låna två termer från den franske sociologen Pierre Bourdieus begreppsapparat. Näringsrik och energisnål kost och träningsmöjligheter är inte nödvändigtvis dyra företeelser, men alla känner inte till knepen för att hålla sig slanka och friska. Ett jämlikt samhälle handlar lika mycket om livsstil som siffror på bankkontot. Det är viktigt att hälsosamma rön sprids till folkflertalet.


Sydkorea


USA

Att beräkna totala samhällskostnader för fetma är svårt eftersom kaloristinna livsmedel som snabbmat, bakverk, godis och läsk omsätter så mycket pengar, men flera försök har gjorts. I en OECD-rapport från fjolåret kan vi bland annat läsa att mellan 2020–2050 beräknas OECD-länder spendera cirka 8,4% av sina sjukvårdsbudgetar på att hantera fetmarelaterade sjukdomar och samhällsproblem. Överviktiga står för 70% av kostnaderna för diabetes och 23% för kostnaderna av kardiovaskulära sjukdomar. Den genomsnittliga förväntade livslängden kommer att sjunka med tre år. Så många som 40 miljoner dör årligen en för tidig död på grund av överviktsrelaterade problem. Siffran kan bli ännu högre 2020 på grund av coronaviruset, även om det blir svårt att fastställa dödsorsaken när komorbiditet föreligger hos de som både smittats av viruset och är kraftigt överviktiga.

Det viktiga är att de akuta coronarelaterade problemen tas itu med på ändamålsenliga sätt, men massiva problem som fortgår år efter år får inte förbises. Sammantaget är den globala fetman ett mycket större problem än Covid-19, både bokstavligt och bildligt talat.

Det är främst kulturellt och inte ekonomiskt kapital som avgör om någon blir slank eller fet

Posted on by

En vanlig utsaga är att nyttigare och mer högkvalitativ mat och andra livsmedel är dyrare än onyttigare dito (halvfabrikat, transfetter, socker etcetera). Detta skulle i så fall förklara varför det finns så stora hälsorelaterade skillnader inom länder som USA, Kanada, Australien och Sverige, där barnfetman ökar, inte minst bland de med lägre socioekonomisk status.

Men att tro att det enbart är socioekonomiska eller genetiska faktorer som ligger bakom den globala fetman, liksom skillnader inom länder, är att missa vikten av så kallat kulturellt kapital, eller know-how, för sådant som livsstil. Pierre Bourdieus kulturella kapital-begrepp kompletteras med fördel med insikter från Charles Murrays Coming Apart (2012), som påvisar vikten av att låta alla samhällsklasser och individer få ta del av sunda rön.

Vidare, genom att helt enkelt demonstrera hur billig nyttig, näringsrik mat är påvisar jag nedan vikten av kulturellt kapital och karaktär. Då jag bor i centrala Stockholm vet jag också att detta knappast är dyrare i förorter eller mindre städer.


ICA lättkvarg (17:90 för 900 gram)


Fun light-saft, 1l, 19:90


Eldorado kycklingbröstfilé (2 kg, 92:90)


Rökt kalkon, 400 gram, 39:90


Svenska äpplen, 25 kr per kilo


Proteinbröd (Pågen), 25:90, 700 gram


Lätta, 600 gram, 18:50

Övrigt

Vatten (gratis i kranen)

Gymkort på Fitness 24/7 (229 kronor per månad)

Utegym (gratis)

Promenad- och löparslingor (gratis)

Med denna typ av diet och med den tillgång till billiga eller gratis gym och motionsslingor som finns är det alltså inte ekonomiskt utan kulturellt kapital och karaktär som avgör om man är slank och vältränad eller fet och otränad. Karaktärsbildning sker främst i hemmet och skolan medan informationsspridning och know-how skapas i det större samhället och ens sociala kretsar. Om målet är ett relativt jämlikt samhälle är det viktigt att sådana här rön sprids till så många som möjligt i stället för att felaktigt sprida bilden att det enbart är välbärgade människor som har möjlighet att vara slanka och snygga.

