Att vara engagerad i olika samhällsfrågor, och till och med vetenskapliga frågor, är positivt. Det är svårt att vara emot någon eller någras engagemang i sig. Inom ramarna för demokratiskt engagemang och diskussion finns också utrymme för att ha fel, mer eller mindre. Särskilt när det gäller mer komplexa frågor där det inte finns enkla svar och bilden ter sig mångfacetterad. Att ha som utgångspunkt att engagemang är negativt i sig och att människor, unga eller gamla, ska veta sin plats vore därför en märklig utgångspunkt. Det finns också en logik i att unga är mer oroliga för miljö och klimat än medelålders och äldre, eftersom konsekvenserna av global uppvärmning drabbar de som i dag är 15 snarare än de som är 65 eller till och med 35 (om än inte i Sverige).

Med det sagt gäller det att tänka ett par steg längre. För detta är i hög grad både en vetenskaplig och ekonomisk fråga, snarare än en moralisk och till och med psykologisk fråga. Delvis är det naturligtvis också en politisk fråga. När man betraktar det i sitt rätta ljus kan människor, såväl unga som gamla, ha ett mer balanserat och rationellt synsätt som kan vägleda dem i deras individuella och kollektiva beslutsfattning. Då kan man också dels förstå hur världen fungerar, vad som är ändamålsenligt, och vad som är ineffektivt, onödigt och så vidare när det gäller klimat och miljö. Här bidrar jag med, via data och forskare, några nycklar till att angripa frågan på ett sådant sätt. Innan detta görs är det svårt att ta människor på allvar, oavsett ålder, oavsett hur många som rent kvantitativt följer med strömmen. Det är som Platon ungefär lär ha sagt, “A good decision is based on knowledge and not on numbers.”

Proportioner och projektioner
För att förstå vad som händer i världen, oavsett om det handlar om BNP eller växthusgasutsläpp och vilka länder och vilka sektorer som står för dem, gäller det att förstå proportioner. Exempelvis släpptes det ut ungefär 37 miljarder ton (alternativt 37 000 miljoner ton) i världen 2018, varav Kina stod för cirka 10 miljarder av dessa, det vill säga 28%. USA står för 15%, Indien 6%, Ryssland 5%, Japan 4%. Sverige 0,15%. Den svenska skogen absorberar en mycket stor del av koldioxidutsläppen, varför Sveriges nettoutsläpp är ännu lägre än 0,15%. Industrisektorn och den totala transportsektorn inom de stora industrinationerna står för den största mängden utsläpp medan flygtrafiken enbart står för 3,5-5% av de totala utsläppen.

På så vis är växthusgasutsläppsfrågan både ett globalt och nationellt problem. Det mest effektiva är att se över utsläppen i stora utsläppsnationer som Kina, USA, Indien, Ryssland och Japan snarare än Sverige, Norge, Schweiz och utvecklingsländer i Afrika och Latinamerika. En stötesten är de projektioner som tydligt visar att Kina har mest inflytande över frågan eftersom det dels är den överlägset största utsläppsnationen, dels planerar att bygga en stor mängd kolkraftverk.

I Sverige, och bland dåligt pålästa vuxna, ungdomar och journalister, har det dock främst handlat om olika livsstilsåtgärder som är helt verkningslösa, till exempel att flyga mindre. Och att tänka per capita är relevant när det gäller att titta på välstånd mätt genom BNP eller genomsnittslöner mätta i dollar eller euro, men inte väsentligt när det gäller miljö- och klimatpåverkan.

Nästan ännu mer absurt, rentav farlig, är det ekofascistiska eller ekototalitära perspektiv – som både finns inom extrem vänster och höger – som implicerar att man inte ska skaffa barn för att det tär på miljön. Det var en del av det som drev den vidriga terroristen på Nya Zeeland. Han såg människomassor i utvecklingsländer som tärande varelser. Naturligtvis måste befolkningstillväxt kunna diskuteras på ett balanserat sätt och ur olika perspektiv, oavsett om det handlar om Sverige eller globalt, men att ha som fokus att nya människor på jorden är en börda ter sig närmast misantropiskt och är om något ett sätt att skapa ångest för barn och familjer. Dessutom stämmer det dåligt överens med de demografiska projektioner som visar att jordens befolkning, på grund av bland annat urbanisering, kommer att minska efter 2100 (mönstren går att skönja redan innan sekelskiftet). Vägen dit kommer sannolikt att kantas av en hel del problem men det gäller att lyfta blicken och se de större sambanden. Som sagt, detta är en vetenskaplig fråga som inte bör bli ideologiserad.

Energipolitik
Som rationella människor förstår är koldioxid- och klimatfrågan till stor del en energipolitisk fråga. Det finns ett stort energibehov i världen, oavsett om det rör sig om Kina, västvärlden eller utvecklingsländer med små eller stora befolkningar. Det överlappar också frågor som luftkvalitet och livskvalitet, rentav kvinnors möjligheter till utbildning, som är ett av FN:s globala mål. Människor i fattiga länder behöver grundläggande hushållsel så att de slipper bränna grenar och kvistar och riskera att förstöra sina lungor och byar där de bor på kuppen. Industrinationer behöver kärnkraft och/eller andra effektiva energikällor. Solenergi kan vara en lösning på södra halvklotet men i stora delar av världen, främst på norra halvklotet, är det kärnkraft som är effektivt; i andra hand gas, vattenkraft och vindkraft, beroende på land och omständigheter.

