Under slutet av fjolåret turades både västerländska och östasiatiska medier om att hylla det mystiska dramat Burning, skriven och regisserad av Lee Chang-dong som tidigare har skapat bland andra Oasiseu (2002). New York Times hade den på plats två på sin årsbästalista. Det är fullt förståeligt och välförtjänt.
I grunden rör det sig om ett triangeldrama, men det hinner aldrig riktigt bli intensivt enligt gängse narrativ mall innan den söta Hyemi, som huvudkaraktären Lee Jong-su förälskat sig i, försvinner. Dessförinnan har hon hunnit återse Jong-su från barndomsbyn i Paju nära den nordkoreanska gränsen, som inte oväntat blir betuttad i den jämförelsevis mycket attraktiva kvinnan.
När hon är bortrest och han tar hand om hennes katt, som man inte vet existerar eller inte, onanerar han framför utsikten till Seoul Tower från hennes lägenhetsfönster – som reser sig likt ett slags fallos för det urbana, tydligt men inte övertydligt symboliserande någonting överordnat i förhållande till den rurala hemmiljö som Jong-su vistas i, och på visst avstånd från den möjlighet att göra karriär i huvudstaden som han trots allt har som presumtiv författare. Medan hans våldsamma far är på väg att hamna i fängelse för ett grovt misshandelsbrott tar sonen över sysslorna. När Hyemi inte är närvarande pratar han med en kalv. Han verkar ta det hela med jämnmod.
En styrka med Burning är att den är nyanserad. Det finns typiska konfliktlinjer utifrån klass, status och stad/landsbygd, samt den förälskelse som Jong-su känner för Hyemi, men skillnaderna är inte alltför tillspetsade. Jong-sus förhållningssätt står dock i ganska bjärt kontrast till livsnjutaren Ben (skickligt spelad av Steven Yeun), som Hyemi lärt känna under en resa i Afrika, och som är oerhört trevlig men moraliskt och känslomässigt likgiltig. Under ytan av tillfällig eufori döljer sig också depression hos den till synes skuldsatta unga kvinnan. Man kan bara ana hur allt hänger ihop.
Filmen är löst baserad på Haruki Murakamis novell “Att bränna lador”, som på svenska ingår i samlingen Elefanten som gick upp i rök och andra historier, men innehållet har modifierats en del och filmen utgör både ett bredare och djupare dyk ner i en mylla av realism och metaforer som sträcker sig långt utöver dess drygt 20 sidor. Det “postmodernistiska” inslaget som löper som en röd tråd i en stor del av Murakamis författarskap finns representerat här, både i en del av Bens utläggningar om att bränna växthus, i Hyemis gråt och dans, samt en rad andra händelser. Det finns även explicita intertextuella kopplingar till William Faulkners författarskap och F. Scott Fitzgeralds The Great Gatsby. Murakamis referenser ger berättelsen en mer universell eller åtminstone västerländsk prägel.
Slutresultatet är bitvis inte helt olikt David Lynch, men utan de riktigt flummiga och drömska inslagen. Även den koreanska skräckfilmen The Wailing (2016) är en tänkbar referens, både för dess vändningar och långsamma berättartempo. Här serveras man dock inte ett lika självklart slut. Den suggestiva ljudslingan är ett utmärkt ledmotiv, i synnerhet i de mer detektivliknande passagerna under dess andra hälft.
Burning är precis så bra som man kunde hoppas. Den har hittat en delikat balans mellan det implicita och explicita, och kommer garanterat att leda till intressanta resonemang bland andra som har sett den.