Statistiska modellers vansklighet och hur man kan undvika att tolka och använda dem på fel sätt

Posted on by

Statistik av mer eller mindre avancerad art och dess tillhörande modeller är lite av en gift and a curse. Statistik visar hur saker är eller har varit, men kan sällan säga någonting om framtiden – åtminstone på lång sikt – och hur modellernas utfall bör tolkas. Nyligen fick jag en del roliga citat av en god vän, som själv är matematiker, bland annat detta av statistikern Ronald Harry Coase: “If you torture the data long enough, it will confess to anything”. Han tipsade även om detta, “All models are wrong. But some are useful.”, som jag även har sett i boken Complexity (2009).

Med andra ord är det viktigt att det man stoppar in i en modell, till exempel multipel icke-linjär regressionsanalys är av god kvalitet och tillförlitlighet. Det är även av vikt att modellerna kan mäta det som de är avsedda att mäta. Det handlar då om den interna validiteten. Inom personlighetspsykologi använder man sig av frågeformulär, som är nästan men bara nästan lika tillförlitliga som standardiserade IQ-tester. Men det är inte bara mätinstrumentet som avgör utan även sample size, storleken på den data som finns i form av observationer. Nya programvaror som R kan hantera stora datamängder. På sätt och vis har därmed den statistiska forskningen gått framåt, men de underliggande eller relaterade stötestenarna finns alltjämt kvar.

I ett senare skede handlar det som sagt om att tolka den statistik som finns eller tillkommit efter en dataanalys. Här kan man ta del av en välgjord studie om fetma ur ett globalt perspektiv där alla steg – inklusive metod, dataanalys, resultat och tolkning – är inkluderade och noggrant redogjorda för. I detta fall blir de valda teoretiska utgångspunkterna centrala för tolkningen – moderniseringsteori implicerar ett linjärt förhållande mellan ekonomisk utveckling och BMI, där människor steg för steg blir slankare, hälsosammare och mer demokratiska. Men så ser det inte ut på global nivå – trots likartad utveckling är Japans befolkning mycket slankare än USA och Australiens dito. Men samma teori kan även tolkas som att urbaniseringen leder till övervikt via den mat som ofta äts i städer. Även i andra avseenden kan den typiska eller klassiska moderniseringsteorin ifrågasättas; det finns även reviderade varianter. Här är ett långt, illustrativt citat från studien:

Adherents to this revised version of modernization theory, while still viewing development as unfolding in a relatively evolutionary and teleological manner, regard the process of economic development not as one unleashing a “virtuous circle,” but instead a “vicious circle” of rising expectations coupled with the inability of the state to respond to the growing demands of an increasingly engaged but thwarted populace. For instance, Szreter [70] has observed that rapid economic growth may actually cause health to get worse before it gets better generating more of an inverted-U shape relationship between development and disease burden. He attributes this to what he calls the “four D’s”- “disruption” of traditional ways of doing things, increasing relative “deprivation” followed by increases in “disease” and “death.”

In a similar vein to Szreter’s inverted U-shape relationship between development and health improvements, but operating at the individual level, the literature on the social determinants of health makes a distinction between diseases associated with absolute poverty and diseases that tend to be associated with relative poverty (e.g., [38, 39]). Examples of diseases associated with absolute poverty include malnutrition, diarrheal disease, and what are now considered to be neglected “tropical” diseases. These diseases are believed to be subject to a threshold effect such that once an individual is no longer exposed to the conditions that give rise to these diseases (i.e., vectors and disease hosts associated with a lack of sanitation, potable water, adequate nutrition, etc.), these diseases tend to decline on their own [38]. These diseases of poverty do not form social gradients and should in theory decline linearly with economic development.