Utvecklingsparadoxen: ju rikare ett land är desto miljövänligare blir det
Det finns något som kan kallas utvecklingsparadoxen. Intuitivt kan man tänka sig att kapitalism, som har utgångspunkt i västvärlden, är negativ för miljö och klimat. Dels på grund av industrier, dels på grund av transportsektorn, dels på grund av konsumtion. Men västvärlden har faktiskt minskat sina utsläpp per capita och dessutom förbättrat luftkvaliteten. Liknande mönster återfinns i Japan, Sydkorea och Taiwan. Detta har bland annat att göra med tekniska innovationer inom västvärlden, och att när människor når en högre ekonomisk och materiell standard har de råd att engagera sig i miljöfrågor. Därför måste man använda sig av politiska organ för att minska utsläppen eftersom företagen inte kommer att göra tillräckligt om det inte sätts press på dem.

Med det, och den minimala inverkan som flygtrafiken har i åtanke, är det därför mer rimligt att satsa mer på turism och flygresor än mindre. Länder som Ecuador, Peru, Thailand, Filippinerna, Egypten, Costa Rica, Tanzania, Kenya och många andra är till betydande del beroende av turism. Ju högre tillväxt, desto mer miljöfokus. Sådana beräkningar skulle kunna se olika ut men det är värt att ha i åtanke. Dessutom är det naturligtvis så att även flygbolagen engagerar sig i bränsleeffektivisering, om inte annat för att de måste på grund av nationella och internationella direktiv, för att konsumenterna gillar det, och för att spara pengar på bränsle.

Cost/benefit
Danske Bjorn Lomborg och de forskare som han samarbetar med har gjort ett lovande initiativ när de diskuterat cost/benefit. Fokus är på att göra kostnadseffektiva lösningar. Att investera biljoner dollar i grön energi som inte är effektiv är helt enkelt inte rationellt och enbart slöseri med resurser. Tänker och handlar man däremot utifrån cost/benefit kan man nå fram till effektiva lösningar.

En annan viktig sak som Lomborg och nobelpristagaren William Nordhaus har lyft fram är – och här är vi delvis tillbaka på proportionsfrågan – att temperaturökningar med några grader fram tills 2100 kostar ungefär 2-4% av den globala BNP. Det är alltså dyrt men inte världens undergång – även om beräkningarna vore något felaktiga och det rörde sig om 5-7% i stället. Om havsnivåerna ökar med 30-100 centimeter på grund av att inlandsisar smälter, och att temperaturerna ökar, måste städer följaktligen anpassa sin respektive infrastruktur. Även en del fattiga länder kan få fler problem med torka och vattenbrist (förutsatt att de är kvar på ungefär samma utvecklingsnivå som de är i dag, vilket är osäkert). Det kommer att vara kostsamt, men hanterbart. Därför är det bättre att försöka ta itu med en del problem redan nu, på ett rationellt och ändamålsenligt sätt. Titta gärna på videoklippen nedan.

Med utvecklingsparadoxen i åtanke är det därför inte ändamålsenligt att minska den ekonomiska tillväxten i världen, eftersom länder som ökar sin ekonomiska och materiella nivå har enklare att hantera naturkatastrofer, med eller utan koppling till klimat. Det är därför som så många människor dör i Indonesien och Filippinerna, jämfört med Japan och USA när det sker jordbävningar, orkaner och översvämningar. Givetvis ska den ekonomiska tillväxten helst vara baserad på miljövänlig tillverkning, handel och konsumtion, men det är orealistiskt att enbart ha det som utgångspunkt. Det gäller att tänka större och smartare.

Lösningar
Lösningarna har lyfts fram av inte minst Lomborg och hans forskarteam, och nobelpristagaren William Nordhaus. Den senare föreslår en moderat koldioxidskatt som samordnas globalt (coordinated moderate global carbon tax) – carbon pricing. Den skulle innebära en temperatursänkning med 0.6 grader fram tills 2100. Problemet är att det är svårt att samordna en sådan och sannolikt skulle den vara alltför dyr för de fattiga länderna. Hans förslag blir därför teoretiskt snarare än praktiskt, även om det inte ska förbises helt och även om bara de stora utsläppsländerna samordnas vore det konstruktivt.

Men Lomborg och Isabel Galianas betoning av research and development (R&D), i kombination med adaption (anpassning till nya omständigheter), och viss carbon pricing (i den mån det är möjligt), är mer realistisk. Fokus är därvidlag på att göra lågkoldioxidenergikällor billigare och mer effektiva så att de kan spridas globalt. Bland det viktigaste är därför att den unga generationen lär sig matematik, naturvetenskap och ekonomi så att effektiva innovationer sprids och förstås. Om unga strejkar från skolan en dag gör varken från eller till, men ändamålsenlig utbildning är grunden för att utveckla, förbättra och effektivisera det som sker i världen.

En dag kanske en ung kvinna, likt Isabel Galiana, står och föreläser om cost/benefit, men det gör definitivt inte de som gräver ned sig i proportionslös alarmism och inte erbjuder lösningar, utan de som äger framtiden på riktigt är de som ändamålsenligt riktar resurser – tid och pengar – åt det som verkligen gör skillnad.