As the Singaporean sociologist Chua Beng Huat has asserted in the conclusive discussion of his book, Structure, audience and soft power in East Asian popular culture (2012), ‘The emergence of an East Asian Pop Culture stands significantly in the way of complete hegemony of US media culture, which undoubtedly continues to dominate the entertainment media globally.’
Still, the US and other Western G7 or G10 countries – besides Japan – dominate the world economy and hence also the pop cultural industries, at least those of major significance looked upon in a larger economic perspective. Thus, even if East Asian countries like China, South Korea and Taiwan – often inter-related to the Japanese domestic market and the prefences of the Japanese consumers – can offer alternatives to Western products on a larger regional level and scale, those are nevertheless more or less subordinated to the largest markets, producers and products in the world (whether films, TV series, music or some other significant category in this regard).
For instance, South Korea – although it is an OECD country which constitutes the thirteenth largest economy in the world at this point – is yet regarded as a ‘semi-peripheral’ country. In East Asia, it is only Japan that can ‘exist on its own’ (even if that is a truth which requires a large degree of modification in order to hold up) and be a powerful economic and pop cultural force ‘in itself’.
K-pop – with Psy as the only exception so far – is for instance, relatively speaking, no competition for artists like Nicki Minaj, Rihanna and Shakira, and eight of the ten largest music markets in the world are Western.
These facts are also manifested through closely related phenomena such as fashion and looks. For instance, the Korean wave, hallyu (한류), consists of several sub-categories such as K-films, K-drama, K-pop, K-literature, and K-beauty, and most of these – even though there undoubtedly has been some degree of diffusion of products on a global scale, including economically significant Western countries – they do, in an overall sense, at most constitute important niche markets outside the East Asian and South East Asian ambits.
But something might actually be thorougly happening to the Western ‘beauty hegemony’. The Independent Critics List has namely chosen a South Korean artist, the singer Nana (임진아, born in 1991), from the seven-member girl group After School (애프터스쿨), as number one on their top 100 list of ‘the world’s most beautiful faces in 2014’.
Other prominent South Koreans on the list include for instance Tae-yeon, Jessica Jung (former member of Korean-American origin), Sooyoung and Yoona, all fom Girls’ Generation (소녀시대), and Suzy from the girl group Miss A (미쓰에이). Besides from the domination of Koreans, a number of Japanese and a lesser number of Chinese women are also placed on the list.
This list is, of course, only one relevant example in this respect, and other influential magazines or websites may tell quite different and perhaps also more ‘Western-biased’ stories about beauty ideals. However, this still showcases the global impact of hallyu and, specifically, K-beauty, and probably also the importance of fandom. Many fans have obviously voted in favor of South Korean celebrities.
Footnote: Swedes may be proud of, not the least, the young singer Zara Larsson, who was placed as number five, and the model Elsa Hosk (thirteenth place).
Som de flesta torde vara medvetna om, dominerar USA och i mindre utsträckning andra delar av västvärlden den globala ekonomin och följaktligen populärkulturen. Trots Kinas stora framsteg på senare år, och mindre men ekonomiskt framgångsrika länder som Sydkorea och Taiwan, är det i Östasien endast Japan som så att säga kan stå på egna ben (som i och för sig är en sanning med stor modifikation då alla länder är mer eller mindre beroende av omvärlden).
Visst finns det en betydande östasiatisk populärkulturell industri, vilket många forskare har uppmärksammat under de senaste åren, och sedan några decennier har framför allt Sydkorea kommit att bli en viktig maktfaktor både regionalt och globalt i och med sin ganska omfattande spridning av filmer, tv-serier och popmusik (inte bara Psy, även om han är mest känd genom “Gangnam style”). Men i jämförelse med USA och andra framträdande västerländska länder är den ändå ganska begränsad – allt är relativt, som det ofta heter.
Detta kan dock till i alla fall viss del börja att ändras rejält i och med The Independent critics lists skönhetslista, i vilken man under 2014 har listat årets 100 vackraste kvinnor. På första plats är nämligen den sydkoreanska sångerskan Nana (född 1991) från gruppen After School. Den sydkoreanska gruppen Girls’ Generation har ett flertal av sina medlemmar med på listan, inklusive den före detta medlemmen Jessica Jung, som är amerikan men med koreanskt ursprung. Vid sidan av den sydkoreanska dominansen finns även ett flertal japanska och i mindre utsträckning kinesiska kvinnor med på listan.
Visst finns det alltjämt många (vita) västerlänningar representerade, och många andra listor av den här typen kan presentera ett mer eller mindre annorlunda innehåll, men det säger ändå någonting om både globala populärkulturella trender och skönhetsideal som i viss grad ser ut att vara stadda i förändring.
Noterbart är också att flera svenskor finns med på listan, varav sångerskan Zara Larsson är högst placerad, som nummer fem.