By contrast, diseases of affluence associated with relative poverty should increase with development and then level off. Present day middle-income countries are beginning to experience what has come to be known as the “double disease burden”- or the coexistence of undernutrition and overnutrition-related non-communicable chronic diseases [67]. Risk factors associated with the lifestyles of a growing “leisure class” including changes in diet (the nutrition transition), smoking, and exercise that initially accrued to the rich in now developed countries are only just now emerging in the burgeoning middle classes of developing countries, whereas in rich countries the gradients in these lifestyles reversed decades ago [76]. Thus, middle income countries should have the highest overall burden of disease and one would expect obesity rates to be the highest in middle income countries that are presently in the midst of the nutrition transition.

Detta är i sin tur en del av slutsatsdiskussionen: “Moreover, in high income countries, the models suggested that economic globalization may be associated with lower mean BMI. This result was robust to multiple model specifications and is consistent with results from prior studies [10, 11, 24, 35]. In fact, consistent with prior studies, in models with unimputed data, we found evidence of a consistent negative relationship between economic globalization and BMI including in LMICs.” (LMICs = Low-to-Middle Income Countries)

Åter till den statistiska analysen kan en del av lösningen vara att göra en robustness check som visar på den strukturella validiteten i den empiriska modelleringens utfall. Dock är inte heller robustness checks helt tillförlitliga och kräver att man, återigen, är kritisk beträffande vilka variabler som stoppas in i dataanalysen. I det här fallet ser det ut som att de alternativa input-variabler som har gjorts i robustness check-modellerna är relevanta, men det saknas en kritisk diskussion kring den beroende variabeln, BMI, som kan vara en aning missvisande i länder med högre grad av muskulär utveckling och/eller annan morfologisk struktur, vilket leder till högre BMI än vad som speglas andelen underhudsfett. En man i USA eller Norge som är 190 cm och väger 100 kilo klassas som överviktig enligt BMI-index. Dock verkar författarna vara medvetna om trubbigheten i flera av de oberoende variablerna, som alltså förklarar den beroende variabeln.

Sammantaget får detta ses som en väl genomförd studie men det går att hitta brister, och sannolikt fler än jag har identifierat i denna kortfattade utläggning. För det krävs bland annat att man återanalyserar data (replicability criteria).

Hälsotrenden leder till minskad rökning och alkoholkonsumtion – men har man inte rätt till att röka och dricka offentligt?

Posted on by

Filosofen Isaiah Berlin skrev insiktsfullt om två typer av rättigheter: dels de negativa fri- och rättigheterna (rätten att slippa), dels de positiva fri- och rättigheterna (rätten eller friheten att få göra). Detta kan till stor del kopplas till frågan om rökning på offentliga platser, som uteserveringar, vilket skribenten Kajsa Ekin Ekman nyligen har ondgjort sig över i en pamflett på ETC. I samband med det kan man även passa på att diskutera de nya rönen som visar varför ungdomar dricker allt mindre alkohol.

De mänskliga rättigheterna och ett flertal medborgerliga rättigheter grundar sig på de negativa fri- och rättigheterna, som i mångt och mycket står över de positiva fri- och rättigheterna. Så fort rätten till att få och rätten till att göra blir alltför omfattande skapas problem i samhället och flera typer av fri- och rättigheter hamnar i motsatsförhållande. Exempelvis kan det inte vara en mänsklig rättighet att få en bostad (alternativt kan det vara en mänsklig rättighet men den kommer inte att kunna tillgodoses), även om det är ett strävansmål.

Det är rimligare att få slippa bli inlåst av någon (frihetsberövande), än att få lov att låsa in någon (frihetsberövande), för att ta ett drastiskt exempel: den enes frihet är den andres ofrihet i det fallet. Så fungerar det även med rökning på offentliga platser: friheten att få röka är underordnad friheten att få slippa röken. Den pragmatiska lösningen borde rimligtvis vara särskilda rökutrymmen, om det är möjligt, men om det inte går borde rätten att få slippa väga över. Så har man av kulturella skäl inte gjort tidigare, men på senare tid har folkhälsa, allergibesvär och den äckliga röklukten tagits i beaktande och blivit överordnade rätten till att få röka i offentligheten där det vistas många andra människor.

Med det sagt har man rätt till väldigt många saker som inte påverkar andra, annat än högst indirekt, särskilt i den privata sfären. Där kan man få lov att röka hur mycket som helst. Kanske kan man även skapa ett flertal ställen där rökning tillåts? Frågan är om alla verkligen måste ha exakt samma regler, alltid och överallt? Jag lutar åt att variation och undantag kan få lov att finnas, så länge det grundar sig på tillstånd.

Som även nämnts visar en studie, som bygger vidare på en del av det man redan visste, att ungdomar dricker allt mindre alkohol. Skolarbete, fitnesstrenden och sociala medier tros vara orsaken. Detta bekräftar det jag redan har skrivit om och får ses som ett positivt tecken, även om det är tråkigt om det dionysiska helt underordnas. Beträffande att få lov att dricka offentligt skiljer sig det från rökning av uppenbara skäl, men det är endast tillåtet på uteserveringar, medan cigarretter är tillåtna i offentligheten (förutom uteserveringar). Det är nästan lite lustigt, detta omvända förhållande, även om det givetvis finns viss logik bakom. Själv uppskattar jag att man får dricka alkohol helt offentligt i Asien, till exempel Hong Kong, Japan, Sydkorea och Filippinerna, och kan tycka att det borde vara lagligt även här. Allt potentiellt skadligt behöver inte staten lägga sig i, åtminstone inte om det är i samklang med andras negativa fri- och rättigheter. Ingen kan klaga på om en person över 18 går runt med en öl eller cider i handen. Allt är en balansgång.

Testa superteet som håller dig frisk eller gör dig friskare fortare

Posted on by

Under höst- och vintertid är förkylningsvirus vanligare, till synes på grund av att immunförsvaret arbetar sämre i samband med kyla, eller med andra ord att de vita blodkropparna arbetar långsammare. Dessutom försämras bakteriebekämpningen när man är nedkyld, enligt bland andra professor Kristian Riesbeck, klinisk bakteriolog vid Lunds Universitet i Malmö.

Därför är det inte ovanligt med så kallade huskurer för att motverka och/eller lindra förkylningar. Det bästa är förstås om man redan är en exemplarisk wellnessmänniska som enbart äter grönsaker, frukt, hälsofrämjande kryddor, lax, ägg, kyckling, nötter och bär, och aldrig inmundigar socker, mjöl, vitt bröd, transfetter och rött kött, samt sover 8 timmar varje natt och enbart dricker ett halvt glas vin en gång i veckan för att det innehåller antioxidanter.

Men i realiteten finns det betydligt mer negativa inslag än så i ens diet och livsstil, så som sömnbrist, stress, godis, snabbmat, alkohol och fika. Det tål därför att man gör en del justeringar och både lägger till det som är konstruktivt och drar ifrån det som är negativt. Särskilt när man har åkt på ett irriterande virus som sitter i två veckor och man vill minimera tiden och förebygga fortsatta problem. Därför kan det vara bra med en snabb superkur i form av te.

Gör så här:

1. Koka vatten, kanske 0,5 liter.

2. Håll i en matsked honung och krydda ganska rikligt med ingefära, kanel och kardemumma. Om du inte är rädd för lite extra smak kan du även hälla i lite vitlökspulver, curry (som innehåller spiskummin och gurkmeja) och cayennepeppar. Förmodligen kommer de andra ingredienserna att väga upp en del av den starkare smaken. Alla dessa kryddor är antiinflammatoriska och har en rad andra hälsofrämjande effekter.

3. Passa även på att svälja en komplett multivitamin från apoteket. Dessa innehåller i stort sett rekommenderat dagligt intag av alla nödvändiga mikronutrienter.

Utöver det kan du vara extra noggrann med att undvika socker, snabbmat och mjöl, som är inflammatoriska livsmedel, vila mycket och äta rikligt med frukt och grönsaker. Lime och citron i vattnet är två bra saker.